Så länge citronträden växer

Zoulfa Katouh
B. Wahlströms
uHce
401 sidor

Salama studerar till apotekare när kriget i Syrien bryter ut. Kenan älskar animé och drömmer om att bli filmare. För båda ungdomarna innebär krigsutbrottet att deras planer måste ändras.

Eller är det ett krig? Här är det även ett krig om orden; en revolution vill Kenan hellre kalla det. Salama hamnar på sjukhuset där det finns en skriande brist på läkare och hon för läras upp efter hand som skadade väller in till att sy och göra andra kirurgiska ingrepp. Kenan för sin del börjar filma demonstrationerna och lägga upp dem för världen att se vad som pågår.

De har båda förlorat hela eller delar av sina familjer. Salama har istället fått Khawf som följeslagare. En demon som dyker upp och plågar hanne med syner av det hon allra helst vill glömma.

De unga tus vägar möts, tycke uppstår. Salama kämpar med viljan att stanna och göra nytta för sitt land och att fly och sätta sig och sin gravida svägerska i trygghet. Kenan tar ensam hand om sina småsyskon och Salama försöker övertala honom att ta ansvar för dem och fly med henne, samtidigt som hon själv tyngs av dåligt samvete över att överge sjukhuset och sitt arbete där.

Det är i sanning inga lätta ämnen Zoulfa Katouh tar upp i sin debutroman. Dels är det en bitvis blodig skildring inifrån den grymma revolutionen i Homs, dels är det det extremt svåra beslutet att stanna eller ge sig av. Och om man ger sig av, hur? Och till vilket pris?

Det är en väldigt ordrik prosa, med ett språk som målar så det nästan skvätter. ”Oron sprider sig likt klätterväxter som slingrar sig runt skelettet…Skuggorna sluter sig om mina steg och i halsgropen sitter hjärtat och flaxar som en liten fågelunge”. Det blir för mycket för min smak. Jag är ju för visso inte den primära målgruppen, men även kärlekshistorien som författaren själv beskriver som ”halal” och något som skulle kunna återfinnas hos Jane Austen, ger mig lite spader: ”En nyfunnen längtan vaknar i mig, jag vill röra vid hans kinder, dra honom närmare… Han sänker sin smaragdgröna blick och ser på mina läppar under ett par sekunder, sedan tittar han bort.”

För någon annan kanske detta är det vackraste de har läst. Och som skildring inifrån ett krig (eller en revolution), med alla kval man kan uppleva kring att stanna, fly, vad det innebär att ge sig av, det förfärliga i att förlora familjemedlemmar och hur hela ens vardag färgas av trauman, så är det ändå en bok som fyller sin palts i skolbibliotekshyllan. Dessutom är det en skildring av en muslimsk erfarenhet som vi inte ser så ofta i svensk eller översatt ungdomslitteratur, vilket också gör att den fyller ett hål. Passar högstadiet och gymnasiet.

Vem har sagt något om kärlek? – att bryta sig fri från hedersförtryck

Elaf Ali
Rabén & Sjögren 2021
uHc
234 sidor

Elaf Ali kommer till Sverige med sin familj som fyraåring. De landar i Fjälkinge strax utanför Kristianstad. Hon har två äldre bröder och det ska bli två systrar till innan familjen är komplett. Hennes föräldrar har samma yrken som mina: mamman lärare, pappan läkare. Skillnaden är att de aldrig får praktisera de yrkena i Sverige.

I Fjälkinge finns ingen annan med utländsk bakgrund. Ändå har den lilla Elaf det ganska bra. Hon har en bästis, klarar sig bra i skolan. Men när hon redan som tioåring får sin första mens förvandlas hennes verklighet i ett slag. Nu räknas hon som kvinna och hennes liv begränsas och kontrolleras ner till minsta minut enligt de hedersnormer som är viktiga för hennes föräldrar.

Alis berättelse om uppväxten och ungdomen, då hon långsamt, myrsteg för myrsteg, gör sig fri från familjens krav och lyckas välja sin egen väg, är varvad med faktainslag om hedersnormer och intervjuer med pappan och andra släktingar. Det gör den till en bok både för identifikation och för hjälp.

Elaf är i tioårsåldern när mordet på Fadime Sahindal skakar Sverige. Hon läser allt hon kommer över om Fadime. Hon har aldrig tidigare hört om någon i Sverige som levt så som hon gör, men att Fadime är så gammal, 26 år, och ändå inte får leva som hon själv vill, kan hon inte släppa. Fadimes död påverkar Elaf. Hon blir mer försiktig. Mer listig kanske. Hon väljer sina strider för att spara krutet tills när det verkligen behövs. Men det gör henne också mer rädd. Skulle verkligen hennes pappa också vara beredd att mörda?

Men detta är en saga med lyckligt slut. Eller i alla fall halvlyckligt. För Alis pappa lyssnar på sin dotter och förstår att han måste anpassa sig efter det som gäller i det samhälle han lever i och han tar till sist kraftigt avstånd från hedersnormerna. Mamman däremot blir allt mer religiös och släpper inte sina strävanden efter att hålla uppe fasaden inför släktingarna i hemlandet och att försöka hitta en bra make åt sin dotter.

Det här är så klart en oerhört viktig bok. Ali skriver att det här är boken hon önskar hade funnits när hon själv växte upp. Om den kan hjälpa andra, både barn och föräldrar, att komma vidare så kan den rädda liv, för ”hedersnormer är inget annat än gift som långsamt suger livslusten ur en”.

Elaf Ali är journalist och kan sitt skrivarhantverk. Språket flyter klart och rakt och berättelsen om flickan Elafs uppväxt är spännande läsning. Både mamman och pappan spelar av naturliga skäl viktiga roller i berättelsen, men om syskonen är det förhållandevis tyst. Systrarna nämns lite i slutet av boken, inte minst i termer av att Elafs kamp sopat vägen för dem. Bröderna figurerar knappt alls, utom vid ett tillfälle när den äldsta brodern rycker ut och med en improviserad lögn räddar sin syster när en kille ringt henne hem. Kanske är det av hänsyn till deras integritet, men man kan inte låta bli att undra var de varit, om de varit blinda för Elafs kamp, fört sin egen eller varit föräldrarnas lydiga redskap?

Boken är klassad som ungdomsbok, alltså skönlitteratur, men strängt taget är det ju en biografi och faktainslagen gör också att den närmar sig facklitteratur. Den passar för goda läsare från femman och uppåt och även för vuxna samt på gymnasiet.