Det allra viktigaste

Hannah Arnesen
Bonnier Carlsen 2023
Hcg
189 sidor

Sista terminen innan Leyla och Soraya byter skola för att börja högstadiet måste de verkligen passa på att vara barn. Leka, klättra, spela king. På högstadiet blir de tonåringar och deras barndom är slut. Det är inget som något av dem längtar efter.

När det genom en magisk glipa i verkligheten blir möjligt för de två flickorna att förvandla sig till vuxna känner Leyla att hon måste passa på att göra viktiga saker. Rädda klimatet till exempel, det är ju det allra viktigaste. Eftersom folk lyssnar på vuxna men inte på barn, trots att barnen egentligen verkar veta bättre när det gäller just miljön, de vuxna verkar ju inte bry sig alls, så måste de verkligen passa på när de fått den här möjligheten.

Men är det verkligen bara det allra viktigaste Leyla vill utnyttja sin magiska möjlighet till? Vill hon inte hellre imponera på den äldre Ali som hon är förtjust i? Få honom att se henne?

Lite på samma tema som Jessica Schiefauers Pojkarna är Hannah Arnesens kapitelboksdebut. Tidigare har hon gjort fantastiska bilderböcker, till exempel På natten flyger vi och Tågresan. Det är svårt att inte sakna illustratören Arnesen här, där hon bara gjort det trolska omslaget.

Vad jag verkligen gillar med den här boken är den annorlunda berättelsen. Den blandar hudnära realism med ett magiskt inslag som, om man köper premissen (vilket vissa barn inte kommer att göra), ger att intressant perspektivskifte. Passar femman-sexan.

De överblivnas armé

Gustav Tegby
Rabén & Sjögren 2022
Hcg
259 sidor
Första delen i serien Bortbytingar

När Dorians syster dör tror han att det är hans fel. Hans sista ord till systern var riktigt elaka och nu är han full av ånger och sorg. Men snart får han även andra bekymmer. På begravningen börjar det regna tårar inne i kyrkan. När han störtar därifrån blir han upplockad av en extremt liten och deppig taxiförare som har ett minst sagt skumt förhållande till döden och presenterar sig som representant för ”Väsenverket”. Hon bjuder in Dorian till en obligatorisk grundkurs för bortbytingar.

Detta är alltså den första delen i en tänkt trilogi med namnet ”Bortbytingar”. Författaren Gustav Tegby är en ny bekantskap för mig. Han har tidigare medverkat i några antologier samt gav ut en ungdomsbok på Rabén & Sjögren förra året. I De överblivnas armé har han hittat en ton som närmst får mig att tänka på Rick Riordan. Även upplägget påminner om Riordans böcker: barn växer upp och känner sig annorlunda, i tonåren upptäcker han att han tillhör en mytologisk värld och kastas in i absurda äventyr. I Tegbys universum är det inte halvgudar, men väl olika varelser ur den nordiska mytologin vi möter. Dorian visar sig vara en älva, den truliga taxichaffisen en myling. Senare dyker även vittror (troll), rån och vättar upp.

Funkar det då? Japp, riktigt bra! Så bra att jag önskar att man spelat mer på ”en svensk Riordan” i formgivning och bindning. Det i och för sig i min smak snygga omslaget kunde varit tuffare och ett danskt band i stället för hårda pärmar hade förmodligen lockat fler läsare. Jag önskar också att man vågat strunta i listan över väsen i början av boken och litat på att läsarna lite mer istället.

Det här är en bok för alla som vill ha en fantasifull och rolig bok med actionspäckade äventyr. För de som skulle ha uppskattat Riordan men inte riktigt är där läsmässigt ännu. Berättelsen slutar med en rejäl cliff hanger som genast gör läsaren sugen på nästa del. Den får man vänta på tills i maj 2023, men det är det värt!

Det värsta har redan hänt

Marta Söderberg
Gilla böcker 2021
uHc
102 sidor

Vad är det värsta som kan hända? Och vad tar man sig till när det redan hänt? Marta Söderbergs nya bok skälver av återhållna känslor.

Bianca tar sommarjobb på en städfirma. Hon hamnar i arbetslag med John som till en början är skeptisk till flickan från villaförorten. Bianca är bortkopplad från allt: mamma och pappa, vänner, skolan. Det enda hon känner är skuld över ett mörker som det inte går att prata om.

Marta Söderberg debuterade med Sista chansen 2009 och detta är hennes femte ungdomsbok. Det är närmast en kortroman, men trots den ringa textmängden lyckas författaren få in oerhört mycket mellan (de för övrigt väldigt snygga) pärmarna. Berättelsens huvudtema är förlusten av ett syskon och avgrunden av sorg som det skapar i familjen. Biancas känsla av skuld – det var hon som skulle passat sin lillebror. Hennes tankar kring att vara adopterad, ett andrahandsval, en som inte passar in och inte är lik. Dessutom ett triangeldrama som slutar i mord som Bianca studerar från håll och som blir en katalysator för hennes egen sorg och skuld. Och den spirande vänskapen mellan henne och John och den läkningen som det för med sig att få sätta ord på sina känslor.

Passar högstadier och gymnasiet.

Överallt och ingenstans

Oskar Kroon
Illustrationer: Joanna Hellgren
Brombergs 2020
Hcf
134 sidor

Alla som levt vardagslivet med en familj vet att det sällan är så som i barnböckerna. Där alla är bästisar, fredagsmyset perfekt och om något blir fel säger man genast förlåt och blir sams igen. Tvärt om kan det vara så att småsyskon skriker, pappa tror inte på fredagsmys, mamma vill helst inte hälsa på farmor, man blir osams med sin bästis, förlåt är ens allra svåraste ord och pappa blir sjukskriven för att han tappat bort sig själv.

I Oskar Kroons bok från förra året är det Liselott, som alla utom farmor kallar Sillen, som är huvudperson. Hon är bästis med Nikolaj. Han är väldigt intresserad av naturvetenskap. Sillen är mer intresserad av sporttabeller, men de är bästisar ändå och hänger jämt ihop. Ibland sysslar var och en med sitt, men det är ändå roligare när Nikolaj är med tycker Sillen. Men när båda två är stolta och envisa kan vad som verkar som ett litet missförstånd bli ett enormt drama. Sen dör farmor också och pappa slutar städa.

I den här stillsamt högdramatiska skildringen av vardagslivet – så som det oftast inte ter sig i barnböckerna – bjuds inte på några sockersöta försoningsscener. Visserligen kommer pappa upp ur sängen, Sillen och Nikolaj blir vänner och det blir en vit jul. Men Kroon slänger ändå in en skidsemester med kräksjuka i epilogen för att inte ge oss några falska förhoppningar om att familjelivet skulle vara rosenrött.

Detta är en bok för högläsning med lågstadiebarn. Kanske också som läsegruppsbok i trean med goda läsare.

För att vi hör ihop

Klara Krantz
Alfabeta 2021
Hcg
220 sidor

Klara Kranz debuterade 2013 med ungdomsboken Ge mig arsenik, men fick sitt egentliga genombrott 2017 med Under odjurspälsen, också det en ungdomsbok. Nu har hon skrivit en berättelse för de lite yngre.

För att vi hör ihop berör de tidiga tonårens problematik, oviljan inför kroppens förvandling och den första sexualiteten och kärleken, men också en mycket tyngre fråga: den nattsvarta sorgen efter en nära väns död. Här finns teman som vi känner igen från Krantz tidigare böcker: vem vi är i förhållande till andra, sex och kärlek.

För att vi hör ihop utspelar sig på på Månas sommarö, Skälmö, och på två tidsplan. ”Nu” och ”Ett annat nu”, som kapitelrubrikerna heter och som i vart annat kapitel utspelar sig förra sommaren, då Måna och bästisen Alice som vanligt var tillsammans på ön. Och nu, då Måna tvingats åka tillbaka, trots att Alice inte längre finns, trots att Skälmö är Månas och Alices ö och att det känns omöjligt att vara där utan henne.

Det är en bok som inte riktigt låter sig placeras in i något fack och som kan behöva lite hjälp för att nå sina läsare. Ämnet är relativt krävande, samtidigt som omslaget signalerar en bekymmersfri Saltkråkantillvaro. De två tidsplanen, som bara skiljs åt av en rubrik och en liten vinjettbild, kan också vara kluriga att hålla isär för vissa läsare. Lotsas läsaren förbi de hindren kan detta vara en prefekt bok för de som vill läsa allvarliga, sorgliga böcker om verkliga ämnen. Passar femman till sjuan.

Farväl

Anders Holmer
Natur & Kultur 2021
Hcf
Bilderbok

Framsidan på den här boken ger inte på länga vägar när en rättvis bild av det universum som ryms i den. Och det kommer inte den här texten att göra heller. Jag hade fått skriva en roman för att komma i närheten.

Farväl är Anders Holmers fjärde bilderbok. Han debuterade med Allting händer 2017 som följdes upp av Inget händer 2019 och däremellan kom Regn 2018. Allting händer med dikter med inslag av nonsensvers och absurdism beskrev jag som en hyllning till lekfullheten och fantasin. I Regn hade stilen stramats upp till haiku, orden blivit färre och allvaret kanske lite större. I den här boken har orden försvunnit helt och illustrationerna får stå helt för sig själva och även om det fortfarande är en hyllning till fantasin är ämnet gravallvarligt.

Jag deltog i en diskussion på Twitter för ett tag sedan om vad vi ska kalla den här sortens böcker. Svenska barnboksinstitutet använder ”textlösa böcker” och jag har också sett många som använder sig av den engelska beteckningen ”scilent books”, eller en direktöversättning av den, ”tysta böcker”. Diskussionen jag deltog handlade om att de här böckerna knappast kan kallas för tysta, de ger oftast upphov till väldigt mycket ord och samtal. Men att textlösa böcker inte heller känns rätt, eftersom det signalerar en avsaknad av något, att orden borde varit där. Och så är det ju inte heller. Bilderböcker med enbart bilder står oftast väldigt väl för sig själva. De har blivit allt mer omtalade på senare år och används mycket i språkutvecklande arbete. Det mest kända exemplet är kanske Ankomsten av ALMA-pristagaren Shaun Tan.

Anders Holmers berättelse är vad den heter, ett farväl. Till skillnad från hans tidigare böcker finns en sammanhållen berättelse, även om den innehåller en rejäl utflykt i form av ett äventyr i fantasin. Huvudpersonen, ett barn, reser till sitt ”vildingarnas land”, det ställe i fantasin som barn kan bege sig när de behöver ta skydd från en allt för hemsk verklighet. Det är en historia om sorg och acceptans, om att ta hjälp av fantasin och leken för att ta sig igenom det svåra.

Uppslagen fylls av delikata illustrationer i vattenfärg, både sparsmakade och storslagna, med fina detaljer. Här finns som sagt ett helt romanuniversum mellan pärmarna och hur mycket helst att prata om. För den som vågar.

Passar alla åldrar.

Du är min Bobby Jean

Yrsa Walldén
Vox 2021
uHc
242 sidor

Yrsa Walldén är nu inne på sin tredje ungdomsbok sedan 2017. Det är utmärkt. I en tid då ungdomsböcker är en allt mer sällsynt vara är det kul att det ändå finns förlag och författare som framhärdar och författarskap att följa och se utvecklas.

I Du är min Bobby Jean är vi precis som i Flickvänsmaterial i tiden precis efter studenten. Men ämnesmässigt påminner den egentligen mer om Allt jag inte sa, den har liksom den ett större allvar och tyngd. Vi möter Hedda som satt sig i sin bil, en bil hon alleles precis fått, och bara kört. Vart ska hon? Bort, bara. Till världen ände kanske. Med sig på resan har hon Bruce som hon för en ständig dialog med och vars låtcitat blir kapitelrubriker i denna road trip-roman.

Vad som hänt Hedda rullas sakta upp. Sorgen hon bär på och de hon svikit och lämnat kvar oroliga hemma. Så småningom träffar hon Kajsa. Hon är också på flykt från något. Lite bättre utrustad än Hedda, med tält och sovsäck. Och en Jack Kerouac-pocket. De slår sig samman. Tillsamman kan de vara några andra än sina problem och glömma den verklighet som gör så ont en stund.

Återkommande teman från Walldéns tidigare böcker är de stora frågorna, känslorna och livskriserna. Sorg, kärlek, svek, vänskap. Hur man egentligen ska hantera den där ljusnande framtiden, det riktiga Livet, som ska ta vid efter studenten. Ett annat tema är att ge sig av för att bli en annan eller söka en förändring. Men det är också härligt att humorn från Flickvänsmaterial finns kvar i den här boken. Det är en mycket sorglig berättelse, men man märker att Hedda är en rolig och slagfärdig person under den krisande och sörjande ytan.

Att fly från sina problem innebär sällan att de försvinner. I bästa fall får man en paus från dem, i värsta fall blir de värre. I Heddas fall finns en väldigt kärleksfull familj och världens bästa bästis där och tar emot henne när hon är redo att återvända.

Plus för supersnyggt omslag. Passar högstadiet och gymnasiet.

Bergsklättraren

Karin Erlandsson
Schildt & Söderström, Bonnier Carlsen
Hcg
254 sidor

Nu har jag hunnit till den tredje delen i ”Legenden om Ögonstenen”, Karin Erlandssons fantasyepos. I den första boken, Pärlfiskaren möter vi Miranda, den bästa pärlfiskaren av alla, när hon ger sig iväg för att leta efter den sägenomspunna ögonstenen med den pratglada Syrsa hack i häl. Miranda och Syrsa ger av misstag bort Ögonstenen till den onda Iberis och i bok två, Fågeltämjaren har de slagit sig till ro i Norra Hamnstaden hos Lydia som är läkekvinna, men också pärlviskare som Syrsa, Men de undkommer inte Iberis och den makt hon förskansat sig genom Ögonstenen.

När den här boken börjar möter vi Miranda, Syrsa och Lydia på väg mot Östra Regionen. Där, djupt nere i bergen, har Iberis gömt Ögonstenen och Miranda vill ta den tillbaka. Lydia vill förstöra den och Syrsa vill helst inte alls vara där.

De möter människor med helt andra vanor än deras egna, en natur väsensskild från vad de är vana vid. Miranda har tidigare jobbat i bergen och vet hur man tar sig fram. Syrsa som är enarmad som Miranda klarar klättringen dåligt och hatar dem. Lydia trivs. Hon upptäcker att hon tycker om att klättra och som läkekvinna kan hon verka var som helst, överallt finns det folk som behöver hjälp.

Erlandssons finlandssvenska språkdräkt bidrar till ett lätt förhöjt intryck för den svenske läsaren. Det passar berättelsen utmärkt. Det är ett äventyr att följa de tre personerna på den riskfyllda resan men ännu mer att ta del av den spänning som utspelar sig inom den lilla gruppen. Ju närmre Ögonstenen de kommer, ju mer vill Miranda ha den. Hon är som en gamla alkoholist, som efter att ha varit nykter ett tag medan hon var skogshuggare i Norra Hamnstaden, nu åter smakat starkt och är beredd att sälja så väl sin själ som sina barn för att få mer. Och det krävs ett enormt offer för att Mirandas nyktra till igen och förstå vad som är det viktigaste i livet. Men då är det delvis för sent.

Det här är fantastisk högläsning för alla från fyran och uppåt. Nästa bok på min läshög är som tur är sista boken i serie, Segraren, för nu är jag väldigt nyfiken på hur det här äventyret ska sluta.

Jack och Jack

Tony Bradman
Argasson 2021
Hcg
63 sidor

Jack Becker och Jack Decker heter nästan precis likadant, bor på samma gata och går i samma klass. Men i övrigt är de inte lika. Jack D är klassens stökige kille, den man säger åt vikarier att se upp med. Jack B är den duktiga pojken, med alla rätt på alla prov och frökens hjälpreda. En dag kommer det en lärarvikarie till klassen och hon förväxlar de båda. Det förändrar både deras uppförande och deras syn på sig själva.

Bradmans nya snabblästa mellanåldersbok är en liten moralitet om hur förutfattade miningar kan förstöra dina chanser i livet, och i synnerhet i skolan. Båda Jackarna visar sig bära på trauman som gjort att de utvecklats åt ena eller andra hållet. Det är så klart ett väldigt förenklat psykologiserande. Samtidigt är det en underhållande och välskriven bok som ger en stunds underhållning och kanske också ingångar till diskussion. Den passar mellanstadiet. Sist i boken finns arbetsuppgifter och diskussionsfrågor.

Jag heter Beata


Katarina Kieri
Illustrationer Anna Sandler
Lilla Piratförlaget, 2018
Hcf

I Katarina Kieris Jag heter Beata dallrar dramatiken precis under ytan, precis som det ofta göra hos Kieri. Det är inte den stora dramatiken dock, utan vardagsdramatiken. Familjedramatiken, kompisdramatiken. Jag blir påmind om Födelsedagsmamman från 2003 där spänningen kretsar kring hur två barn ska lyckas uppvakta sin ensamstående mamma på morgonen med allt vad det innebär: sätta klockan, koka kaffe.

I Beatas berättelse får vi följa henne några veckor innan jul. Vi får veta att hon är åtta år, har en bror som är död, två kompisar som heter Lina och Saga, önskar att hon hade glasögon, gillar att spela bordtennis och är kär i sin kusin. Hon går i skolan, leker med sina kompisar, gruffas med sin storebror och åker och hälsar på sin mormor och sin kusin. Sen händer det inte så mycket mer i den här berättelsen, utan det som är viktigt i boken tar plats inne i Beatas huvud. Hon tänker mycket och ganska mycket på den döda brodern, Sven, som dog när han var ett år, flera år innan Beata föddes. Men hemma är det ingen som pratar om Sven och Beata har så många frågor som hon inte vågar ställa. Kieri lyckas med Beatas röst få till ett tilltal som är direkt och barnnära och hon lyckas visa på de avgrunder av oro som kan öppna sig när man inte vågar fråga eller när man råkar säga fel sak. Små gester, stora tankar.

Passar duktiga läsare på lågstadiet, eller som högläsning.