Överallt och ingenstans

Oskar Kroon
Illustrationer: Joanna Hellgren
Brombergs 2020
Hcf
134 sidor

Alla som levt vardagslivet med en familj vet att det sällan är så som i barnböckerna. Där alla är bästisar, fredagsmyset perfekt och om något blir fel säger man genast förlåt och blir sams igen. Tvärt om kan det vara så att småsyskon skriker, pappa tror inte på fredagsmys, mamma vill helst inte hälsa på farmor, man blir osams med sin bästis, förlåt är ens allra svåraste ord och pappa blir sjukskriven för att han tappat bort sig själv.

I Oskar Kroons bok från förra året är det Liselott, som alla utom farmor kallar Sillen, som är huvudperson. Hon är bästis med Nikolaj. Han är väldigt intresserad av naturvetenskap. Sillen är mer intresserad av sporttabeller, men de är bästisar ändå och hänger jämt ihop. Ibland sysslar var och en med sitt, men det är ändå roligare när Nikolaj är med tycker Sillen. Men när båda två är stolta och envisa kan vad som verkar som ett litet missförstånd bli ett enormt drama. Sen dör farmor också och pappa slutar städa.

I den här stillsamt högdramatiska skildringen av vardagslivet – så som det oftast inte ter sig i barnböckerna – bjuds inte på några sockersöta försoningsscener. Visserligen kommer pappa upp ur sängen, Sillen och Nikolaj blir vänner och det blir en vit jul. Men Kroon slänger ändå in en skidsemester med kräksjuka i epilogen för att inte ge oss några falska förhoppningar om att familjelivet skulle vara rosenrött.

Detta är en bok för högläsning med lågstadiebarn. Kanske också som läsegruppsbok i trean med goda läsare.

För att vi hör ihop

Klara Krantz
Alfabeta 2021
Hcg
220 sidor

Klara Kranz debuterade 2013 med ungdomsboken Ge mig arsenik, men fick sitt egentliga genombrott 2017 med Under odjurspälsen, också det en ungdomsbok. Nu har hon skrivit en berättelse för de lite yngre.

För att vi hör ihop berör de tidiga tonårens problematik, oviljan inför kroppens förvandling och den första sexualiteten och kärleken, men också en mycket tyngre fråga: den nattsvarta sorgen efter en nära väns död. Här finns teman som vi känner igen från Krantz tidigare böcker: vem vi är i förhållande till andra, sex och kärlek.

För att vi hör ihop utspelar sig på på Månas sommarö, Skälmö, och på två tidsplan. ”Nu” och ”Ett annat nu”, som kapitelrubrikerna heter och som i vart annat kapitel utspelar sig förra sommaren, då Måna och bästisen Alice som vanligt var tillsammans på ön. Och nu, då Måna tvingats åka tillbaka, trots att Alice inte längre finns, trots att Skälmö är Månas och Alices ö och att det känns omöjligt att vara där utan henne.

Det är en bok som inte riktigt låter sig placeras in i något fack och som kan behöva lite hjälp för att nå sina läsare. Ämnet är relativt krävande, samtidigt som omslaget signalerar en bekymmersfri Saltkråkantillvaro. De två tidsplanen, som bara skiljs åt av en rubrik och en liten vinjettbild, kan också vara kluriga att hålla isär för vissa läsare. Lotsas läsaren förbi de hindren kan detta vara en prefekt bok för de som vill läsa allvarliga, sorgliga böcker om verkliga ämnen. Passar femman till sjuan.

Farväl

Anders Holmer
Natur & Kultur 2021
Hcf
Bilderbok

Framsidan på den här boken ger inte på länga vägar när en rättvis bild av det universum som ryms i den. Och det kommer inte den här texten att göra heller. Jag hade fått skriva en roman för att komma i närheten.

Farväl är Anders Holmers fjärde bilderbok. Han debuterade med Allting händer 2017 som följdes upp av Inget händer 2019 och däremellan kom Regn 2018. Allting händer med dikter med inslag av nonsensvers och absurdism beskrev jag som en hyllning till lekfullheten och fantasin. I Regn hade stilen stramats upp till haiku, orden blivit färre och allvaret kanske lite större. I den här boken har orden försvunnit helt och illustrationerna får stå helt för sig själva och även om det fortfarande är en hyllning till fantasin är ämnet gravallvarligt.

Jag deltog i en diskussion på Twitter för ett tag sedan om vad vi ska kalla den här sortens böcker. Svenska barnboksinstitutet använder ”textlösa böcker” och jag har också sett många som använder sig av den engelska beteckningen ”scilent books”, eller en direktöversättning av den, ”tysta böcker”. Diskussionen jag deltog handlade om att de här böckerna knappast kan kallas för tysta, de ger oftast upphov till väldigt mycket ord och samtal. Men att textlösa böcker inte heller känns rätt, eftersom det signalerar en avsaknad av något, att orden borde varit där. Och så är det ju inte heller. Bilderböcker med enbart bilder står oftast väldigt väl för sig själva. De har blivit allt mer omtalade på senare år och används mycket i språkutvecklande arbete. Det mest kända exemplet är kanske Ankomsten av ALMA-pristagaren Shaun Tan.

Anders Holmers berättelse är vad den heter, ett farväl. Till skillnad från hans tidigare böcker finns en sammanhållen berättelse, även om den innehåller en rejäl utflykt i form av ett äventyr i fantasin. Huvudpersonen, ett barn, reser till sitt ”vildingarnas land”, det ställe i fantasin som barn kan bege sig när de behöver ta skydd från en allt för hemsk verklighet. Det är en historia om sorg och acceptans, om att ta hjälp av fantasin och leken för att ta sig igenom det svåra.

Uppslagen fylls av delikata illustrationer i vattenfärg, både sparsmakade och storslagna, med fina detaljer. Här finns som sagt ett helt romanuniversum mellan pärmarna och hur mycket helst att prata om. För den som vågar.

Passar alla åldrar.

Du är min Bobby Jean

Yrsa Walldén
Vox 2021
uHc
242 sidor

Yrsa Walldén är nu inne på sin tredje ungdomsbok sedan 2017. Det är utmärkt. I en tid då ungdomsböcker är en allt mer sällsynt vara är det kul att det ändå finns förlag och författare som framhärdar och författarskap att följa och se utvecklas.

I Du är min Bobby Jean är vi precis som i Flickvänsmaterial i tiden precis efter studenten. Men ämnesmässigt påminner den egentligen mer om Allt jag inte sa, den har liksom den ett större allvar och tyngd. Vi möter Hedda som satt sig i sin bil, en bil hon alleles precis fått, och bara kört. Vart ska hon? Bort, bara. Till världen ände kanske. Med sig på resan har hon Bruce som hon för en ständig dialog med och vars låtcitat blir kapitelrubriker i denna road trip-roman.

Vad som hänt Hedda rullas sakta upp. Sorgen hon bär på och de hon svikit och lämnat kvar oroliga hemma. Så småningom träffar hon Kajsa. Hon är också på flykt från något. Lite bättre utrustad än Hedda, med tält och sovsäck. Och en Jack Kerouac-pocket. De slår sig samman. Tillsamman kan de vara några andra än sina problem och glömma den verklighet som gör så ont en stund.

Återkommande teman från Walldéns tidigare böcker är de stora frågorna, känslorna och livskriserna. Sorg, kärlek, svek, vänskap. Hur man egentligen ska hantera den där ljusnande framtiden, det riktiga Livet, som ska ta vid efter studenten. Ett annat tema är att ge sig av för att bli en annan eller söka en förändring. Men det är också härligt att humorn från Flickvänsmaterial finns kvar i den här boken. Det är en mycket sorglig berättelse, men man märker att Hedda är en rolig och slagfärdig person under den krisande och sörjande ytan.

Att fly från sina problem innebär sällan att de försvinner. I bästa fall får man en paus från dem, i värsta fall blir de värre. I Heddas fall finns en väldigt kärleksfull familj och världens bästa bästis där och tar emot henne när hon är redo att återvända.

Plus för supersnyggt omslag. Passar högstadiet och gymnasiet.

Bergsklättraren

Karin Erlandsson
Schildt & Söderström, Bonnier Carlsen
Hcg
254 sidor

Nu har jag hunnit till den tredje delen i ”Legenden om Ögonstenen”, Karin Erlandssons fantasyepos. I den första boken, Pärlfiskaren möter vi Miranda, den bästa pärlfiskaren av alla, när hon ger sig iväg för att leta efter den sägenomspunna ögonstenen med den pratglada Syrsa hack i häl. Miranda och Syrsa ger av misstag bort Ögonstenen till den onda Iberis och i bok två, Fågeltämjaren har de slagit sig till ro i Norra Hamnstaden hos Lydia som är läkekvinna, men också pärlviskare som Syrsa, Men de undkommer inte Iberis och den makt hon förskansat sig genom Ögonstenen.

När den här boken börjar möter vi Miranda, Syrsa och Lydia på väg mot Östra Regionen. Där, djupt nere i bergen, har Iberis gömt Ögonstenen och Miranda vill ta den tillbaka. Lydia vill förstöra den och Syrsa vill helst inte alls vara där.

De möter människor med helt andra vanor än deras egna, en natur väsensskild från vad de är vana vid. Miranda har tidigare jobbat i bergen och vet hur man tar sig fram. Syrsa som är enarmad som Miranda klarar klättringen dåligt och hatar dem. Lydia trivs. Hon upptäcker att hon tycker om att klättra och som läkekvinna kan hon verka var som helst, överallt finns det folk som behöver hjälp.

Erlandssons finlandssvenska språkdräkt bidrar till ett lätt förhöjt intryck för den svenske läsaren. Det passar berättelsen utmärkt. Det är ett äventyr att följa de tre personerna på den riskfyllda resan men ännu mer att ta del av den spänning som utspelar sig inom den lilla gruppen. Ju närmre Ögonstenen de kommer, ju mer vill Miranda ha den. Hon är som en gamla alkoholist, som efter att ha varit nykter ett tag medan hon var skogshuggare i Norra Hamnstaden, nu åter smakat starkt och är beredd att sälja så väl sin själ som sina barn för att få mer. Och det krävs ett enormt offer för att Mirandas nyktra till igen och förstå vad som är det viktigaste i livet. Men då är det delvis för sent.

Det här är fantastisk högläsning för alla från fyran och uppåt. Nästa bok på min läshög är som tur är sista boken i serie, Segraren, för nu är jag väldigt nyfiken på hur det här äventyret ska sluta.

Jack och Jack

Tony Bradman
Argasson 2021
Hcg
63 sidor

Jack Becker och Jack Decker heter nästan precis likadant, bor på samma gata och går i samma klass. Men i övrigt är de inte lika. Jack D är klassens stökige kille, den man säger åt vikarier att se upp med. Jack B är den duktiga pojken, med alla rätt på alla prov och frökens hjälpreda. En dag kommer det en lärarvikarie till klassen och hon förväxlar de båda. Det förändrar både deras uppförande och deras syn på sig själva.

Bradmans nya snabblästa mellanåldersbok är en liten moralitet om hur förutfattade miningar kan förstöra dina chanser i livet, och i synnerhet i skolan. Båda Jackarna visar sig bära på trauman som gjort att de utvecklats åt ena eller andra hållet. Det är så klart ett väldigt förenklat psykologiserande. Samtidigt är det en underhållande och välskriven bok som ger en stunds underhållning och kanske också ingångar till diskussion. Den passar mellanstadiet. Sist i boken finns arbetsuppgifter och diskussionsfrågor.

Jag heter Beata


Katarina Kieri
Illustrationer Anna Sandler
Lilla Piratförlaget, 2018
Hcf

I Katarina Kieris Jag heter Beata dallrar dramatiken precis under ytan, precis som det ofta göra hos Kieri. Det är inte den stora dramatiken dock, utan vardagsdramatiken. Familjedramatiken, kompisdramatiken. Jag blir påmind om Födelsedagsmamman från 2003 där spänningen kretsar kring hur två barn ska lyckas uppvakta sin ensamstående mamma på morgonen med allt vad det innebär: sätta klockan, koka kaffe.

I Beatas berättelse får vi följa henne några veckor innan jul. Vi får veta att hon är åtta år, har en bror som är död, två kompisar som heter Lina och Saga, önskar att hon hade glasögon, gillar att spela bordtennis och är kär i sin kusin. Hon går i skolan, leker med sina kompisar, gruffas med sin storebror och åker och hälsar på sin mormor och sin kusin. Sen händer det inte så mycket mer i den här berättelsen, utan det som är viktigt i boken tar plats inne i Beatas huvud. Hon tänker mycket och ganska mycket på den döda brodern, Sven, som dog när han var ett år, flera år innan Beata föddes. Men hemma är det ingen som pratar om Sven och Beata har så många frågor som hon inte vågar ställa. Kieri lyckas med Beatas röst få till ett tilltal som är direkt och barnnära och hon lyckas visa på de avgrunder av oro som kan öppna sig när man inte vågar fråga eller när man råkar säga fel sak. Små gester, stora tankar.

Passar duktiga läsare på lågstadiet, eller som högläsning.

Välj mig

Christina Lindström
B. Wahlströms 2019
uHc

Silje har haft en mardrömssommar och när skolan börjar för hösten hoppas hon på att allt ska börja om. Eller bli som förr. Mia kommer äntligen tillbaka från sin semester i Värmland, och Mia vet inget om Siljes helvetessommar, hon är garanten för att allt ska vara som vanligt. Men i en en kommun med knappt sextusen invånare vet alla nästan allt och det dröjer inte länge innan även Mia vet. Varför har inte Silje berättat? Och sen visar det sig att det finns saker som ”alla” vet som inte Silje vet. Visste Mia? Varför har hon inte berättat?

Och mitt i detta, när livet är som skörast och allting vacklar, dyker Alvin upp. Eller dyker upp och dyker upp, han har väl alltid funnits där, men Silje har nog aldrig sett honom ur den här vinkeln förut. Ögonen har något i sig som gör att världen stannar upp lite och Silje måste hålla andan.

Det här är en bok med en känsla och en tonträff som man läser max en om året, utan tvekan den bästa svenska ungdomsboken i år. För mig går den in på tio i topp bästa böcker alla kategorier jag läst i år. Silje går i nian men det är närmast ett sidospår i boken. Vissa saker som är centrala i en niondeklassares liv, som till exempel gymnasievalet vävs in i berättelsen, men huvudpersonens ålder har faktiskt inte så stor betydelse när litteratur är så här bra. Det är en bok om livet och döden, vänskapen och kärleken, de stora, ålderslösa frågorna. Det är också en berättelse om att bo på en liten ort där alla ”vet” allt om ”alla” och vad det kan föra med sig för en familj i kris.

Jag hoppas att Välj mig får riktigt många läsare, även utanför det gäng som vanligtvis läser ungdomsböcker. Christina Lindström går verkligen från klarhet till klarhet som författare. Detta är hennes första bok för äldre barn med en tjej i huvudperson och det går lik bra det. Man älskar Silje med hennes fel och brister, humor och slagfärdighet och sorgsenhet lika mycket som man älskat Fille, Jack, Hugo och Kevin.

Säg nåt då!

Ida Ömalm Ronvallsag-nat-da
B. Wahlströms 2020
uHc

Kan man göra slut med en kompis? Om man känner att kompisen är en belastning, ett hinder i vägen för andra vänner? Frågan har problematiserats tidigare i ungdomslitteraturen till exempel i Åsa Asptjärns Konsten att ha sjukt låga förväntningar där huvudpersonen Emanuel försöker ta en paus från sin bästis Tore. Här kommer en skildring från andra hållet, från den som blir dumpad,

Ida Ömalm Ronvall debuterade förra året tillsammans med Johanna Schreiber med ungdomsromanen  Inte som du som fick fin kritik. Nu är hon tillbaka med en ny ungdomsbok på egen hand. Här är skådeplatsen Örnsköldsvik och högstadieskolan med den klaustrofobiska känslan där alla har sina givna roller. Adrian, som berättar historien, har rollen av den konstige, den utstötte. Men nu är det ju bara ett år kvar, sen kommer gymnasiet. Det kan bli en nystart. Och bakom sig har Adrian en sommar med språkresa då han och han enda vän Emma varit helt vanliga ungdomar. Umgåtts som två i gänget, utan att vara retade eller utanför. Det är som en försmak på hur det skulle kunna bli.

Men då, precis innan skolan ska börja, dumpar Emma Adrian. Hon säger att ”det kanske är bäst” om de två inte hänger så mycket.

Och Emma lyckas ta sig in bland de normala, men Adrian faller. Djupt ner i ensamhet, självförakt och tystnad. Han inser med stigande panik att det inte finns några som helst garantier för att gymnasiet blir något annat. Varför skulle det bli det? Ö-vik är litet, det är samma ungdomar.

Vändpunkten blir ett besök hon morfar i Luleå dit Adrian åkt underförevändning att spendera tid med morfar sedan mormor nyligen dött. Men egentligen är det bara för att slippa hänga ensam i Ö-vik hela höstlovet. Då dyker Vega upp. En annan ensam, men mycket modigare person.

Jag tycker att detta var en mycket bra ungdomsbok. Passar perfekt för högstadiet, som tröst för alla ensamma eller för alla som vill fundera kring detta med roller, de vi väljer eller tilldelas och hur vi är mot varandra. Boken utvecklas också till en väldigt fin kärlekshistoria och ger även några, om inte tips så kanske modeller, för hur man kan ta eget ansvar för att kliva ur eller ta avstånd från pålagda roller och inkörda hjulspår.

Hon vet allt om oss

Kajsa Gordanhon-vet-allt-om-oss
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
236 sidor

Corinne byter skola för att för börja på nytt, från scratch. Slippa vara den vars mamma är död, den alla tycker synd om, den som det tystnar omkring när hon går in i ett rum. Men för att det ska fungera kan hon inte avslöja för mycket om sig själv. Inte berätta varför hon flyttade. Eller att hon bor själv med sin pappa. Vilket är det bästa sättet att inte berätta om sig själv? Jo, det är att låta andra berätta om sig.

När Corinne och hennes nya klasskamrater hittar skolkuratorns rum i en del av skolan som är stängd för renovering öppnas en dörr till en ny möjlighet. Corinne tar plats i kuratorns stol och undrar vem som vill börja. Och det visar sig att alla hennes nya vänner på olika sätt har behov av att prata av sig. Till en början går det visserligen lite trögt, men det är som att barnen vänjer sig vid rollerna. Corinne använder sig, medvetet eller omedvetet, av psykologlingo som hon snappat upp från sin psykologpappa, typ: ”Hur tänker du då?”, ”Varför tror du att hon gjorde de så?”, ”Berättade du för henne att du kände så?”. Själv är Corinne skyddad bakom rollen. Skyddad, men ensam.

Det krävs ganska mycket koncentration att hålla de olika personernas berättelser isär och förstå hur de hänger ihop. Det försvåras också av att berättarperspektivet skiftar och dessutom är alla i olika mån opålitliga berättare. De berättar inte alltid sanningen. Alla fem ungdomarna har sina överfulla ryggsäckar att släpa på, sina problem att tampas med, förutom de inbördes relationerna som också leder till en del problem.

Jag tänker mycket på Lin Hallbergs Kompisboken från 2002, som för övrigt kommer i en lätt moderniserad nyutgåva till sommaren, när jag läser. Skillnaden är att Corinne, även om hon studerar sina klasskompisar precis som Klara gör, trots allt är en i gänget. Hon agerar inte osynlig. Hon synliggör kanske inte hierarkier och maktspel på samma sätt som Klara i Kompisboken, men hon blir en katalysator på samma sätt som hon. Det blir både spännande och berörande.

Passar nog övre delen av Hcg-spannet, kanske femman – sjuan, bäst.