Jefferson

Jean-Claude Mourlevat
Lilla Piratförlaget 2021
Hcg
261 sidor

Så har jag äntligen lyckats lägga tassarna på en bok av årets ALMA-mottagare. Lilla Piratförlaget var snabbt ute och översatte hans bok Jefferson från 2018 till svenska och nu, när reservationsköerna lugnat sig något, var det äntligen dags för mig att få läsa denna vackra lilla bok.

Huvudperson är igelkotten Jefferson, som också pryder bokens omslag. Han råkar genom ett ödesdigert misstag bli oskyldigt huvudmisstänkt för ett mord på en grävling, tillika hans frisör. För att han ska bli fri från anklagelserna bestämmer han sig, påhejad av sin vän grisen Gilbert, att de tillsammans ska hitta den riktiga mördaren.

Spåren leder dem till människornas värld, som i den här berättelsen existerar parallellt med djurvärlden. För att ta sig dit obemärkt ansluter de sig till en gruppbussresa. Ledtrådarna pekar mot ett litet hyresrum som grävlingen hyrt under falska namn. Vad kan den stillsamme frisören haft för skumma saker för sig?

Det som gör Jefferson till så trevlig läsning är att inget förenklas. Det är en gullig historia, ja visst, så blir det lätt när huvudpersonerna är charmiga små djur. Men samtidigt är detaljerna ibland väldigt våldsamma, det är blod, mord och äventyr på liv och död. Språk och ordval är heller inte på något sätt anpassat efter en barnslig målgrupp. Tvärt om kommer den här boken ge upphov till många förklarande diskussioner för den som vill och många nya lärdomar för den som är på det humöret.

Illustrationerna i svartvitt är effektfulla, både detaljerade och stämningsfulla tar de inte fasta på det mest fasanfulla i berättelsen utan hjälper till att göra det lagom otäckt.

Som högläsning kan den passa från tvåan, om man är beredd på att diskutera och förklara en del. Och var beredd på en klass med nyblivna vegetarianer när läsningen är över.

Järnulven

Siri Pettersen
B. Wahlströms 2021
uHce
516 sidor

Det finns en sak som är extremt irriterande med Siri Pettersens böcker. Och det är att man vill ha fortsättningen omedelbums. Att vänta ett år eller mer på en uppföljare känns omöjligt när man varit inne i hennes spännande världar under några hetsigt intensiva läsdagar. För mig blir det sådana dagar när jag likt en junkie lever för nästa lässtund och funderar över när jag nästa gång ska kunna smyga mig undan för att öppna boken utan att familjen eller jobbet blir allt för åsidosatt.

På baksidan till Järnulven står det att den ”utspelar sig i samma universum” som Korpringarna. Det är ju en lite komplicerad sak att påstå, eftersom Korpringarna, Pettersens förra fantasytrilogi, utspelar sig i olika världar. Den börjar i Ymslanden men gör också en utflykt till vår värld. Pettersen svingar sig mellan fantasyns olika undergenrer, vad man tar för high fantasy i första boken blir urban fantasy i den andra.

Här är vi i staden Náklar. Vi träffar Juva som är jägare, vargjägare mer bestämt. Hon har funnit sin familj i jaktlaget och gör allt för att komma så långt som möjligt från sin mors familj som är blodläsare. I blodläsarhuset har hon aldrig känt sig trygg, hon har plågats av hjärtklappning och oro. Blodläsarna är högt hållna i Náklar och tjänar stora pengar på att läsa folks blod och förutspå deras framtid. Juva ger inte fem öre för de förmågorna, hon har sett tillräckligt under sin uppväxt för att veta att det är påhitt, myter och lögner.

I Náklars centrum finns Náklaringen, portarna som drivs av vargblod och som gör att man snabbt kan resa mellan olika delar av riket. Det är därför vargjägarna behövs. Men en del av vargblodet verkar komma på avvägar och säljs till de som brukar och missbrukar det och i värsta fall drabbas av ulvsjukan och måste dödas. Juva vill ta reda på hur och stoppa det.

När Juvas mamma dör ställs det mesta på ända för henne. Mamman vill att Juva ska ta över, en sanning som Juva försöker mörka, och Juvas lillasyster vill väldig gärna axla maktpositionen som blodläsare. Så ett tag verkar det som att Juva ska få fortsätta med sitt jägarliv som hon så gärna vill. Men ödet vill annorlunda, hennes värld vänds uppochner ner en gång till och hon får veta saker som ändrar vilka val hon kan göra.

Kopplingen till Korpringarna då? Ja, dels börjar den här boken med att kraften börjar strömma in i Juvas värld igen, efter att ha varit borta i århundraden. Något som vi kan misstänka att Hirka är ansvarig för. Dessutom finns en central person, en varelse, som läsare av Korpringarna kommer att känna igen.

Oupphörligt spännande, välskrivet och ett så fint spunnet universum där varje detalj känns trovärdig. Det är en ganska våldsam historia, så allt för unga eller känsliga läsare kanske ska tänka sig för, men jag tycker den kan passa högstadiet och uppåt. Hoppas att den även hittar många vuxenläsare.

Mitt käraste gyllene barn

Christina Wahldén
Rabén & Sjögren 2021
Hcg
114 sidor

Mitt käraste gyllene barn är den tredje och (tror jag) avslutande delen i den svit mellanåldersböcker av Christina Wahldén som utspelar sig under och kring Andra världskriget. Alla bygger på ett i olika mån fiktionaliserat återberättande av faktiska livsöden. När det gäller den här följer vi Kaja Finklers öden, genom hennes egna berättelse, ganska precist. Wahldén har tillåtit sig färre egna tillägg än i till exempel Tulpanpojken.

Vi följer Kaja från 1942 då hon som sjuåring smugglas ut ur Warszawas getto, via en tid i en mindre stad, olika koncentrationsläger, befrielsen, vistelsen på olika anstalter för återhämtning i Sverige tills hon slutligen återförenas med sina mamma i Stockholm och reser med henne till New York där hennes morfar bor. Då är hon 11 år och har aldrig gått i skolan. Berövad hela sin barndom ska hon nu börja om i ett nytt land. Och inte heller det blir enkelt.

Det är verkligen en förskräcklig berättelse. Likväl måste vi vara tacksamma för att någon berättar den. För att den vuxna Kaja orkar dela med sig och att Wahldén skriver ner det. Hur kan något sånt här ha hänt? För inte så länge sedan?

Men det har ju hänt, och vi måste försöka förstå det.

Förstå Kajas resa från ett priviligierat liv som rabbinens dotter med skinnmuff och en omhuldande mamma, till att klara sig helt själv som litet barn under de värsta umbäranden i ett dödsläger. Förstå människans förmåga till anpassning, på gott och på ont. Förstå hur förfärliga saker strax blir normala, som att se döda ligga framför en på gatan (och senare i travar i lägret), men också förstå hur någon lyckas överleva, ta sig igen om och återanpassa sig till ett normalt liv efter det Kaja är med om.

Den här är märkt Hcg, det vill säga 9-12. Den kan absolut rekommenderas i åk 7-9 också, särskilt för de som behöver lättare läsning. Det finns inget alls barnsligt över tilltalet här och Wahldén har också inkluderat en del brev och tidningsartiklar som gör läsningen lite svårare. Jag skulle rekommendera den från 11 år och uppåt, gärna som högläsning.

Det hemliga riket

Philip Pullmandet-hemliga-riket
Natur & Kultur 2020
uHce
692 sidor

Den efterlängtade andra delen av Pullmans ”equal” till ”Den mörka materien”, ”Boken om stoft” har nu kommit på svenska. Nu har tiden hoppat till efter Lyras äventyr i Norden och några år till. Hon är i tjugoårsåldern och läser vid S:ta Sophias College i Oxford. Hennes hem är fortfarande Jordan där hon har kvar sitt rum och sin ställföreträdande familj, även om hon bor på S:ta Sophia som är ett college för flickor, under veckorna.

Livet rullar på. Men Lyra är inte lycklig. Hon och Pantalaimon har kommit på kant med varandra. Lyra har blivit påverkad av några tänkare/författare på modet och Pan kan inte tåla det. Sen kommer det två dråpslag: först tvingar den nya rektorn på Jordan Lyra och Pan att lämnas sitt rum. Sen ser sig Pan tvungen att ge sig av (han och Lyra har förmågan att dela på sig sedan besöket i De dödas rike i ”Den mörka materien”). Dessutom har Pan under en nattlig expedition blivit vittne till ett mord, något som drar in dem i skumma händelser med anknytning till rosenodling.

Lyra är vår huvudsakliga hjältinna i den här boken. Men vi får också följa Pan, nu som en lite mer ”egen person” än tidigare. Malcolm från Lyras färd, nu kring 35 år och fullskalig agent för Oakly Street, är också en viktig person i berättelsen. Men vi får också följa två av historiens skurkar, Marcel Delamare och Olivier Bonneville som bägge två på olika sätt är släkt med personer vi träffat tidigare i Lyras universum.

När man läser Pullman vilar man helt tryggt i berättarens händer. Det finns inga sprickor i världsbygget, allt flyter smidigt och är trovärdigt från alla håll. Det är som en gåva att få resa iväg på Pullmans äventyr, som den här gången tar oss genom Europa och bort mot Asien. Det enda riktigt dåliga med den här boken är att den verkligen slutar mitt i. I Lyras färd knyter Pullman samman en del av historien, men Det hemliga riket kräver att vi läser vidare i nästa del. Och väntan på den känns just nu lång.

Det här är en bok som passar som högläsning eller för duktiga läsare från femman och uppåt. Jag tycker att den kräver att man läst de tidigare böckerna för att man ska hänga med, den blir i alla fall så mycket bättre om man har dem med sig, annars får man nog gissa mycket.

Det nionde sällskapet

Leigh Bardugodet-nionde-sallskapet
Modernista 2020
uHce

I New Haven är Slöjan ovanligt tunn och kring universitetet Yale har ett antal så kallade Nexusförbindelser skapats där magin flödar extra starkt. Där har de åtta sällskapen byggt sina kryptor, där de genomför olika magiska riter och ceremonier, ofta mot betalning. För att en författare ska komma ur sin skrivkramp. För att förutspå framtiden på finansmarknaden. Men för att inte allt detta ska gå överstyr finns det nionde sällskapet, Lethe, som ska kontrollera och hålla ordning på allt.

Till Lethe kommer Alex, mer eller mindre direkt från gatan. Att hon blir vald som den nya Dante, som Lethes lärling benämns, beror på att hon besitter en väldigt sällsynt förmåga: hon kan se spöken. Eller De Grå, som de kallas här. Det här är Alex chans. Det som tidigare varit hennes livs förbannelse är plötsligt en gåva och nu kan hon börja om. Skaffa dig en utbildning och kanske ett vanligt liv.

Men långt ifrån vanligt blir det när Darlington, den som är satt att leda och lära henne, mystiskt försvinner och hon måste ta hand om Lethes uppdrag på egen hand. Dessutom hittas en ung flicka mördad och Alex är helt övertygad om att det finns en koppling till sällskapen, men hur? Och trots att hon blir både motarbetad och övertygad om motsatsen från flera håll kan hon inte släppa fallet.

Leigh Bardugo lyckas, precis som i hennes serier som utspelar sig i Grishans tsarväldes-lika värld, skapa ett trovärdigt och spännande universum. Alex, eller Galaxy, som hon egentligen heter, är en intressant och sammansatt huvudperson. Alla mysterier löses inte in den här boken och det lämnas också en mycket tydlig öppning på slutet för en uppföljare. Jag hoppas mycket på översättning av den också, för det här var en riktig sträckläsarbok. Perfekt för sommarens parkhäng eller balkongfrukost. Passar för högstadiet och uppåt.

Det sextonde året

Kim Liggettdet-sextonde-aret
B. Wahlströms 2020
392 sidor

”Vi talar inte om nådeåret” berättar Tierney. Ingen av de flickor som sitt sextonde levnadsår skickas iväg att överleva i grupp i skogen vet exakt vad som väntar dem. Bara att deras farliga magi ska kanaliseras ut i naturen så att de sedan kan komma hem och bli lydiga hustrur och mödrar. Dessutom vet de allt om de tjuvjägare som jagar flickor som flyr lägret och vilka bestraffningar de familjer får vars döttrar inte kommer tillbaka, levande eller döda. I ett samhälle där kvinnor är mäns ägodelar är detta ett sätt att kontrollera deras krafter och viljor.

Tierney tror att hon är annorlunda, hon vill ändå inte bli en lydig hustru. Hon ska hålla sig för sig själv, ligga lågt. När hon kommer tillbaka ska hon bli en arbetare för att kunna leva ett visserligen hårt, men ändå förhållandevis självständigt liv.

Men hennes planer omkullkastas totalt när hon tvärt emot vad hon trodde ändå får en friare. En mycket attraktiv och åtråvärd sådan. Nu hamnar hon i skottlinjen för den mest intriganta och hämndlystna av nådeårsflickorna och snart går det upp för henne att hennes tid i lägret kommer att bli en blodig kamp på liv och död.

Detta är Tjänarinnans berättelse möter Flugornas herre för flickor. Men till skillnad från Atwoods dystopi finns här ingen förankring i en realistisk verklighet, ingen verklig förklaring till hur eller när den här världen blivit till eller finns. Romanvärlden håller inte ihop till hundra procent. Kontexten känns medeltida (till exempel inga skjutvapen, de dödar med knivar och yxor), men huvudpersonens tankar och känslor känns moderna. Det stör mig, men jag tycker ändå att det är en spännande berättelse. En annan sak som stör är att författarens tack finns först i boken som något slags förord eller programförklaring.

Till bokens förtjänster hör porträttet av Tierney som tillåts misslyckas och göra bort sig gång på gång, och som överlever snarare genom en slump (eller faktisk genom hennes pappas försorg) än på grund av sina fantastiska egenskaper. Hon är trots allt bara ett barn, som fortfarande är i behov av sina föräldrar. Men på slutet är det (spoiler alert!!) hennes blivande make som kliver fram och räddar henne, något som kan tolkas som att det ändå är männen som fixar biffen i romanen. Mina invändningar till trots är det en sträckläsarbok som kan passa i högstadiet.