Kungens grav

Elisabeth Östnäs
Illustratör: Lina Neidestam
Bonnier Carlsen 2021
Hcg
309 sidor
Första delen i serien Asynja

I Östnäs och Neidestams gemensamma projekt Asynja befinner vi oss i vikingatid med en touch av magi. Berättelsen börjar riktigt otäckt, med unga män som offrar sitt ena öga för att bli krigare. Sen får vi omväxlande följa Sunna, völva- och konungadotter, som själv ska bli völva och gifta sig med en blivande kung. Och Disa, vars liv börjar i Uppåkra som dotter till en småkung, men får en helt annan riktning när hela hennes familj slaktas av Sunnas fars folk. Disa klipper av sig håret och beger sig till Björkö för att försöka bli en av Björkökungens soldater. Sen ska hon finna ett tillfälle att hämnas sin familj.

Språket är precis som i serien om Elisabeth Östnäs trilogi ”Sagan om Turid”, avskalat och näst intill korthugget, vilket skapar autenticitet och driv. Turid-böckrna är lite som en storasyster till den här nya serien. Och precis som i dem känner man av författarens bakgrund som religionshistoriker i omsorgen i detaljerna.

Det är våldsamt, skitigt och hårt i Östnäs vikingavärld. Men det finns också kamratskap, stolthet och kärlek. Berättelsen är snyggt medberättad i Neidestams illustrationer som är både rikliga och tillför rejält med spänning. Förutom Sunna och Disa finns ett brett och fantasieggande persongalleri med flera mångbottnade karaktärer. Berättelsen är oförutsägbar och det känns på det hela taget spännande att få se vart den här serien ska ta vägen. Jag hoppas på att få veta mer både om Sunna och Disa, och om Idris och Tumme och de andra Rävungarna, som kungens yngsta krigare kallas. Men också om den mystiska völvan Heid och flera andra. Kungens grav borde finna många läsare bland dem som gillat Pax och Imperiets arvingar och kanske även Halvdan viking. Passar övre delen av mellanstadiet och uppåt.

Recept på galenskap

Dita Zipfel
Lilla piratförlaget 2021
uHce
192 sidor

Lucie är i desperat behov av pengar eftersom hon vill rymma till Berlin för att bo hos sin mammas före detta sambo Bernie som hon saknar. Dessutom har det blivit helt olidligt hemma sedan mammans nuvarande sambo Michie flyttat in med sina visdomsord, mjukisbrallor och veganism. Därför blir hon glad när hon hittar någon som vill betala 20 euro i timmen för hundpromenader. Och eftersom läget är desperat drar hon inte heller öronen åt sig när det visar att det inte finns någon hund. Uppdraget verkar istället vara att skriva ner några konstiga recept åt den halv- (eller hel-)galna gubben Klinge.

Det här är en högs originell och lite tokig bok med spretiga illustrationer och handtextade inslag som bryter av texten. Den tar upp teman som att få vara sig själv att bejaka galenskapen i livet. Den skildrar också hur barn påverkas av föräldrars val och kan hamna ganska mycket i kläm på grund av dem. Berättelsen följer Lucies tankegångar och ibland kastas vi hastigt hit och dit i texten, det kan kanske vara lite klurigt att hänga med, så den är trots det nätta omfånget och illustrationerna inget för den läsovane.

Ett klart plus är de roliga recepten som finns med, jag hade gärna sett fler av dem. Jag tänker provlaga både Ghoulacamole och Livets/Dödens Rösti. Passar läsare på högstadiet som är hyfsat läsvana och öppna för galenskap.

Ensamvargar

Fastän Katarina Kieris nya ungdomsbok är en ganska vemodig historia så blir man ändå så glad av att läsa den, för den är så bra. Kieri skriver så fint. Det är ett berättande som närmast kan beskrivas som stillsamt, men som ändå rör vid de mörkaste djupen och vid den spirande glädjen. Ett riktigt gott hantverk helt enkelt.

Vi får i vartannat kapitel följa Martin och Sasha som berättar i första person. De lever ganska besvärliga liv, beroende på att de har en del jobbiga vuxna i sin tillvaro. Men det finns också bra vuxna ikring dem och de hanterar sina flackande liv väldigt kompetent. De navigerar mellan olika hem och olika vuxnas olika ståndpunkter, tar sig fram och håller sina huvuden högt, var och en på sitt håll. Det är de som är ensamvargarna. Inte för att de direkt gillar att vara ensamma, utan kanske snarare för att de inte krusar några halta höns. De gör sig inte till för att vara med, de går sin egen väg.

I utkanten av den enes synfält skymtar den andre fram, och vi läsare förstår att så småningom måste dessa bådas vägar korsas. Det tar dock längre tid än vad man från början tror.

Den här boken kommer att leva kvar länge hos mig, tack vare sina fint tecknade personporträtt. Inte bara Martins och Sashas, utan också de runt omkring dem. Till exempel Martins farmor, översättaren, som tonar fram som typisk för den nya tidens barnboksfar- eller morförälder. Likt exempelvis Charlotte i Jenny Jägerfeldts böcker om Sigge eller Elin Eks Biggan och Göran i Athena-böckerna, är hon ingen tant som sitter i en gungstol med bullar och stora famnen redo. Den här sortens far- och morföräldrar är 40-talister som inte är färdiga med karriären och som är sanningssägare snarare än tröstare. Jag tror att vi kommer att se fler av dem framöver.

Passar sjuan-ettan på gymnasiet.

Furan

Lisen Adbåge
Rabén & Sjögren
Hcf
Bilderbok

En familj med två barn och nybyggarambitioner fäller några väldiga furor för att bygga sitt drömhus på sin drömtomt. Fram med motorsågen, här ska det bli en nystart. Men träden gör motstånd, de blöder, de barrar och krafsar på fönstren även efter att de huggits ner och hyvlats till plank. Det är nog till och med så att de spökar. går igen. hämnas och vill ta tillbaka det som var deras.

Färgerna är vackert naturnära, sandgult, brunt och grönt, men blir allt dovare ju närmre det hemska slutet vi kommer. De fina spretiga små detaljerna som vi förknippar med Lisen Adbåge finns med i viss mån, men det är i det stora hela ett mer avskalat intryck som hon bjuder på här.

Lisen Adbåges syster Emma Adbåge kom ut som civilisationskritiker redan i Gropen från 2018 och i Naturen från förra året tog hon den ett steg längre. Det är svårt att inte jämföra Furan med Naturen alldeles oavsett om de är skapade av två tvillingsystrar eller ej. Båda verken sätter människans relation till naturen i centrum och sätter strålkastarljuset på det ojämlika i förhållandet. Människan tvingar naturen till anpassning, men i ingen av dessa böckerna låter naturen sig kväsas. I Furan går författaren ett steg längre och låter naturen bli ond och hämndlysten. Naturen tvingar tillbaka det som till den hör. Det blir landsbyggdsgotik, en riktigt otäck skräckhistoria för förskolebarn, att läsa inte allt för nära sänggående.

Alma Freng och solfångarna

Alma Freng lever i ett auktoritärt samhälle där Storminister Gabriella Grubel detaljstyr innevånarnas vardag och kontrollerar polisväsendet. Hon och hennes pappa flyttar ofta, aldrig hinner hon få några vänner. Och nu är det dags igen. De flyttar från storstaden till en stillsam liten ö. Men tillvaron där blir allt annat än stillsam för Alma. Det som händer är att hennes farmor Elionora dyker upp. Hon avslöjar för Alma att hon tillhör ett magiskt folk som kan styra tiden och flyga med solstrålar. Almas pappa har tagit avstånd från livet som solfångare och vägrar träffa sin mamma. Alma börjar dock träffa Elionorna i smyg för att steg för steg bli en av dem. Men det är farligt, inte mist för att Gabriella Grubel hatar solfångarna.

”perfekt för alla som älskar Harry Potter” står det på omslaget och jag måste säga att få böcker tjänar på att jämföras med denna klassiker, inte Alma Freng och solfångarna heller, men det är ett spännande och originellt äventyr. Farmor Elionora är skillrad som en ganska brysk person, ingen gullefarmor precis, och Alma hamnar i flera riktigt skrämmande situationer. Jag tror den passar bra i fyran-sexan och även som högläsning.

Vitvivan och Gullsippan

Pija Lindenbaum
Lilla Piratförlaget 2021
Hcf
Bilderbok

En ny bok av Pija Lindenbaum är varje gång en stor litterär händelse. Men om man läst och gillat hennes bilderböcker i så många år som jag är det också med lite bävan man öppnar boken. Hur ska det bli den här gången? Hur länge kan det bara fortsätta att vara så väldigt bra? Kan Pija Lindenbaum fortsätt att skapa bok efter bok som är relevant och ny men som ändå är precis så där Lindenbaumsk som jag älskar?

Det finns mycket Lindenbaumskt här. Färgerna så klart. Chockerande gult, rosa och grönt kontrasteras mot dovt lila, blått och grått. Och så myllret, det är inte småpappor eller fårskallar den här gången, utan en massa barn, ”Kanske tusen”. De toppiga bergen som inringar och omger, utgör en kuliss, finns med. Och så klart de helt klockrena formuleringarna.

”Varje dag blir det lunch med efterrätt.
När vi tuggat ur sjunger vi ‘Herr Kantarell’.
Då kan dom andra passa på att duka av och diska.
Nån ska ju göra det också.”


Och de som ska duka av är Gullsippan. Det är barnen som bor i huset med de gröna fönsterluckorna. I det med de röda bor Vitvivan. De får sjunga, måla, slappa och hoppa studsmatta. Den som bestämmer är Schäfen, en långsmal hund i prästrock och pipkrage.

Vad är det Lindenbaum beskriver? Barndomen är det första jag tänker. Det slutar ju med att barnen går iväg (för de står så klart inte ut med orättvisorna, de gör en stillsam revolution) och letar efter en egen lägenhet, så som barn brukar när de fått nog av sina föräldrar. Sen får jag höra att hon baserat boken på en kompis berättelse om när hon bodde i en sekt i Österrike på 70-talet. Det är ju kul att veta att alpchaleten inte är där av en slump, men det har egentligen inte så stor betydelse. Vi som läser kan ju tolka berättelsen hur vi vill ändå. Och det finns så mycket att fundera över här. Som till exempel att det kan vara skönt när någon annan bestämmer. Eller att orättvisor faktiskt finns. Vissa får vila medan andra blir tvingade att jobba. Och Schäfen, den väldigt konstiga hunden, henne kan vi prata om läge. Hon är både komisk och rätt läskig. Vi kan också prata om titeln, det tvärtomspråkiga i Vitvivan och Gullsippan.

Så svaret är tydligen ja. Pija Lundenbaum lyckas både vara nyskapande och helt sig själv samtidigt, ännu en gång. Vitvivan och Gullsippan kommer dessutom i lite extrastort lyxigt format med fint klotband och tjockt papper. Den ska tåla många bläddringar av en massa små händer.

En bilderbok som passar alla åldrar.



Jobbiga tjejer

Lisa Bjärbo, Johanna Lindbeck, Sara Ohlsson
Lilla piratförlaget 2021
uHc
327 sidor

Efter Fula tjejer kommer Jobbiga tjejer. För trots den feministiska framgången när tjejgruppen lyckades sätta dit personen bakom Insta-kontot Fula tjejer, så har Frejaskolan i Gnesta en lång väg kvar att gå när det gäller jämställdhet. Och kanske har något av det som händer i klassrum och korridorer sipprat vidare till de vuxna, för när vårterminen inleds annonseras det att skolan ska jobba med just jämställdhet som ett tema under terminen. Men projektet läggs snabbt på is eftersom all fokus på skolan riktas mot det som händer kvällen innan skolan ska börja, nämligen att hela idrottshallen brinner ner till grunden.

En lokal Facebookgrupp publicerar ett foto av Eleni när hon är ute med hunden och snart är rykten i svang: Det är Eleni som är pyromanen.

För Eleni, Yasmin och Freja finns bara en sak att göra. Nämligen att finna den skyldiga för att rentvå Eleni. Och om inte skolan kan genomföra ett jämställdhetsprojekt så får tjejerna i chattgruppen göra ett eget. De bestämmer sig för att göra en aktion och claima en toalett. Väldigt jobbigt beteende, tycker vissa på skolan.

Det här är precis som föregångaren underhållande, rappt och träffande. Och en fiffig sak med bägge de här böckerna är det inbyggda mysteriet som håller spänningen uppe hela vägen. Som läsare vill man ju veta. Vem var det? Man gissar och spekulerar tillsammans med Eleni, Jasmin och Tilde.

Passar femman-sexan och hela vägen upp till högstadiet.

Dockspelaren

Mårten Sandén
Rabén & Sjögren
Hcg
243 sidor

Det är mardrömslik stämning i Mårten Sandéns nya mellanåldersbok. Precis som i Ett hus utan speglar är det ett stort hus med många vindlingar och världar bakom väggarna som utgör berättelsens spelplats. Men den här gången är det ett hotell, Hotell Terminus. Dit kommer Merimée med sin lillasyster Valetta och deras höggravida mamma. Familjen har kommit på obestånd, pappan sitter i fängelse efter att ha förskingrat pengar. De är utblottade och utlämnade, men har blivit kontaktade av Fru Saks, en avlägsen släkting, och hon har bjudit in dem att komma och bo på hotellet.

Trots att det är mycket som är bra i det nya livet, som till exempel att Merimée för första gången får kompisar i skolan, så är det saker som skaver och är skeva. Det är till exempel svårt att veta vem som bor på hotellet och vem som jobbar där. Och alla som bor där är gamla. Ingen av dem rör sig någonsin utanför kvarteret där hotellet ligger. Men värst av allt är att mamman är sjuk och det finns ingen riktig doktor att gå till, utan de får hålla tillgodo med örtdekokter som två lastgamla tvillingsystrar som bor på hotellet kokar ihop. Och sen är det också den mystiske Samuel Bauer, som Valetta börjar spionera på, med sina konstiga glasögon och klirrande silverlänk.

Som vanligt när jag läser Mårten Sandén tänker jag på en krönika han skrev på Svenska Barnboksakademins webb. Titeln var ”Ursäkta, var är hyllan för svårläst?” och den handlade om barns behov av att ibland få tugga i sig en litterär kost som inte är lättläst, tillrättalagd, anpassad. Här är Sandén tillbaka i den ”mysrys-noir” där ovan nämnda Ett hus utan speglar platsar, men också Sju förtrollade kvällar och Bergets hjärta. Det är böcker som kräver lite mer av sin läsare än till exempel Ingelin Angerborns eller Kerstin Lundberg Hahns. Men det är också böcker som ger lite mer tillbaka: mer originalitet, fler svårt ord, och lite mer av riktigt mörker.

Passar mellanstadiet, gärna som högläsning.

Det är någonting som drar i mig

Elin Persson
Bonnier Carlsen 2021
uHc
121 sidor

Andréa har växtvärk. Inte fysiskt, men själsligt. Hon växer ur sitt barnjag, sin uppväxtort, sin barndomsvän. Plötsligt ser hon på saker med andra ögon. Längtar bort från det sjaviga hemmet där hennes sjukskrivna mamma sitter instängd bland damm och odiskade filskålar. Och plötsligt är skillnaden mellan vad bästisen Anja har: nya kläder, smycken, öppen planlösning, för mycket att stå ut med. Hon dras bort från Anja och mot hennes bror Danne. Han är äldre och spännande. Kanske är det han som kan se henne. Att hon är speciell och en alldeles egen person. Hon träffar också Alex som är några år äldre och drar runt i en epa.

Det är en tunn liten bok fylld av mörker som Elin Person gett ut efter succén med De afghanska sönerna 2020. Bokhandelns rekommendation är 15+, men huvudpersonen Andréa verkar snarare vara en förvirrad tjej i 12-13 årsåldern, så jag tycker att den passar bättre i sexan-sjuan. Det är diskbänksrealism i småstadsmiljö. Tiden är troligtvis 80-tal, det är strassörhängen som skvallrar om det. Och så klart avsaknaden av mobiltelefoner och sociala medier.

Det är en helt okej ungdomsbok som Persson har skrivit. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: varför just den här? När jag vet vilket oerhört smalt nålsöga det är att bli utgiven på ett stort förlag som Bonnier Carlsen, och vet vilka travar av ungdomsböcker som aldrig blir utgivna. Det är så klart fel av mig, orättvist att bedöma en bok på de premisserna. Men för mig är detta en typisk mellanbok, inget särskilt, inget jag inte hade kunnat vara utan. Inget som världen inte hade kunnat vara utan. Så jag är nyfiken på hur resonemanget gick när man valde att de ut just denna, när just den passerade nålsögat.

Tidernas djur

Elin Ruuth
Illustratör: Johanna Magoria

Om djur i historien handlar denna lite annorlunda rimmade bilderbok av Elin Ruuth och Johanna Magoria. Djuren är historiska på lite olika sätt. Några är kända, som hunden Laika, hästen Marocco, lammet Dolly eller späckhuggaren Keiko. Andra är historiska i betydelsen utdöda, som dronten och pungvargen. Ytterligare ett gäng är mer kända som viktiga under en särskild tidsperiod, dit hör till exempel de loppspridande pestråttorna och Egyptens mumifierade katter.

Varje djur får ett uppslag med helsidesillustration och en dikt i två strofer. Rimmen ligger riktigt fint i munnen och är lätta att läsa högt. Illustrationerna är utsökta, i fylliga, lite dova färger.

Passar främst på lågstadiet, även om ämnet kan fascinera också äldre elever.