Missbruk

Så nära att det bränns

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Christina Lindström
B Wahlströms 2021
uHc

Max har gått vidare i livet. De snabba kickarna och buset med Jasons gäng har han lämnat bakom sig. Nu sköter han skolan och hänger med Sören och Elmer, två udda men sköna figurer med intressen som datorspel, matlagning, nagellack och boxning. Men så ser han av en slump Alice, och det är magnetiskt, magiskt. Och när han inser att Alice finns i Jasons närhet blir frestelsen för stor. För det är ju också så med kickarna: det händer grejer, det är kul, adrenalinet flödar. Dessutom är Jason ingen man säger nej till.

Alice är Jasons flickvän, åtminstone när det passar honom. Hon känner att det är skevt. Hur han tilltalar henne ibland på ett sätt som får henne att skämmas. Hur han inte hör av sig och hur hon faktiskt inte vet något om honom. Men samtidigt dras hon helt obevekligt till honom. Han är så snygg. Och när han väl vill ha henne, vill dela med sig av sitt innersta till henne, då känner hon sig så utvald.

När saker och ting sedan spårar ur, då gör de det rejält. En misshandel går överstyr och även om Max inte slog så var han där, han stoppade inget. Nu är en människa död, Jason har skaffat sig ett alibi och de andra pekar på Max. Ska han bli dömd för mord? Och ska Alice lyckas göra sig fri från det destruktiva förhållandet med Jason?

Jag har invändningar mot vissa saker i den här boken, till exempel: det är en människa som dör, blir ihjälslagen rått och brutalt. Max har en del ångest över detta, men hans största ångest är att han kan bli oskyldigt dömd och sedan sipprar dödsfallet liksom bara ut i sanden. Att bli vittne till, och att på sätt och vis vara medskyldigt till, en dödsmisshandel borde sätta mer spår än så.

Men invändningar till trots: Christina Lindström är så fruktansvärt bra. Hon kan som få författare i Sverige idag skriva fram de där helt underbara karaktärerna. De som man vill hänga med lite till. De vars dialoger man skulle vilja vara delaktig i. Hon skildrar också, samtidigt som ovanstående draman äger rum, ungdomarnas liv i sina familjer på ett väldigt fint sätt. Max och Alices respektive förhållanden (eller icke-förhållanden) till sina föräldrar beskrivs så att det ömsom värmer och isar.
Passar högstadiet och gymnasiet.

Ensamvargar

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Fastän Katarina Kieris nya ungdomsbok är en ganska vemodig historia så blir man ändå så glad av att läsa den, för den är så bra. Kieri skriver så fint. Det är ett berättande som närmast kan beskrivas som stillsamt, men som ändå rör vid de mörkaste djupen och vid den spirande glädjen. Ett riktigt gott hantverk helt enkelt.

Vi får i vartannat kapitel följa Martin och Sasha som berättar i första person. De lever ganska besvärliga liv, beroende på att de har en del jobbiga vuxna i sin tillvaro. Men det finns också bra vuxna ikring dem och de hanterar sina flackande liv väldigt kompetent. De navigerar mellan olika hem och olika vuxnas olika ståndpunkter, tar sig fram och håller sina huvuden högt, var och en på sitt håll. Det är de som är ensamvargarna. Inte för att de direkt gillar att vara ensamma, utan kanske snarare för att de inte krusar några halta höns. De gör sig inte till för att vara med, de går sin egen väg.

I utkanten av den enes synfält skymtar den andre fram, och vi läsare förstår att så småningom måste dessa bådas vägar korsas. Det tar dock längre tid än vad man från början tror.

Den här boken kommer att leva kvar länge hos mig, tack vare sina fint tecknade personporträtt. Inte bara Martins och Sashas, utan också de runt omkring dem. Till exempel Martins farmor, översättaren, som tonar fram som typisk för den nya tidens barnboksfar- eller morförälder. Likt exempelvis Charlotte i Jenny Jägerfeldts böcker om Sigge eller Elin Eks Biggan och Göran i Athena-böckerna, är hon ingen tant som sitter i en gungstol med bullar och stora famnen redo. Den här sortens far- och morföräldrar är 40-talister som inte är färdiga med karriären och som är sanningssägare snarare än tröstare. Jag tror att vi kommer att se fler av dem framöver.

Passar sjuan-ettan på gymnasiet.

Skiter i

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Hanna de Canesie
Natur & Kultur 2021
uHc
172 sidor

Det där om att alla ungdomsböcker handlar om ungdomar med problem är en gammal sanning som blivit både dammig och osann. Nu förtiden, i den magra utgivning som finns av ungdomsböcker på svenska, är det visserligen vanligt med skildringar av psykisk ohälsa, men oftast är karaktärerna från hyfsat stabila familjer. Föräldrarna kan ha skilt sig, men mycket mer misär än så är det sällan. De Canesies nya ungdomsbok bjuder på en dos riktigt nattsvart svenskt foklhemsmörker och landar helt rätt i den just nu väldigt aktuella debatten om mäns våld mot kvinnor. Jag associerar till berättelser som Bryta om och Isdraken, visst var det ett tag sedan vi såg den typen av böcker?

Mira bor med sin mamma och sin lillebror som har downs syndrom. Till och från bor också lillebroderns pappa i lägenheten. Han misshandlar mamman och försvinner i perioder, för att sedan rutinmässigt förlåtas och komma tillbaka, för nu ska allt bli bättre. Boken inleds med att Mira och hennes bästis Em beger sig till en annan skola där Mira slår en kille på käften, för att han betett sig illa mot den tredje kompisen i deras trio, Jasmina.

Själv har jag inte läst författarens debut Helt seriöst från 2019, så för mig är detta författarskap en ny bekantskap. De Canesie skriver ungdomsnära, med dialoger som känns äkta och hur tungt ämnet än är, är det lätt att vara med Mira och förstå henne.

När mamman ännu en gång blir utan jobb, styvppan kommer hem igen och i en förfärlig scen tvingar Miras mamma att misshandla sin dotter, drivs Mira ännu längre ut på kanten av tillvaron. Hon gör val som gör henne omöjlig i skola, för vännerna och till slut även för sig själv.

Passar högstadiet.

Bergsklättraren

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Karin Erlandsson
Schildt & Söderström, Bonnier Carlsen
Hcg
254 sidor

Nu har jag hunnit till den tredje delen i ”Legenden om Ögonstenen”, Karin Erlandssons fantasyepos. I den första boken, Pärlfiskaren möter vi Miranda, den bästa pärlfiskaren av alla, när hon ger sig iväg för att leta efter den sägenomspunna ögonstenen med den pratglada Syrsa hack i häl. Miranda och Syrsa ger av misstag bort Ögonstenen till den onda Iberis och i bok två, Fågeltämjaren har de slagit sig till ro i Norra Hamnstaden hos Lydia som är läkekvinna, men också pärlviskare som Syrsa, Men de undkommer inte Iberis och den makt hon förskansat sig genom Ögonstenen.

När den här boken börjar möter vi Miranda, Syrsa och Lydia på väg mot Östra Regionen. Där, djupt nere i bergen, har Iberis gömt Ögonstenen och Miranda vill ta den tillbaka. Lydia vill förstöra den och Syrsa vill helst inte alls vara där.

De möter människor med helt andra vanor än deras egna, en natur väsensskild från vad de är vana vid. Miranda har tidigare jobbat i bergen och vet hur man tar sig fram. Syrsa som är enarmad som Miranda klarar klättringen dåligt och hatar dem. Lydia trivs. Hon upptäcker att hon tycker om att klättra och som läkekvinna kan hon verka var som helst, överallt finns det folk som behöver hjälp.

Erlandssons finlandssvenska språkdräkt bidrar till ett lätt förhöjt intryck för den svenske läsaren. Det passar berättelsen utmärkt. Det är ett äventyr att följa de tre personerna på den riskfyllda resan men ännu mer att ta del av den spänning som utspelar sig inom den lilla gruppen. Ju närmre Ögonstenen de kommer, ju mer vill Miranda ha den. Hon är som en gamla alkoholist, som efter att ha varit nykter ett tag medan hon var skogshuggare i Norra Hamnstaden, nu åter smakat starkt och är beredd att sälja så väl sin själ som sina barn för att få mer. Och det krävs ett enormt offer för att Mirandas nyktra till igen och förstå vad som är det viktigaste i livet. Men då är det delvis för sent.

Det här är fantastisk högläsning för alla från fyran och uppåt. Nästa bok på min läshög är som tur är sista boken i serie, Segraren, för nu är jag väldigt nyfiken på hur det här äventyret ska sluta.

Här är Beverly

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Kate Di Camillohar-ar-beverly
Lilla piratförlaget 2020
Hcg
220 sidor

Här är Beverly är boken som avslutar trilogin om de tre flickorna som blir vänner för livet på Ida Nees drillskola. Första boken, Raymie Nightingales stora plan har som man förstår Raymie i centrum. Bok två som heter Louisianas väg hem berättar Lousianas historia och nu är det alltså den arga, upproriska, starka Beverlys tur.

Det är när Beverly har begravt Ludde, hunden de fritar från djurhemmet i bok ett, som Beverly får totalt nog av människor som ger sig av, försvinner eller inte bryr sig och bestämmer sig för att ge sig av själv. Hon hamnar i den närbelägna kustorten Tamary Beach där hon hittar ett jobb och en tillflyktsort hos den ensamma tanten Iola.

Man känner igen sig i Kate Di Camillos universum. Det är utkantsamerika, genomfartsleder, stora vägskyltar, vinddrivna existenser och övergivna barn. Men också gott om hjälpande händer, främlingar som ser och litar på folk och så den där stillsamma humorn som gör det lättare att läsa om det som egentligen är väldigt sorgligt.

Beverly är sviken av så många. Nu är det hon själv som sviker, ger sig av utan ett ord. Men mot sin vilja blir hon ganska snabbt en del av den väv av medmänsklighet som bygger ett samhälle. Innan hon vet ordet av strejkar hon med sina nya arbetskamrater och firar jul i juli (fast i augusti) med veteranföreningen.

Tråkigt att ha nått sista boken i trilogin. Jag undrar hur det går för Raymie när både Louisiana och Beverly gett sig av? Visst vore det underbart att få återse henne? Men samtidigt har tiden gått, Beverly är här fjorton år och flickorna börjar växa ur Hcg-facket. Som de tidigare delarna, och nästan alla Di Camillos böcker, är detta en underbar högläsningsbok. Passar mellanstadiet.

Det nionde sällskapet

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Leigh Bardugodet-nionde-sallskapet
Modernista 2020
uHce

I New Haven är Slöjan ovanligt tunn och kring universitetet Yale har ett antal så kallade Nexusförbindelser skapats där magin flödar extra starkt. Där har de åtta sällskapen byggt sina kryptor, där de genomför olika magiska riter och ceremonier, ofta mot betalning. För att en författare ska komma ur sin skrivkramp. För att förutspå framtiden på finansmarknaden. Men för att inte allt detta ska gå överstyr finns det nionde sällskapet, Lethe, som ska kontrollera och hålla ordning på allt.

Till Lethe kommer Alex, mer eller mindre direkt från gatan. Att hon blir vald som den nya Dante, som Lethes lärling benämns, beror på att hon besitter en väldigt sällsynt förmåga: hon kan se spöken. Eller De Grå, som de kallas här. Det här är Alex chans. Det som tidigare varit hennes livs förbannelse är plötsligt en gåva och nu kan hon börja om. Skaffa dig en utbildning och kanske ett vanligt liv.

Men långt ifrån vanligt blir det när Darlington, den som är satt att leda och lära henne, mystiskt försvinner och hon måste ta hand om Lethes uppdrag på egen hand. Dessutom hittas en ung flicka mördad och Alex är helt övertygad om att det finns en koppling till sällskapen, men hur? Och trots att hon blir både motarbetad och övertygad om motsatsen från flera håll kan hon inte släppa fallet.

Leigh Bardugo lyckas, precis som i hennes serier som utspelar sig i Grishans tsarväldes-lika värld, skapa ett trovärdigt och spännande universum. Alex, eller Galaxy, som hon egentligen heter, är en intressant och sammansatt huvudperson. Alla mysterier löses inte in den här boken och det lämnas också en mycket tydlig öppning på slutet för en uppföljare. Jag hoppas mycket på översättning av den också, för det här var en riktig sträckläsarbok. Perfekt för sommarens parkhäng eller balkongfrukost. Passar för högstadiet och uppåt.