Skiter i

Hanna de Canesie
Natur & Kultur 2021
uHc
172 sidor

Det där om att alla ungdomsböcker handlar om ungdomar med problem är en gammal sanning som blivit både dammig och osann. Nu förtiden, i den magra utgivning som finns av ungdomsböcker på svenska, är det visserligen vanligt med skildringar av psykisk ohälsa, men oftast är karaktärerna från hyfsat stabila familjer. Föräldrarna kan ha skilt sig, men mycket mer misär än så är det sällan. De Canesies nya ungdomsbok bjuder på en dos riktigt nattsvart svenskt foklhemsmörker och landar helt rätt i den just nu väldigt aktuella debatten om mäns våld mot kvinnor. Jag associerar till berättelser som Bryta om och Isdraken, visst var det ett tag sedan vi såg den typen av böcker?

Mira bor med sin mamma och sin lillebror som har downs syndrom. Till och från bor också lillebroderns pappa i lägenheten. Han misshandlar mamman och försvinner i perioder, för att sedan rutinmässigt förlåtas och komma tillbaka, för nu ska allt bli bättre. Boken inleds med att Mira och hennes bästis Em beger sig till en annan skola där Mira slår en kille på käften, för att han betett sig illa mot den tredje kompisen i deras trio, Jasmina.

Själv har jag inte läst författarens debut Helt seriöst från 2019, så för mig är detta författarskap en ny bekantskap. De Canesie skriver ungdomsnära, med dialoger som känns äkta och hur tungt ämnet än är, är det lätt att vara med Mira och förstå henne.

När mamman ännu en gång blir utan jobb, styvppan kommer hem igen och i en förfärlig scen tvingar Miras mamma att misshandla sin dotter, drivs Mira ännu längre ut på kanten av tillvaron. Hon gör val som gör henne omöjlig i skola, för vännerna och till slut även för sig själv.

Passar högstadiet.

För att vi hör ihop

Klara Krantz
Alfabeta 2021
Hcg
220 sidor

Klara Kranz debuterade 2013 med ungdomsboken Ge mig arsenik, men fick sitt egentliga genombrott 2017 med Under odjurspälsen, också det en ungdomsbok. Nu har hon skrivit en berättelse för de lite yngre.

För att vi hör ihop berör de tidiga tonårens problematik, oviljan inför kroppens förvandling och den första sexualiteten och kärleken, men också en mycket tyngre fråga: den nattsvarta sorgen efter en nära väns död. Här finns teman som vi känner igen från Krantz tidigare böcker: vem vi är i förhållande till andra, sex och kärlek.

För att vi hör ihop utspelar sig på på Månas sommarö, Skälmö, och på två tidsplan. ”Nu” och ”Ett annat nu”, som kapitelrubrikerna heter och som i vart annat kapitel utspelar sig förra sommaren, då Måna och bästisen Alice som vanligt var tillsammans på ön. Och nu, då Måna tvingats åka tillbaka, trots att Alice inte längre finns, trots att Skälmö är Månas och Alices ö och att det känns omöjligt att vara där utan henne.

Det är en bok som inte riktigt låter sig placeras in i något fack och som kan behöva lite hjälp för att nå sina läsare. Ämnet är relativt krävande, samtidigt som omslaget signalerar en bekymmersfri Saltkråkantillvaro. De två tidsplanen, som bara skiljs åt av en rubrik och en liten vinjettbild, kan också vara kluriga att hålla isär för vissa läsare. Lotsas läsaren förbi de hindren kan detta vara en prefekt bok för de som vill läsa allvarliga, sorgliga böcker om verkliga ämnen. Passar femman till sjuan.

Vem har sagt något om kärlek? – att bryta sig fri från hedersförtryck

Elaf Ali
Rabén & Sjögren 2021
uHc
234 sidor

Elaf Ali kommer till Sverige med sin familj som fyraåring. De landar i Fjälkinge strax utanför Kristianstad. Hon har två äldre bröder och det ska bli två systrar till innan familjen är komplett. Hennes föräldrar har samma yrken som mina: mamman lärare, pappan läkare. Skillnaden är att de aldrig får praktisera de yrkena i Sverige.

I Fjälkinge finns ingen annan med utländsk bakgrund. Ändå har den lilla Elaf det ganska bra. Hon har en bästis, klarar sig bra i skolan. Men när hon redan som tioåring får sin första mens förvandlas hennes verklighet i ett slag. Nu räknas hon som kvinna och hennes liv begränsas och kontrolleras ner till minsta minut enligt de hedersnormer som är viktiga för hennes föräldrar.

Alis berättelse om uppväxten och ungdomen, då hon långsamt, myrsteg för myrsteg, gör sig fri från familjens krav och lyckas välja sin egen väg, är varvad med faktainslag om hedersnormer och intervjuer med pappan och andra släktingar. Det gör den till en bok både för identifikation och för hjälp.

Elaf är i tioårsåldern när mordet på Fadime Sahindal skakar Sverige. Hon läser allt hon kommer över om Fadime. Hon har aldrig tidigare hört om någon i Sverige som levt så som hon gör, men att Fadime är så gammal, 26 år, och ändå inte får leva som hon själv vill, kan hon inte släppa. Fadimes död påverkar Elaf. Hon blir mer försiktig. Mer listig kanske. Hon väljer sina strider för att spara krutet tills när det verkligen behövs. Men det gör henne också mer rädd. Skulle verkligen hennes pappa också vara beredd att mörda?

Men detta är en saga med lyckligt slut. Eller i alla fall halvlyckligt. För Alis pappa lyssnar på sin dotter och förstår att han måste anpassa sig efter det som gäller i det samhälle han lever i och han tar till sist kraftigt avstånd från hedersnormerna. Mamman däremot blir allt mer religiös och släpper inte sina strävanden efter att hålla uppe fasaden inför släktingarna i hemlandet och att försöka hitta en bra make åt sin dotter.

Det här är så klart en oerhört viktig bok. Ali skriver att det här är boken hon önskar hade funnits när hon själv växte upp. Om den kan hjälpa andra, både barn och föräldrar, att komma vidare så kan den rädda liv, för ”hedersnormer är inget annat än gift som långsamt suger livslusten ur en”.

Elaf Ali är journalist och kan sitt skrivarhantverk. Språket flyter klart och rakt och berättelsen om flickan Elafs uppväxt är spännande läsning. Både mamman och pappan spelar av naturliga skäl viktiga roller i berättelsen, men om syskonen är det förhållandevis tyst. Systrarna nämns lite i slutet av boken, inte minst i termer av att Elafs kamp sopat vägen för dem. Bröderna figurerar knappt alls, utom vid ett tillfälle när den äldsta brodern rycker ut och med en improviserad lögn räddar sin syster när en kille ringt henne hem. Kanske är det av hänsyn till deras integritet, men man kan inte låta bli att undra var de varit, om de varit blinda för Elafs kamp, fört sin egen eller varit föräldrarnas lydiga redskap?

Boken är klassad som ungdomsbok, alltså skönlitteratur, men strängt taget är det ju en biografi och faktainslagen gör också att den närmar sig facklitteratur. Den passar för goda läsare från femman och uppåt och även för vuxna samt på gymnasiet.

Mitt käraste gyllene barn

Christina Wahldén
Rabén & Sjögren 2021
Hcg
114 sidor

Mitt käraste gyllene barn är den tredje och (tror jag) avslutande delen i den svit mellanåldersböcker av Christina Wahldén som utspelar sig under och kring Andra världskriget. Alla bygger på ett i olika mån fiktionaliserat återberättande av faktiska livsöden. När det gäller den här följer vi Kaja Finklers öden, genom hennes egna berättelse, ganska precist. Wahldén har tillåtit sig färre egna tillägg än i till exempel Tulpanpojken.

Vi följer Kaja från 1942 då hon som sjuåring smugglas ut ur Warszawas getto, via en tid i en mindre stad, olika koncentrationsläger, befrielsen, vistelsen på olika anstalter för återhämtning i Sverige tills hon slutligen återförenas med sina mamma i Stockholm och reser med henne till New York där hennes morfar bor. Då är hon 11 år och har aldrig gått i skolan. Berövad hela sin barndom ska hon nu börja om i ett nytt land. Och inte heller det blir enkelt.

Det är verkligen en förskräcklig berättelse. Likväl måste vi vara tacksamma för att någon berättar den. För att den vuxna Kaja orkar dela med sig och att Wahldén skriver ner det. Hur kan något sånt här ha hänt? För inte så länge sedan?

Men det har ju hänt, och vi måste försöka förstå det.

Förstå Kajas resa från ett priviligierat liv som rabbinens dotter med skinnmuff och en omhuldande mamma, till att klara sig helt själv som litet barn under de värsta umbäranden i ett dödsläger. Förstå människans förmåga till anpassning, på gott och på ont. Förstå hur förfärliga saker strax blir normala, som att se döda ligga framför en på gatan (och senare i travar i lägret), men också förstå hur någon lyckas överleva, ta sig igen om och återanpassa sig till ett normalt liv efter det Kaja är med om.

Den här är märkt Hcg, det vill säga 9-12. Den kan absolut rekommenderas i åk 7-9 också, särskilt för de som behöver lättare läsning. Det finns inget alls barnsligt över tilltalet här och Wahldén har också inkluderat en del brev och tidningsartiklar som gör läsningen lite svårare. Jag skulle rekommendera den från 11 år och uppåt, gärna som högläsning.

Prinsen av Porte de la Chapelle

Annelie Drewsen
Rabén & Sjögren 2021
uHc
285 sidor

När vi möter Salar har han just gett sig av. Från det som han trodde var hans familj och framtid, mot något annat. Ett nytt försök, en ny kamp. Och han är så trött på att kämpa.

Ibland säger man att en bok ”är viktig”. Kanske är detta en viktigt bok? När jag läser fylls jag av sorg över att det är för sent. Salar har fråntagits den chans han trodde att han hade och gett sig av, som så många av verklighetens Salars gett sig iväg eller tvingats bort. Vi, Sverige, har missat den här chansen. Om den här boken ska vara viktigt får vi inte göra de misstagen igen.

I Annelie Drewsens ungdomsroman Prinsen av Porte de la Chapelle finns en ödslighet som syns på de sidor som bara rymmer några få övergivna rader och som känns som tomrum i hjärtat när man läser om Salar, som inte har något annat än en ryggsäck och kläderna han har på kroppen. Och minnen av hoppet om ett bättre liv.

Trots detta lyckas Drewsen skjuta in strimmor av ljus. Salar är en ”som klarar sig”. Från gränspolis, gevärskulor, medelhavets vågor och biljettkontrollanter. Och slutet är försiktigt positivt. Kanske ska Salar äntligen slippa vara en som bara klarar sig, en som får vara nöjd om han inte fryser, är rädd eller död. Kanske ska han nu äntligen få leva.

Passar högstadiet och gymnasiet.

De vackraste idioterna i världen

Anette Eggert
Opal 2021
uHc
199 sidor

Inget är starkare än banden man knyter till bästisar när man är ung. Marit, Sillen, Niki och Mini är ”de vackraste idioterna i världen”, unga kvinnor med framtiden för sina fötter. De fester, längtar efter kärlek, äter skräpmat, hänger, tramsar sig och funderar över orättvisor.

När jag läser Anette Eggerts nya ungdomsroman kastas jag rakt in i Marits värld. I ett väldigt starkt nu där framtidsperspektivet är kort, precis som det är när man är ung. Och alla tankar, stora och små, som mal genom Marits huvud, blir också mina tankar. Några fastnar där, ”på flugpappret” som hon själv kallar det när hon inte kan släppa vissa tankar eller bilder som poppar upp.

När kärleken kommer kan man inte styra den. Man kan inte välja vem den ska träffa. Och om man tror att man måste välja mellan de vackraste idioterna i världen och en kille är valet solklart, även om det inte är lätt.

Förra gången jag läste en ungdomsbok av Eggert, Tisteltankar, identifierade jag mig väldigt mycket med mamman. Alla hennes misslyckade försök och all hennes missriktade goda vilja. Nu är jag i stället med Marit, känner hennes våndor som om de vore mina egna (det har de varit, även om det är länge sedan nu) och jag tror att det är en gåva Eggert har som författare att öppna den där möjligheten till identifikation, till tillfällen att få spegla och känna igen sig.

Passar högstadiet och lägre delen av gymnasiet.

I god tro

Christina Wahldén
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
140 sidor

I tredje boken om Hawas Hemliga Detektivbyrå (läs om första boken, Falaffelflickorna här) är det dags för Hawa att ha praktik. Det blir på Bosses bilar där hon får sitta i receptionen och svara i telefon och göra bokningar. Ganska snart upptäcker Hawa att en av de anställda beter sig skumt. Det är Zac som lånar firmans största skåpbil om nätterna för att han ska hjälpa sin bror att flytta, lite för ofta. Firmans ägare, den snälle Amir (nej, han heter inte Bosse), misstänker inget. Men Hawa börjar nysta.

Med biblioteket som bas och bibliotekarien Barbro och hennes assistent Nettan som medhjälpare vid behov blir inte läskigheterna inte allt för hemska, även om brotten som begås är allvarliga.

Det här är en bok för alla som vill ha ett lagom mysigt och hjärtevärmande mysterium som utspelar sig i Sverige, idag. En ”Damernas detektivbyrå” för mellanstadiet.

Nyårsvandraren

Charlotte Lannebonyarsvandraren
Rabén & Sjögren 2020
uHc
110 sidor

Storm är 16 år. På nyårskvällen är han på fest någonstans på Söder, däckar på en soffa och vaknar någon gång vid tolvslaget. Då ger han sig ut i den kalla vinternatten och vandrar genom stan. Hela natten till en bra bit in på morgonen vandrar Storm, för det är oroligt i honom, tankarna rusar runt runt och kroppen måste röra sig för att malandet inte ska bli övermäktigt.

Det handlar om att bli övergiven. Om att gå upp i någon annans trauma för att slippa tänka på sitt eget. Det handlar om att vara en känslig person utan någon direkt att dela den känsligheten med. Det handlar om vad man kan råka ut för en nyårsnatt i Stockholm, men mest handlar det om Storms inre resa, om att acceptera en pappas svek och att hitta ljuspunkterna i livet där de ändå finns.

Det kommer så få svenska ungdomsböcker i år att man måste vara extra tacksam över de vi får. Den här är ett fint och känsligt porträtt över ungdomens vilsenhet som kan passa från åttan till gymnasiet.

Vi måste rädda julen

Ellen Karlssonvi-maste-radda-julen
Illustrationer. Cecilia Heikkilä
Rabén & Sjögren 2020
Hcf
102 sidor

Julböckerna börjar drälla in på min bibbla nu och den första jag hunnit läsa är Rabéns klassiska 24-kapitelsbok som de nu ger ut i samma stora fina format med färgillustrationer för åttonde året i rad. Först ut var Jul i Stora Skogen av Stark/Eriksson (2012). Några av de andra böckerna kan man läsa om här. Min favorit är fortfarande God jul Lilla Lök, men årets bok är också fin.

Huvudperson är Sam som börjar förskoleklass och blivit bästis med Vivi som helt plötsligt slutar för hon fick plats på den skolan där hennes föräldrar egentligen ville att hon skulle gå. Sam har inte direkt fått någon ny bästis efter det. Nu är det 1 december och fröken bestämmer att deras almanacka är magisk och alla barn ska få dra en lapp fram till jul, för de är precis 24 barn i klassen. Men sen råkar fröken säga att om julaftonslappen kommer bort, då blir det ingen jul på riktigt.

Sam älskar julen. Den enda som älskar julen mer än han är hans pappa, de är julmyskramare av rang båda två. Men mest av allt gillar de julen för att Eva, Sams vuxna storasyster som bor i Australien, kommer hem och hälsar på då.

Nu händer något som inte får hända. Julaftonslappen kommer på vift och det är utan tvekan Sams fel. Åtminstone till en början. In från sidan glider då Esme. En handlingskraftig och modig vän, precis en sådan man behöver när man blir tvungen att rädda julen.

Julmys och barnångest blandas friskt i denna högläsningsbok som passar bäst i f-klass.

Skilsmössan

Måns Gahrtonsonja-och-skilsmossan
Illustrationer: Johan Unenge
Bonnier Carlsen 2020
Bilderbok

Sonjas föräldrar har flyttat isär. Hos pappa är kartongbergen fortfarande höga ouppackade berg. Och plötsligt har hösten kommit. Vinden drar i pappas halsduk och i Sonjas hår i Johan Unenges fantastiska akvareller, som breder ut sig över uppslagen. Löven speglar sig i den regnvåta marken och det är tydligt att Sonja behöver en mössa. Pappa gräver i kartongerna och hittar en. En som mamma stickat. För länge sedan, i en lyckligare tid. Sonja vill ha den och pappa blir glad, för honom väcker den fina minnen.

Så blir det mammavecka. Hos mamma är kartongerna uppackade, hemmet redan stylat och hemtrevligt. Hon har gått vidare, vill inte bli påmind om det gamla. Hon köper en ny mössa åt Sonja.

Till en början fogar sig Sonja, så som barn gör, i varannanveckasboende och annat deras föräldrar hittar på. Randig mössa när det är pappavecka, ny mössa när det är mammavecka. Tills det bara inte går längre.

I den här berättelsen säger bilderna så mycket att orden gott kunde ha varit färre. Johan Unenge firar helt nya triumfer i lövens alla färger, i hösthimlen som börjar skymma när pappa hämtar på eftermiddagen, i skuggorna över den nyfallna snön, utan att för den skull förlora den känsla av snabbhet i penna och pensel som skvallrar om hans bakgrund som serietecknare.

Rekommenderas till alla förskolor!