Livets hårda skola

Emma Karinsdotterlivets-harda-skola
Illustrationer: Agnes Jakobsson
Bonnier Carlsen2020
253 sidor

Här kommer andra boken om Lisbet och hennes farmor Sambakungen. När den börjar har Lisbet precis börjat skolan. Sambakungen har svårt att förlika sig med det. Hon dyker upp på skolan, låser in fröken Majlis, ljuger och sabbar undervisningen.

När jag läste första boken Lisbet och Sambakungen var jag ganska positiv. Jag drog paralleller till Loranga, Loranga som jag älskar och såg boken som ”full av absurd humor och fri fantasi”. Nu är jag inte lika road. Jag har i princip vridit mig av feelbad boken igenom. Jag tycker så synd om Lisbet, upplever Sambakungen som sinnessjukt gränslös och elak och vill helst sluta läsa.

Det är sällan jag tar mig tid att skriva om böcker jag inte tycker om, men nu känner jag att jag vill reda ut var skon klämmer. Har jag blivit för gammal? Är det svårare att acceptera en gränslös vuxen om denna är en kvinna (jämfört med Loranga som jag förlåter allt)? Eller är jag bara allmänt pandemideppig? Vad är det som gör att det jag upplevde som festligt i första boken inte längre är det i denna?

Det jag kommit fram till är att jag tror att det är Lisbets utsatthet när hon kommer i kläm mellan att vara Sambakungen till lags och vara Majlis/samhället till lags som gör så fruktansvärt ont. I första boken är det bara Lisbet och Sambakungen i deras festliga fantasifulla bubbla, precis som Loranga och Masarin i sina hus i skogen. Nu, när Sambakungens värderingar och levnadssätt kontrasteras mot det riktiga samhällets, det som ett barn måste förhålla sig till när det börjar skolan, upplevs inte Sambakungen längre som festlig utan som sjuk.

TIll bokens fördel får sägas att Karinsdotter bjuder på ett försonande slut. Fröken och Sambakungen gör upp över äschsoppa och pangkakor och även Lisbet får chansen att släppa ut sina känslor. Men mina finns kvar. Jag har fått nog av Sambakungen och tror inte att jag kommer att läsa fler böcker om henne. De får vara hur normkreativa och skojiga som helst, för mig krävs det mer än äschsoppa på torsdagen, om inte Sambakungen vill förändras så får hon vara för min del.

Vardagshjältarna och trollkarlen Tyst

Elaine Eksvärdvardagshjaltarna-och-trollkarlen-tyst
Illustratör: Emily Ryan
Bonnier Carlsen 2020
100 sidor

Maya blir retad i skolan och storebror Max vågar inte ingripa. Lillasyster Monique känner att stämningen är dålig men ingen vill berätta för henne. På kvällen är föräldrarna stressade och inte lyhörda för sina barn och när de sedan sitter var och en på sina rum önskar de att föräldrarna ska försvinna eftersom de ändå inte bryr sig om sina barn. Just den här kvällen puffar Trollkarlen Tyst omkring i skogen bakom deras hus och hör deras önskemål. Trollkarlen Tyst avskyr när man talar med varandra så han tar tillfället i akt och trollar bort föräldrarna. Nu måste barnen ge sig ut på jakt för att få tillbaka dem i trollkarlens sagoskog där de vinner insikter och mod, befriar föräldrarna och kommer tillbaka som bättre människor.

Detta är en bok med ett ärende. Eksvärd, som tillvardags är retoriker, gör här barnboksdebut. Fem kronor per bok går till organisationen Tre ska bli noll, en ideell förening vars ansikte utåt Eksvärd är och som jobbar för att motverka sexuella övergrepp mot barn. I slutet av boken finns förslag på diskussionsfrågor som ska hjälpa till att bryta tystnaden och hjälpa barn att prata om sånt som är svårt och på förlagets hemsida finns en lärarhandledning till boken.

Jag tyckte att boken var rörig i handlingen och hade ett tråkigt språk. Men för de som vill använda den som ett pedagogiskt verktyg eller diskussionsunderlag kan den säkert vara till nytta i vissa situationer. Passar lågstadiet.