Det är någonting som drar i mig

Elin Persson
Bonnier Carlsen 2021
uHc
121 sidor

Andréa har växtvärk. Inte fysiskt, men själsligt. Hon växer ur sitt barnjag, sin uppväxtort, sin barndomsvän. Plötsligt ser hon på saker med andra ögon. Längtar bort från det sjaviga hemmet där hennes sjukskrivna mamma sitter instängd bland damm och odiskade filskålar. Och plötsligt är skillnaden mellan vad bästisen Anja har: nya kläder, smycken, öppen planlösning, för mycket att stå ut med. Hon dras bort från Anja och mot hennes bror Danne. Han är äldre och spännande. Kanske är det han som kan se henne. Att hon är speciell och en alldeles egen person. Hon träffar också Alex som är några år äldre och drar runt i en epa.

Det är en tunn liten bok fylld av mörker som Elin Person gett ut efter succén med De afghanska sönerna 2020. Bokhandelns rekommendation är 15+, men huvudpersonen Andréa verkar snarare vara en förvirrad tjej i 12-13 årsåldern, så jag tycker att den passar bättre i sexan-sjuan. Det är diskbänksrealism i småstadsmiljö. Tiden är troligtvis 80-tal, det är strassörhängen som skvallrar om det. Och så klart avsaknaden av mobiltelefoner och sociala medier.

Det är en helt okej ungdomsbok som Persson har skrivit. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: varför just den här? När jag vet vilket oerhört smalt nålsöga det är att bli utgiven på ett stort förlag som Bonnier Carlsen, och vet vilka travar av ungdomsböcker som aldrig blir utgivna. Det är så klart fel av mig, orättvist att bedöma en bok på de premisserna. Men för mig är detta en typisk mellanbok, inget särskilt, inget jag inte hade kunnat vara utan. Inget som världen inte hade kunnat vara utan. Så jag är nyfiken på hur resonemanget gick när man valde att de ut just denna, när just den passerade nålsögat.

Överallt och ingenstans

Oskar Kroon
Illustrationer: Joanna Hellgren
Brombergs 2020
Hcf
134 sidor

Alla som levt vardagslivet med en familj vet att det sällan är så som i barnböckerna. Där alla är bästisar, fredagsmyset perfekt och om något blir fel säger man genast förlåt och blir sams igen. Tvärt om kan det vara så att småsyskon skriker, pappa tror inte på fredagsmys, mamma vill helst inte hälsa på farmor, man blir osams med sin bästis, förlåt är ens allra svåraste ord och pappa blir sjukskriven för att han tappat bort sig själv.

I Oskar Kroons bok från förra året är det Liselott, som alla utom farmor kallar Sillen, som är huvudperson. Hon är bästis med Nikolaj. Han är väldigt intresserad av naturvetenskap. Sillen är mer intresserad av sporttabeller, men de är bästisar ändå och hänger jämt ihop. Ibland sysslar var och en med sitt, men det är ändå roligare när Nikolaj är med tycker Sillen. Men när båda två är stolta och envisa kan vad som verkar som ett litet missförstånd bli ett enormt drama. Sen dör farmor också och pappa slutar städa.

I den här stillsamt högdramatiska skildringen av vardagslivet – så som det oftast inte ter sig i barnböckerna – bjuds inte på några sockersöta försoningsscener. Visserligen kommer pappa upp ur sängen, Sillen och Nikolaj blir vänner och det blir en vit jul. Men Kroon slänger ändå in en skidsemester med kräksjuka i epilogen för att inte ge oss några falska förhoppningar om att familjelivet skulle vara rosenrött.

Detta är en bok för högläsning med lågstadiebarn. Kanske också som läsegruppsbok i trean med goda läsare.

Vita lögner, röda hjärtan

Nora Dåsnes
Alfabeta 2021
uHci
grafisk roman

Tuva ser så mycket fram emot att börja sexan. Sista året på mellanstadiet. Nu ska hon äntligen skriva ut en hel dagbok, de ska bygga klart sin koja i skogen, gå på övernattningskalas, skaffa en cool stil och bli kär.

Men redan första dagen krånglar saker till sig. Linnea, den ena av Tuvas bästisar, har blivit tillsammans med Martin och det visar sig vara inkompatibelt med att härja runt i skogen och bygga kojor. Bao, Tuvas andra bästis, blir tvärarg. Och Tuva, som helst vill bli kär och skaffa en cool stil, men ändå vara vän med Bao och hänga i skogen, hamnar mitt emellan. Sen kommer det dessutom en ny tjej till klassen, Mariam, vilket rör till allt för Tuva ännu några varv.

Det här är en grafisk roman där mer löpande text och rent serieberättande sömlöst glider över i vart annat. Ibland kommer helsidesillustrationer och sidor som är Tuvas egna anteckningar. Det är snabbläst, fint berättat och visuellt väldigt snyggt. Jag påminns om Sabine Lemires böcker om Mira, men den här boken har kanske ett större allvar.

När Tuva förstår att hon är kär i Mariam blir hon lite ställd. Det är ingen i hennes omgivning som tycker att det är fel eller konstigt, inte hon själv heller. Men hon hade inte räknat med att bil kär i en tjej och hon konstaterar stillsamt att: ”Jag får liksom ändra på alla mina dagdrömmar och allt nu”.

Den passar all som vill läsa om kompisar, relationer och kärlek från tvåan till sexan.


Frallan möter Frallan

Sara Ohlsson
Illustrationer Lisan Adbåge
Lilla Piratförlaget 2021
Hcf

När första Frallanboken (Frallan är bäst) kom 2018 föll hela bibliotekariesverige pladask. Två år senare kom uppföljaren, Frallan räddar världen och vi var i stort sett lika nöjda. I de böckerna mötte vi mest Frallan hemma, med mamma och mormor och lite med mormors kille Klaus. Sen har det kommit två Frallanböcker till, Frallan har en hemlighet och Frallan och kärleken och i de har Frallan förflyttat sig ut i världen, börjat skolan och fått en bästis.

I nyaste Frallanboken börjar en ny elev i Frallans och Esters klass. En pojke som också kallas Frallan.
Först tänker Frallan att det kan vara kul med en till Frallan, hon har aldrig förr känt en annan Frallan. Men det känns konstigt. Och den nya Frallan är skrytig och inte särskilt snäll.

Det blir så klart bra till slut, och ska jag klaga på något i denna i övrigt helt härliga bok, så är det kanske att slutet blir lite väl sockersött. Men å andra sidan: i den bästa av världar är de dumma bara ensamma och osäkra och ett snack med en frejdlig mormor löser världens alla problem. Och kanske ska vi bara låta Frallan och Frallan vara där: i den bästa av världar.

Passar för högläsning för f-1.

Salen

Nina och Willem Källmodin
Bonnier Carlsen 2021
Hcg
187 sidor

När skolan börjar efter sommarlovet är det utlovade skolbiblioteket inte klart. Bygget verkar ha stannat av mitt i och rektorn uttrycker sig svävande om orsakerna. Lo, som är berättare i den här boken, och hens kompisar är besvikna. Inte bara hade de sett mycket fram emot att äntligen få ett skolbibliotek på sin skola, utan dessutom är de berövade sitt hängställe i den gamla bokskrubben. Nu börjar de utforska den övergivna byggarbetsplatsen som finns bakom ett plastskynke bredvid matsalen, och upptäcker snart något skumt. Bakom en hylla som är fastnaglad i golvet, verkar det finnas ett dolt rum. En gömd skolsal, mellan toaletterna och skolans bakre vägg. Nu vill de gå vidare och ta reda på vad som finns bakom den stängda dörren, men då börjar otäcka saker hända.

Samtidigt får de i uppdrag att göra ett projekt om skolans historia och får tillgång till en del dokument som ger dem vissa ledtrådar. Någon, eller kanske snarare något, verkar var instängt i den gömda salen. Något som vill ut.

Nina Källmodin är bibliotekarie och författare. Salen är hennes barnboksdebut som hon skrivit tillsammans med sin son Willem. Boken vann andra pris i den manustävling där Det svarta regnet fick förstapriset. Det är en habil spökhistoria i skolmiljö, skriven av två författare som känner skolans värld bra, vilket gör berättelsen trovärdig och spökerierna lagom läskiga. Passar mellanstadiet.

Jack och Jack

Tony Bradman
Argasson 2021
Hcg
63 sidor

Jack Becker och Jack Decker heter nästan precis likadant, bor på samma gata och går i samma klass. Men i övrigt är de inte lika. Jack D är klassens stökige kille, den man säger åt vikarier att se upp med. Jack B är den duktiga pojken, med alla rätt på alla prov och frökens hjälpreda. En dag kommer det en lärarvikarie till klassen och hon förväxlar de båda. Det förändrar både deras uppförande och deras syn på sig själva.

Bradmans nya snabblästa mellanåldersbok är en liten moralitet om hur förutfattade miningar kan förstöra dina chanser i livet, och i synnerhet i skolan. Båda Jackarna visar sig bära på trauman som gjort att de utvecklats åt ena eller andra hållet. Det är så klart ett väldigt förenklat psykologiserande. Samtidigt är det en underhållande och välskriven bok som ger en stunds underhållning och kanske också ingångar till diskussion. Den passar mellanstadiet. Sist i boken finns arbetsuppgifter och diskussionsfrågor.

De vackraste idioterna i världen

Anette Eggert
Opal 2021
uHc
199 sidor

Inget är starkare än banden man knyter till bästisar när man är ung. Marit, Sillen, Niki och Mini är ”de vackraste idioterna i världen”, unga kvinnor med framtiden för sina fötter. De fester, längtar efter kärlek, äter skräpmat, hänger, tramsar sig och funderar över orättvisor.

När jag läser Anette Eggerts nya ungdomsroman kastas jag rakt in i Marits värld. I ett väldigt starkt nu där framtidsperspektivet är kort, precis som det är när man är ung. Och alla tankar, stora och små, som mal genom Marits huvud, blir också mina tankar. Några fastnar där, ”på flugpappret” som hon själv kallar det när hon inte kan släppa vissa tankar eller bilder som poppar upp.

När kärleken kommer kan man inte styra den. Man kan inte välja vem den ska träffa. Och om man tror att man måste välja mellan de vackraste idioterna i världen och en kille är valet solklart, även om det inte är lätt.

Förra gången jag läste en ungdomsbok av Eggert, Tisteltankar, identifierade jag mig väldigt mycket med mamman. Alla hennes misslyckade försök och all hennes missriktade goda vilja. Nu är jag i stället med Marit, känner hennes våndor som om de vore mina egna (det har de varit, även om det är länge sedan nu) och jag tror att det är en gåva Eggert har som författare att öppna den där möjligheten till identifikation, till tillfällen att få spegla och känna igen sig.

Passar högstadiet och lägre delen av gymnasiet.

Livets hårda skola

Emma Karinsdotterlivets-harda-skola
Illustrationer: Agnes Jakobsson
Bonnier Carlsen2020
253 sidor

Här kommer andra boken om Lisbet och hennes farmor Sambakungen. När den börjar har Lisbet precis börjat skolan. Sambakungen har svårt att förlika sig med det. Hon dyker upp på skolan, låser in fröken Majlis, ljuger och sabbar undervisningen.

När jag läste första boken Lisbet och Sambakungen var jag ganska positiv. Jag drog paralleller till Loranga, Loranga som jag älskar och såg boken som ”full av absurd humor och fri fantasi”. Nu är jag inte lika road. Jag har i princip vridit mig av feelbad boken igenom. Jag tycker så synd om Lisbet, upplever Sambakungen som sinnessjukt gränslös och elak och vill helst sluta läsa.

Det är sällan jag tar mig tid att skriva om böcker jag inte tycker om, men nu känner jag att jag vill reda ut var skon klämmer. Har jag blivit för gammal? Är det svårare att acceptera en gränslös vuxen om denna är en kvinna (jämfört med Loranga som jag förlåter allt)? Eller är jag bara allmänt pandemideppig? Vad är det som gör att det jag upplevde som festligt i första boken inte längre är det i denna?

Det jag kommit fram till är att jag tror att det är Lisbets utsatthet när hon kommer i kläm mellan att vara Sambakungen till lags och vara Majlis/samhället till lags som gör så fruktansvärt ont. I första boken är det bara Lisbet och Sambakungen i deras festliga fantasifulla bubbla, precis som Loranga och Masarin i sina hus i skogen. Nu, när Sambakungens värderingar och levnadssätt kontrasteras mot det riktiga samhällets, det som ett barn måste förhålla sig till när det börjar skolan, upplevs inte Sambakungen längre som festlig utan som sjuk.

TIll bokens fördel får sägas att Karinsdotter bjuder på ett försonande slut. Fröken och Sambakungen gör upp över äschsoppa och pangkakor och även Lisbet får chansen att släppa ut sina känslor. Men mina finns kvar. Jag har fått nog av Sambakungen och tror inte att jag kommer att läsa fler böcker om henne. De får vara hur normkreativa och skojiga som helst, för mig krävs det mer än äschsoppa på torsdagen, om inte Sambakungen vill förändras så får hon vara för min del.

Kom igen Jonny!

Elin Lindell kom-igen-jonny
Alfabeta 2020
Hcg
189 sidor

Kom igen Jonny! är fortsättningen på Den där Jonny Jonsson Johnson (2019). Nu är det vårtermin, Jonny går fortfarande i sjuan och Krister Pettersson verkar vara på väg att flytta in hos mamma. Jonnys bästis Elias är fortfarande tillsammans med Melissa. Både Melissa och Elias tycker att det vore väldigt bra om Jonny och Melissas bästis Naima också blev tillsammans. Och perfekt också, för de är varandras motsatser och motsatser dras till varandra menar Elias, som vet fakta om det mesta. Dessutom är det dags för prao. De flesta får hjälp att hitta praoplats av sina föräldrar, men det är inte så enkelt om man som Jonny har en mamma som jobbar i äldrevården och en pappa som jobbar i skolmatsalen. Och apropå pappa, han verkar inte riktigt vara sig själv och Jonny börjar oroa sig.

Det är allvarliga ämnen, kanske lite allvarligare än i den förra Jonny-boken. Men eftersom det är Elin Lindell är det ändå roligt. Jonnys förmåga att säga saker han egentligen bara hade tänkt tänka, att ”ha otur när han skämtar” eller att göra saker utan riktigt ha tänkt sig för får mig att skratta högt flera gånger, även om det också blir hemskt ibland. Vänskapen med Elias, som trots sin fyrkantighet är en väldigt fin vän, är så fint skildrad. Den första spirande kärleken, lyckan i att hitta någon som skrattar åt samma saker som en själv är också fin att läsa om, liksom relationen till de vuxna, som utan större åthävor finns runt omkring Jonny när det behövs.

Det är mycket dialog och texten flyter lätt. Passar från femman till sjuan.

Humlan Hanssons hemligheter

Kristina Sigunsdotterhumlan-hanssons-hemligheter
Illustrationer: Ester Eriksson
Natur & Kultur 2020
Hcg
108 sidor

Jag blir både chockad, fnissig och sorgsen av att läsa Sigunsdotters Augustprisnominerade mellanåldersbok. Jag slök den på en kväll. Texten är luftig och varvas rikligt med illustrationer, men innehållet är blytungt. Och roligt, som sagt.

Grundplotten är enkel. Humlan är sjuk i ett par veckor. När hon kommer tillbaka har hennes bästis Nour lierat sig med de ondskefulla (och också lite galna) hästtjejerna. Humlan blir helt ensam, förutom den svettluktande och ganska konstiga Vanten, som uppvaktar henne men som hon helst inte vill ha något att göra med. Hemma berättar hon inget. Inte heller något om att hon i smyg besöker sin faster Fanny på psyket där hon är intagen för depression. Och hon har fler hemligheter, Humlan. Som att hon ibland går ut mitt i natten och gör dåliga saker, som att sparka på lyktstolpar till de slocknar.

Boken genomforsas av en kärlek till den förlorade Nour. Allt hon är bra på, och allt roligt de brukade göra tillsammans. Alla hemligheter som bara Nour vet. Nu kanske de är inte längre säkra, när Nour är med hästtjejerna som ”…galloperade över skolgården i bara trosorna, skrattade och gnäggade”. Men då kan jag inte låta bli att lite chockat beundra de där farliga tjejerna. Gjorde de verkligen det? I bara trosorna? Inget är entydigt i den här boken. Det är ju Humlans dagbok vi läser. Hon kan skriva vad hon vill.

Den här berättelsen rymmer trots sitt ganska ringa omfång så mycket. Vi får små spår av en förälders olyckliga kärlekshistoria, svärtan som tar faster Fanny från Humlan, hierarkierna i skolan. Och vi får trots tyngden och mörkret ett ljust och sagolikt slut.

Det här är en svårplacerad bok, eftersom den är lättillgänglig textmässigt men inte innehållsmässigt. De svartvita illustrationerna är gjorda så att de ska kunna var Humlans egna, men de är också krävande i sin spretiga naivism. Humlan själv går i femman, så mogna läsare från trean och uppåt kan läsa. Men ännu hellre som gruppläsningsbok, för här finns hur mycket som helst att diskutera.