Fantasy

Silvermannen

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Sara Mauritzon
Bonnier Carlsen 2022
Hcg
259 sidor

Lillo är ett barn som bor i ett hus som då och då blir argt och slänger ut honom. Man kan få känslan av att Lillo är ganska ensam, men Jessie finns, den trogna lilla hunden som följer och tröstar Lillo. Och Lillo har Ivan, sin bästis i klassen. Sen dyker en ny granne upp, Tor. Han är jättestor, och fastän han blir läskigt arg i bland är han jättesnäll, kan släcka eldsvådor och köra motorcykel väldigt fort. Tor dyker upp strax efter att grodorna invaderat Hejdafors där Lillo bor. Det är väl ungefär så det här äventyret börjar.

Sara Mauritzon är skolbibliotekarie från Lund precis som jag och detta är hennes debutbok. Det är en fantasyäventyrsberättlse med den nordiska mytologin som bas. Men där till exempel Rick Riordan och nyligen Gustav Tegby tar sig an genren med ett gott mått av skojfrisk humor, vilar här istället ett allvar och ett Astrid Lindgrenskt vemod över berättelsen.

Lillos mamma är försvunnen. Ibland går Lillo in i klädkammaren för att titta på hennes kvarlämnade saker för att trösta sig. En dag hittas ett skrin och en bok gömda bakom en golvlist. Kanske kan de vara ledtrådar till mamman? Men det finns fler och mer närliggande mysterier att lösa: varifrån kommer grodorna som hoppar runt överallt i stan? Vem är egentligen den nya grannen, Tor? Vad är det för fel på Lillos hus? Och vad är det för skum silverskimrande man som stryker omkring i Hejdafors?

Sara Mauritzon fick Slangbellan för bästa barnboksdebut för Silvermannen, vilket känns mycket välförtjänt. Detta är den första boken av annonserade tre och Lillos öden om äventyr. Den andra, Flickan från underjorden kommer redan nu i vår. Passar utmärkt som högläsning från trean eller för egen läsning för goda läsare i samma ålder och uppåt.

Flickan med det magiska håret

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Tolá Okogwu
B Wahlströms 2023
Hcg
299 sidor

Jag har hört någonstans att kvinnor med afrikanskt ursprung nojar lika mycket över sitt hår som vita kvinnor nojar över sin vikt. I Flickan med det magiska håret får vi möta Onyeka som är 12 år och bor med sin ensamstående mamma, vars enorma hårsvall alltid setts som ett problem. Något som måste tuktas, göras om eller döljas. Hon har alltid känt sig utanför, uttittad, inte passat in och den enda som älskar henne kravlöst är bästisen Cheyenne.

Äventyret tar sig avstamp i en olycka på badhuset då Cheyenne är nära att drunkna. Onyekas hår börjar plötslig leva sitt eget liv och rycket ut och räddar kompisen. Därefter beslutar Onyekas mamma att ta med sig dottern tillbaka till Nigeria för att leta reda på hennes pappa och ta reda på med om Oyekas ursprung och magiska arv.

Nigeria har hunnit ovanligt långt i grön och hållbar teknologi och är världens främsta producent av solel. Här får Onyeka gå på ”Solens akademi” och träffa andra barn med magiska gåvor.

Men det vilar en mörk hemlighet över akademin, som också visar sig ha med Onyekas pappas försvinnande att göra.

Det finns så mycket att älska med den här boken! Att afrohåret får blomma ut och gå från att vara en svaghet till att bli en styrka. Att det är en svart tjej med superkrafter som är huvudperson. Att den utspelar sig i Nigeria, som skildras som ett framgångsrikt land. Att den ger en möjlighet till spegling för alla brunhyade barn som så sällan får se någon som ser ut som dem i litteraturen. Att den ger oss andra en fin inblick i Nigeriansk kultur.

Sen skaver det lite här och var för mig, men det kan det få göra när grundpremissen är så bra tycker jag. Till exempel köper jag inte förhållandet mellan Onyeka och hennes mamma och tonträffen generellt är inte hundra procent, om det är översättning eller kulturkrockar som orsakar det kan jag inte avgöra. Jag tror som sagt att den ändå är ett välkommet tillskott på alla skolbibliotek. Passar mellanstadiet, eller duktiga läsare från tvåan.

Det gula ljuset

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Augustin Erba
Rabén & Sjögren 2023
Hcg
235 sidor

Det är alltid en utmaning att läsa en bok med en fundamentalt osympatisk huvudperson. Varför ska man ens bry sig om hur det går? Vilma i barnboksdebuterande Augustin Erbas mellanåldersbok är otrevlig, ignorant, bortskämd och lite korkad. Enda ursäkten jag kan komma på för allt detta är att det också är synd om henne. Hon har på grund av mammans jobb mot sin vilja blivit tvungen att flytta från Stockholm till Göteborg. Dessutom verkar hennes mamma vara minst lika korkad och otrevlig som Vilma själv, så hon har att brås på.

I Göteborg blir hon svårt mobbad av eleverna på den överklasskola som hennes mamma tvingar henne att gå på. Hemma på söööööder i Stockholm var hon minsann poppis och bäst på gymnastik och hennes kompisar därifrån heter parodiska saker som Annie-Li och Pärla, utan att jag kan förstå om det är ett ironiskt grepp eller ej av författaren.

I trädgården till huset på Hisingen som familjen flyttat in i finns ett förfallet växthus i vilket det händer mystiska grejer. Vilma hittar ett par magiska glasögon genom vilka hon ser ett gult ljus som markerar ingången till andra dimensioner. Sen dyker det upp en mystisk lärarvikarie som börjar tala om kvantfysik och en liten ödla som i alla andras ögon ser ut som en katt. Det råder således ingen brist på spännande inslag, men boken saknar den där tonträffen som jag söker i barn- och ungdomslitteratur och det märks tyvärr att den är skriven av någon som inte är van att skriva för barn.

Det gula ljuset är första delen i serien ”Den förlorade staden” och den avslutas med en finfin cliff hanger, så kanske kommer några att kasta sig över nästa del. Men jag blir inte en av dem.

Blynätter

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Anna Jakobsson Lund
Annorlunda Förlag 2019
uHc
417 sidor

När man får en bok av en författare man aldrig hört talas om, från ett förlag man inte tidigare kände till, hett rekommenderad av någon vars smak man litar på, blir man nyfiken. Och, om jag ska vara ärlig, också lite skeptisk. Varför hade jag inte hört talas om den här författaren, som uppenbarligen gett ut en hel hög böcker, om det nu är så väldigt bra?

Ja, det kan man fråga sig. Förmodligen har det att göra med att det inte är lätt att tränga igenom när man ger ut böcker på eget förlag, i den väldiga ström av litteratur som kommer ut varje år i Sverige. Men roligare än att fundera över det är att konstatera att mina fördomar kom helt på skam. För Blynätter, den första delen i ”Metallsviten”, var precis så sjukt bra som de som rekommenderade den påstod.

Vi får träffa Jeroen, Finn, Unni och Elsa, som omväxlande står i centrum i berättelsen. Deras öden vävs samman genom en intrikat planerad komplott, där Unni med hjälp av Jeroen vill förändra samhället och de ser Finn och Elsa som sina redskap. Samhället de vill ställa på ända, den värld Jacobsson Lund så förtjänstfullt diktat ihop, är mix mellan medeltida och tidigt industriell, där ortsnamn och miljöer vagt påminner om norra Sverige. De fyra huvudpersonerna står på två olika ändar av samhällsstegen. Unni och Jeroen representerar den yttersta makten, folkdomarna. Finn och Elsa tillhör samhällets bottenskrap, rövarna som lever på att stjäla och smuggla åt vem som än kan betala.

Blynatten är den mörkaste av nätter. Just då korsas rövarnas vägar med folkdomarnas. Inte helt oavsiktligt, kan man lägga till. Unni och Jeroen har omsorgsfullt riggat sin snara som ska göra Finn beroende av dem, eftersom de är beroende av honom för att få ihop sitt uppror. Elsa är den som är Finns köl i världen och hon knyts till Finn av en blodsskuld. Kring dessa fyra personers beroenden, behov, önskningar, viljor och rädslor knyter författaren skickligt ihop sin historia. Hon får mig att till hundra procent tro på de karaktärer hon presenterar, känna med dem och om inte sympatisera med dem, så åtminstone förstå deras intentioner.

Världsbygget, nästan den viktigaste ingrediensen i en bra fantasyroman, är också verkligt bra genomfört. Detaljerna är fina och det känns alltigenom trovärdigt. Lägg till det en spännande historia, så har jag inte varit så här begistrad över en ny fantasybekantskap sedan jag läser Siri Petersens ”Korpringarna”.

Tvåan, Silvergryning, finns redan att köpa (hurra, gissa om jag har beställ den!). En tredje del, Järndagar är också aviserad, sedan är serien avslutad. Blynätter är klassad som ungdomsbok, men passar lika bra för vuxna.

Den femte ringen

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Helen Ekeroth
Rabén & Sjögren 2022
uHc
271 sidor
andra delen i ”Silverringarna”

Äntligen har jag läst fortsättningen om Lux äventyr i ett magiskt Malmö som påbörjades i Den andra staden. I denna bok, som avslutar Ekeroths tonårsduologi, ska Lux och Dimo bege sig till hans version av Malmö. De vill återöppna portalerna mellan städerna för att återställa balansen av magi. Om den åter får flöda fritt mellan de parallella städerna hoppas de på att kunna rädda Dimos stad från undergång.

Jag trodde, när jag läste första boken, att Dimos Malmö skulle vara vårt Malmö. Så jag blev förvånad när hans stad är en mörk dystopisk version av staden. Ännu mörkare än Lux’ som ändå är ganska mörk med auktoritärt styre, magisk dimma och monster i kanalen, I Dimos värld är styret ännu mer auktoritärt med korrumperad polis, byggnader förstörda av uppror och kraveller, kalla slitna hus och ständig elbrist. Luftföroreningar har smutsat ner husen och det finns varken fåglar eller andra djur (förutom råttor). Dricksvattnet är ransonerat och Västra hamnen översvämmad. Torson står som ett fyrtorn omgivet av vatten.

Även Lux får sig en överraskning i Dimos stad. Här finns nämligen Adrian, som kanske inte är så mycket expojkvän till Dimo som Lux hade önskat.

Språket är bra och miljöbeskrivningarna ger fina bilder av de bägge städerna. Men det fortsätter att vara lite rörigt och svårt att hänga med i turerna i den här serien. Jag gilla Malmöskildringen och liksom med den förra boken är det den stora behållningen.

Passar högstadiet.

Skuggan av en kung

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Leigh Bardugo
Gilla böcker 2022
uHc
524 sidor

Jag har älskat Leigh Bardugos Grisha-värld sedan jag läste första boken i Grishatrilogin, I ljusets makt. Det var en fröjd att återbesöka en annan del av det i Högst spel. I Netflixserien Harts and Bones blandar manusförfattarna på ett förtjänstfullt sätt de två bokserierna. Denna nya serie från Grishaverse, som tar vid där trilogin slutar, ska precis som kråkböckerna bli två till antalet.

Den unge kungen Nikolai sitter på Ravkas tron och har enat landet efter det uppslitande inbördeskriget. Han regerar med stöd av tremannarådet, där bland annat Zoya ingår, numera general. Men freden är bräcklig och landet fattigt. När Nikolais inre demon tar allt mer plats ställs allt på spel. Zoya bestämmer att kungen behöver gifta sig för att säkra stabilitet och tronföljd. Samtidigt genomfars landet av en serie oförklarliga mirakel. Alina, solbringaren, är helgonförklarad och en mystisk sekt dyker upp och kräver även Skuggmästaren ska kanoniseras. Nikolai ser sig tvungen att ge sig ut på en pilgrimsfärd för att finna en lösning.

Samtidigt befinner sig Nina, grishan vi första gången mötte i Högt spel i fiendeland, i Fjerda, på hemligt uppdrag för att befria grishor som fortfarande jagas som villebråd här.

Det är driv, spänning och också en del humor, från första sidan till sista i denna lättslukade tegelsten. Passar högstadiet och uppåt.

De överblivnas armé

klaraonnerfalt1 kommentar

Gustav Tegby
Rabén & Sjögren 2022
Hcg
259 sidor
Första delen i serien Bortbytingar

När Dorians syster dör tror han att det är hans fel. Hans sista ord till systern var riktigt elaka och nu är han full av ånger och sorg. Men snart får han även andra bekymmer. På begravningen börjar det regna tårar inne i kyrkan. När han störtar därifrån blir han upplockad av en extremt liten och deppig taxiförare som har ett minst sagt skumt förhållande till döden och presenterar sig som representant för ”Väsenverket”. Hon bjuder in Dorian till en obligatorisk grundkurs för bortbytingar.

Detta är alltså den första delen i en tänkt trilogi med namnet ”Bortbytingar”. Författaren Gustav Tegby är en ny bekantskap för mig. Han har tidigare medverkat i några antologier samt gav ut en ungdomsbok på Rabén & Sjögren förra året. I De överblivnas armé har han hittat en ton som närmst får mig att tänka på Rick Riordan. Även upplägget påminner om Riordans böcker: barn växer upp och känner sig annorlunda, i tonåren upptäcker han att han tillhör en mytologisk värld och kastas in i absurda äventyr. I Tegbys universum är det inte halvgudar, men väl olika varelser ur den nordiska mytologin vi möter. Dorian visar sig vara en älva, den truliga taxichaffisen en myling. Senare dyker även vittror (troll), rån och vättar upp.

Funkar det då? Japp, riktigt bra! Så bra att jag önskar att man spelat mer på ”en svensk Riordan” i formgivning och bindning. Det i och för sig i min smak snygga omslaget kunde varit tuffare och ett danskt band i stället för hårda pärmar hade förmodligen lockat fler läsare. Jag önskar också att man vågat strunta i listan över väsen i början av boken och litat på att läsarna lite mer istället.

Det här är en bok för alla som vill ha en fantasifull och rolig bok med actionspäckade äventyr. För de som skulle ha uppskattat Riordan men inte riktigt är där läsmässigt ännu. Berättelsen slutar med en rejäl cliff hanger som genast gör läsaren sugen på nästa del. Den får man vänta på tills i maj 2023, men det är det värt!

Vulkanens barn

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Elin Nilsson
Alfabeta 2022
Hcg
285 sidor

Elin Nilsson har efter ett par ungdomsböcker, till exempel Flyt som en fjäril, stick som ett bi som Elina skrivit om här, och ett par novellsamlingar, gjort ett försök i Hcg-facket. Nilsson är född 1986 och förmodligen för ung för att ha egna tonårsbarn, men för en ärrad tonårsmamma låter upplägget i hennes Vulkanens barn som en saligt dröm. Hör bara: i Leas by, och i hela världen så som hon känner den, förpuppas barn när de fyller 13, för att ligga och sova och drömma lyckligt i fem år och sedan komma ut som färdiga vuxna. Tänk bara så många tårar man kunde sparat genom den metoden.

Leas kusin Luma, som hon vuxit upp med nästan som en tvillingbror, ska snart förpuppas. Han är orolig, vill inte vara borta från Lea och ber Lea att skära ut honom ur puppan och rädda honom. Lea kan inte göra det, det är något oerhört att be om. Alla vet att de som inte förpuppas blir halvmänniskor och galna. Men när Lumas puppa plötsligt försvinner från trädet i puppgläntan förbannar hon sig själv och anklagar sig för sin älskade kusins försvinnande. Hade hon bara haft modet att göra som han sa hade detta inte hänt.

Detta med puberteten som en farlig period i en människas liv, en tid då hon måste tämjas och kväsas, är ett intressant tema. Jag drar paralleller till Kim Liggets Det sextonde året, en helt annan typ av berättelse men där barn – bara flickor i detta fall – ska tyglas och formas för att passa vuxenvärlden.

Elin Nilssons nya roman är lika delar saga och spännande äventyrsberättelse. Lea måste ge sig iväg för att leta rätt på Luma. Till sin hjälp har hon krämarflickan Majva och även om de båda flickorna möter många faror på vägen möter de också goda människor. Det är en berättelse om mod, vänskap, fördomar, svek och girighet. Slutet lämnar flera frågor obesvarade och det är gott så. Vi gör bara ett kort besök i den komplexa och spännande värld Nilsson diktat fram, sen får vi fortsätta fantisera om den på egen hand.

Passar goda läsare från trean, men rekommenderas också starkt som högläsning.

Den andra staden

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Helena Ekeroth
Rabén & Sjögren 2022
uHc
306 sidor

Man måste bara älska premisserna för den här boken, i synnerhet om man som jag älskar Malmö. I Den andra staden besöker vi ett Malmö som är nästan som vårt. Men det finns magi, på mobiltelefoner går det bara att ringa, på Hipp härska spöken, stadsbiblioteket är låst och vaktas av uråldriga bibliotekarier eftersom böcker är så starkt magiska och om natten kommer stadens statyer till liv inför dem som, likt vår huvudperson Lux, har magi.

Den andra staden är ”vårt” Malmö, en stad som finns bortom portalerna. Lux, som plågas svårt av mardrömmar och är besatt av att få veta vem som mördade hennes farmor, letar efter dessa portaler. Det är så hon hittar Dimo, i en kista hon gräver upp på Östra kyrkogården. Allt tyder på att kistan är en portal och att Dimo kommer från det andra Malmö. Kommer han att kunna hjälpa henne i letandet efter farmorns baneman?

Det är svårt att inte dra paralleller till Nene Ormes underbara, och oavslutade, serie om Udda, ”De sära”, där tredje (avslutande?) delen fortfarande är efterlängtad. Förutom att bägge serierna har ett lite mörkare, magiskt Malmö som spelplats, finns parallellen med mardrömmar, en ensam huvudpersons sökande i staden och olika väsen som tagit sin bostad i ikoniska Malmöbyggnader såsom Torson eller Hipp.

Jag har lite svårt att komma in i den här boken. Bitar av information saknas inledningsvis, jag måste bläddra tillbaka flera gånger gånger för att se om jag missat något. Men det har jag nog inte, stället får jag som läsare får pussla ihop hur personer och situationer hänger ihop själv. Kanske är det ett sätt för Ekeroth att lita på sin läsare, men för mig blir det lite rörigt. Detta till trots är det spännande läsning och jag ser fram emot nästa del, som är den avslutande i serien om ”Silverringarna”. Den femte ringen ska komma till hösten.

Helen Ekeroth har tidigare skrivit Hcg-serien ”Drakberidaren” som inleddes med Skuggan 2019. Den här boken passar fantasyläsare på högstadiet.

Järnhanden

klaraonnerfaltLämna en kommentar

David Renklint
B.Wahlströms 2022
Hcg
220 sidor

David Renklint debuterade med Blixtbarn 2020, en bok som följdes upp av Blixtregn 2021. Nu är han tillbaka med en äventyrsfantasy i samma universum, men något mer lättläst.

I Järnhanden får vi möta Embla som drömmer om att bli pirat, en omöjlig dröm eftersom hon är flicka. Hon bor på Almön där man jobbar med trä från de väldiga och snabbväxande almarna. Hennes mamma är specialiserad på träben.

Redan i första kapitlet drar en hemsk storm in över ön, en storm som drar med sig askvindar. Embla och mamma fastnar mitt i stormens öga och när stormen dragit förbi är inte mamma sig lik. Byn läkekvinna Harga berättar att askan kom från döda maror som dött i en stor strid långt borta. Det som Emblas mamma drabbats av verkar vara dimfeber och det finns bara en sak som kan bota det: vatten från dimman. Men att ge sig ut i dimman och skaffa vattnet är förenat med livsfara. Få som ger sig in där kommer tillbaka. Samtidigt vet Embla att det bara finns en som kan hjälpa mamma och det är hon.

Som om inte mammas dimfeber vore nog hittar Embla en mystisk dolk i ett skrin i strandkanten. Det har flutit i land efter att två piratskepp gått i kvav efter en strid precis utanför Almön. Det visar sig att dolken är bärare av en förbannelse och nu när Embla har dolken är förbannelsen hennes.

Detta blir början på ett livsfarligt äventyr, en resa med pirater och strid på liv och död. Men också inledningen på ett nytt kapitel i Emblas liv, och nya vänner. Kanske är drömmen om att en gång bli pirat ändå inte så orealistisk.

Passar gode läsare från tvåan. Renklints universum är inte helt lätt att ta sig in i. Det finns många svåra ord och namn på väsen, ställen och funktioner som är lite snåriga att förstå och hålla reda på. En liten ordlista och kanske en hederlig fantasykarta hade underlättat för den lite svagare läsaren. Ändå tycker jag bättre om den här än jag gjorde om Blixtbarn. Den innerliga vänskapen och de spännande äventyren ger berättelsen lite extra kraft.