Det är någonting som drar i mig

Elin Persson
Bonnier Carlsen 2021
uHc
121 sidor

Andréa har växtvärk. Inte fysiskt, men själsligt. Hon växer ur sitt barnjag, sin uppväxtort, sin barndomsvän. Plötsligt ser hon på saker med andra ögon. Längtar bort från det sjaviga hemmet där hennes sjukskrivna mamma sitter instängd bland damm och odiskade filskålar. Och plötsligt är skillnaden mellan vad bästisen Anja har: nya kläder, smycken, öppen planlösning, för mycket att stå ut med. Hon dras bort från Anja och mot hennes bror Danne. Han är äldre och spännande. Kanske är det han som kan se henne. Att hon är speciell och en alldeles egen person. Hon träffar också Alex som är några år äldre och drar runt i en epa.

Det är en tunn liten bok fylld av mörker som Elin Person gett ut efter succén med De afghanska sönerna 2020. Bokhandelns rekommendation är 15+, men huvudpersonen Andréa verkar snarare vara en förvirrad tjej i 12-13 årsåldern, så jag tycker att den passar bättre i sexan-sjuan. Det är diskbänksrealism i småstadsmiljö. Tiden är troligtvis 80-tal, det är strassörhängen som skvallrar om det. Och så klart avsaknaden av mobiltelefoner och sociala medier.

Det är en helt okej ungdomsbok som Persson har skrivit. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: varför just den här? När jag vet vilket oerhört smalt nålsöga det är att bli utgiven på ett stort förlag som Bonnier Carlsen, och vet vilka travar av ungdomsböcker som aldrig blir utgivna. Det är så klart fel av mig, orättvist att bedöma en bok på de premisserna. Men för mig är detta en typisk mellanbok, inget särskilt, inget jag inte hade kunnat vara utan. Inget som världen inte hade kunnat vara utan. Så jag är nyfiken på hur resonemanget gick när man valde att de ut just denna, när just den passerade nålsögat.

Skiter i

Hanna de Canesie
Natur & Kultur 2021
uHc
172 sidor

Det där om att alla ungdomsböcker handlar om ungdomar med problem är en gammal sanning som blivit både dammig och osann. Nu förtiden, i den magra utgivning som finns av ungdomsböcker på svenska, är det visserligen vanligt med skildringar av psykisk ohälsa, men oftast är karaktärerna från hyfsat stabila familjer. Föräldrarna kan ha skilt sig, men mycket mer misär än så är det sällan. De Canesies nya ungdomsbok bjuder på en dos riktigt nattsvart svenskt foklhemsmörker och landar helt rätt i den just nu väldigt aktuella debatten om mäns våld mot kvinnor. Jag associerar till berättelser som Bryta om och Isdraken, visst var det ett tag sedan vi såg den typen av böcker?

Mira bor med sin mamma och sin lillebror som har downs syndrom. Till och från bor också lillebroderns pappa i lägenheten. Han misshandlar mamman och försvinner i perioder, för att sedan rutinmässigt förlåtas och komma tillbaka, för nu ska allt bli bättre. Boken inleds med att Mira och hennes bästis Em beger sig till en annan skola där Mira slår en kille på käften, för att han betett sig illa mot den tredje kompisen i deras trio, Jasmina.

Själv har jag inte läst författarens debut Helt seriöst från 2019, så för mig är detta författarskap en ny bekantskap. De Canesie skriver ungdomsnära, med dialoger som känns äkta och hur tungt ämnet än är, är det lätt att vara med Mira och förstå henne.

När mamman ännu en gång blir utan jobb, styvppan kommer hem igen och i en förfärlig scen tvingar Miras mamma att misshandla sin dotter, drivs Mira ännu längre ut på kanten av tillvaron. Hon gör val som gör henne omöjlig i skola, för vännerna och till slut även för sig själv.

Passar högstadiet.

Du är min Bobby Jean

Yrsa Walldén
Vox 2021
uHc
242 sidor

Yrsa Walldén är nu inne på sin tredje ungdomsbok sedan 2017. Det är utmärkt. I en tid då ungdomsböcker är en allt mer sällsynt vara är det kul att det ändå finns förlag och författare som framhärdar och författarskap att följa och se utvecklas.

I Du är min Bobby Jean är vi precis som i Flickvänsmaterial i tiden precis efter studenten. Men ämnesmässigt påminner den egentligen mer om Allt jag inte sa, den har liksom den ett större allvar och tyngd. Vi möter Hedda som satt sig i sin bil, en bil hon alleles precis fått, och bara kört. Vart ska hon? Bort, bara. Till världen ände kanske. Med sig på resan har hon Bruce som hon för en ständig dialog med och vars låtcitat blir kapitelrubriker i denna road trip-roman.

Vad som hänt Hedda rullas sakta upp. Sorgen hon bär på och de hon svikit och lämnat kvar oroliga hemma. Så småningom träffar hon Kajsa. Hon är också på flykt från något. Lite bättre utrustad än Hedda, med tält och sovsäck. Och en Jack Kerouac-pocket. De slår sig samman. Tillsamman kan de vara några andra än sina problem och glömma den verklighet som gör så ont en stund.

Återkommande teman från Walldéns tidigare böcker är de stora frågorna, känslorna och livskriserna. Sorg, kärlek, svek, vänskap. Hur man egentligen ska hantera den där ljusnande framtiden, det riktiga Livet, som ska ta vid efter studenten. Ett annat tema är att ge sig av för att bli en annan eller söka en förändring. Men det är också härligt att humorn från Flickvänsmaterial finns kvar i den här boken. Det är en mycket sorglig berättelse, men man märker att Hedda är en rolig och slagfärdig person under den krisande och sörjande ytan.

Att fly från sina problem innebär sällan att de försvinner. I bästa fall får man en paus från dem, i värsta fall blir de värre. I Heddas fall finns en väldigt kärleksfull familj och världens bästa bästis där och tar emot henne när hon är redo att återvända.

Plus för supersnyggt omslag. Passar högstadiet och gymnasiet.

Vem har sagt något om kärlek? – att bryta sig fri från hedersförtryck

Elaf Ali
Rabén & Sjögren 2021
uHc
234 sidor

Elaf Ali kommer till Sverige med sin familj som fyraåring. De landar i Fjälkinge strax utanför Kristianstad. Hon har två äldre bröder och det ska bli två systrar till innan familjen är komplett. Hennes föräldrar har samma yrken som mina: mamman lärare, pappan läkare. Skillnaden är att de aldrig får praktisera de yrkena i Sverige.

I Fjälkinge finns ingen annan med utländsk bakgrund. Ändå har den lilla Elaf det ganska bra. Hon har en bästis, klarar sig bra i skolan. Men när hon redan som tioåring får sin första mens förvandlas hennes verklighet i ett slag. Nu räknas hon som kvinna och hennes liv begränsas och kontrolleras ner till minsta minut enligt de hedersnormer som är viktiga för hennes föräldrar.

Alis berättelse om uppväxten och ungdomen, då hon långsamt, myrsteg för myrsteg, gör sig fri från familjens krav och lyckas välja sin egen väg, är varvad med faktainslag om hedersnormer och intervjuer med pappan och andra släktingar. Det gör den till en bok både för identifikation och för hjälp.

Elaf är i tioårsåldern när mordet på Fadime Sahindal skakar Sverige. Hon läser allt hon kommer över om Fadime. Hon har aldrig tidigare hört om någon i Sverige som levt så som hon gör, men att Fadime är så gammal, 26 år, och ändå inte får leva som hon själv vill, kan hon inte släppa. Fadimes död påverkar Elaf. Hon blir mer försiktig. Mer listig kanske. Hon väljer sina strider för att spara krutet tills när det verkligen behövs. Men det gör henne också mer rädd. Skulle verkligen hennes pappa också vara beredd att mörda?

Men detta är en saga med lyckligt slut. Eller i alla fall halvlyckligt. För Alis pappa lyssnar på sin dotter och förstår att han måste anpassa sig efter det som gäller i det samhälle han lever i och han tar till sist kraftigt avstånd från hedersnormerna. Mamman däremot blir allt mer religiös och släpper inte sina strävanden efter att hålla uppe fasaden inför släktingarna i hemlandet och att försöka hitta en bra make åt sin dotter.

Det här är så klart en oerhört viktig bok. Ali skriver att det här är boken hon önskar hade funnits när hon själv växte upp. Om den kan hjälpa andra, både barn och föräldrar, att komma vidare så kan den rädda liv, för ”hedersnormer är inget annat än gift som långsamt suger livslusten ur en”.

Elaf Ali är journalist och kan sitt skrivarhantverk. Språket flyter klart och rakt och berättelsen om flickan Elafs uppväxt är spännande läsning. Både mamman och pappan spelar av naturliga skäl viktiga roller i berättelsen, men om syskonen är det förhållandevis tyst. Systrarna nämns lite i slutet av boken, inte minst i termer av att Elafs kamp sopat vägen för dem. Bröderna figurerar knappt alls, utom vid ett tillfälle när den äldsta brodern rycker ut och med en improviserad lögn räddar sin syster när en kille ringt henne hem. Kanske är det av hänsyn till deras integritet, men man kan inte låta bli att undra var de varit, om de varit blinda för Elafs kamp, fört sin egen eller varit föräldrarnas lydiga redskap?

Boken är klassad som ungdomsbok, alltså skönlitteratur, men strängt taget är det ju en biografi och faktainslagen gör också att den närmar sig facklitteratur. Den passar för goda läsare från femman och uppåt och även för vuxna samt på gymnasiet.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej

Ebba Hyltmark
Hegas 2021
uHc
74 sidor

Ebba Hyltmark har gjort en raketkarriär från när hon debuterade som gymnasieelev med Alla suger och det är ingens fel 2018. 2019 kom Jag kan nästan känna solen och i år kommer hennes lättlästdebut. Det är en berättelse som enbart utspelar sig i huvudpersonenen Vanessas chattkonversationer. Det är ett spännande grepp, men det kräver lite pusselbitsläggande av läsaren, så även om textomfånget är begränsat är det inte helt lättläst. Eller i alla fall inte för alla.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej utspelar sig kring efterspelet av en fest. Något har hänt som inte borde ha hänt. Hon messar med sin bästis, sin pojkvän, sin mamma och en gammal kompis för att försöka få reda i sina känslor och sitt liv, som hon nu rört till så förfärligt.

Slutet är gott, men också lite öppet och jag tror att många kommer att vilja fortsätta att följa Vanessa. Den här boken är första i serien ”Nevermind”, vilket låter lovande. Passar högstadiet.

Välj mig

Christina Lindström
B. Wahlströms 2019
uHc

Silje har haft en mardrömssommar och när skolan börjar för hösten hoppas hon på att allt ska börja om. Eller bli som förr. Mia kommer äntligen tillbaka från sin semester i Värmland, och Mia vet inget om Siljes helvetessommar, hon är garanten för att allt ska vara som vanligt. Men i en en kommun med knappt sextusen invånare vet alla nästan allt och det dröjer inte länge innan även Mia vet. Varför har inte Silje berättat? Och sen visar det sig att det finns saker som ”alla” vet som inte Silje vet. Visste Mia? Varför har hon inte berättat?

Och mitt i detta, när livet är som skörast och allting vacklar, dyker Alvin upp. Eller dyker upp och dyker upp, han har väl alltid funnits där, men Silje har nog aldrig sett honom ur den här vinkeln förut. Ögonen har något i sig som gör att världen stannar upp lite och Silje måste hålla andan.

Det här är en bok med en känsla och en tonträff som man läser max en om året, utan tvekan den bästa svenska ungdomsboken i år. För mig går den in på tio i topp bästa böcker alla kategorier jag läst i år. Silje går i nian men det är närmast ett sidospår i boken. Vissa saker som är centrala i en niondeklassares liv, som till exempel gymnasievalet vävs in i berättelsen, men huvudpersonens ålder har faktiskt inte så stor betydelse när litteratur är så här bra. Det är en bok om livet och döden, vänskapen och kärleken, de stora, ålderslösa frågorna. Det är också en berättelse om att bo på en liten ort där alla ”vet” allt om ”alla” och vad det kan föra med sig för en familj i kris.

Jag hoppas att Välj mig får riktigt många läsare, även utanför det gäng som vanligtvis läser ungdomsböcker. Christina Lindström går verkligen från klarhet till klarhet som författare. Detta är hennes första bok för äldre barn med en tjej i huvudperson och det går lik bra det. Man älskar Silje med hennes fel och brister, humor och slagfärdighet och sorgsenhet lika mycket som man älskat Fille, Jack, Hugo och Kevin.

Prinsen av Porte de la Chapelle

Annelie Drewsen
Rabén & Sjögren 2021
uHc
285 sidor

När vi möter Salar har han just gett sig av. Från det som han trodde var hans familj och framtid, mot något annat. Ett nytt försök, en ny kamp. Och han är så trött på att kämpa.

Ibland säger man att en bok ”är viktig”. Kanske är detta en viktigt bok? När jag läser fylls jag av sorg över att det är för sent. Salar har fråntagits den chans han trodde att han hade och gett sig av, som så många av verklighetens Salars gett sig iväg eller tvingats bort. Vi, Sverige, har missat den här chansen. Om den här boken ska vara viktigt får vi inte göra de misstagen igen.

I Annelie Drewsens ungdomsroman Prinsen av Porte de la Chapelle finns en ödslighet som syns på de sidor som bara rymmer några få övergivna rader och som känns som tomrum i hjärtat när man läser om Salar, som inte har något annat än en ryggsäck och kläderna han har på kroppen. Och minnen av hoppet om ett bättre liv.

Trots detta lyckas Drewsen skjuta in strimmor av ljus. Salar är en ”som klarar sig”. Från gränspolis, gevärskulor, medelhavets vågor och biljettkontrollanter. Och slutet är försiktigt positivt. Kanske ska Salar äntligen slippa vara en som bara klarar sig, en som får vara nöjd om han inte fryser, är rädd eller död. Kanske ska han nu äntligen få leva.

Passar högstadiet och gymnasiet.

De vackraste idioterna i världen

Anette Eggert
Opal 2021
uHc
199 sidor

Inget är starkare än banden man knyter till bästisar när man är ung. Marit, Sillen, Niki och Mini är ”de vackraste idioterna i världen”, unga kvinnor med framtiden för sina fötter. De fester, längtar efter kärlek, äter skräpmat, hänger, tramsar sig och funderar över orättvisor.

När jag läser Anette Eggerts nya ungdomsroman kastas jag rakt in i Marits värld. I ett väldigt starkt nu där framtidsperspektivet är kort, precis som det är när man är ung. Och alla tankar, stora och små, som mal genom Marits huvud, blir också mina tankar. Några fastnar där, ”på flugpappret” som hon själv kallar det när hon inte kan släppa vissa tankar eller bilder som poppar upp.

När kärleken kommer kan man inte styra den. Man kan inte välja vem den ska träffa. Och om man tror att man måste välja mellan de vackraste idioterna i världen och en kille är valet solklart, även om det inte är lätt.

Förra gången jag läste en ungdomsbok av Eggert, Tisteltankar, identifierade jag mig väldigt mycket med mamman. Alla hennes misslyckade försök och all hennes missriktade goda vilja. Nu är jag i stället med Marit, känner hennes våndor som om de vore mina egna (det har de varit, även om det är länge sedan nu) och jag tror att det är en gåva Eggert har som författare att öppna den där möjligheten till identifikation, till tillfällen att få spegla och känna igen sig.

Passar högstadiet och lägre delen av gymnasiet.

Nyårsvandraren

Charlotte Lannebonyarsvandraren
Rabén & Sjögren 2020
uHc
110 sidor

Storm är 16 år. På nyårskvällen är han på fest någonstans på Söder, däckar på en soffa och vaknar någon gång vid tolvslaget. Då ger han sig ut i den kalla vinternatten och vandrar genom stan. Hela natten till en bra bit in på morgonen vandrar Storm, för det är oroligt i honom, tankarna rusar runt runt och kroppen måste röra sig för att malandet inte ska bli övermäktigt.

Det handlar om att bli övergiven. Om att gå upp i någon annans trauma för att slippa tänka på sitt eget. Det handlar om att vara en känslig person utan någon direkt att dela den känsligheten med. Det handlar om vad man kan råka ut för en nyårsnatt i Stockholm, men mest handlar det om Storms inre resa, om att acceptera en pappas svek och att hitta ljuspunkterna i livet där de ändå finns.

Det kommer så få svenska ungdomsböcker i år att man måste vara extra tacksam över de vi får. Den här är ett fint och känsligt porträtt över ungdomens vilsenhet som kan passa från åttan till gymnasiet.

Fula tjejer

Lisa Bjärbo , Johanna Lindbäck , Sara Ohlssonfula-tjejer
Gilla böcker 2020
uHc
252 sidor

När Sveriges ungdomsbokselit, de författarna jag själv tycker har absolut bäst tonträff i sina ungdomsböcker, går samman för att skriva en gemensam roman. Då är förväntningarna högt ställda.

Plotten är som följer: På ett högstadium i Gnesta startar någon ett anonymt Instagramkonto med namnet ”Fula tjejer”. Vi följer skeendet ur tre tjejers perspektiv. Det ät Tilde som är ganska ny i Gnesta och aldrig riktigt kommit in och fått kompisar. Hon är en av de första att hamna på ”Fula tjejer”. Det är Jasmine, den populära, bombnedslaget, hon med den snygga pojkvännen som aldrig trodde att hon skulle komma i fråga för ”Fula tjejer”, för Jasmine är snygg, det tycker alla, men som ändå hamnar där. Och det är Eleni, ”professorn”, den tysta, smarta. Hon som iakttar och drar slutsatser. Hon som är för ointressant (och presumtivt ofarlig) för att någonsin komma i fråga för att konto som ”fula tjejer”.

Det kusliga med ett sådant här konto, som hänger ut folk enbart baserat på en enda sak, de råkar vara tjejer, är inte – och det illustreras väldigt väl i den här berättelse – vad det gör med den enskilda individen. För så klart är det obehagligt att någon anonym publicerar en fulbild på dig. Nej, det riktigt otäcka är hur det påverkar hela gruppen av tjejer på Frejaskolan i Gnesta. Hur de omärkligt börjar välja kläder för att inte sticka ut, hur de ständigt passar på sina ansiktsuttryck eller poser. Hur de förminskar sig själva och snävar in sina möjligheter. Allt för att någon finns, någonstans, som plötsligt kan ta ett smygfoto och stämpla dem som ”fula”.

Berättarperspektivet växlar mellan de tre huvudpersonerna och det, plus att romanen är skriven i presens, gör att det blir ett enormt driv i läsandet. Allt utom att sträckläsa känns omöjligt. Passar från sexan (kanske femman  för mogna läsare och de här problemen finns ju långt ner i åldrarna) och hela högstadiet.