Furan

Lisen Adbåge
Rabén & Sjögren
Hcf
Bilderbok

En familj med två barn och nybyggarambitioner fäller några väldiga furor för att bygga sitt drömhus på sin drömtomt. Fram med motorsågen, här ska det bli en nystart. Men träden gör motstånd, de blöder, de barrar och krafsar på fönstren även efter att de huggits ner och hyvlats till plank. Det är nog till och med så att de spökar. går igen. hämnas och vill ta tillbaka det som var deras.

Färgerna är vackert naturnära, sandgult, brunt och grönt, men blir allt dovare ju närmre det hemska slutet vi kommer. De fina spretiga små detaljerna som vi förknippar med Lisen Adbåge finns med i viss mån, men det är i det stora hela ett mer avskalat intryck som hon bjuder på här.

Lisen Adbåges syster Emma Adbåge kom ut som civilisationskritiker redan i Gropen från 2018 och i Naturen från förra året tog hon den ett steg längre. Det är svårt att inte jämföra Furan med Naturen alldeles oavsett om de är skapade av två tvillingsystrar eller ej. Båda verken sätter människans relation till naturen i centrum och sätter strålkastarljuset på det ojämlika i förhållandet. Människan tvingar naturen till anpassning, men i ingen av dessa böckerna låter naturen sig kväsas. I Furan går författaren ett steg längre och låter naturen bli ond och hämndlysten. Naturen tvingar tillbaka det som till den hör. Det blir landsbyggdsgotik, en riktigt otäck skräckhistoria för förskolebarn, att läsa inte allt för nära sänggående.

Vitvivan och Gullsippan

Pija Lindenbaum
Lilla Piratförlaget 2021
Hcf
Bilderbok

En ny bok av Pija Lindenbaum är varje gång en stor litterär händelse. Men om man läst och gillat hennes bilderböcker i så många år som jag är det också med lite bävan man öppnar boken. Hur ska det bli den här gången? Hur länge kan det bara fortsätta att vara så väldigt bra? Kan Pija Lindenbaum fortsätt att skapa bok efter bok som är relevant och ny men som ändå är precis så där Lindenbaumsk som jag älskar?

Det finns mycket Lindenbaumskt här. Färgerna så klart. Chockerande gult, rosa och grönt kontrasteras mot dovt lila, blått och grått. Och så myllret, det är inte småpappor eller fårskallar den här gången, utan en massa barn, ”Kanske tusen”. De toppiga bergen som inringar och omger, utgör en kuliss, finns med. Och så klart de helt klockrena formuleringarna.

”Varje dag blir det lunch med efterrätt.
När vi tuggat ur sjunger vi ‘Herr Kantarell’.
Då kan dom andra passa på att duka av och diska.
Nån ska ju göra det också.”


Och de som ska duka av är Gullsippan. Det är barnen som bor i huset med de gröna fönsterluckorna. I det med de röda bor Vitvivan. De får sjunga, måla, slappa och hoppa studsmatta. Den som bestämmer är Schäfen, en långsmal hund i prästrock och pipkrage.

Vad är det Lindenbaum beskriver? Barndomen är det första jag tänker. Det slutar ju med att barnen går iväg (för de står så klart inte ut med orättvisorna, de gör en stillsam revolution) och letar efter en egen lägenhet, så som barn brukar när de fått nog av sina föräldrar. Sen får jag höra att hon baserat boken på en kompis berättelse om när hon bodde i en sekt i Österrike på 70-talet. Det är ju kul att veta att alpchaleten inte är där av en slump, men det har egentligen inte så stor betydelse. Vi som läser kan ju tolka berättelsen hur vi vill ändå. Och det finns så mycket att fundera över här. Som till exempel att det kan vara skönt när någon annan bestämmer. Eller att orättvisor faktiskt finns. Vissa får vila medan andra blir tvingade att jobba. Och Schäfen, den väldigt konstiga hunden, henne kan vi prata om läge. Hon är både komisk och rätt läskig. Vi kan också prata om titeln, det tvärtomspråkiga i Vitvivan och Gullsippan.

Så svaret är tydligen ja. Pija Lundenbaum lyckas både vara nyskapande och helt sig själv samtidigt, ännu en gång. Vitvivan och Gullsippan kommer dessutom i lite extrastort lyxigt format med fint klotband och tjockt papper. Den ska tåla många bläddringar av en massa små händer.

En bilderbok som passar alla åldrar.



Farväl

Anders Holmer
Natur & Kultur 2021
Hcf
Bilderbok

Framsidan på den här boken ger inte på länga vägar när en rättvis bild av det universum som ryms i den. Och det kommer inte den här texten att göra heller. Jag hade fått skriva en roman för att komma i närheten.

Farväl är Anders Holmers fjärde bilderbok. Han debuterade med Allting händer 2017 som följdes upp av Inget händer 2019 och däremellan kom Regn 2018. Allting händer med dikter med inslag av nonsensvers och absurdism beskrev jag som en hyllning till lekfullheten och fantasin. I Regn hade stilen stramats upp till haiku, orden blivit färre och allvaret kanske lite större. I den här boken har orden försvunnit helt och illustrationerna får stå helt för sig själva och även om det fortfarande är en hyllning till fantasin är ämnet gravallvarligt.

Jag deltog i en diskussion på Twitter för ett tag sedan om vad vi ska kalla den här sortens böcker. Svenska barnboksinstitutet använder ”textlösa böcker” och jag har också sett många som använder sig av den engelska beteckningen ”scilent books”, eller en direktöversättning av den, ”tysta böcker”. Diskussionen jag deltog handlade om att de här böckerna knappast kan kallas för tysta, de ger oftast upphov till väldigt mycket ord och samtal. Men att textlösa böcker inte heller känns rätt, eftersom det signalerar en avsaknad av något, att orden borde varit där. Och så är det ju inte heller. Bilderböcker med enbart bilder står oftast väldigt väl för sig själva. De har blivit allt mer omtalade på senare år och används mycket i språkutvecklande arbete. Det mest kända exemplet är kanske Ankomsten av ALMA-pristagaren Shaun Tan.

Anders Holmers berättelse är vad den heter, ett farväl. Till skillnad från hans tidigare böcker finns en sammanhållen berättelse, även om den innehåller en rejäl utflykt i form av ett äventyr i fantasin. Huvudpersonen, ett barn, reser till sitt ”vildingarnas land”, det ställe i fantasin som barn kan bege sig när de behöver ta skydd från en allt för hemsk verklighet. Det är en historia om sorg och acceptans, om att ta hjälp av fantasin och leken för att ta sig igenom det svåra.

Uppslagen fylls av delikata illustrationer i vattenfärg, både sparsmakade och storslagna, med fina detaljer. Här finns som sagt ett helt romanuniversum mellan pärmarna och hur mycket helst att prata om. För den som vågar.

Passar alla åldrar.

Frallan möter Frallan

Sara Ohlsson
Illustrationer Lisan Adbåge
Lilla Piratförlaget 2021
Hcf

När första Frallanboken (Frallan är bäst) kom 2018 föll hela bibliotekariesverige pladask. Två år senare kom uppföljaren, Frallan räddar världen och vi var i stort sett lika nöjda. I de böckerna mötte vi mest Frallan hemma, med mamma och mormor och lite med mormors kille Klaus. Sen har det kommit två Frallanböcker till, Frallan har en hemlighet och Frallan och kärleken och i de har Frallan förflyttat sig ut i världen, börjat skolan och fått en bästis.

I nyaste Frallanboken börjar en ny elev i Frallans och Esters klass. En pojke som också kallas Frallan.
Först tänker Frallan att det kan vara kul med en till Frallan, hon har aldrig förr känt en annan Frallan. Men det känns konstigt. Och den nya Frallan är skrytig och inte särskilt snäll.

Det blir så klart bra till slut, och ska jag klaga på något i denna i övrigt helt härliga bok, så är det kanske att slutet blir lite väl sockersött. Men å andra sidan: i den bästa av världar är de dumma bara ensamma och osäkra och ett snack med en frejdlig mormor löser världens alla problem. Och kanske ska vi bara låta Frallan och Frallan vara där: i den bästa av världar.

Passar för högläsning för f-1.

Ingenting och ALLT

Naima Chahboun
Illustrationer: Magdalena Cavallin
Rabén & Sjögren 2021
Bilderbok

Det här är en bok som kliar och skaver. En bok full av frågor, som visserligen får svar, men som ändå ger en ännu fler frågor. Hur började allt? Vad betyder oändligt? Hur smakar en dinosaurie? Texten är i form av en dialog mellan ett jag och ett du. Kanske ett barn och en vuxen, kanske mellan två barn som leker. Illustrationerna i detaljrik, näst in till plottrig, kollageteknik ger heller inga svar, utan bara fler frågor.

Vad vill boken? Vem ska läsa den? Vad är den bra för? Det är frågor vi ofta ställer till barnlitteraturen, men Chahboun och Cavallins bilderboksdebut ställer sig ovanför den typen av frågor. Här är det upp till läsare att ta emot det de vill och kan och göra sina egna tolkningar, ställa sina egna frågor och prova sina egna svar.

Kanske är boken en slags uppföljning, fast för barn, till Naima Chabouns diktsamling Äpplen och päron från 2019. Jag har inte läst den, men den beskriv med ord som även kan passa in på Ingenting och ALLT, den spänner ”bågen mot vetandets och förnuftets horisont”.

Den här boken kan passa barn som är i åldern för de stora frågorna, de som är nyfikna på dinosaurier och rymden. Men den passar lika bra att läsa med äldre barn. Alla som är redo att öppna sitt sinne för ett rejält ”mind fuck”, som min 12-årige medläsare kallade det.

Fredagsmys

Författare och illustratör: Lina Jansson
Opal 2021
Hcf
Bilderbok

Lou och Ellis blir utkörda hemifrån för att mamma och pappa ska ha fest. På gården mellan höghusen är det tomt och tråkigt, alla andra är inne och har fredagsmys. Deras ”Hallå!” ekar tomt och ödsligt, och alldeles för högt visar det sig. En arg gubbe skriker på dem från balkongen. Då beger de sig istället ut i den närliggande skogen. Där hittar de ett spännande spår som de följer…

Det är tuff socialrealism i den här bilderboken som passar bäst för lite äldre barn, från sex år och uppåt kanske. Det blir något av en omvänd Hans och Greta-saga, där barnen följer ett spår i skogen istället för att lämna ett.

Bilderna är fantastiska i Lina Janssons debutbok. Spretiga linjer och väl valda detaljer i stora färgfält i dova, jordiga färger, avbrutna av varm gult ljus från hemmafönstren, lysande rosa himlar eller det skarpa skenet från en ficklampa.

Texten på rim flyter däremot inte helt väl. Vers som ska högläsas är en svår konst att bemästra och här tynger de ner bildberättandet snarare än lyfter det. Bilderna är halsbrytande, texten lite banal.

Passar förskoleklass och uppåt.

Fastrarna

fastrarna



Text och bild: Ebba Forslind
Urax 2018
Bilderbok

Ni vet den där känslan när man måste följa med och hälsa på en äldre släkting, fast man inte vill och allting är konstigt och tråkigt där? Maten är inte god och leksakerna gamla och trasiga. Och ingen verkar egentligen bry sig om en för man är inte lika gullig som småsyrrorna. Om det handlar Ebba Forslinds nya bilderbok.

Ebba Forslind skriver i Fastrarna ur barnets perspektiv, med barnets språk och låter flickan berätta sin berättelse själv. Det handlar om varannanveckasliv och syskonskap, vardagsnära teman med hög igenkänningsfaktor. Läsaren bjuds in i berättelsen redan på försättsbladen, där vi möts av leopardmönstrade insidor som signalerar att något spännande, kanske utmanande, är på gång trots vardagsinramningen.

Debuten Jättejättebråttom kom i fjol och fick ett fint mottagande för sin förmåga att fånga känslor och igenkänning i bilderna. I Fastrarna är illustrationerna förment enkla och lätt naivistiska, men lyckas verkligen med just det, att förmedla känslor. Till exempel de lätt höjda axlarna som signalerar motviljan i flickkroppen som går ner för trappan, trots att hon hellre vill vara hemma själv, för det kan hon. Blicken och det lilla knipet med munnen när ingen vill läsa det slitna exemplaret av Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin för henne. Det är inga stora gester men ett effektivt bildberättande.

När allt verkar som tråkigast händer det något. Någon ropviskar i dörren till köket och vill prata på allvar. Det är mammas killes småsyrror som tittar fram i dörröppningen. De är systrarnas fastrar och de frågar om de får bli också jagberättarens fastrar ”om du behöver några, och om du vill ha alltså?” Hon har ju inga, så det går bra. De tre fastrarna, uppdaterade versioner av Beskows tanter, hurrar och jublar.

Ni vet den där känslan när man blir tagen på allvar av någon som är äldre och spännande? Den känslan gör att man växer och klarar av lite allt möjligt. Om det handlar också Ebba Forslinds nya bok. Det är vardagsdramatik och känslor som går rakt in i hjärtat.

Jag heter Beata


Katarina Kieri
Illustrationer Anna Sandler
Lilla Piratförlaget, 2018
Hcf

I Katarina Kieris Jag heter Beata dallrar dramatiken precis under ytan, precis som det ofta göra hos Kieri. Det är inte den stora dramatiken dock, utan vardagsdramatiken. Familjedramatiken, kompisdramatiken. Jag blir påmind om Födelsedagsmamman från 2003 där spänningen kretsar kring hur två barn ska lyckas uppvakta sin ensamstående mamma på morgonen med allt vad det innebär: sätta klockan, koka kaffe.

I Beatas berättelse får vi följa henne några veckor innan jul. Vi får veta att hon är åtta år, har en bror som är död, två kompisar som heter Lina och Saga, önskar att hon hade glasögon, gillar att spela bordtennis och är kär i sin kusin. Hon går i skolan, leker med sina kompisar, gruffas med sin storebror och åker och hälsar på sin mormor och sin kusin. Sen händer det inte så mycket mer i den här berättelsen, utan det som är viktigt i boken tar plats inne i Beatas huvud. Hon tänker mycket och ganska mycket på den döda brodern, Sven, som dog när han var ett år, flera år innan Beata föddes. Men hemma är det ingen som pratar om Sven och Beata har så många frågor som hon inte vågar ställa. Kieri lyckas med Beatas röst få till ett tilltal som är direkt och barnnära och hon lyckas visa på de avgrunder av oro som kan öppna sig när man inte vågar fråga eller när man råkar säga fel sak. Små gester, stora tankar.

Passar duktiga läsare på lågstadiet, eller som högläsning.

Jordgubbsbarnen

jordgubbsbarnen

Sara Olausson
Rabén & Sjögren 2019
Hcf

Vad finns på andra sidan den där pappskivan med en bön om hjälp till barnen i hemlandet? På andra sidan den utsträckta pappmuggen eller den framsträckta handen? I Sara Olaussons Jordgubbsbarnen får vi träffa de som blir lämnade hemma, de som längtar. De som kallas just jordgubbsbarn, eftersom föräldrarna är i Sverige och plockar jordgubbar.

Maria och Gabriel är inte tvillingar men nästan, de är syskon födda samma år. De bor i en vanlig by där det bor storkar i lyktstolparna, de går i skolan, längtar efter sommarlovet och drömmer om framtiden. ”Är vi fattiga?” frågar Gabriel mamma. ”Vi har så vi klarar oss” säger mamma. Men inget oförutsett får hända, då går det inte längre.

Det är vackert och lättsamt berättat, helt ur Marias perspektiv och på ett språk som är läsvänligt även för yngre. Sara Olausson har med den här berättelsen plockat upp stafettpinnen från Katarina Taikon och skrivit en bok helt i hennes anda. En bok för att förstå den andre och för att krossa fördomar, men också en bok som är läsvärd helt för sin egen skull. För den spännande och sorgliga berättelsen om fiffiga barn, djur och snälla vuxna.

Passar som högläsning på lågstadiet.

Lindormars land

Frida Nilssonlindormars-land
Natur & Kultur 2020
Hcf
416

Lindormars land är den tredje boken Frida Nilsson skriver i vad som skulle kunna ses som en svit av romaner om barn som tvingas ut på äventyr för att föra en svår kamp i sällsamma land. Den första, Ishavspirater kom 2015, den andra, Det tunna svärdet 2017. Medan Ishavspirater var en helt fascinerande läsupplevelse var Det tunna svärdet något av en mellanbok. Men nu är Nilsson tillbaka på banan med ett riktigt läsäventyr.

Samuel och hans lillebror Mortimer är fosterbarn hos den elaka tant Tyra. Där får de slita från morgon till kväll med att putsa nysilver. Ingen tid finns över till lek och maten är knapp, kärleken obefintlig. När en talande råtta plötsligt dyker upp och erbjuder bröderna att följa med honom ner i ett hål  marken för att bli barn åt den goda drottning Indra tvekar först Samuel. Men då Tyra bär hand på Mortimer flyr bröderna och beger sig till Lindormars land.

Till en början är livet i slottet fantastiskt. Husjungfrun är en liten tokig räv som dammar av bröderna med dammvippa och skurar dem med rotborste. De får sova i mjuka våningssängar i sidenpyjamas, det finns gott om mat även om den är lite konstig och de har hur mycket leksaker som helst. Men så småningom smyger sig en skevhet in i tillvaron. Är det inte så att Indra tycker mer om Mortimer och knappt ser Samuel?  Och vad är det för hemlighet den skräckinjagande skogvaktaren vill visa bröderna i skogen?

När Frida Nilson är som bäst, och det är hon här, har hon den där särskilda kvaliteten som skapar magi för läsaren. Den där närmast Astrid-Lindgrenska kvaliteten som ger oss böcker med berättarkraft utöver det vanliga. Likt till exempel Karin Erlandssons Pärlfiskaren har de den där både högstämda och lite svårmodiga poetiska stämningen som griper tag i hela läsare och suger in oss i berättelsen.

Det är en omfångsrik bok och för Hcf-ålderna kan den bara fungera som högläsning. Men jag tror att den fungerar bra för Hcg-spannet också för de som gillar äventyr och fantasy, till exempel för de som gillar Legenden om Ögonstenen.