Rick

Alex Ginorick
Lilla Piratförlaget 2020
Hcg
206 sidor

Rick börjar sexan, ny skola och lite grann ett nytt skede i livet. Han är fortfarande bästis med Jeff, men något med hans gamla vän börjar skava. Eftersom hans storasyster givit sig av till college är han enda barnet kvar hemma, och det blir hans uppgift att ta över söndagsträffarna med farfar, något som han inte alls ser fram emot eftersom han inte känner sin farfar speciellt väl.

Rick är uppföljaren till George, som handlar om en transtjej. Och Ricks bästis Jeff är ingen mindre än den elake mobbaren i George. I den här boken hamnar Melissa (som inte använder namnet George längre) och Rick i samma klass och Rick börjar, utan att våga säga något till Jeff, hänga med på tisdagsmötena på Regnbågen, en elevförening för hbtqia+ -rättigheter. Han börjar fundera på var han själv står och står för, vem han själv är och identifierar sig som.

Det här är en bok med ett ärende, en som man läser mer för att öka förståelsen för sin och andra människors livssituation och för värdegrundsdiskussioner än för dess litterära värde, och inget ont om det. Själv blir jag lite villrådig över alla dessa tolvåringar med så tvärsäkra övertygelser om sin sexuella identitet. En del barn är säkert väldigt säkra, så tidigt, men är alla det? I den här boken uttrycker Alex en del tvivel och hans farfar förklarar att nu är det så här, senare kan det vara på ett annat sätt, saker förändras, identiteter kan skifta. Det är en bra motvikt mot de säkra barnen i Regnbågsklubben. Jag har själv inte läst George, den här boken går bra att läsa helt fristående. Den passar för mellanstadiet och fungerar fint som högläsning.

Helt ärligt

Camryn Garretthelt-arligt
Gilla böcker 2020
uHce
315 sidor

Simone bor i San Fransisco med sina två pappor, ”pappa” och ”pappsen”. Hon har nyligen bytt från ett flickinternat till en vanlig high school och detta med att ha killar omkring sig hela dagarna – särskilt en viss kille – har fått henna att börja tänka på sex. Sex kan vara komplicerat för alla tonåringar, men för Simone som är hiv-positiv är det avsevärt mer problematiskt än för de flesta.

Boken börjar med en absurd scen där 17-åriga Simone får sällskap av sin ena förälder till gynekologen (alltså inte sällskap som i att han skjutsar henne dit eller väntar i väntrummet, utan sällskap som i att han är med inne i undersökningsrummet). Det genomförs visserligen ingen gynekologisk undersökning, men alla frågor Simone vill ställa om sex måste hon göra med sin pappa närvarande. Alltså vad är det med amerikanska föräldrar?

Att välbehandlad hiv inte smittar vid sexuella kontakter och att amerikansk lag numera befriar Simone från plikten att berätta att hon är positiv innan han har sexuella relationer hindrar inte det faktum att hon vill berätta, eftersom hon tycker mycket om Miles som hon så småningom börjar dejta. Men å andra sidan är hon livrädd för att hon aldrig någonsin kommer att få ha sex, ingen kommer att vilja när hin har berättat. Dessutom blir hon utsatt för utpressning. Någon lägger lappar i hennes skåp och brevlåda där det står att hen kommer att berätta för alla att Simone är hiv-positiv om hon inte slutar träffa Miles.

Boken är skriven med mycket jargong. Dialogerna mellan Simone och hennes kompisar innehåller konstant skämtfulla tråkningar och jag kan tänka mig att det varit ett hästjobb att översätta till en någorlunda lättflytande svenska. Ibland hänger jag inte riktigt med, men det kan ju bero på att jag inte riktigt är målgruppen.

En röd tråd genom boken är Simones kärlek till musikaler, och den elevuppsättning av ”Rent” (passande nog) som hon blivit elevregissör för.
Antalet ungdomar som lever med hiv är nog betydligt mindre i Sverige än i USA. Likväl är detta en viktig bok som sprider kunskap om hiv-positivas villkor. Och om musikaler.

Hlet ärligt är Garretts romandebut. Passar på högstadiet och gymnasiet.

Månen, varelsen och jag

Ylva Karlssonmanen-varelsen-och-jag
Illustratör: Sofia Falkenhem
Rabén & Sjögren 2020
Hcf
195 sidor

Månne vill ha sin egen You Tube-kanal men får inte för mamma och pappa. I väntan på att få sin kanal filmar hen sin vardag och berättar om sitt liv. För det är just det Månne vill ha kanalen till: att en gång för alla få berätta hur det är att vara varken pojke eller flicka, att vara hen, en ”ibbis”. Det är nämligen tröttande att börja varje nytt möte med att sätta ner foten och bestämt tala om vem man är. Och ännu jobbigare är det med folk som ifrågasätter. De stora barnen på skolgården som hela tiden frågar om hen har snopp eller snippa. Eller de äldre släktingarna som tycker att det är dags att skärpa sig.

I börja av boken är Månne ett spralligt, glatt och otvunget barn. Hen har sina stöttande föräldrar, många vänner och Månen som vakar över hen. Dessutom har Månne en fantasivärld som är bara hens egen där hen kan gå in och bara vara. Vara helt sig själv, utan att någon frågar. Men vart efter handlingen framskrider mals Månnes goda humör ner av en exkluderande omvärld tills hen hamnar i vad som närmast kan liknas vid en depression.

Det är ett ganska ungt ämne Ylva Karlsson har gett sig på att skildra, men hon gör det med lätt hand och helt ur barnet Månnes perspektiv. Enligt RFSL är ickebinära transpersoner den grupp som mår sämst inom gruppen transpersoner, där den psykiska ohälsan är betydligt större än i övriga befolkningen. När man läser om Månne, ett litet barn som får ta väldigt stora strider, är det lätt att förstå. En så fin och mysig sak som ett luciatåg kan lämna hen utanför, ensam och ledsen.

För att illustrera Månnes oförmåga att helt och fullt älska sig själv dyker ”varelsen” upp. Ett litet äckligt kladdigt väsen skapat ur förtvivlan över att inte få vara den man är.

Det finns såklart en väg ur förtvivlan och ett lyckligt slut i den här berättelsen som är skriven för lågstadiet. Månne försonas med varlsen och får sin kanal. På vägen får vi oss en påminnelse om hur alla vi tillsammans kan bredda vägen och förenkla livet lite för alla som inte är prick inom normen med hjälp av ett inkluderande språkbruk och att i förväg tänka igenom situationer där vi slentrianmässigt delar upp i kön.

Min bror heter Jessica

John Boynemin-bror-heter-jessica
B. Wahlströms 2020
uHce
205 sidor

Vad händer i ett syskon där ett äldre syskon byter kön inför ens ögon?

Sam har en fyra år äldre storebror som heter Jason och som är hans stora idol. Han är snäll, snygg, bra på fotboll, duktig i skolan och populär. Dessutom är Sams och Jasons föräldrar extremt karriärdrivna och ganska gräsliga, så bröderna är i mycket hänvisade åt varandra och Jason har tagit hand om Sam en hel del. Därför blir det obegripligt för Sam när Jason berättar att han inte längre vill vara hans storebror, eftersom han – och nu byter vi till hon- helt enkelt inte längre kan vara en pojke och tror att hon aldrig har varit det. Istället är hon Sams storasyster och tar så småningom namnet Jessica.

Mitt i den här processen är föräldrarna helt upptagna av mammans politiska karriär och de uppför sig som att det Jessica sysslar med är trams som hon ska sluta med. De tar men henne till en psykolog för att få henne att ta sitt förnuft till fånga. Psykologen, tvärt om vad föräldrarna hade tänkt sig, stöttar Jessica. Men för Sam finns ingenting att hålla sig i. Han upplever det som att hans bror försvinner. I skolan, där han redan tidigare inte hade det lätt, hamnar han i kläm i den rådande machokultren och han blir retad och hånad för sin syster utan att någon lärare ingriper. Den enda han hade kunnat prata med är Jessica, en person som han inte upplever att han känner längre. Han håller in i det längsta fast vid ”min bror Jason” och är rädd, ensam och ledsen, vilket får honom att uppträda som ett svin mot Jessica. Hon å sin sida tar sin tillflykt till en moster, som visar sig vara den trygga vuxna som finns till hands när föräldrarna totalt sviker.

Det är en fin och inkännande bok utifrån Sams perspektiv som John Boyne har skrivit. Jag har några invändningar. Den hårda skolmiljön där elever tillåts diskriminera varandra i lärarnas åsyn känner jag mig inte alls hemma i, men så skildrar den ju inte heller en svensk kontext. Och jag blir väldigt arg på de förfärliga föräldrarna, de är liksom så helt elaka-styvmoderna-aktigt taskiga mot sina barn att igenkänningen totalt uteblir. Dessutom har slutet i min mening en lite för plötslig vändning och blir för sockersött, med hänsyn till hur hemska föräldrarna varit innan. Slutligen ska man ha i åtanke att detta är Sams berättelse, den skildrar Jessicas resa ur ett utifrånperspektiv som är normsamhällets fördomsfulla perspektiv. Men med det sagt är detta ett fint tillskott i genren som kan passa i femman – åttan, gärna som gruppläsning eller högläsning.