Den andra staden

Helena Ekeroth
Rabén & Sjögren 2022
uHc
306 sidor

Man måste bara älska premisserna för den här boken, i synnerhet om man som jag älskar Malmö. I Den andra staden besöker vi ett Malmö som är nästan som vårt. Men det finns magi, på mobiltelefoner går det bara att ringa, på Hipp härska spöken, stadsbiblioteket är låst och vaktas av uråldriga bibliotekarier eftersom böcker är så starkt magiska och om natten kommer stadens statyer till liv inför dem som, likt vår huvudperson Lux, har magi.

Den andra staden är ”vårt” Malmö, en stad som finns bortom portalerna. Lux, som plågas svårt av mardrömmar och är besatt av att få veta vem som mördade hennes farmor, letar efter dessa portaler. Det är så hon hittar Dimo, i en kista hon gräver upp på Östra kyrkogården. Allt tyder på att kistan är en portal och att Dimo kommer från det andra Malmö. Kommer han att kunna hjälpa henne i letandet efter farmorns baneman?

Det är svårt att inte dra paralleller till Nene Ormes underbara, och oavslutade, serie om Udda, ”De sära”, där tredje (avslutande?) delen fortfarande är efterlängtad. Förutom att bägge serierna har ett lite mörkare, magiskt Malmö som spelplats, finns parallellen med mardrömmar, en ensam huvudpersons sökande i staden och olika väsen som tagit sin bostad i ikoniska Malmöbyggnader såsom Torson eller Hipp.

Jag har lite svårt att komma in i den här boken. Bitar av information saknas inledningsvis, jag måste bläddra tillbaka flera gånger gånger för att se om jag missat något. Men det har jag nog inte, stället får jag som läsare får pussla ihop hur personer och situationer hänger ihop själv. Kanske är det ett sätt för Ekeroth att lita på sin läsare, men för mig blir det lite rörigt. Detta till trots är det spännande läsning och jag ser fram emot nästa del, som är den avslutande i serien om ”Silverringarna”. Den femte ringen ska komma till hösten.

Helen Ekeroth har tidigare skrivit Hcg-serien ”Drakberidaren” som inleddes med Skuggan 2019. Den här boken passar fantasyläsare på högstadiet.

Järnhanden

David Renklint
B.Wahlströms 2022
Hcg
220 sidor

David Renklint debuterade med Blixtbarn 2020, en bok som följdes upp av Blixtregn 2021. Nu är han tillbaka med en äventyrsfantasy i samma universum, men något mer lättläst.

I Järnhanden får vi möta Embla som drömmer om att bli pirat, en omöjlig dröm eftersom hon är flicka. Hon bor på Almön där man jobbar med trä från de väldiga och snabbväxande almarna. Hennes mamma är specialiserad på träben.

Redan i första kapitlet drar en hemsk storm in över ön, en storm som drar med sig askvindar. Embla och mamma fastnar mitt i stormens öga och när stormen dragit förbi är inte mamma sig lik. Byn läkekvinna Harga berättar att askan kom från döda maror som dött i en stor strid långt borta. Det som Emblas mamma drabbats av verkar vara dimfeber och det finns bara en sak som kan bota det: vatten från dimman. Men att ge sig ut i dimman och skaffa vattnet är förenat med livsfara. Få som ger sig in där kommer tillbaka. Samtidigt vet Embla att det bara finns en som kan hjälpa mamma och det är hon.

Som om inte mammas dimfeber vore nog hittar Embla en mystisk dolk i ett skrin i strandkanten. Det har flutit i land efter att två piratskepp gått i kvav efter en strid precis utanför Almön. Det visar sig att dolken är bärare av en förbannelse och nu när Embla har dolken är förbannelsen hennes.

Detta blir början på ett livsfarligt äventyr, en resa med pirater och strid på liv och död. Men också inledningen på ett nytt kapitel i Emblas liv, och nya vänner. Kanske är drömmen om att en gång bli pirat ändå inte så orealistisk.

Passar gode läsare från tvåan. Renklints universum är inte helt lätt att ta sig in i. Det finns många svåra ord och namn på väsen, ställen och funktioner som är lite snåriga att förstå och hålla reda på. En liten ordlista och kanske en hederlig fantasykarta hade underlättat för den lite svagare läsaren. Ändå tycker jag bättre om den här än jag gjorde om Blixtbarn. Den innerliga vänskapen och de spännande äventyren ger berättelsen lite extra kraft.

Agnes Evander och de dödas sjö

Anna Lundgren
Rabén & Sjögren 2022
Hcg
259 sidor

Agnes Evander har inga vänner utan umgås bara med sin mamma och mormor som bor i samma hus. Pappan är död och skolan är en pest. En dag när klassen är i simhallen, får hon en syn. En tjuv kommer in i omklädningsrummet och stjäl bland annat Agnes halsband. Agnes gömmer för säkerhets skull halsbandet på ett annat ställe än där tjuven hittade det i synen. När klassen simmat klart visar det sig att någon gått igenom flickorna saker, flera har fått saker stulna, men Agnes smycke finns kvar.

Hemma berättar Agnes för mamma och mormor som då avslöjar för henne att hon är en så kallad ”begåvad”, precis som sin mamma och mormor. Det finns fem olika typer av gåvor. Den Agnes har kallas för ”fortunata” och innebär att man ser syner av framtiden och kan förhindra hemska saker från att hända. Nu blir det bestämt att hon ska skickas till en sommarskola för begåvade barn.

På skolan börjar äventyret på riktigt. Här får Agnes för första gången vänner. Men också fiender. Och det finns så klart både faror och äventyr för de begåvade barnen att möta.

Anna Lundgren har tidigare skrivit bilderböcker för Idus och Olika. Detta är (tror jag!) hennes första egna kapitelbok. Den är tänkt som första delen av en trilogi. Den här första boken är kanske lite krånglig att komma in i. Agnes och hennes nyfunna vänskap med Elise på sommarskolan är förvisso engagerande, men de olika gåvorna och legenderna om gåvornas historia är lite omständliga. Personligen blir jag inte helt såld. Men jag skulle nog kunna rekommendera den här boken till de som ännu inte mäktar med Harry Potter, som gillat Malmander-böckerna eller någon annan mellanåldersfantasy.

Alma Freng och solfångarna

Alma Freng lever i ett auktoritärt samhälle där Storminister Gabriella Grubel detaljstyr innevånarnas vardag och kontrollerar polisväsendet. Hon och hennes pappa flyttar ofta, aldrig hinner hon få några vänner. Och nu är det dags igen. De flyttar från storstaden till en stillsam liten ö. Men tillvaron där blir allt annat än stillsam för Alma. Det som händer är att hennes farmor Elionora dyker upp. Hon avslöjar för Alma att hon tillhör ett magiskt folk som kan styra tiden och flyga med solstrålar. Almas pappa har tagit avstånd från livet som solfångare och vägrar träffa sin mamma. Alma börjar dock träffa Elionorna i smyg för att steg för steg bli en av dem. Men det är farligt, inte mist för att Gabriella Grubel hatar solfångarna.

”perfekt för alla som älskar Harry Potter” står det på omslaget och jag måste säga att få böcker tjänar på att jämföras med denna klassiker, inte Alma Freng och solfångarna heller, men det är ett spännande och originellt äventyr. Farmor Elionora är skillrad som en ganska brysk person, ingen gullefarmor precis, och Alma hamnar i flera riktigt skrämmande situationer. Jag tror den passar bra i fyran-sexan och även som högläsning.

Järnulven

Siri Pettersen
B. Wahlströms 2021
uHce
516 sidor

Det finns en sak som är extremt irriterande med Siri Pettersens böcker. Och det är att man vill ha fortsättningen omedelbums. Att vänta ett år eller mer på en uppföljare känns omöjligt när man varit inne i hennes spännande världar under några hetsigt intensiva läsdagar. För mig blir det sådana dagar när jag likt en junkie lever för nästa lässtund och funderar över när jag nästa gång ska kunna smyga mig undan för att öppna boken utan att familjen eller jobbet blir allt för åsidosatt.

På baksidan till Järnulven står det att den ”utspelar sig i samma universum” som Korpringarna. Det är ju en lite komplicerad sak att påstå, eftersom Korpringarna, Pettersens förra fantasytrilogi, utspelar sig i olika världar. Den börjar i Ymslanden men gör också en utflykt till vår värld. Pettersen svingar sig mellan fantasyns olika undergenrer, vad man tar för high fantasy i första boken blir urban fantasy i den andra.

Här är vi i staden Náklar. Vi träffar Juva som är jägare, vargjägare mer bestämt. Hon har funnit sin familj i jaktlaget och gör allt för att komma så långt som möjligt från sin mors familj som är blodläsare. I blodläsarhuset har hon aldrig känt sig trygg, hon har plågats av hjärtklappning och oro. Blodläsarna är högt hållna i Náklar och tjänar stora pengar på att läsa folks blod och förutspå deras framtid. Juva ger inte fem öre för de förmågorna, hon har sett tillräckligt under sin uppväxt för att veta att det är påhitt, myter och lögner.

I Náklars centrum finns Náklaringen, portarna som drivs av vargblod och som gör att man snabbt kan resa mellan olika delar av riket. Det är därför vargjägarna behövs. Men en del av vargblodet verkar komma på avvägar och säljs till de som brukar och missbrukar det och i värsta fall drabbas av ulvsjukan och måste dödas. Juva vill ta reda på hur och stoppa det.

När Juvas mamma dör ställs det mesta på ända för henne. Mamman vill att Juva ska ta över, en sanning som Juva försöker mörka, och Juvas lillasyster vill väldig gärna axla maktpositionen som blodläsare. Så ett tag verkar det som att Juva ska få fortsätta med sitt jägarliv som hon så gärna vill. Men ödet vill annorlunda, hennes värld vänds uppochner ner en gång till och hon får veta saker som ändrar vilka val hon kan göra.

Kopplingen till Korpringarna då? Ja, dels börjar den här boken med att kraften börjar strömma in i Juvas värld igen, efter att ha varit borta i århundraden. Något som vi kan misstänka att Hirka är ansvarig för. Dessutom finns en central person, en varelse, som läsare av Korpringarna kommer att känna igen.

Oupphörligt spännande, välskrivet och ett så fint spunnet universum där varje detalj känns trovärdig. Det är en ganska våldsam historia, så allt för unga eller känsliga läsare kanske ska tänka sig för, men jag tycker den kan passa högstadiet och uppåt. Hoppas att den även hittar många vuxenläsare.

Resebyrån främmande världar

L.D. Lapinski
Modernista 2021
Hcg
347 sidor

Flick flyttar från stan till ett hus i ett mindre samhälle med sin familj bestående av mamma, pappa och en ganska ny lillebror. Hon är inte precis glad över flytten, men när hon lyckas smita ut och undan plikterna hemma, som att packa upp och hjälpa till med bebisen, gör hon en spännande upptäckt. I en dammig gammal butikslokal finns en udda resebyrå, Resebyrån Främmande världar.

På Främmande världar finns Jonathan, en ganska ensam pojke eller ung man som helt plötsligt blivit huvudförvaltare för ett hemligt sällskap. Han upptäcker Flicks förmåga att se det magiska och bjuder in henne som medlem. Han inviger henne i den övernaturliga samling resväskor, som allihopa är portaler till parallella världar och tar med henne på hennes första resor.

Men så klart finns ett orosmoment. Att resa mellan världar är farligt. Jonathans mamma försvann under en expedition när han var liten och nu är hans pappa, det riktige huvudförvaltaren, borta. Jonathan vägrar att tro att han är död och han och Flick ger sig av för att leta efter honom.

Det är ett fantasikittlande och spännande äventyr det här. Jag gillar verkligen idén med att man fångat glipor till främmande värdar i resväskor, så att man kan förflytta sig genom att kliva ner i en väska. Sen drar man i handtaget, stänger väskan och bär den med sig, så att man när som helst kan öppna den och hoppa tillbaka till sin värld. ”Tappa inte bort bagaget!” är inte för inte Sällskapet Främmande världars viktigaste regel.

Så småningom hamnar Flick och Jonathan i Femlykta stad. Där är något väldigt mycket på tok och det finns onda makter som är ute efter Sällskapets resväskor. Både vänskap och mod sätts på prov innan äventyret är slut i denna fösta del i en serie som enlighet förlaget ”har gjort stor succé världen över”.

Och det är som sagt ett underbart upplägg och en spännande historia. En anmärkning är att språket känns lite styltigt, om det beror på översättningen eller något annat kan jag inte svara på, men står man ut med det har man ett härligt läsäventyr framför sig. Passar trean till sexan.

The Dragon Prince: Måne

Aaron Ehasz och Melanie McGanney Ehasz
Bonnier Carlsen 2021
Hcg
285 sidor

När jag läser första boken om ”The Dragon Prince” tänker jag hela tiden att det känns som att någon har försökt skriva som en tecknad film. Berättandet känns stolpigt och i dialogerna riktigt hör jag hur detta hade låtit med de lätt gapiga dubbade röster vi vant oss vid i just teckande filmer och tv-serier. Så jag känner mig lite dum när jag först vid efterordet fattar att det faktiskt är precis det jag har läst. Dragon Prince är en tv-serie på Netflix som boken följer ganska noga, första boken återger den första säsongen på nio avsnitt.

Jag vet att den här typen av böcker kan vara utmärkta för att locka barn till läsning, men någon stor litteratur är det inte. Äventyret i sig är det inget alls fel på. Vi följer två bröder och en alvflicka som försöker rädda ett drakägg och på så sätt skapa fred mellan folken i världen Xandia. Mot sig har de den maktlystna övermagikern Viren som skickar sina två barn efter dem.

Men, och detta känns ju bittert att konstatera för en som vill förespråka läsning, i det här fallet är filmen bättre än boken. Det är sällan lyckat att överföra en berättelse direkt från ett medium till ett annat. Boken är sin konstform, filmen ett annat. Bra adaptioner tar hänsyn till mediets specifika egenskaper, istället för att göra en direkt avskrift. Risken är att böcker som denna ger läsningen dåligt rykte, filmen är ju bättre. Eller så är det det enda vi kan få någon unga människa att läsa och den exakta igenkänningen från tv-serien kommer att hjälpa barnet att ta sig igenom texten med framgång och då har den ju ändå gjort lite nytta. Passar åk 4-6.

Bergsklättraren

Karin Erlandsson
Schildt & Söderström, Bonnier Carlsen
Hcg
254 sidor

Nu har jag hunnit till den tredje delen i ”Legenden om Ögonstenen”, Karin Erlandssons fantasyepos. I den första boken, Pärlfiskaren möter vi Miranda, den bästa pärlfiskaren av alla, när hon ger sig iväg för att leta efter den sägenomspunna ögonstenen med den pratglada Syrsa hack i häl. Miranda och Syrsa ger av misstag bort Ögonstenen till den onda Iberis och i bok två, Fågeltämjaren har de slagit sig till ro i Norra Hamnstaden hos Lydia som är läkekvinna, men också pärlviskare som Syrsa, Men de undkommer inte Iberis och den makt hon förskansat sig genom Ögonstenen.

När den här boken börjar möter vi Miranda, Syrsa och Lydia på väg mot Östra Regionen. Där, djupt nere i bergen, har Iberis gömt Ögonstenen och Miranda vill ta den tillbaka. Lydia vill förstöra den och Syrsa vill helst inte alls vara där.

De möter människor med helt andra vanor än deras egna, en natur väsensskild från vad de är vana vid. Miranda har tidigare jobbat i bergen och vet hur man tar sig fram. Syrsa som är enarmad som Miranda klarar klättringen dåligt och hatar dem. Lydia trivs. Hon upptäcker att hon tycker om att klättra och som läkekvinna kan hon verka var som helst, överallt finns det folk som behöver hjälp.

Erlandssons finlandssvenska språkdräkt bidrar till ett lätt förhöjt intryck för den svenske läsaren. Det passar berättelsen utmärkt. Det är ett äventyr att följa de tre personerna på den riskfyllda resan men ännu mer att ta del av den spänning som utspelar sig inom den lilla gruppen. Ju närmre Ögonstenen de kommer, ju mer vill Miranda ha den. Hon är som en gamla alkoholist, som efter att ha varit nykter ett tag medan hon var skogshuggare i Norra Hamnstaden, nu åter smakat starkt och är beredd att sälja så väl sin själ som sina barn för att få mer. Och det krävs ett enormt offer för att Mirandas nyktra till igen och förstå vad som är det viktigaste i livet. Men då är det delvis för sent.

Det här är fantastisk högläsning för alla från fyran och uppåt. Nästa bok på min läshög är som tur är sista boken i serie, Segraren, för nu är jag väldigt nyfiken på hur det här äventyret ska sluta.

Önskebrunnen

bokomslag önskebrunnen


Frances Hardinge
B. Wahlström 2019
uHce

Vad händer när man glider över ut över kanten på sin egen skala, en kant man inte har lagt märke till förut? Det utforskar Frances Hardinge i Önskebrunnen.

Som vanligt blandar Hardinge ett realistiskt universum med fantastiska inslag. Miljön ett någorlunda nutida England som befolkas av hotfulla kringdrivande kundvagnar och hotas av en eskalerande översvämning.

Men berättelsen börjar vid den gamla önskebrunnen i Magwhite. Ryans kompis Josh kommer på den geniala idén att plocka upp några mynt ur den för att få pengar till bussen hem till sig, Ryan och Chelle. Men önskningar, och önskebrunnar, är inget man ska ta lätt på och snart märker de tre barnen en förändring. De har fått speciella förmågor, som alla ligger i förlängningen av deras normala förmågor. Vad de ska göra med dessa förmågor förstår de snart: de måste betala tillbaka till Brunnshäxan för de mynt de har tagit i form av uppfyllda önskningar. Det verkar som en lek först, ett spännande äventyr. Men ju mer de tre barnen förstår om önskningar, ju mer inser de hur komplicerade de är. Dessutom har de alla tre sina egna hemliga önskningar som stökar till det och de börjar dra åt helt olika håll.

Frances Hardinge använder effektivt genren urban fantasy som en spegel av inre hot i de unga protagonisternas familjer, som på olika sätt verkar vara på väg att splittras. Samtidigt förändras leken till ett farligt äventyr på liv och död där Ryans blick, sättet han ser på världen, sina föräldrar, kompisar och viljor, måste förändras flera gånger om.

Så är exempelvis Josh hjälten i deras lilla trio, både Ryan och Chelle beundrar honom för hans mod och påhittighet. De litar på att han ska kunna lösa alla situationer. Men en hjälte är också någon som går nära den där kanten på skalan, gränsen för det normala, och vad händer om han går över den? I finalen ser vi en översvämning av bibliska mått, lik den i Philip Pullmans Lyras färd. Kanske är det något i vår klimatupphettade samtid som gör det effektivt att skrämmas med stigande vatten.

Jämfört med Hardinges tidigare böcker på svenska, Lögnernas träd och Gökungen, känns målgruppen för den här boken något yngre. Den passar goda läsare från mellanstadiet och uppåt. Bäst läser man den som ett gemensamt högläsningsäventyr både vuxna och barn tillsammans.

Levande olevande, Zombielars 1



Kim W. Andersson
Rabén & Sjögren 2020
uHci
Baserad på teveserien skapad av
Thomas Seeberg Torjussen och Gisle Halvorsen

Lars är zombie. Eller halvzombie, eftersom han mamma är människa och hans pappa levande olevande, som man egentligen ska kalla hans sort. Zombie är ett nedsättande uttryck, vilket inte hindrar så värst många från att använda det. Lars och hans mamma har flyttat ofta och nu är det dags igen att börja på ny skola, träffa nya mobbare och plågoandar. Som levande olevande känner Lars inte särskilt mycket, vilket är en fördel ibland. Till exempel när klasskamraterna roar sig med att knuffa honom framför en buss. Han kan ju inte heller dö.

Den här lättlästa serieboken handlar om främlingsfientlighet, utanförskap, vänskap och kärlek. Andra boken heter Vi och dom och finns redan på svenska. Del tre och fyra finns ännu bara på norska, men borde komma ut senare i år, även om det ännu inte finns någon information om det på förlagets hemsida.

Andersson tecknar uttrycksfulla bilder i klassisk seriestil. Bäst passar den här boken för Hcg-åldern, men kommer säkert läsas av många yngre också.