Man lever bara nio gånger

Anja Gatu
Illustrationer: Anna Nilsson
B. Wahlströms 2021
Hcf
116 sidor

Alla utan undantag kommer att älska idén med katternas detektivbyrå på Rosengård, som författaren och journalisten Anja Gatu fick när hennes barn ville bjuda in till ett ”katt-spion-kalas” på sin födelsedag. Efter det började Gatu studera katterna i området, visst såg det ut som att de smög runt och spionerade?

Katten Samira Karlsson är nyinflyttad på Rosengård. Tidigare har hon varit innekatt och till en början verkar allt utomhus läskigt, till och med en kopplad hund skrämmer in henne i huset. Men det tar inte så lång tid för henne att tuffa till sig. Och det hjälper att hon träffar Pälsa och att de två tillsammans blir rekryterade till Kattspionerna. Det är akut läge, kaninungar har försvunnit och katterna måste ta reda på vad som hänt för att förhindra att det händer igen.

Anna Nilssons illustrationer i färg är roliga och gulliga i skön kombo och finns på varje uppslag. Här och där kommer helsidesillustrationer eller till och med hela uppslag. Nivåmässigt ligger den här snäppet över Lassemaja.

Gatu skildrar osentimentalt den lite ruffiga stadsmiljön, språket flyter lätt, även när katten Karry kommer in och pratar danska. Den passar lågstadiet och även för de på mellanstadiet som behöver lite lättare böcker och gillar gulliga katter. Del två i ”Kattspionerna på Rosengård” kommer i oktober och heter Katt med rätt att klösa.

Farväl

Anders Holmer
Natur & Kultur 2021
Hcf
Bilderbok

Framsidan på den här boken ger inte på länga vägar när en rättvis bild av det universum som ryms i den. Och det kommer inte den här texten att göra heller. Jag hade fått skriva en roman för att komma i närheten.

Farväl är Anders Holmers fjärde bilderbok. Han debuterade med Allting händer 2017 som följdes upp av Inget händer 2019 och däremellan kom Regn 2018. Allting händer med dikter med inslag av nonsensvers och absurdism beskrev jag som en hyllning till lekfullheten och fantasin. I Regn hade stilen stramats upp till haiku, orden blivit färre och allvaret kanske lite större. I den här boken har orden försvunnit helt och illustrationerna får stå helt för sig själva och även om det fortfarande är en hyllning till fantasin är ämnet gravallvarligt.

Jag deltog i en diskussion på Twitter för ett tag sedan om vad vi ska kalla den här sortens böcker. Svenska barnboksinstitutet använder ”textlösa böcker” och jag har också sett många som använder sig av den engelska beteckningen ”scilent books”, eller en direktöversättning av den, ”tysta böcker”. Diskussionen jag deltog handlade om att de här böckerna knappast kan kallas för tysta, de ger oftast upphov till väldigt mycket ord och samtal. Men att textlösa böcker inte heller känns rätt, eftersom det signalerar en avsaknad av något, att orden borde varit där. Och så är det ju inte heller. Bilderböcker med enbart bilder står oftast väldigt väl för sig själva. De har blivit allt mer omtalade på senare år och används mycket i språkutvecklande arbete. Det mest kända exemplet är kanske Ankomsten av ALMA-pristagaren Shaun Tan.

Anders Holmers berättelse är vad den heter, ett farväl. Till skillnad från hans tidigare böcker finns en sammanhållen berättelse, även om den innehåller en rejäl utflykt i form av ett äventyr i fantasin. Huvudpersonen, ett barn, reser till sitt ”vildingarnas land”, det ställe i fantasin som barn kan bege sig när de behöver ta skydd från en allt för hemsk verklighet. Det är en historia om sorg och acceptans, om att ta hjälp av fantasin och leken för att ta sig igenom det svåra.

Uppslagen fylls av delikata illustrationer i vattenfärg, både sparsmakade och storslagna, med fina detaljer. Här finns som sagt ett helt romanuniversum mellan pärmarna och hur mycket helst att prata om. För den som vågar.

Passar alla åldrar.

Frallan möter Frallan

Sara Ohlsson
Illustrationer Lisan Adbåge
Lilla Piratförlaget 2021
Hcf

När första Frallanboken (Frallan är bäst) kom 2018 föll hela bibliotekariesverige pladask. Två år senare kom uppföljaren, Frallan räddar världen och vi var i stort sett lika nöjda. I de böckerna mötte vi mest Frallan hemma, med mamma och mormor och lite med mormors kille Klaus. Sen har det kommit två Frallanböcker till, Frallan har en hemlighet och Frallan och kärleken och i de har Frallan förflyttat sig ut i världen, börjat skolan och fått en bästis.

I nyaste Frallanboken börjar en ny elev i Frallans och Esters klass. En pojke som också kallas Frallan.
Först tänker Frallan att det kan vara kul med en till Frallan, hon har aldrig förr känt en annan Frallan. Men det känns konstigt. Och den nya Frallan är skrytig och inte särskilt snäll.

Det blir så klart bra till slut, och ska jag klaga på något i denna i övrigt helt härliga bok, så är det kanske att slutet blir lite väl sockersött. Men å andra sidan: i den bästa av världar är de dumma bara ensamma och osäkra och ett snack med en frejdlig mormor löser världens alla problem. Och kanske ska vi bara låta Frallan och Frallan vara där: i den bästa av världar.

Passar för högläsning för f-1.

Ingenting och ALLT

Naima Chahboun
Illustrationer: Magdalena Cavallin
Rabén & Sjögren 2021
Bilderbok

Det här är en bok som kliar och skaver. En bok full av frågor, som visserligen får svar, men som ändå ger en ännu fler frågor. Hur började allt? Vad betyder oändligt? Hur smakar en dinosaurie? Texten är i form av en dialog mellan ett jag och ett du. Kanske ett barn och en vuxen, kanske mellan två barn som leker. Illustrationerna i detaljrik, näst in till plottrig, kollageteknik ger heller inga svar, utan bara fler frågor.

Vad vill boken? Vem ska läsa den? Vad är den bra för? Det är frågor vi ofta ställer till barnlitteraturen, men Chahboun och Cavallins bilderboksdebut ställer sig ovanför den typen av frågor. Här är det upp till läsare att ta emot det de vill och kan och göra sina egna tolkningar, ställa sina egna frågor och prova sina egna svar.

Kanske är boken en slags uppföljning, fast för barn, till Naima Chabouns diktsamling Äpplen och päron från 2019. Jag har inte läst den, men den beskriv med ord som även kan passa in på Ingenting och ALLT, den spänner ”bågen mot vetandets och förnuftets horisont”.

Den här boken kan passa barn som är i åldern för de stora frågorna, de som är nyfikna på dinosaurier och rymden. Men den passar lika bra att läsa med äldre barn. Alla som är redo att öppna sitt sinne för ett rejält ”mind fuck”, som min 12-årige medläsare kallade det.

Fredagsmys

Författare och illustratör: Lina Jansson
Opal 2021
Hcf
Bilderbok

Lou och Ellis blir utkörda hemifrån för att mamma och pappa ska ha fest. På gården mellan höghusen är det tomt och tråkigt, alla andra är inne och har fredagsmys. Deras ”Hallå!” ekar tomt och ödsligt, och alldeles för högt visar det sig. En arg gubbe skriker på dem från balkongen. Då beger de sig istället ut i den närliggande skogen. Där hittar de ett spännande spår som de följer…

Det är tuff socialrealism i den här bilderboken som passar bäst för lite äldre barn, från sex år och uppåt kanske. Det blir något av en omvänd Hans och Greta-saga, där barnen följer ett spår i skogen istället för att lämna ett.

Bilderna är fantastiska i Lina Janssons debutbok. Spretiga linjer och väl valda detaljer i stora färgfält i dova, jordiga färger, avbrutna av varm gult ljus från hemmafönstren, lysande rosa himlar eller det skarpa skenet från en ficklampa.

Texten på rim flyter däremot inte helt väl. Vers som ska högläsas är en svår konst att bemästra och här tynger de ner bildberättandet snarare än lyfter det. Bilderna är halsbrytande, texten lite banal.

Passar förskoleklass och uppåt.

Fastrarna

fastrarna



Text och bild: Ebba Forslind
Urax 2018
Bilderbok

Ni vet den där känslan när man måste följa med och hälsa på en äldre släkting, fast man inte vill och allting är konstigt och tråkigt där? Maten är inte god och leksakerna gamla och trasiga. Och ingen verkar egentligen bry sig om en för man är inte lika gullig som småsyrrorna. Om det handlar Ebba Forslinds nya bilderbok.

Ebba Forslind skriver i Fastrarna ur barnets perspektiv, med barnets språk och låter flickan berätta sin berättelse själv. Det handlar om varannanveckasliv och syskonskap, vardagsnära teman med hög igenkänningsfaktor. Läsaren bjuds in i berättelsen redan på försättsbladen, där vi möts av leopardmönstrade insidor som signalerar att något spännande, kanske utmanande, är på gång trots vardagsinramningen.

Debuten Jättejättebråttom kom i fjol och fick ett fint mottagande för sin förmåga att fånga känslor och igenkänning i bilderna. I Fastrarna är illustrationerna förment enkla och lätt naivistiska, men lyckas verkligen med just det, att förmedla känslor. Till exempel de lätt höjda axlarna som signalerar motviljan i flickkroppen som går ner för trappan, trots att hon hellre vill vara hemma själv, för det kan hon. Blicken och det lilla knipet med munnen när ingen vill läsa det slitna exemplaret av Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin för henne. Det är inga stora gester men ett effektivt bildberättande.

När allt verkar som tråkigast händer det något. Någon ropviskar i dörren till köket och vill prata på allvar. Det är mammas killes småsyrror som tittar fram i dörröppningen. De är systrarnas fastrar och de frågar om de får bli också jagberättarens fastrar ”om du behöver några, och om du vill ha alltså?” Hon har ju inga, så det går bra. De tre fastrarna, uppdaterade versioner av Beskows tanter, hurrar och jublar.

Ni vet den där känslan när man blir tagen på allvar av någon som är äldre och spännande? Den känslan gör att man växer och klarar av lite allt möjligt. Om det handlar också Ebba Forslinds nya bok. Det är vardagsdramatik och känslor som går rakt in i hjärtat.

Jag heter Beata


Katarina Kieri
Illustrationer Anna Sandler
Lilla Piratförlaget, 2018
Hcf

I Katarina Kieris Jag heter Beata dallrar dramatiken precis under ytan, precis som det ofta göra hos Kieri. Det är inte den stora dramatiken dock, utan vardagsdramatiken. Familjedramatiken, kompisdramatiken. Jag blir påmind om Födelsedagsmamman från 2003 där spänningen kretsar kring hur två barn ska lyckas uppvakta sin ensamstående mamma på morgonen med allt vad det innebär: sätta klockan, koka kaffe.

I Beatas berättelse får vi följa henne några veckor innan jul. Vi får veta att hon är åtta år, har en bror som är död, två kompisar som heter Lina och Saga, önskar att hon hade glasögon, gillar att spela bordtennis och är kär i sin kusin. Hon går i skolan, leker med sina kompisar, gruffas med sin storebror och åker och hälsar på sin mormor och sin kusin. Sen händer det inte så mycket mer i den här berättelsen, utan det som är viktigt i boken tar plats inne i Beatas huvud. Hon tänker mycket och ganska mycket på den döda brodern, Sven, som dog när han var ett år, flera år innan Beata föddes. Men hemma är det ingen som pratar om Sven och Beata har så många frågor som hon inte vågar ställa. Kieri lyckas med Beatas röst få till ett tilltal som är direkt och barnnära och hon lyckas visa på de avgrunder av oro som kan öppna sig när man inte vågar fråga eller när man råkar säga fel sak. Små gester, stora tankar.

Passar duktiga läsare på lågstadiet, eller som högläsning.

Jordgubbsbarnen

jordgubbsbarnen

Sara Olausson
Rabén & Sjögren 2019
Hcf

Vad finns på andra sidan den där pappskivan med en bön om hjälp till barnen i hemlandet? På andra sidan den utsträckta pappmuggen eller den framsträckta handen? I Sara Olaussons Jordgubbsbarnen får vi träffa de som blir lämnade hemma, de som längtar. De som kallas just jordgubbsbarn, eftersom föräldrarna är i Sverige och plockar jordgubbar.

Maria och Gabriel är inte tvillingar men nästan, de är syskon födda samma år. De bor i en vanlig by där det bor storkar i lyktstolparna, de går i skolan, längtar efter sommarlovet och drömmer om framtiden. ”Är vi fattiga?” frågar Gabriel mamma. ”Vi har så vi klarar oss” säger mamma. Men inget oförutsett får hända, då går det inte längre.

Det är vackert och lättsamt berättat, helt ur Marias perspektiv och på ett språk som är läsvänligt även för yngre. Sara Olausson har med den här berättelsen plockat upp stafettpinnen från Katarina Taikon och skrivit en bok helt i hennes anda. En bok för att förstå den andre och för att krossa fördomar, men också en bok som är läsvärd helt för sin egen skull. För den spännande och sorgliga berättelsen om fiffiga barn, djur och snälla vuxna.

Passar som högläsning på lågstadiet.

Livets hårda skola

Emma Karinsdotterlivets-harda-skola
Illustrationer: Agnes Jakobsson
Bonnier Carlsen2020
253 sidor

Här kommer andra boken om Lisbet och hennes farmor Sambakungen. När den börjar har Lisbet precis börjat skolan. Sambakungen har svårt att förlika sig med det. Hon dyker upp på skolan, låser in fröken Majlis, ljuger och sabbar undervisningen.

När jag läste första boken Lisbet och Sambakungen var jag ganska positiv. Jag drog paralleller till Loranga, Loranga som jag älskar och såg boken som ”full av absurd humor och fri fantasi”. Nu är jag inte lika road. Jag har i princip vridit mig av feelbad boken igenom. Jag tycker så synd om Lisbet, upplever Sambakungen som sinnessjukt gränslös och elak och vill helst sluta läsa.

Det är sällan jag tar mig tid att skriva om böcker jag inte tycker om, men nu känner jag att jag vill reda ut var skon klämmer. Har jag blivit för gammal? Är det svårare att acceptera en gränslös vuxen om denna är en kvinna (jämfört med Loranga som jag förlåter allt)? Eller är jag bara allmänt pandemideppig? Vad är det som gör att det jag upplevde som festligt i första boken inte längre är det i denna?

Det jag kommit fram till är att jag tror att det är Lisbets utsatthet när hon kommer i kläm mellan att vara Sambakungen till lags och vara Majlis/samhället till lags som gör så fruktansvärt ont. I första boken är det bara Lisbet och Sambakungen i deras festliga fantasifulla bubbla, precis som Loranga och Masarin i sina hus i skogen. Nu, när Sambakungens värderingar och levnadssätt kontrasteras mot det riktiga samhällets, det som ett barn måste förhålla sig till när det börjar skolan, upplevs inte Sambakungen längre som festlig utan som sjuk.

TIll bokens fördel får sägas att Karinsdotter bjuder på ett försonande slut. Fröken och Sambakungen gör upp över äschsoppa och pangkakor och även Lisbet får chansen att släppa ut sina känslor. Men mina finns kvar. Jag har fått nog av Sambakungen och tror inte att jag kommer att läsa fler böcker om henne. De får vara hur normkreativa och skojiga som helst, för mig krävs det mer än äschsoppa på torsdagen, om inte Sambakungen vill förändras så får hon vara för min del.

Vi måste rädda julen

Ellen Karlssonvi-maste-radda-julen
Illustrationer. Cecilia Heikkilä
Rabén & Sjögren 2020
Hcf
102 sidor

Julböckerna börjar drälla in på min bibbla nu och den första jag hunnit läsa är Rabéns klassiska 24-kapitelsbok som de nu ger ut i samma stora fina format med färgillustrationer för åttonde året i rad. Först ut var Jul i Stora Skogen av Stark/Eriksson (2012). Några av de andra böckerna kan man läsa om här. Min favorit är fortfarande God jul Lilla Lök, men årets bok är också fin.

Huvudperson är Sam som börjar förskoleklass och blivit bästis med Vivi som helt plötsligt slutar för hon fick plats på den skolan där hennes föräldrar egentligen ville att hon skulle gå. Sam har inte direkt fått någon ny bästis efter det. Nu är det 1 december och fröken bestämmer att deras almanacka är magisk och alla barn ska få dra en lapp fram till jul, för de är precis 24 barn i klassen. Men sen råkar fröken säga att om julaftonslappen kommer bort, då blir det ingen jul på riktigt.

Sam älskar julen. Den enda som älskar julen mer än han är hans pappa, de är julmyskramare av rang båda två. Men mest av allt gillar de julen för att Eva, Sams vuxna storasyster som bor i Australien, kommer hem och hälsar på då.

Nu händer något som inte får hända. Julaftonslappen kommer på vift och det är utan tvekan Sams fel. Åtminstone till en början. In från sidan glider då Esme. En handlingskraftig och modig vän, precis en sådan man behöver när man blir tvungen att rädda julen.

Julmys och barnångest blandas friskt i denna högläsningsbok som passar bäst i f-klass.