Robert Macfarlane
Illustrationer: Jackie Morris
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Modernista 2018
Poesi

Är det så att vissa naturord håller på att försvinna ur vårt språk? Det fruktar i alla fall den här bokens upphovsmän. I den här praktvolymen har de samlat bilder och texter om växter och djur för att åter ”frambesvärja dessa förlorade ord”. Det här är naturlyrik för ordkramare.

Lite av originalakvarellernas prakt med guldfolierade bakgrunder har gått förlorad i trycket, men bilderna förmedlar ändå känslan av naturens skönhet på ett alldeles eget sätt. Det är bilder man stannar upp över och betraktar länge. Några är detaljerade som skolboksplanscher, andra visar djuren i sitt naturliga landskap och däremellan kommer uppslag där bokstäverna flyter eller regnar över sidorna tillsammans med stiliserade utsnitt av naturen.

Texten är rimmad vers i en översättning som flyter fint. Macfarlaine leker med tanken på att dikterna kan fungera som trollformler som kan väcka drömmar och fantasi till liv. Språket är inte barnanpassat alls utan innehåller tvärt om många härligt besvärliga ord. Hägern ”bidar sin tid”, kungsfiskaren beskrivs som ”strömdröm, fladderflamma” och maskrosen är en ”gräsmattsmarodör”. Här finns alltså alla chanser att förlora sig i lyckan över språkets magi och i glädjen av att lära sig nya ord.

Visst är det sant att dagens barn kan rabbla färre arter än sina mor- och farföräldrar men jag undrar ändå lite över urvalet. Hur många förskolebarn känner inte till kastanjer, skator och björnbär? Jag delar inte författarens oro där. Några ovanligare arter finns också med, som till exempel gärdsmyg. Det är också några fall där bokens engelska ursprung förvirrar sikten. Bilden på tårpilen liknar mer en skånsk hamlad pil och bilden på snoken liknar faktiskt mer en huggorm – eller är det en hasselsnok, en art som är sällan förekommande i Sverige? Och vattenödlan kanske kunde fått heta vattensalamander. Men med det sagt är detta en underbart vacker bok för både natur- och lyrikälskare.