Överallt och ingenstans

Oskar Kroon
Illustrationer: Joanna Hellgren
Brombergs 2020
Hcf
134 sidor

Alla som levt vardagslivet med en familj vet att det sällan är så som i barnböckerna. Där alla är bästisar, fredagsmyset perfekt och om något blir fel säger man genast förlåt och blir sams igen. Tvärt om kan det vara så att småsyskon skriker, pappa tror inte på fredagsmys, mamma vill helst inte hälsa på farmor, man blir osams med sin bästis, förlåt är ens allra svåraste ord och pappa blir sjukskriven för att han tappat bort sig själv.

I Oskar Kroons bok från förra året är det Liselott, som alla utom farmor kallar Sillen, som är huvudperson. Hon är bästis med Nikolaj. Han är väldigt intresserad av naturvetenskap. Sillen är mer intresserad av sporttabeller, men de är bästisar ändå och hänger jämt ihop. Ibland sysslar var och en med sitt, men det är ändå roligare när Nikolaj är med tycker Sillen. Men när båda två är stolta och envisa kan vad som verkar som ett litet missförstånd bli ett enormt drama. Sen dör farmor också och pappa slutar städa.

I den här stillsamt högdramatiska skildringen av vardagslivet – så som det oftast inte ter sig i barnböckerna – bjuds inte på några sockersöta försoningsscener. Visserligen kommer pappa upp ur sängen, Sillen och Nikolaj blir vänner och det blir en vit jul. Men Kroon slänger ändå in en skidsemester med kräksjuka i epilogen för att inte ge oss några falska förhoppningar om att familjelivet skulle vara rosenrött.

Detta är en bok för högläsning med lågstadiebarn. Kanske också som läsegruppsbok i trean med goda läsare.

Farväl

Anders Holmer
Natur & Kultur 2021
Hcf
Bilderbok

Framsidan på den här boken ger inte på länga vägar när en rättvis bild av det universum som ryms i den. Och det kommer inte den här texten att göra heller. Jag hade fått skriva en roman för att komma i närheten.

Farväl är Anders Holmers fjärde bilderbok. Han debuterade med Allting händer 2017 som följdes upp av Inget händer 2019 och däremellan kom Regn 2018. Allting händer med dikter med inslag av nonsensvers och absurdism beskrev jag som en hyllning till lekfullheten och fantasin. I Regn hade stilen stramats upp till haiku, orden blivit färre och allvaret kanske lite större. I den här boken har orden försvunnit helt och illustrationerna får stå helt för sig själva och även om det fortfarande är en hyllning till fantasin är ämnet gravallvarligt.

Jag deltog i en diskussion på Twitter för ett tag sedan om vad vi ska kalla den här sortens böcker. Svenska barnboksinstitutet använder ”textlösa böcker” och jag har också sett många som använder sig av den engelska beteckningen ”scilent books”, eller en direktöversättning av den, ”tysta böcker”. Diskussionen jag deltog handlade om att de här böckerna knappast kan kallas för tysta, de ger oftast upphov till väldigt mycket ord och samtal. Men att textlösa böcker inte heller känns rätt, eftersom det signalerar en avsaknad av något, att orden borde varit där. Och så är det ju inte heller. Bilderböcker med enbart bilder står oftast väldigt väl för sig själva. De har blivit allt mer omtalade på senare år och används mycket i språkutvecklande arbete. Det mest kända exemplet är kanske Ankomsten av ALMA-pristagaren Shaun Tan.

Anders Holmers berättelse är vad den heter, ett farväl. Till skillnad från hans tidigare böcker finns en sammanhållen berättelse, även om den innehåller en rejäl utflykt i form av ett äventyr i fantasin. Huvudpersonen, ett barn, reser till sitt ”vildingarnas land”, det ställe i fantasin som barn kan bege sig när de behöver ta skydd från en allt för hemsk verklighet. Det är en historia om sorg och acceptans, om att ta hjälp av fantasin och leken för att ta sig igenom det svåra.

Uppslagen fylls av delikata illustrationer i vattenfärg, både sparsmakade och storslagna, med fina detaljer. Här finns som sagt ett helt romanuniversum mellan pärmarna och hur mycket helst att prata om. För den som vågar.

Passar alla åldrar.

Jag heter Beata


Katarina Kieri
Illustrationer Anna Sandler
Lilla Piratförlaget, 2018
Hcf

I Katarina Kieris Jag heter Beata dallrar dramatiken precis under ytan, precis som det ofta göra hos Kieri. Det är inte den stora dramatiken dock, utan vardagsdramatiken. Familjedramatiken, kompisdramatiken. Jag blir påmind om Födelsedagsmamman från 2003 där spänningen kretsar kring hur två barn ska lyckas uppvakta sin ensamstående mamma på morgonen med allt vad det innebär: sätta klockan, koka kaffe.

I Beatas berättelse får vi följa henne några veckor innan jul. Vi får veta att hon är åtta år, har en bror som är död, två kompisar som heter Lina och Saga, önskar att hon hade glasögon, gillar att spela bordtennis och är kär i sin kusin. Hon går i skolan, leker med sina kompisar, gruffas med sin storebror och åker och hälsar på sin mormor och sin kusin. Sen händer det inte så mycket mer i den här berättelsen, utan det som är viktigt i boken tar plats inne i Beatas huvud. Hon tänker mycket och ganska mycket på den döda brodern, Sven, som dog när han var ett år, flera år innan Beata föddes. Men hemma är det ingen som pratar om Sven och Beata har så många frågor som hon inte vågar ställa. Kieri lyckas med Beatas röst få till ett tilltal som är direkt och barnnära och hon lyckas visa på de avgrunder av oro som kan öppna sig när man inte vågar fråga eller när man råkar säga fel sak. Små gester, stora tankar.

Passar duktiga läsare på lågstadiet, eller som högläsning.

Landet som icke är

Kristina Sigunsdotterlandet-som-icke-ar
Illustrationer. Clara Dackenberg
Förlaget 2020
Hcg
Grafisk prosalyrik

Landet som icke är är namnet på Edit Södergrans sista och postumt publicerade diktsamling. Förmodligen skrev hon den är hon insjuknat i tuberkulos för andra gången, en sjukdom som tog hennes liv, endast 31 år gammal. Föreliggande bok, som lånat namn från denna diktsamling, är en prosalyrisk konstbilderbok för ovanliga läsare.

Berättelsen utgår från en flicka på ett sanatorium. Om natten vaknar hon ur en feberdröm och träder in i ett drömland. Det är Landet som icke är och Huset med de tolv rummen. En lyckokatt visar henne vägen. Sen träffar hon också sin syster som hon leker med i de olika rummens världar. Men ett mörker vilar över allt, det är Tärningskasterskan som alla varnar flickan för.

Det här är en text som inte väjer för det svåra, varken i ämne, struktur, ordval eller ordvändningar. Förutom att ha hämtat inspiration från Edit Södergrans liv och verk kan man finna influenser från exempelvis Alice i Underlandet och Allrakäraste syster. Illustrationerna är dova i sina färger. Fantasifulla men ödesmättade.

Flickan måste till slut möta sitt öde, Tärningskasterskan, men kärleken övervinner ondskan. Boken får ändå inget helt lyckligt slut, för korpen som bygger sitt bo flickans bröst finns kvar och ska snart föra henne vidare till Landet som icke är.

Kristina Sigunsdotter är också aktuell med den Augustprisnominerade Humlan Hanssons hemligheter. Clara Dackenberg har tidigare gjort en dryg handfull bilderböcker, däribland den mycket uppmärksammade Hemma hos Harald Henriksson. Klassning av en sådan här bok är svårt. Nu har den fått signumet Hcg vilket inte säger mycket om innehållet. Jag skulle vilja kalla det lyrik. Kanske passar den bäst som högläsning eller för försigkomna läsare från tio-elva år och uppåt. Den passar också utmärkt för vuxna.