Dockspelaren

Mårten Sandén
Rabén & Sjögren
Hcg
243 sidor

Det är mardrömslik stämning i Mårten Sandéns nya mellanåldersbok. Precis som i Ett hus utan speglar är det ett stort hus med många vindlingar och världar bakom väggarna som utgör berättelsens spelplats. Men den här gången är det ett hotell, Hotell Terminus. Dit kommer Merimée med sin lillasyster Valetta och deras höggravida mamma. Familjen har kommit på obestånd, pappan sitter i fängelse efter att ha förskingrat pengar. De är utblottade och utlämnade, men har blivit kontaktade av Fru Saks, en avlägsen släkting, och hon har bjudit in dem att komma och bo på hotellet.

Trots att det är mycket som är bra i det nya livet, som till exempel att Merimée för första gången får kompisar i skolan, så är det saker som skaver och är skeva. Det är till exempel svårt att veta vem som bor på hotellet och vem som jobbar där. Och alla som bor där är gamla. Ingen av dem rör sig någonsin utanför kvarteret där hotellet ligger. Men värst av allt är att mamman är sjuk och det finns ingen riktig doktor att gå till, utan de får hålla tillgodo med örtdekokter som två lastgamla tvillingsystrar som bor på hotellet kokar ihop. Och sen är det också den mystiske Samuel Bauer, som Valetta börjar spionera på, med sina konstiga glasögon och klirrande silverlänk.

Som vanligt när jag läser Mårten Sandén tänker jag på en krönika han skrev på Svenska Barnboksakademins webb. Titeln var ”Ursäkta, var är hyllan för svårläst?” och den handlade om barns behov av att ibland få tugga i sig en litterär kost som inte är lättläst, tillrättalagd, anpassad. Här är Sandén tillbaka i den ”mysrys-noir” där ovan nämnda Ett hus utan speglar platsar, men också Sju förtrollade kvällar och Bergets hjärta. Det är böcker som kräver lite mer av sin läsare än till exempel Ingelin Angerborns eller Kerstin Lundberg Hahns. Men det är också böcker som ger lite mer tillbaka: mer originalitet, fler svårt ord, och lite mer av riktigt mörker.

Passar mellanstadiet, gärna som högläsning.

Det är någonting som drar i mig

Elin Persson
Bonnier Carlsen 2021
uHc
121 sidor

Andréa har växtvärk. Inte fysiskt, men själsligt. Hon växer ur sitt barnjag, sin uppväxtort, sin barndomsvän. Plötsligt ser hon på saker med andra ögon. Längtar bort från det sjaviga hemmet där hennes sjukskrivna mamma sitter instängd bland damm och odiskade filskålar. Och plötsligt är skillnaden mellan vad bästisen Anja har: nya kläder, smycken, öppen planlösning, för mycket att stå ut med. Hon dras bort från Anja och mot hennes bror Danne. Han är äldre och spännande. Kanske är det han som kan se henne. Att hon är speciell och en alldeles egen person. Hon träffar också Alex som är några år äldre och drar runt i en epa.

Det är en tunn liten bok fylld av mörker som Elin Person gett ut efter succén med De afghanska sönerna 2020. Bokhandelns rekommendation är 15+, men huvudpersonen Andréa verkar snarare vara en förvirrad tjej i 12-13 årsåldern, så jag tycker att den passar bättre i sexan-sjuan. Det är diskbänksrealism i småstadsmiljö. Tiden är troligtvis 80-tal, det är strassörhängen som skvallrar om det. Och så klart avsaknaden av mobiltelefoner och sociala medier.

Det är en helt okej ungdomsbok som Persson har skrivit. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: varför just den här? När jag vet vilket oerhört smalt nålsöga det är att bli utgiven på ett stort förlag som Bonnier Carlsen, och vet vilka travar av ungdomsböcker som aldrig blir utgivna. Det är så klart fel av mig, orättvist att bedöma en bok på de premisserna. Men för mig är detta en typisk mellanbok, inget särskilt, inget jag inte hade kunnat vara utan. Inget som världen inte hade kunnat vara utan. Så jag är nyfiken på hur resonemanget gick när man valde att de ut just denna, när just den passerade nålsögat.

Överallt och ingenstans

Oskar Kroon
Illustrationer: Joanna Hellgren
Brombergs 2020
Hcf
134 sidor

Alla som levt vardagslivet med en familj vet att det sällan är så som i barnböckerna. Där alla är bästisar, fredagsmyset perfekt och om något blir fel säger man genast förlåt och blir sams igen. Tvärt om kan det vara så att småsyskon skriker, pappa tror inte på fredagsmys, mamma vill helst inte hälsa på farmor, man blir osams med sin bästis, förlåt är ens allra svåraste ord och pappa blir sjukskriven för att han tappat bort sig själv.

I Oskar Kroons bok från förra året är det Liselott, som alla utom farmor kallar Sillen, som är huvudperson. Hon är bästis med Nikolaj. Han är väldigt intresserad av naturvetenskap. Sillen är mer intresserad av sporttabeller, men de är bästisar ändå och hänger jämt ihop. Ibland sysslar var och en med sitt, men det är ändå roligare när Nikolaj är med tycker Sillen. Men när båda två är stolta och envisa kan vad som verkar som ett litet missförstånd bli ett enormt drama. Sen dör farmor också och pappa slutar städa.

I den här stillsamt högdramatiska skildringen av vardagslivet – så som det oftast inte ter sig i barnböckerna – bjuds inte på några sockersöta försoningsscener. Visserligen kommer pappa upp ur sängen, Sillen och Nikolaj blir vänner och det blir en vit jul. Men Kroon slänger ändå in en skidsemester med kräksjuka i epilogen för att inte ge oss några falska förhoppningar om att familjelivet skulle vara rosenrött.

Detta är en bok för högläsning med lågstadiebarn. Kanske också som läsegruppsbok i trean med goda läsare.

Vita lögner, röda hjärtan

Nora Dåsnes
Alfabeta 2021
uHci
grafisk roman

Tuva ser så mycket fram emot att börja sexan. Sista året på mellanstadiet. Nu ska hon äntligen skriva ut en hel dagbok, de ska bygga klart sin koja i skogen, gå på övernattningskalas, skaffa en cool stil och bli kär.

Men redan första dagen krånglar saker till sig. Linnea, den ena av Tuvas bästisar, har blivit tillsammans med Martin och det visar sig vara inkompatibelt med att härja runt i skogen och bygga kojor. Bao, Tuvas andra bästis, blir tvärarg. Och Tuva, som helst vill bli kär och skaffa en cool stil, men ändå vara vän med Bao och hänga i skogen, hamnar mitt emellan. Sen kommer det dessutom en ny tjej till klassen, Mariam, vilket rör till allt för Tuva ännu några varv.

Det här är en grafisk roman där mer löpande text och rent serieberättande sömlöst glider över i vart annat. Ibland kommer helsidesillustrationer och sidor som är Tuvas egna anteckningar. Det är snabbläst, fint berättat och visuellt väldigt snyggt. Jag påminns om Sabine Lemires böcker om Mira, men den här boken har kanske ett större allvar.

När Tuva förstår att hon är kär i Mariam blir hon lite ställd. Det är ingen i hennes omgivning som tycker att det är fel eller konstigt, inte hon själv heller. Men hon hade inte räknat med att bil kär i en tjej och hon konstaterar stillsamt att: ”Jag får liksom ändra på alla mina dagdrömmar och allt nu”.

Den passar all som vill läsa om kompisar, relationer och kärlek från tvåan till sexan.


Skiter i

Hanna de Canesie
Natur & Kultur 2021
uHc
172 sidor

Det där om att alla ungdomsböcker handlar om ungdomar med problem är en gammal sanning som blivit både dammig och osann. Nu förtiden, i den magra utgivning som finns av ungdomsböcker på svenska, är det visserligen vanligt med skildringar av psykisk ohälsa, men oftast är karaktärerna från hyfsat stabila familjer. Föräldrarna kan ha skilt sig, men mycket mer misär än så är det sällan. De Canesies nya ungdomsbok bjuder på en dos riktigt nattsvart svenskt foklhemsmörker och landar helt rätt i den just nu väldigt aktuella debatten om mäns våld mot kvinnor. Jag associerar till berättelser som Bryta om och Isdraken, visst var det ett tag sedan vi såg den typen av böcker?

Mira bor med sin mamma och sin lillebror som har downs syndrom. Till och från bor också lillebroderns pappa i lägenheten. Han misshandlar mamman och försvinner i perioder, för att sedan rutinmässigt förlåtas och komma tillbaka, för nu ska allt bli bättre. Boken inleds med att Mira och hennes bästis Em beger sig till en annan skola där Mira slår en kille på käften, för att han betett sig illa mot den tredje kompisen i deras trio, Jasmina.

Själv har jag inte läst författarens debut Helt seriöst från 2019, så för mig är detta författarskap en ny bekantskap. De Canesie skriver ungdomsnära, med dialoger som känns äkta och hur tungt ämnet än är, är det lätt att vara med Mira och förstå henne.

När mamman ännu en gång blir utan jobb, styvppan kommer hem igen och i en förfärlig scen tvingar Miras mamma att misshandla sin dotter, drivs Mira ännu längre ut på kanten av tillvaron. Hon gör val som gör henne omöjlig i skola, för vännerna och till slut även för sig själv.

Passar högstadiet.

Järnulven

Siri Pettersen
B. Wahlströms 2021
uHce
516 sidor

Det finns en sak som är extremt irriterande med Siri Pettersens böcker. Och det är att man vill ha fortsättningen omedelbums. Att vänta ett år eller mer på en uppföljare känns omöjligt när man varit inne i hennes spännande världar under några hetsigt intensiva läsdagar. För mig blir det sådana dagar när jag likt en junkie lever för nästa lässtund och funderar över när jag nästa gång ska kunna smyga mig undan för att öppna boken utan att familjen eller jobbet blir allt för åsidosatt.

På baksidan till Järnulven står det att den ”utspelar sig i samma universum” som Korpringarna. Det är ju en lite komplicerad sak att påstå, eftersom Korpringarna, Pettersens förra fantasytrilogi, utspelar sig i olika världar. Den börjar i Ymslanden men gör också en utflykt till vår värld. Pettersen svingar sig mellan fantasyns olika undergenrer, vad man tar för high fantasy i första boken blir urban fantasy i den andra.

Här är vi i staden Náklar. Vi träffar Juva som är jägare, vargjägare mer bestämt. Hon har funnit sin familj i jaktlaget och gör allt för att komma så långt som möjligt från sin mors familj som är blodläsare. I blodläsarhuset har hon aldrig känt sig trygg, hon har plågats av hjärtklappning och oro. Blodläsarna är högt hållna i Náklar och tjänar stora pengar på att läsa folks blod och förutspå deras framtid. Juva ger inte fem öre för de förmågorna, hon har sett tillräckligt under sin uppväxt för att veta att det är påhitt, myter och lögner.

I Náklars centrum finns Náklaringen, portarna som drivs av vargblod och som gör att man snabbt kan resa mellan olika delar av riket. Det är därför vargjägarna behövs. Men en del av vargblodet verkar komma på avvägar och säljs till de som brukar och missbrukar det och i värsta fall drabbas av ulvsjukan och måste dödas. Juva vill ta reda på hur och stoppa det.

När Juvas mamma dör ställs det mesta på ända för henne. Mamman vill att Juva ska ta över, en sanning som Juva försöker mörka, och Juvas lillasyster vill väldig gärna axla maktpositionen som blodläsare. Så ett tag verkar det som att Juva ska få fortsätta med sitt jägarliv som hon så gärna vill. Men ödet vill annorlunda, hennes värld vänds uppochner ner en gång till och hon får veta saker som ändrar vilka val hon kan göra.

Kopplingen till Korpringarna då? Ja, dels börjar den här boken med att kraften börjar strömma in i Juvas värld igen, efter att ha varit borta i århundraden. Något som vi kan misstänka att Hirka är ansvarig för. Dessutom finns en central person, en varelse, som läsare av Korpringarna kommer att känna igen.

Oupphörligt spännande, välskrivet och ett så fint spunnet universum där varje detalj känns trovärdig. Det är en ganska våldsam historia, så allt för unga eller känsliga läsare kanske ska tänka sig för, men jag tycker den kan passa högstadiet och uppåt. Hoppas att den även hittar många vuxenläsare.

Vem har sagt något om kärlek? – att bryta sig fri från hedersförtryck

Elaf Ali
Rabén & Sjögren 2021
uHc
234 sidor

Elaf Ali kommer till Sverige med sin familj som fyraåring. De landar i Fjälkinge strax utanför Kristianstad. Hon har två äldre bröder och det ska bli två systrar till innan familjen är komplett. Hennes föräldrar har samma yrken som mina: mamman lärare, pappan läkare. Skillnaden är att de aldrig får praktisera de yrkena i Sverige.

I Fjälkinge finns ingen annan med utländsk bakgrund. Ändå har den lilla Elaf det ganska bra. Hon har en bästis, klarar sig bra i skolan. Men när hon redan som tioåring får sin första mens förvandlas hennes verklighet i ett slag. Nu räknas hon som kvinna och hennes liv begränsas och kontrolleras ner till minsta minut enligt de hedersnormer som är viktiga för hennes föräldrar.

Alis berättelse om uppväxten och ungdomen, då hon långsamt, myrsteg för myrsteg, gör sig fri från familjens krav och lyckas välja sin egen väg, är varvad med faktainslag om hedersnormer och intervjuer med pappan och andra släktingar. Det gör den till en bok både för identifikation och för hjälp.

Elaf är i tioårsåldern när mordet på Fadime Sahindal skakar Sverige. Hon läser allt hon kommer över om Fadime. Hon har aldrig tidigare hört om någon i Sverige som levt så som hon gör, men att Fadime är så gammal, 26 år, och ändå inte får leva som hon själv vill, kan hon inte släppa. Fadimes död påverkar Elaf. Hon blir mer försiktig. Mer listig kanske. Hon väljer sina strider för att spara krutet tills när det verkligen behövs. Men det gör henne också mer rädd. Skulle verkligen hennes pappa också vara beredd att mörda?

Men detta är en saga med lyckligt slut. Eller i alla fall halvlyckligt. För Alis pappa lyssnar på sin dotter och förstår att han måste anpassa sig efter det som gäller i det samhälle han lever i och han tar till sist kraftigt avstånd från hedersnormerna. Mamman däremot blir allt mer religiös och släpper inte sina strävanden efter att hålla uppe fasaden inför släktingarna i hemlandet och att försöka hitta en bra make åt sin dotter.

Det här är så klart en oerhört viktig bok. Ali skriver att det här är boken hon önskar hade funnits när hon själv växte upp. Om den kan hjälpa andra, både barn och föräldrar, att komma vidare så kan den rädda liv, för ”hedersnormer är inget annat än gift som långsamt suger livslusten ur en”.

Elaf Ali är journalist och kan sitt skrivarhantverk. Språket flyter klart och rakt och berättelsen om flickan Elafs uppväxt är spännande läsning. Både mamman och pappan spelar av naturliga skäl viktiga roller i berättelsen, men om syskonen är det förhållandevis tyst. Systrarna nämns lite i slutet av boken, inte minst i termer av att Elafs kamp sopat vägen för dem. Bröderna figurerar knappt alls, utom vid ett tillfälle när den äldsta brodern rycker ut och med en improviserad lögn räddar sin syster när en kille ringt henne hem. Kanske är det av hänsyn till deras integritet, men man kan inte låta bli att undra var de varit, om de varit blinda för Elafs kamp, fört sin egen eller varit föräldrarnas lydiga redskap?

Boken är klassad som ungdomsbok, alltså skönlitteratur, men strängt taget är det ju en biografi och faktainslagen gör också att den närmar sig facklitteratur. Den passar för goda läsare från femman och uppåt och även för vuxna samt på gymnasiet.

Vandraren

Jesper Danielsson
Bonnier Carlsen 2021
Hcg
297 sidor

Ett litet frö av något, en varelse, ett väsen eller i alla fall någon slags livsform, ligger i dvala i årmiljoner i rymdens oändlighet. Men av slumparnas slump följer det här fröet, eller vad det nu är, med en liten sten ner i en fjällsjö utanför Kiruna. Där befinner sig sedan en sommar Jet på sin första fjällvandring med pappa och farfar. Med finns också hennes älskade hund Banjo. ”Fröet”, som i boken får namnet Vandraren, har tagit över nått litet djur och börjat vakna till liv och utvecklas. Det tar sig sedan vidare till en fisk och utvecklas lite till. Och när Banjo dricker ur fjällsjön flyttar Vandraren vidare till honom. Intet ont anande har Jet och pappa med sig en alien med mål att ta över planeten när de återvänder till Stockholm efter fjällsemestern.

Som nu kan läsa är premisserna för den här boken riktigt riktigt spännande. Hur spännande det hade kunnat bli får vi tyvärr inte veta. Jesper Danielsson kör tyvärr i diken när han låter Vandraren själv berätta i vart annat kapitel om hur den genomgår sina utvecklingssteg, läser in koder från värddjuret och vad den nu håller på med. Det blir tjatigt och långtråkigt. Dessutom börjar Jet snart få drömsyner, en stor del av berättelsen utspelar sig i hennes drömmar (som hon själv inte tolkar som drömmar utan som budskap från någon, vilket de också visar sig vara) med långa och upprepande beskrivningar av en planet med blå sand och de varelser som lever där. Dessa syner är också det som leder fram till slutet som är av ”deus ex machina”-slag och åtminstone för den här läsare lämnar en hel del övrigt att önska.

Så ”Andlöst spännande” som baksidestexten utlovar blir det tyvärr inte efter de två första kapitlen.

När jag har bokklubb med mina elever brukar jag fråga dem vem de tycker ska läsa den boken de pratat om. Om jag skulle ställa mig själv den frågan nu är svaret någon med mycket egen fantasi, som kan spinna vidare på den otroligt obehagliga och spännande ursprungspremissen i den här boken. Och någon med god läsförmåga och bra tålamod som kan ta sig igenom alla Vandrarens oändliga kopiering av koder utan att tappa intresset.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej

Ebba Hyltmark
Hegas 2021
uHc
74 sidor

Ebba Hyltmark har gjort en raketkarriär från när hon debuterade som gymnasieelev med Alla suger och det är ingens fel 2018. 2019 kom Jag kan nästan känna solen och i år kommer hennes lättlästdebut. Det är en berättelse som enbart utspelar sig i huvudpersonenen Vanessas chattkonversationer. Det är ett spännande grepp, men det kräver lite pusselbitsläggande av läsaren, så även om textomfånget är begränsat är det inte helt lättläst. Eller i alla fall inte för alla.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej utspelar sig kring efterspelet av en fest. Något har hänt som inte borde ha hänt. Hon messar med sin bästis, sin pojkvän, sin mamma och en gammal kompis för att försöka få reda i sina känslor och sitt liv, som hon nu rört till så förfärligt.

Slutet är gott, men också lite öppet och jag tror att många kommer att vilja fortsätta att följa Vanessa. Den här boken är första i serien ”Nevermind”, vilket låter lovande. Passar högstadiet.

Spöksomrar

Mårten Melin
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
239 sidor

Ett rum i ett sommarhus där man hör ödslig gråt och ser saker som inte finns genom fönstret. En gammal säng som invaderar ett rum och ger de värsta mardrömmar. En ö där ett spöke som tar besökarna i besittning regerar.

Allt detta kan man läsa om i Mårten Melins senaste mellanåldersbok från Rabén & Sjögren. Boken är lite ovanlig i sin form. Den innehåller tre fristående, lite längre spökhistorier. Berättelserna, ”Romanetter” kallar Melin dem själv, hålls samman av att de alla utspelar sig under sommaren. Men det finns också fler teman som går igen. Vuxna som inte riktigt lyssnar är ett, kråkfåglar som dyker upp i avgörande ögonblick är ett annat.

Boken och berättelserna är inramade av Lina Neidestams fantastiskt snygga, fantasieggande illustrationer som ger dem extra doft och färg. Det är snyggt och bjussigt genomarbetat från omslag, till läckra tapeter och en dubbelsidig teckning som inledning till varje avsnitt.

Själv tycker jag att den mellersta berättelsen, Vintage är absolut obehagligast. Om Sebastian vars mamma är galen i gamla saker och driver en antikvitetsblogg. När hon köper en säng till sin son får han genast de mest verkliga och obehagliga mardrömmar, och inte nog med det. Det finns en närvaro i hans rum och det spökar till och med i hans Minecraftvärld.

Sängen! Det ska ju liksom vara ens trygga hamn, även om det finns något otäckt under sägen är man trygg om man bara drar täcker tätt omkring sig. Och ännu mer otäckt blir det när mamma bryr sig mer om snygga bilder till sin bok om vintage än om att Sebastian klagar på sängen.

I alla berättelserna finns det i alla fall någon som lyssnar och hjälper huvudpersonen. Det kan vara en granne eller en kompis. Och alla berättelserna slutar med att gåtan löses.

Trots titeln ska boken inte förväxlas med Melins populära ”Spöksystrar”-serie för nybörjarläsare. Den här passar trean till femman.