Skiter i

Hanna de Canesie
Natur & Kultur 2021
uHc
172 sidor

Det där om att alla ungdomsböcker handlar om ungdomar med problem är en gammal sanning som blivit både dammig och osann. Nu förtiden, i den magra utgivning som finns av ungdomsböcker på svenska, är det visserligen vanligt med skildringar av psykisk ohälsa, men oftast är karaktärerna från hyfsat stabila familjer. Föräldrarna kan ha skilt sig, men mycket mer misär än så är det sällan. De Canesies nya ungdomsbok bjuder på en dos riktigt nattsvart svenskt foklhemsmörker och landar helt rätt i den just nu väldigt aktuella debatten om mäns våld mot kvinnor. Jag associerar till berättelser som Bryta om och Isdraken, visst var det ett tag sedan vi såg den typen av böcker?

Mira bor med sin mamma och sin lillebror som har downs syndrom. Till och från bor också lillebroderns pappa i lägenheten. Han misshandlar mamman och försvinner i perioder, för att sedan rutinmässigt förlåtas och komma tillbaka, för nu ska allt bli bättre. Boken inleds med att Mira och hennes bästis Em beger sig till en annan skola där Mira slår en kille på käften, för att han betett sig illa mot den tredje kompisen i deras trio, Jasmina.

Själv har jag inte läst författarens debut Helt seriöst från 2019, så för mig är detta författarskap en ny bekantskap. De Canesie skriver ungdomsnära, med dialoger som känns äkta och hur tungt ämnet än är, är det lätt att vara med Mira och förstå henne.

När mamman ännu en gång blir utan jobb, styvppan kommer hem igen och i en förfärlig scen tvingar Miras mamma att misshandla sin dotter, drivs Mira ännu längre ut på kanten av tillvaron. Hon gör val som gör henne omöjlig i skola, för vännerna och till slut även för sig själv.

Passar högstadiet.

Fredagsmys

Författare och illustratör: Lina Jansson
Opal 2021
Hcf
Bilderbok

Lou och Ellis blir utkörda hemifrån för att mamma och pappa ska ha fest. På gården mellan höghusen är det tomt och tråkigt, alla andra är inne och har fredagsmys. Deras ”Hallå!” ekar tomt och ödsligt, och alldeles för högt visar det sig. En arg gubbe skriker på dem från balkongen. Då beger de sig istället ut i den närliggande skogen. Där hittar de ett spännande spår som de följer…

Det är tuff socialrealism i den här bilderboken som passar bäst för lite äldre barn, från sex år och uppåt kanske. Det blir något av en omvänd Hans och Greta-saga, där barnen följer ett spår i skogen istället för att lämna ett.

Bilderna är fantastiska i Lina Janssons debutbok. Spretiga linjer och väl valda detaljer i stora färgfält i dova, jordiga färger, avbrutna av varm gult ljus från hemmafönstren, lysande rosa himlar eller det skarpa skenet från en ficklampa.

Texten på rim flyter däremot inte helt väl. Vers som ska högläsas är en svår konst att bemästra och här tynger de ner bildberättandet snarare än lyfter det. Bilderna är halsbrytande, texten lite banal.

Passar förskoleklass och uppåt.

Jordgubbsbarnen

jordgubbsbarnen

Sara Olausson
Rabén & Sjögren 2019
Hcf

Vad finns på andra sidan den där pappskivan med en bön om hjälp till barnen i hemlandet? På andra sidan den utsträckta pappmuggen eller den framsträckta handen? I Sara Olaussons Jordgubbsbarnen får vi träffa de som blir lämnade hemma, de som längtar. De som kallas just jordgubbsbarn, eftersom föräldrarna är i Sverige och plockar jordgubbar.

Maria och Gabriel är inte tvillingar men nästan, de är syskon födda samma år. De bor i en vanlig by där det bor storkar i lyktstolparna, de går i skolan, längtar efter sommarlovet och drömmer om framtiden. ”Är vi fattiga?” frågar Gabriel mamma. ”Vi har så vi klarar oss” säger mamma. Men inget oförutsett får hända, då går det inte längre.

Det är vackert och lättsamt berättat, helt ur Marias perspektiv och på ett språk som är läsvänligt även för yngre. Sara Olausson har med den här berättelsen plockat upp stafettpinnen från Katarina Taikon och skrivit en bok helt i hennes anda. En bok för att förstå den andre och för att krossa fördomar, men också en bok som är läsvärd helt för sin egen skull. För den spännande och sorgliga berättelsen om fiffiga barn, djur och snälla vuxna.

Passar som högläsning på lågstadiet.

Kråkorna

Anders Fagerkrakorna
Illustrationer: Peter Bergting
Natur & Kultur
Hci

Någon återvänder genom skogen till ett övergivet hus. Där vilar en historia av misstro och lögner. Över platsen vakar fåglarna. Inne i huset är det fullt av lappar med budskap. Varningar, uppmaningar. Den som återvänder har ärvt huset, historian, sorgen och mörkret som ruvar där. Men varför vill hen återvända?

Det är en dunkel, snårig och sårig berättelse Anders Fager ger oss. Om en relation byggd på svek och familjeband av sorg och hat. Peter Bergtings illustrationer är ödesmättade, vackra och dolska. Man tingas tyda en smal, otillgänglig skrift, som hemliga budskap krafsade i marginalen, på samma sätt som huvudpersonen försöker förstå vad som hänt, vilka minnen platsen döljer och varför hen blev den hen blev.

Förlagets rekommendation på 12-15 år tycker jag är ganska rimlig, men även en äldre målgrupp kan ha stort utbyte av den hr berättelsen som tar upp mycket svåra ämnen som utanförskap och rasism.

Här är Beverly

Kate Di Camillohar-ar-beverly
Lilla piratförlaget 2020
Hcg
220 sidor

Här är Beverly är boken som avslutar trilogin om de tre flickorna som blir vänner för livet på Ida Nees drillskola. Första boken, Raymie Nightingales stora plan har som man förstår Raymie i centrum. Bok två som heter Louisianas väg hem berättar Lousianas historia och nu är det alltså den arga, upproriska, starka Beverlys tur.

Det är när Beverly har begravt Ludde, hunden de fritar från djurhemmet i bok ett, som Beverly får totalt nog av människor som ger sig av, försvinner eller inte bryr sig och bestämmer sig för att ge sig av själv. Hon hamnar i den närbelägna kustorten Tamary Beach där hon hittar ett jobb och en tillflyktsort hos den ensamma tanten Iola.

Man känner igen sig i Kate Di Camillos universum. Det är utkantsamerika, genomfartsleder, stora vägskyltar, vinddrivna existenser och övergivna barn. Men också gott om hjälpande händer, främlingar som ser och litar på folk och så den där stillsamma humorn som gör det lättare att läsa om det som egentligen är väldigt sorgligt.

Beverly är sviken av så många. Nu är det hon själv som sviker, ger sig av utan ett ord. Men mot sin vilja blir hon ganska snabbt en del av den väv av medmänsklighet som bygger ett samhälle. Innan hon vet ordet av strejkar hon med sina nya arbetskamrater och firar jul i juli (fast i augusti) med veteranföreningen.

Tråkigt att ha nått sista boken i trilogin. Jag undrar hur det går för Raymie när både Louisiana och Beverly gett sig av? Visst vore det underbart att få återse henne? Men samtidigt har tiden gått, Beverly är här fjorton år och flickorna börjar växa ur Hcg-facket. Som de tidigare delarna, och nästan alla Di Camillos böcker, är detta en underbar högläsningsbok. Passar mellanstadiet.

Det nionde sällskapet

Leigh Bardugodet-nionde-sallskapet
Modernista 2020
uHce

I New Haven är Slöjan ovanligt tunn och kring universitetet Yale har ett antal så kallade Nexusförbindelser skapats där magin flödar extra starkt. Där har de åtta sällskapen byggt sina kryptor, där de genomför olika magiska riter och ceremonier, ofta mot betalning. För att en författare ska komma ur sin skrivkramp. För att förutspå framtiden på finansmarknaden. Men för att inte allt detta ska gå överstyr finns det nionde sällskapet, Lethe, som ska kontrollera och hålla ordning på allt.

Till Lethe kommer Alex, mer eller mindre direkt från gatan. Att hon blir vald som den nya Dante, som Lethes lärling benämns, beror på att hon besitter en väldigt sällsynt förmåga: hon kan se spöken. Eller De Grå, som de kallas här. Det här är Alex chans. Det som tidigare varit hennes livs förbannelse är plötsligt en gåva och nu kan hon börja om. Skaffa dig en utbildning och kanske ett vanligt liv.

Men långt ifrån vanligt blir det när Darlington, den som är satt att leda och lära henne, mystiskt försvinner och hon måste ta hand om Lethes uppdrag på egen hand. Dessutom hittas en ung flicka mördad och Alex är helt övertygad om att det finns en koppling till sällskapen, men hur? Och trots att hon blir både motarbetad och övertygad om motsatsen från flera håll kan hon inte släppa fallet.

Leigh Bardugo lyckas, precis som i hennes serier som utspelar sig i Grishans tsarväldes-lika värld, skapa ett trovärdigt och spännande universum. Alex, eller Galaxy, som hon egentligen heter, är en intressant och sammansatt huvudperson. Alla mysterier löses inte in den här boken och det lämnas också en mycket tydlig öppning på slutet för en uppföljare. Jag hoppas mycket på översättning av den också, för det här var en riktig sträckläsarbok. Perfekt för sommarens parkhäng eller balkongfrukost. Passar för högstadiet och uppåt.

En stark nolla

Sara Lövestamen-stark-nolla
Gilla böcker 2020
uHc
268 sidor.

Texas skapar en fejkprofil på Insta för att kunna skriva med André i klassen som han är kär i. Först känns det som en jättebra idé. Det är hans enda chans att lära känna André som uppenbarligen är straight och dessutom tillhör den coola klicken i klassen som aldrig ens märker att Texas existerar.

André är förvånansvärt lätt att få på kroken. Snart delar de båda med sig till varandra av förtroenden som de inte har gett någon annan förut. Och sen vill André träffas. Det är då Texas kommer på den briljanta idén att kontakta tjejen han snott profilbilden av, Hilma, för att be henne dejta André i hans ställe.

Sara Lövestam har skrivit ett förväxlingsdrama för den digitala eran. En roman med lika delar högstadieångest och värme. Hon har dessutom lyckat med det där konststycket som jag skrivit om ofta förut,  att skapa karaktärer som man gärna vill hänga med. Texas är både sammansatt och sympatisk och det är Naomi, som kommer in i handlingen så småningom också.

En stark nolla är en komma-ut-roman, men också en fin samtidsskildring med en mycket bra tonträff. Jag tror att den passar från sexan till nian och jag önskar den många läsare.

Hon vet allt om oss

Kajsa Gordanhon-vet-allt-om-oss
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
236 sidor

Corinne byter skola för att för börja på nytt, från scratch. Slippa vara den vars mamma är död, den alla tycker synd om, den som det tystnar omkring när hon går in i ett rum. Men för att det ska fungera kan hon inte avslöja för mycket om sig själv. Inte berätta varför hon flyttade. Eller att hon bor själv med sin pappa. Vilket är det bästa sättet att inte berätta om sig själv? Jo, det är att låta andra berätta om sig.

När Corinne och hennes nya klasskamrater hittar skolkuratorns rum i en del av skolan som är stängd för renovering öppnas en dörr till en ny möjlighet. Corinne tar plats i kuratorns stol och undrar vem som vill börja. Och det visar sig att alla hennes nya vänner på olika sätt har behov av att prata av sig. Till en början går det visserligen lite trögt, men det är som att barnen vänjer sig vid rollerna. Corinne använder sig, medvetet eller omedvetet, av psykologlingo som hon snappat upp från sin psykologpappa, typ: ”Hur tänker du då?”, ”Varför tror du att hon gjorde de så?”, ”Berättade du för henne att du kände så?”. Själv är Corinne skyddad bakom rollen. Skyddad, men ensam.

Det krävs ganska mycket koncentration att hålla de olika personernas berättelser isär och förstå hur de hänger ihop. Det försvåras också av att berättarperspektivet skiftar och dessutom är alla i olika mån opålitliga berättare. De berättar inte alltid sanningen. Alla fem ungdomarna har sina överfulla ryggsäckar att släpa på, sina problem att tampas med, förutom de inbördes relationerna som också leder till en del problem.

Jag tänker mycket på Lin Hallbergs Kompisboken från 2002, som för övrigt kommer i en lätt moderniserad nyutgåva till sommaren, när jag läser. Skillnaden är att Corinne, även om hon studerar sina klasskompisar precis som Klara gör, trots allt är en i gänget. Hon agerar inte osynlig. Hon synliggör kanske inte hierarkier och maktspel på samma sätt som Klara i Kompisboken, men hon blir en katalysator på samma sätt som hon. Det blir både spännande och berörande.

Passar nog övre delen av Hcg-spannet, kanske femman – sjuan, bäst.

Louisianas väg hem

Kate di Camillolouisianas-vag-hem
Lilla piratförlaget 2018
Hcg
196 sidor

Jag älskade, alltså verkligen älskande, Raymie Nightingales stora plan som jag skrev om på BokLus när den kom på svenska 2016. Två år senare kom den fristående uppföljaren som jag missade på grund av att jag då hade fullt upp med att läsa böcker för gymnasieelever. Men i augusti kommer Här är Beverly, den tredje delen om det tre fantastiska vännerna som möts i den första boken, och då kändes det givet att ta tillfället i akt att läsa boken om Louisiana innan dess. Och vilken tur att jag gjorde det! För vilken fin, tröstande, sorglig och enastående läsning det var.

Louisiana Elefante är en av de två flickorna vi och Raymie lär känna på drillskolan i den första boken. Hon bor med sin farmor som lever i ständig skräck för barnhemmet. Hennes föräldrar är döda, hon har aldrig träffat dem, men de var trapetsartister, de berömda ”De flygande Elefantes”.

Louisianas väg hem börjar när hon mitt i natten tvingas ur sängen av sin farmor som hävdar att räkenskapens dag är kommen, timmen är slagen och de måste ge sig av. De kör hela natten och en bit in på dagen och då drabbas farmor av akut tandvärk. Farmor, som annars är en fena på att le, lura och snacka sig igenom alla typer av situationer faller handlöst inför smärtan och Louisiana måste ta över. Det är någonstans där den börjar, Louisianas väg hem. Som är hennes väg mot att bestämma vem hon är och var hon ska vara.

Precis som i Tigern är  spelplatsen ett motorvägsmotell och precis som i Tack vare Winn-Dixie  möter Louisiana många fantastiska människor som hjälper henne i den totala utsatthet som hon hamnar i. Och det är också en skillnad mor Raymie-boken: där var flickorna så mycket mer utlämnade åt sig själva och varandra och löste allting tillsammans. Här finns det några pålitliga vuxna som hjälper till. Vilket kanske är tur, annars hade berättelsen nog blivit för sorglig. Nu är den en perfekt blandning och sorg och hopp.

Kate di Camillo är en gudabenådad författare, av ALMA-klass. Enda anledningen till att hon inte skulle få priset är att hon inte behöver det: hon är redan läst och älskad och det med rätta.

Nu ser jag så mycket fram emot bok tre i augusti!