Poet X

Elisabeth Acevedo
Vox 2020
uHce
371 sidor

Xiomara är i allt sin tvillingbrors motsats. Stor, högljudd, stridbar. Smart – ja – men inte så smart som Tvilling som går på en elitskola. Ändå håller de ihop i vått och torrt i en ofta ordlös men ändå omutlig gemenskap. Till deras trojka hör också Caridad, from men obrottsligt lojal.

De tillhör den dominikanska gruppen i Harlem och tvillingarnas mamma är djupt troende. Den form en flicka ska stöpas i för att vara passande är trång och skavig. Passar dåligt för en som är lika stor i käften och som i kroppen och är sprängfylld av känslor och revolution. En krock är oundviklig, och den kommer.

Acevedo, vars första bok på svenska det här är, låter Xiomara berätta själv, på svängande prosalyrik, i fin översättning av Yolanda Aurora Bohm Ramiez.

Den här boken passar bra i till exempel diskussioner om hederskulturer, poesi eller kulturkrockar på högstadiet och gymnasiet.

Livets hårda skola

Emma Karinsdotterlivets-harda-skola
Illustrationer: Agnes Jakobsson
Bonnier Carlsen2020
253 sidor

Här kommer andra boken om Lisbet och hennes farmor Sambakungen. När den börjar har Lisbet precis börjat skolan. Sambakungen har svårt att förlika sig med det. Hon dyker upp på skolan, låser in fröken Majlis, ljuger och sabbar undervisningen.

När jag läste första boken Lisbet och Sambakungen var jag ganska positiv. Jag drog paralleller till Loranga, Loranga som jag älskar och såg boken som ”full av absurd humor och fri fantasi”. Nu är jag inte lika road. Jag har i princip vridit mig av feelbad boken igenom. Jag tycker så synd om Lisbet, upplever Sambakungen som sinnessjukt gränslös och elak och vill helst sluta läsa.

Det är sällan jag tar mig tid att skriva om böcker jag inte tycker om, men nu känner jag att jag vill reda ut var skon klämmer. Har jag blivit för gammal? Är det svårare att acceptera en gränslös vuxen om denna är en kvinna (jämfört med Loranga som jag förlåter allt)? Eller är jag bara allmänt pandemideppig? Vad är det som gör att det jag upplevde som festligt i första boken inte längre är det i denna?

Det jag kommit fram till är att jag tror att det är Lisbets utsatthet när hon kommer i kläm mellan att vara Sambakungen till lags och vara Majlis/samhället till lags som gör så fruktansvärt ont. I första boken är det bara Lisbet och Sambakungen i deras festliga fantasifulla bubbla, precis som Loranga och Masarin i sina hus i skogen. Nu, när Sambakungens värderingar och levnadssätt kontrasteras mot det riktiga samhällets, det som ett barn måste förhålla sig till när det börjar skolan, upplevs inte Sambakungen längre som festlig utan som sjuk.

TIll bokens fördel får sägas att Karinsdotter bjuder på ett försonande slut. Fröken och Sambakungen gör upp över äschsoppa och pangkakor och även Lisbet får chansen att släppa ut sina känslor. Men mina finns kvar. Jag har fått nog av Sambakungen och tror inte att jag kommer att läsa fler böcker om henne. De får vara hur normkreativa och skojiga som helst, för mig krävs det mer än äschsoppa på torsdagen, om inte Sambakungen vill förändras så får hon vara för min del.

Annie, flickan från havet

David Almondannie-flickan-fran-havet
Illustratör: Beatrice Alemanga
Berghs 2020
Hcg
60 sidor

I den här lite sällsamma och väldigt vackert illustrerade berättelsen får vi träffa Annie som inte känner sig som de andra. I skolan funkar det inte och hon lider av någon slags anfall som får henne att svimma och försvinna från världen. Helst av allt vill hon simma i det kalla havet som finns utanför hennes och mammas hus i norra England. Annies mamma målar stenar, gör små konstverk de säljer till turister och sjunger sjömansvisor på puben. Hon säger att allting har en historia, en berättelse. Men vilken är Annies berättelse? Var kommer hon ifrån, vem är hennes pappa och kan hon kanske vara en varelse från havet?

Jag tänker att detta är en på samma gång övertydlig och lite snårig berättelse om att vara utanför normen eller känna sig annorlunda. Om att träda över gränsen från barndom till vuxenliv. Om att finna sig själv och sin identitet.  De fina bilderna kan kanske hjälpa den att hitta sina läsare, men samtidigt är anslaget i både text och bild lite barnsligare än 9-12 som anges som bokens målgrupp, även om innehållet kräver sin läsare. En svår placerad bok, med andra ord.

Magiska godiskulor

Baek Heenamagiska-godiskulor
Trasten 2020
Hcf
Bilderbok

Årets Alma-mottagare Baek Heena har nu tre böcker på svenska. En fe på badhuset som jag skrev om för ett par dagar sedan och den här, Magiska godiskulor är bägge gjorda i samma teknik. Noggrant uppbyggda scener med omsorgsfullt modellerade lerfigurer som är fotograferade. Fotografierna täcker ibland hela sidorna och är ibland mindre, allt efter vad berättelse kräver. I den här boken leker Heena också med texten på ett nytt sätt, den går in och ut ur illustrationerna och utgör ibland en del av dem. Det är fint överfört till svenska från koreanska tecken.

Berättelsen påminner om den i Heenas första bok på svenska, Molnbullar. Barn äter något som försätter dem i ett magiskt tillstånd. I Molnbullar var det kattsyskonen som började sväva och i den här boken är det en pojke som köper magiska godiskulor hos handlaren på hörnet. Alla kulorna är olika och var och en hjälper honom att höra sådan han inte kunnat höra innan. det hjälper honom att komma vidre, att gå lite utanför sitt invanda och till slut få en ny vän.

En fe på badhuset

Baek Heenaen-fe-pa-badhuset
Trasten 2020
Hcf
Bilderbok

Efter att det stod klart att den Syd Koreanska bilderbokskonstnären Baek Heena fått Priset till Astrid Lindgrens minne, ALMA, har hennes svenska förlag Trasten gjort sitt jobb och gett ut ytterligare två av hennes böcker på svenska (Sen innan fanns Molnbullar, i år kom också Magiska godiskulor). Båda dess nya böcker är gjorda i den för henne karakteristiska men lite ovanliga tekniken av fotograferade tredimensionella scener, befolkade av detaljerade lerfigurer i noggrant uppbyggda miljöer.

En fe på badhuset besöker Dukji ett traditionellt badhus med sin mamma, såsom de brukar göra. Idag dyker det upp en gammal kvinna när Dukji leker i kallvattenbasängen. Gumman säger att hon är en fe och de leker tillsammans.

De kärleksfullt gestaltade nakna kropparna, de omsorgsfullt iscensatta bilderna, de träffande minspelen, allt gör att man vill titta i boken om och om igen. Passar på förskolan och lågstadiet, men som alla bra bilderböcker även mycket längre upp i åldrarna.

Vardagshjältarna och trollkarlen Tyst

Elaine Eksvärdvardagshjaltarna-och-trollkarlen-tyst
Illustratör: Emily Ryan
Bonnier Carlsen 2020
100 sidor

Maya blir retad i skolan och storebror Max vågar inte ingripa. Lillasyster Monique känner att stämningen är dålig men ingen vill berätta för henne. På kvällen är föräldrarna stressade och inte lyhörda för sina barn och när de sedan sitter var och en på sina rum önskar de att föräldrarna ska försvinna eftersom de ändå inte bryr sig om sina barn. Just den här kvällen puffar Trollkarlen Tyst omkring i skogen bakom deras hus och hör deras önskemål. Trollkarlen Tyst avskyr när man talar med varandra så han tar tillfället i akt och trollar bort föräldrarna. Nu måste barnen ge sig ut på jakt för att få tillbaka dem i trollkarlens sagoskog där de vinner insikter och mod, befriar föräldrarna och kommer tillbaka som bättre människor.

Detta är en bok med ett ärende. Eksvärd, som tillvardags är retoriker, gör här barnboksdebut. Fem kronor per bok går till organisationen Tre ska bli noll, en ideell förening vars ansikte utåt Eksvärd är och som jobbar för att motverka sexuella övergrepp mot barn. I slutet av boken finns förslag på diskussionsfrågor som ska hjälpa till att bryta tystnaden och hjälpa barn att prata om sånt som är svårt och på förlagets hemsida finns en lärarhandledning till boken.

Jag tyckte att boken var rörig i handlingen och hade ett tråkigt språk. Men för de som vill använda den som ett pedagogiskt verktyg eller diskussionsunderlag kan den säkert vara till nytta i vissa situationer. Passar lågstadiet.

Rick

Alex Ginorick
Lilla Piratförlaget 2020
Hcg
206 sidor

Rick börjar sexan, ny skola och lite grann ett nytt skede i livet. Han är fortfarande bästis med Jeff, men något med hans gamla vän börjar skava. Eftersom hans storasyster givit sig av till college är han enda barnet kvar hemma, och det blir hans uppgift att ta över söndagsträffarna med farfar, något som han inte alls ser fram emot eftersom han inte känner sin farfar speciellt väl.

Rick är uppföljaren till George, som handlar om en transtjej. Och Ricks bästis Jeff är ingen mindre än den elake mobbaren i George. I den här boken hamnar Melissa (som inte använder namnet George längre) och Rick i samma klass och Rick börjar, utan att våga säga något till Jeff, hänga med på tisdagsmötena på Regnbågen, en elevförening för hbtqia+ -rättigheter. Han börjar fundera på var han själv står och står för, vem han själv är och identifierar sig som.

Det här är en bok med ett ärende, en som man läser mer för att öka förståelsen för sin och andra människors livssituation och för värdegrundsdiskussioner än för dess litterära värde, och inget ont om det. Själv blir jag lite villrådig över alla dessa tolvåringar med så tvärsäkra övertygelser om sin sexuella identitet. En del barn är säkert väldigt säkra, så tidigt, men är alla det? I den här boken uttrycker Alex en del tvivel och hans farfar förklarar att nu är det så här, senare kan det vara på ett annat sätt, saker förändras, identiteter kan skifta. Det är en bra motvikt mot de säkra barnen i Regnbågsklubben. Jag har själv inte läst George, den här boken går bra att läsa helt fristående. Den passar för mellanstadiet och fungerar fint som högläsning.

Fågeltämjaren

Karin Erlandssonfageltamjaren
Schildts & Söderströms / Bonnier Carlsen  2018 / 2020
Hcg
309 sidor

Andra boken i Legenden om ögonstenen

Fågeltämjaren är ett kärt återbesök i det fantastiska universum Karin Erlandson diktat ihop kring pärlfiskarna Miranda och Syrsa. När den här boken börjar har de funnit sig ett hem hos Lydia i Norra Hamnstaden. Miranda har accepterat att hon inte längre varken kan eller vill dyka efter pärlor och sadlat om till skogshuggare, som är det yrke hon en gång lärde sig av sin far. Syrsa lär sig allt om läkeväxter av Lydia. Ögonstenen tänker de inte så mycket på längre. De vill inte gärna tänka på Iberis och all den ondska de utsatte Syrsa för.

Inte förrän folket i staden upptäcker att dagskatorna börjar uppträda konstigt. Dagskator är väldiga fåglar med långa vassa näbbar. I vanliga fall är de skygga och flyger söderut när vintern kommer. Nu stannar de kvar. Och en dag attackerar de skogshuggaren Erk när han är högst upp i ett träd.

Detta blir upptakten på ännu ett spännande äventyr och ännu en kamp på liv och död mellan ont och gott, mellan Iberis och Miranda och Syrsa.

”Legenden om ögonstenen” är fantastisk högläsning för hela familjen. Vill man läsa den själv passar den från trean för riktigt duktiga läsare. Fågeltämjaren fortsättes av Bergsklättraren och Segraren.

Vi skulle varit lejon

Line Baugstövi-skulle-varit-lejon
Hcg
Opal 2020
139 sidor

När Leona börjar i klassen hoppas Malin i smyg på att de ska kunna bli kompisar. Hon går i sjuan och har hamnat lite utanför sedan hennes bästis Emma kommit lite före i utvecklingen. Nu försöker Emma hänga med de populäraste i klassen och säger att Malin är barnslig. Och att hon ser ut som en kille.

Leona verkar nästan ännu blygare än Malin. Tyst och försiktig. Och efter gympan klär hon om i någons slags hemsytt tält, ett lakan med en dragsko kring halsen som hon kan dölja sig i.

Men Malin bryr sig inte så mycket om det, eller om att hon upptäcker att Leona ljugit om varför de var tvungna att flytta från Nordnorge där hon bodde innan. Hon är mest glad att Leona faktiskt verkar vilja vara hennes vän och de har det roligt ihop.

Tjejerna i klassen klarar dock inte av någon som beter sig så annorlunda. En dag efter gympan åker skynket av med våld och det blir tydligt vad det är Leona döljer. Katastrofen är ett faktum och medan Leona flyr står Malin där handfallen. Istället för att försvara Leona går hon med de andra tjejerna och säger att hon vet att Leona ljuger.

Malin är nämligen inget lejon, inte hon och inte Leona heller. Men det borde de varit. Alla som är lite eller mycket annorlunda behöver lejonmod för att överleva i högstadiet.

Jag tyckte mycket om den här berättelsen som är rakt och konkret berättad om livet i sjunde klass. Om det där som på avstånd kan verka så enkelt men som när man är mitt uppe i det är en balansgång och ibland ett helvete. Den är förhållandevis lättläst och jag tror att den skulle kunna passa från femman till sjuan. Men omslaget. Vad är det för omslag? Hur ska jag få någon att låna den här boken?

Pärlfiskaren

Karin Erlandssonparlfiskaren_
Bonnier Carlsen, Schildts & Söderströms 2017
Hcg
248 sidor

Miranda är den bästa pärlfiskaren. Varje dag är det hon som plockar upp flest av de åtråvärda pärlorna som säljs till uppköpare som tar dem vidare till drottningens stad. Trots att hon förlorat en arm till en haj under dykning är hon aldrig rädd och tvekar aldrig om att fortsätta dyka. Men det som hon innerst inne vill ha är inte de vanliga pärlorna. Det är ögonstenen, den allra mest berömda och sägenomspunna av pärlor. Nu har drottningen precis gått ut med ett nytt påbud om att den som hittar ögonstenen kommer att få en stor belöning. Miranda vet att det måste bli hon, för hon är den bästa.

Men så dyker Marko som kör båten åt henne upp med Syrsa, en flicka med mycket prat och skratt i sig, som passar illa i Mirandas karga tillvaro. Men Syrsa har oanade talanger. Dessutom är hon precis som Miranda övergiven, hennes föräldrar har också försvunnit i letandet efter ögonstenen. Syrsa följer med Miranda när hon ger sig av för att leta efter ögonstenen. Och hack i häl har de Iberis med det bländande vita håret och de ondskefulla ögonen.

Pärlfiskaren är den första boken i Legenden om ögonstenen. Andra boken, Fågeltämjaren kom ut i januari och tredje, Bergsklättraren, kommer i juni. Det ska bli fyra böcker allt som allt.

Det är böcker med en sällsynt suggestiv berättarkraft. Språket är både kargt, för att passa Mirandas bistra sinne, och poetiskt, för att kunna skildra de sällsamheter berättelsen bjuder på. Det vilar en ödesmättad, lite svårmodig stämning över historien som får mig att associera till Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio. Jag gläds också av det ovanliga med en vuxen kvinna som huvudperson i en barnbok. Förutom en eller annan tant eller gumma i bilderboksvärlden tillhör det ju inte vanligheterna.

De här böckerna passar goda läsare på mellanstadiet, men kan också passa på högstadiet. Allra bäst tror jag att de gör sig som högläsning, varför inte som ett härligt gemensamt läsäventyr till sommaren som kan passa hela familjen.