Hemligheter – Sida 4 – Klara pratar böcker

Lina Stoltz
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
164 sidor

Ida har fått vara med och bestämma att de skulle bli familjehem, ta emot ett ”fosterbarn” i sin familj, men det blir inte som hon hade tänkt sig. Hon hade hoppats på en tjej, gärna i sin egen ålder. Den som behövde komma till en ny familj visade sig vara David, en småstrulig tonårskille. Ida vet inte så mycket varken om killar eller om att ha syskon och dessutom verkar mamma och pappa låta David göra lite som han vill. De ser mellan fingrarna med att ha röker. Ibland sitter de och kvällsfikar tillsammans i köket efter att Ida gått och lagt sig. Ida är lite nyfiken på David, men än mer nyfiken är omgivningen. Idas kompisar tycker att han är söt och spännande. David säger inte så mycket och Ida faller flera gånger för frestelsen att snoka lite i Davids rum. Detta ställer till det rejält, men hjälper faktiskt också Ida att förstå David bättre.

Det finns en hel del bra berättelser om familjehem, inte minst Pax-böckerna av Åsa Larsson och Ingela Korsell och Sara Kadefors Billie-böcker. Men de allra flesta skidringar har det placerade barnet i huvudrollen. Bara David fokuserar istället på familjehemssyskonet, Ida.

Det blir en lite besvärlig start för David och den nya familjen. Stoltz berättar realistiskt om konflikter och motstridiga känslor. Språket är klart och flyter på bra. Passar trean till sexan.

Kajsa Gordan
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
236 sidor

Corinne byter skola för att för börja på nytt, från scratch. Slippa vara den vars mamma är död, den alla tycker synd om, den som det tystnar omkring när hon går in i ett rum. Men för att det ska fungera kan hon inte avslöja för mycket om sig själv. Inte berätta varför hon flyttade. Eller att hon bor själv med sin pappa. Vilket är det bästa sättet att inte berätta om sig själv? Jo, det är att låta andra berätta om sig.

När Corinne och hennes nya klasskamrater hittar skolkuratorns rum i en del av skolan som är stängd för renovering öppnas en dörr till en ny möjlighet. Corinne tar plats i kuratorns stol och undrar vem som vill börja. Och det visar sig att alla hennes nya vänner på olika sätt har behov av att prata av sig. Till en början går det visserligen lite trögt, men det är som att barnen vänjer sig vid rollerna. Corinne använder sig, medvetet eller omedvetet, av psykologlingo som hon snappat upp från sin psykologpappa, typ: ”Hur tänker du då?”, ”Varför tror du att hon gjorde de så?”, ”Berättade du för henne att du kände så?”. Själv är Corinne skyddad bakom rollen. Skyddad, men ensam.

Det krävs ganska mycket koncentration att hålla de olika personernas berättelser isär och förstå hur de hänger ihop. Det försvåras också av att berättarperspektivet skiftar och dessutom är alla i olika mån opålitliga berättare. De berättar inte alltid sanningen. Alla fem ungdomarna har sina överfulla ryggsäckar att släpa på, sina problem att tampas med, förutom de inbördes relationerna som också leder till en del problem.

Jag tänker mycket på Lin Hallbergs Kompisboken från 2002, som för övrigt kommer i en lätt moderniserad nyutgåva till sommaren, när jag läser. Skillnaden är att Corinne, även om hon studerar sina klasskompisar precis som Klara gör, trots allt är en i gänget. Hon agerar inte osynlig. Hon synliggör kanske inte hierarkier och maktspel på samma sätt som Klara i Kompisboken, men hon blir en katalysator på samma sätt som hon. Det blir både spännande och berörande.

Passar nog övre delen av Hcg-spannet, kanske femman – sjuan, bäst.