Månad: februari 2021

Förvildade

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Rory Power
B. Wahlströms 2021
uHce
304 sidor

En brutal smitta har drabbat ön Raxter, en ö där inget annat ligger än Raxter School för Girls. Efter att först ha blivit satta i karantän skärs kontakten med fastlandet av allt mer. Allt sker steg för steg. Pö om pö blir de mest otroliga saker normala. Viruset, eller vad det nu är, detta som de kallar för ”Tox”, angriper och dödar, men hos vissa stannar det kvar och låter dem leva vidare med märkliga missbildningar och återkommande skov. Och Tox påverkar inte bara människorna, även naturen och djuren på Raxter påverkas, blir grotesk och skrämmande.

För flickorna och de få vuxna som överlevt finns hoppet ändå hela tiden där, att det kommer att komma ett botemedel. Det flickorna inte får veta är till vilket pris det sker. Så klart kan inte detta tillstånd fortsätta, det måste brisera. Och det gör det.

Vi följer Hetty och ibland hennes bästis Byatt. De två är oskiljaktiga och det som utlöser berättelsens kris är att Byatt får ett skov och istället för att bli tagen till sjukavdelningen försvinner hon. Hetty är beredd att göra vad som helst för att hitta henne: bryta mot alla regler, ljuga och döda.

Den här boken är skriven 2019. Kanske hade den varit omöjlig att skriva under en pågående pandemi, men det gör helt klart något med läsningen när den sker under en pågående pandemi, när det pratas om muterade virus och en tredje våg. Rory Powers universum är brutalt och köttigt, närmast splattervåldslika skildringar målas upp. Det är rankor som växer ur munnar, saker som krafsar innanför igensydda ögonlock, hjärtan som slits ur kroppar. Men poängen för mig blir normaliserandet. Flickorna finner sig, lever med det, hanterar situationen, liksom vi nu har vant oss vid saker vi inte kunde föreställa oss för bara ett drygt år sedan. Detta samt hoppet som de trots allt hela tiden lever med och som inte överger dem ens i slutet.

Passar högstadiet och gymnasiet. Läs gärna också vad Agnes skrev om boken när den kom på engelska förra året.

Nattkorpen

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Johan Rundberg
Natur & Kultur 2021
Hcg
184 sidor

Det börjar med ett spädbarn som lämnas bort att tas hand om av andra. Men det är egentligen inte det som får mig att tänka på Philip Pullmans nya trilogi ”Boken om stoft” när jag läser Johan Rundbergs första bok i serien ”Månvind och Hoff”. Det är istället det helhetsgrepp om berättelsens universum som gör att man som läsare känner sig helt trygg i berättarens händer.

Kanske är det också i viss mån Mika. En huvudperson som lever lite utanför samhället, en flicka som blivit kvar på barnhuset på Drottninggatan och som nu jobbar där. En flicka som är klok och snabbtänkt, som lärt sig att lägga märke till detaljer för att överleva i en värld där hon är villebråd för vem som helst.

Barnet som lämnas är den gåta som man tror att man ska få svar på i den här berättelsen, men istället leder inlämnandet av bebisen till helt andra spår. Mika får kontakt med polisen Waldemar Hoff, som inser att han har nytta av Mikas förmåga att lägga märke till detaljer och dra slutledningar. De två blir ett osannolikt par som löser kriminalfall i ett historiskt, vintrigt Stockholm.

Förutom det osannolika i att en polis skulle slå sig ihop med en barnhusunge är de historiska detaljerna fint återgivna. Nöden, hungern, våldet är ständigt närvarande i Mikas Stockholm. Förutom spädbarnet som inleder berättelsen läggs andra trådar ut som borgar för fler spännande berättelser om Månvind och Hoff.

Passar mellanstadiet, ypperlig som högläsning.

Mitt käraste gyllene barn

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Christina Wahldén
Rabén & Sjögren 2021
Hcg
114 sidor

Mitt käraste gyllene barn är den tredje och (tror jag) avslutande delen i den svit mellanåldersböcker av Christina Wahldén som utspelar sig under och kring Andra världskriget. Alla bygger på ett i olika mån fiktionaliserat återberättande av faktiska livsöden. När det gäller den här följer vi Kaja Finklers öden, genom hennes egna berättelse, ganska precist. Wahldén har tillåtit sig färre egna tillägg än i till exempel Tulpanpojken.

Vi följer Kaja från 1942 då hon som sjuåring smugglas ut ur Warszawas getto, via en tid i en mindre stad, olika koncentrationsläger, befrielsen, vistelsen på olika anstalter för återhämtning i Sverige tills hon slutligen återförenas med sina mamma i Stockholm och reser med henne till New York där hennes morfar bor. Då är hon 11 år och har aldrig gått i skolan. Berövad hela sin barndom ska hon nu börja om i ett nytt land. Och inte heller det blir enkelt.

Det är verkligen en förskräcklig berättelse. Likväl måste vi vara tacksamma för att någon berättar den. För att den vuxna Kaja orkar dela med sig och att Wahldén skriver ner det. Hur kan något sånt här ha hänt? För inte så länge sedan?

Men det har ju hänt, och vi måste försöka förstå det.

Förstå Kajas resa från ett priviligierat liv som rabbinens dotter med skinnmuff och en omhuldande mamma, till att klara sig helt själv som litet barn under de värsta umbäranden i ett dödsläger. Förstå människans förmåga till anpassning, på gott och på ont. Förstå hur förfärliga saker strax blir normala, som att se döda ligga framför en på gatan (och senare i travar i lägret), men också förstå hur någon lyckas överleva, ta sig igen om och återanpassa sig till ett normalt liv efter det Kaja är med om.

Den här är märkt Hcg, det vill säga 9-12. Den kan absolut rekommenderas i åk 7-9 också, särskilt för de som behöver lättare läsning. Det finns inget alls barnsligt över tilltalet här och Wahldén har också inkluderat en del brev och tidningsartiklar som gör läsningen lite svårare. Jag skulle rekommendera den från 11 år och uppåt, gärna som högläsning.

Tjuven på Highland Falcon

klaraonnerfaltLämna en kommentar

M. G. Leonard, Sam Sedgman
Illustrationer Elisa Paganelli
Opal 2021
Hcg
307 sidor

Harrison, kallad Hal, måste följa med sin farbror på en jobbresa för att vara ur vägen när hans mamma ska in på sjukhus för att föda hans lillasyster. Hal vill inte åka ifrån sin familj. Han är inte säker på om han ens vill ha en lillasyster heller faktiskt.

Hals farbror är journalist och tågentusiast, och resan han tar med sin brorson på är inte vilken som helst, utan ångtåget Highland Falcons allra sista tur. En exklusiv tur runt England, Skottland och Wales med kungligheter och kändisar ombord. Och där det finns dyrbarheter finns det tjuvar, så det dröjer inte länge innan den första stölden äger rum, en exklusiv diamantbrosch försvinner. Ganska snart står det klart att det finns en diamattjuv på tåget. Och inte bara det, dessutom finns det en fripassagerare och en massa gulliga hundar.

Hur allt hänger ihop kan vi som läsare kanske gissa eller ana, men lösningen kommer inte förrän i nästa sista kapitlet. Då löser Hal gåtan och avslöjat tjuvens minst sagt okonventionella metoder i bästa Agatha Christiestil. Men innan dess har vi fått oss ett härligt läsäventyr, rikligt illustrerat med Paganellis fina pennteckningar.

Boken är den första i serien om ”Det stora tågäventyret” och fortsättes av Kidnappningen på California Comet (kommer i vår), Mordet på Safari Star (kommer i höst tror jag) och Hotet vid Dödmanspasset (2022). Passar som högläsning eller egen läsning i trean till femman.

Fredagsmys

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Författare och illustratör: Lina Jansson
Opal 2021
Hcf
Bilderbok

Lou och Ellis blir utkörda hemifrån för att mamma och pappa ska ha fest. På gården mellan höghusen är det tomt och tråkigt, alla andra är inne och har fredagsmys. Deras ”Hallå!” ekar tomt och ödsligt, och alldeles för högt visar det sig. En arg gubbe skriker på dem från balkongen. Då beger de sig istället ut i den närliggande skogen. Där hittar de ett spännande spår som de följer…

Det är tuff socialrealism i den här bilderboken som passar bäst för lite äldre barn, från sex år och uppåt kanske. Det blir något av en omvänd Hans och Greta-saga, där barnen följer ett spår i skogen istället för att lämna ett.

Bilderna är fantastiska i Lina Janssons debutbok. Spretiga linjer och väl valda detaljer i stora färgfält i dova, jordiga färger, avbrutna av varm gult ljus från hemmafönstren, lysande rosa himlar eller det skarpa skenet från en ficklampa.

Texten på rim flyter däremot inte helt väl. Vers som ska högläsas är en svår konst att bemästra och här tynger de ner bildberättandet snarare än lyfter det. Bilderna är halsbrytande, texten lite banal.

Passar förskoleklass och uppåt.

Jack och Jack

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Tony Bradman
Argasson 2021
Hcg
63 sidor

Jack Becker och Jack Decker heter nästan precis likadant, bor på samma gata och går i samma klass. Men i övrigt är de inte lika. Jack D är klassens stökige kille, den man säger åt vikarier att se upp med. Jack B är den duktiga pojken, med alla rätt på alla prov och frökens hjälpreda. En dag kommer det en lärarvikarie till klassen och hon förväxlar de båda. Det förändrar både deras uppförande och deras syn på sig själva.

Bradmans nya snabblästa mellanåldersbok är en liten moralitet om hur förutfattade miningar kan förstöra dina chanser i livet, och i synnerhet i skolan. Båda Jackarna visar sig bära på trauman som gjort att de utvecklats åt ena eller andra hållet. Det är så klart ett väldigt förenklat psykologiserande. Samtidigt är det en underhållande och välskriven bok som ger en stunds underhållning och kanske också ingångar till diskussion. Den passar mellanstadiet. Sist i boken finns arbetsuppgifter och diskussionsfrågor.

Fastrarna

klaraonnerfaltLämna en kommentar

fastrarna



Text och bild: Ebba Forslind
Urax 2018
Bilderbok

Ni vet den där känslan när man måste följa med och hälsa på en äldre släkting, fast man inte vill och allting är konstigt och tråkigt där? Maten är inte god och leksakerna gamla och trasiga. Och ingen verkar egentligen bry sig om en för man är inte lika gullig som småsyrrorna. Om det handlar Ebba Forslinds nya bilderbok.

Ebba Forslind skriver i Fastrarna ur barnets perspektiv, med barnets språk och låter flickan berätta sin berättelse själv. Det handlar om varannanveckasliv och syskonskap, vardagsnära teman med hög igenkänningsfaktor. Läsaren bjuds in i berättelsen redan på försättsbladen, där vi möts av leopardmönstrade insidor som signalerar att något spännande, kanske utmanande, är på gång trots vardagsinramningen.

Debuten Jättejättebråttom kom i fjol och fick ett fint mottagande för sin förmåga att fånga känslor och igenkänning i bilderna. I Fastrarna är illustrationerna förment enkla och lätt naivistiska, men lyckas verkligen med just det, att förmedla känslor. Till exempel de lätt höjda axlarna som signalerar motviljan i flickkroppen som går ner för trappan, trots att hon hellre vill vara hemma själv, för det kan hon. Blicken och det lilla knipet med munnen när ingen vill läsa det slitna exemplaret av Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin för henne. Det är inga stora gester men ett effektivt bildberättande.

När allt verkar som tråkigast händer det något. Någon ropviskar i dörren till köket och vill prata på allvar. Det är mammas killes småsyrror som tittar fram i dörröppningen. De är systrarnas fastrar och de frågar om de får bli också jagberättarens fastrar ”om du behöver några, och om du vill ha alltså?” Hon har ju inga, så det går bra. De tre fastrarna, uppdaterade versioner av Beskows tanter, hurrar och jublar.

Ni vet den där känslan när man blir tagen på allvar av någon som är äldre och spännande? Den känslan gör att man växer och klarar av lite allt möjligt. Om det handlar också Ebba Forslinds nya bok. Det är vardagsdramatik och känslor som går rakt in i hjärtat.

De förlorade orden

klaraonnerfaltLämna en kommentar
bokomslag de_forlorade_orden_omslag_inb_0

Robert Macfarlane
Illustrationer: Jackie Morris
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Modernista 2018
Poesi

Är det så att vissa naturord håller på att försvinna ur vårt språk? Det fruktar i alla fall den här bokens upphovsmän. I den här praktvolymen har de samlat bilder och texter om växter och djur för att åter ”frambesvärja dessa förlorade ord”. Det här är naturlyrik för ordkramare.

Lite av originalakvarellernas prakt med guldfolierade bakgrunder har gått förlorad i trycket, men bilderna förmedlar ändå känslan av naturens skönhet på ett alldeles eget sätt. Det är bilder man stannar upp över och betraktar länge. Några är detaljerade som skolboksplanscher, andra visar djuren i sitt naturliga landskap och däremellan kommer uppslag där bokstäverna flyter eller regnar över sidorna tillsammans med stiliserade utsnitt av naturen.

Texten är rimmad vers i en översättning som flyter fint. Macfarlaine leker med tanken på att dikterna kan fungera som trollformler som kan väcka drömmar och fantasi till liv. Språket är inte barnanpassat alls utan innehåller tvärt om många härligt besvärliga ord. Hägern ”bidar sin tid”, kungsfiskaren beskrivs som ”strömdröm, fladderflamma” och maskrosen är en ”gräsmattsmarodör”. Här finns alltså alla chanser att förlora sig i lyckan över språkets magi och i glädjen av att lära sig nya ord.

Visst är det sant att dagens barn kan rabbla färre arter än sina mor- och farföräldrar men jag undrar ändå lite över urvalet. Hur många förskolebarn känner inte till kastanjer, skator och björnbär? Jag delar inte författarens oro där. Några ovanligare arter finns också med, som till exempel gärdsmyg. Det är också några fall där bokens engelska ursprung förvirrar sikten. Bilden på tårpilen liknar mer en skånsk hamlad pil och bilden på snoken liknar faktiskt mer en huggorm – eller är det en hasselsnok, en art som är sällan förekommande i Sverige? Och vattenödlan kanske kunde fått heta vattensalamander. Men med det sagt är detta en underbart vacker bok för både natur- och lyrikälskare.

Den där Jonny Jonsson Johnson

klaraonnerfaltLämna en kommentar
bokomsla den där jonny

Elin Lindell
Alfabeta 2018
Hcg

– Och vad är det för fel på dig då? sa hon.
Ja, det var en bra fråga. Ungefär allt är ju fel på mig. Men åsna är väl ingen diagnos? /…/
På väggen mittemot satt en affisch. ”Lider du av analinkontinens?” stod det.
– Jag liter av analinkontinens, sa jag.
– Oj då, sa tanten /…/

Elin Lindell debuterade tillsammans med Lisa Bjärbo med Stora syndboken 2006 och har sedan dess skrivit flera fina fackböcker för mellanstadiet i samarbete med bland andra Bjärbo och Jennie Persson. Mest framgång har hon dock haft med böckerna om Jördis som inleddes med Borttappat: katt, kompis, kalsong 2014. I Den där Jonny Jonsson Johnson, som lanseras som den första boken om Jonny, försöker hon sig på ett liknande koncept fast för lite äldre läsare.

Jonny går i sjuan, bor växelvis hon mamma och pappa, har en kompis – Elias som är lite egen – och har en liten tendens att röra ihop saker för sig. Att den störigaste killen i klassen, Nicolai, berättar för Jonny att han kommer att bli kriminell på grund av sitt namn (namn som slutar på y är överrepresenterade i svenska fängelser) hjälper inte precis till. Nu får Jonny dessutom för sig att hans föräldrar är på väg att flytta ihop igen, något som han inte tycker verkar vara en bra ide, de två har aldrig kunnat komma överens om någonting, inte ens om vad Jonny ska heta in efternamn.

Det här är en bok med temat förvecklingskomedi. Lindell låter oss läsare får vara steget före Jonny så att vi anar vilka gropar han är på väg att rasa ner i innan det händer. Det blir också riktigt roligt flera gånger när Jonny försöker ta sig ur situationer och säger helt fel saker. Dialogerna är träffsäkra och får mig att skratta högt. Letar man efter en rolig högläsningsbok för mellanstadiet är det här ett säkert val.

Jag heter Beata

klaraonnerfaltLämna en kommentar


Katarina Kieri
Illustrationer Anna Sandler
Lilla Piratförlaget, 2018
Hcf

I Katarina Kieris Jag heter Beata dallrar dramatiken precis under ytan, precis som det ofta göra hos Kieri. Det är inte den stora dramatiken dock, utan vardagsdramatiken. Familjedramatiken, kompisdramatiken. Jag blir påmind om Födelsedagsmamman från 2003 där spänningen kretsar kring hur två barn ska lyckas uppvakta sin ensamstående mamma på morgonen med allt vad det innebär: sätta klockan, koka kaffe.

I Beatas berättelse får vi följa henne några veckor innan jul. Vi får veta att hon är åtta år, har en bror som är död, två kompisar som heter Lina och Saga, önskar att hon hade glasögon, gillar att spela bordtennis och är kär i sin kusin. Hon går i skolan, leker med sina kompisar, gruffas med sin storebror och åker och hälsar på sin mormor och sin kusin. Sen händer det inte så mycket mer i den här berättelsen, utan det som är viktigt i boken tar plats inne i Beatas huvud. Hon tänker mycket och ganska mycket på den döda brodern, Sven, som dog när han var ett år, flera år innan Beata föddes. Men hemma är det ingen som pratar om Sven och Beata har så många frågor som hon inte vågar ställa. Kieri lyckas med Beatas röst få till ett tilltal som är direkt och barnnära och hon lyckas visa på de avgrunder av oro som kan öppna sig när man inte vågar fråga eller när man råkar säga fel sak. Små gester, stora tankar.

Passar duktiga läsare på lågstadiet, eller som högläsning.