Bilderböcker

Vilse

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Text och bild: Elin Sandström
Rabén & Sjögren 2023
Hcf
Bilderbok

När Agnes ska gå hem genom skogen känner hon plötsligt inte igen sig. Hon möter en flicka som också är vilse och hjälper henne att hitta några stenar hon tappat. Men det är något som är konstigt med flickan, hon har tappat minnet. Efter hand som som de hittar stenarna kommer flickans minne tillbaka. Vem är hon? Och ska Agnes hitta hem igen?

Elin Sandström har hitintills gett ut en handfull titlar i egenskap av illustratör. Det är en mystisk och spännande handling i hennes första egna bok. Och även om det inte är något fel på varken den eller språket, så är det ändå helt klart illustrationerna som är den riktigt stora behållningen i den här bilderboken för lite äldre barn.

Vi följer Agnes genom skogen där ljuset går från sen eftermiddag, via skymning till mörker. Naturen är trolsk, men utan att vara insmickrande. Det är vilt, lite farligt och spretigt, men väldigt vackert. Månen kommer upp, följer de två flickorna och kastar dramatiska skuggor över deras väg. Perspektiven skiftar och är ibland hisnande och drastiska. Färgerna är både dova och lysande. Det märks att detta är en berättelse av någon med stor kärlek både till naturen och till fantasin.

6-9 år säger förlagets rekommendationer. Jag skulle vilja påstå att detta är en bok som läser bäst från tvåan till femman – sexan. Det är inte så mycket text, men den har ett lite vuxen tilltal och och bilderna är också av det lite mer krävande slaget. Den passar perfekt för alla som gillar mys-rys och som gärna vill ha illustrationer till det lästa. Kan också fundera som högläsning om alla kan se illustrationerna.

Monsteriet

klaraonnerfaltLämna en kommentar

junaida
Bokförlaget trasten 2022
Hcf
Bilderbok

Peter Pan-pristagaren junaidas bok Monsteriet är en fest för ögat och en hyllning till leken. Det finns blinkningar både till Det levande slottet och Till vildingarnas land, men framförallt känner vi igen den alldeles speciella japanska demon- och monstervärld som vi möter i till exempel Min granne Totoro eller Spirited away.

När monstren som bor i Monsteriet plötslig kommer lös i staden kan ingen längre gå ut. Barnen som är instängda i sin lägenhet är uttråkade. Men sedan ger de sig ut på en resa i fantasin men hjälp av en tom kartong. Detta är ett klassiskt motiv som vi mött i barnlitteraturen från till exempel Fröken ensam hemma åker gungstol till Nu är du en höna via Aja baja Alfons Åberg. Här är det genomfört i en explosion av klara färger och vackra och fantasifulla detaljer.

I Japan är junaida en välkänd illustratör och författare som också driver ett eget förlag. Detta är den första bok av honom som översatts till svenska. När jag läser den är jag färgad av världsläget så klart och tänker på alla barn som inte kan gå ut, inte får göra det de brukar göra på grund av väpnade konflikter och därför är hänvisade till det mest grundläggande: den egna fantasin och en enkel kartong.

I junaidas saga blir barnens fantasiresa lösningen, när dagen åter gryr är staden befriad. Boken i sig blir en paus från verkligheten i, technicolor, full med regnbågar och blommor. Efter den injektionen står vi alla starkare inför nya utmaningar.

De tre bockarna Bruse

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Mac Barnett
Illustrationer: Jon Klassen
Lilla Piratförlaget 2023
Hcf
Bilderbok

Lurig titel på den här boken. De tre bockarna Bruse. Denna klassiska saga, berättad och sjungen tusen och tusen gånger. Inte minst av Rörvik/Moursund, till min dokumenterade förtjusning. Nu när ett annat radarpar ger sig på den klassiska sagan är det dock inte alls bockarna som, trots bokens titel, står i centrum, utan den lilla rackaren under bron. Trollet.

Där sitter han i leran och smutsen och hungrar under sin skruttiga bro. Så svulten att han petar ut öronvax och navelgojs och mumsar i sig. Så klart blir han uppspelt när han hör det lovande klappret av klövar på bron för han ”..älskar bock! Som grillad bockfilé på spett. Friterad bock, så mör och spröd. Bockpastej på rostat bröd.” Men det är ju så klart en väldigt liten bock. Och trollet är inte dummare än att han gärna väntar på ett större byte.

Vi vet ju alla hur det ska gå. Ändå tillför Barnett och Klassens version en hel del nytt. Det är för det första trollperspektivet. Vi får nästan sympati för det äckliga trollet i sin ensamhet och hunger under bron. Sen är det överraskningsmomentet; vi vet att sista bocken är stor, men hur stor den verkligen kan vara, det är svårt att föreställa sig innan man läst. Men det är ju också Klassens bilder. De brunmurriga som med hjälp av skarpa kontraster, få men tydliga detaljer och distinkta blickar, som vi lärt oss älska i mästerverk som Jag vill ha min hatt, och som jämte Barnetts humoristiska text gör denna bilderbok till en riktig läsfest. Inget skolbibliotek med lågstadium och självaktning bör missa den!

Bra jobbat, mamma pingvin

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Chris Haughton
Lilla piratförlaget 2022
Bilderbok

Chris Haugton har tagit svenska bibliotek med storm med sina färgglada, lite stiliserade djurbilderböcker. Jag har aldrig träffat en barnbibliotekarie som inte älskar de här böckerna. Det är krabbor, apor, hundar, fåglar och nu har det blivit dags för pingvinerna. Det är första gången jag djupdyker i en Chris Haughton-bilderbok och jag är väldigt nyfiken på vad det är som fascinerar så.

Berättelsen är rak och enkel: mamma Pingvin ska ut och fiska middag. På land står pappa Pingvin och pingvinbarnet och tittar på och kommenterar. Det blir ett litet motgångsmoment i mitten, men allt går så klart bra och lilla Pingvin får sin middagsfisk.

Boken inleds med en vacker tapet i blått med pingviner i siluett mot den Antarktiska kvällshimlen. Samma tapet återkommer i slutet. När berättelsen kommer igång slås man framför allt av de starka, nästan fluorerande, och kontrastrika färgerna. Stora vita fält av snövidder mot turkosblå himmel. Pingvinerna har fått lysande orangea bröst och rosa-röda näbbar. Haughton jobbar både med stora kontraster och många nyanser. Vattnet går till exempel i flera nyanser av blått. Texten är sparsmakad med inte mer än ett par-tre meningar per sida. Sidorna med mamman Pingvins jaktäventyr varvas med pappans och barnets dialog. Hela tiden upprepas: ”Bra jobbat, mamma Pingvin.” och ”‘Och sen kommer hon hem, eller hur?’ ‘Klart hon gör'”.

Det är stiligt genomfört: både enkelt, snyggt, gulligt, roligt, trösterikt och lite spännande. Jag förstår helt klart svenska barnbibliotekariers förtjusning i Haughton och sällar mig till hyllningskören. Passar förskolan och lågstadiet.

Två små riddare

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Björn F. Rörvik
Illustrationer: Alice Lima de Faria
Lilla Piratförlaget 2022
Hcf
Bilderbok

En ny bok av Björn F. Rörvik, i Sverige främst känd för de knasiga bilderböckerna om Bockarna Bruse och trollet, dessutom illustrerad av den begåvade Alice Lima de Faria (Det var inte jag sa Robin Hund och Fågelfesten) borde vara en fest. Därför är det med extrema förväntningar jag öppnar Två små riddare. Och ni vet ju hur det är med extrema förväntningar. De är alltid svåra att leva upp till och bäddar nästan alltid för besvikelse.

I Rörviks nya bok, ”Fritt efter en idé av Jacob Lima de Farida Loe”, får vi möta två små riddare som inte är riktigt som de andra riddarna, och en prinsessa som inte lever upp till förväntningarna på den traditionella prinsessrollen och en drake som kanske inte är så hemsk som en sagodrake brukar vara. Riddarna blir kvar i borgen när alla andra åker iväg på riddarturnering. Därför blir det de som får uppdraget att hämta hem den bortsprungna prinsessan, även om de inte är så lämpade. Prinsessan å sin sida vill inte bli räddad. Hon är på rockkonsert i drakens håla i tuffa kläder och har hur kul som helst.

Det finns två problem här. För det första litar inte texten på bilderna. Vid upprepade tillfällen berättar den sånt som redan finns i bilderna. Det gör denna ovanligt tjocka bilderbok till en illustrerad berättelse snarare än en bilderbok. Det andra är att vi alla har hört den här berättelsen, eller varianter av den, förut. Både roligare och mer originellt berättat.

Det är en fin bok med fina illustrationer, men kanske att betrakta som en mellanbok från två barnbokskreatörer som jag hade förväntat mig ännu mer av. Den passar f-klass och lågstadiet.

Stora Antonio

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Elise Gravel
Natur & Kultur 2022
Hcf
Bilderbok

Av kanadensiska Elise Gravel har tidigare kommit tre böcker på svenska. Dels de fina lättlästa faktaböckerna om flugor och maskar (Lilla pirat förlaget 2013) och Jag vill ha ett monster! på NoK 2017. Den här boken är klassad som bilderbok, men egentligen är den en biografi över en verklig person som föddes 1925 i dåvarande Jugoslavien, levde större delen av sitt liv i Kanada och dog 2003 i Montréal.

Antonio var just stor, 193 cm och 210 kg, och mycket stark. Han levde sitt liv som ”stark man”, drog bussar och tåg i sina långa tjocka flätor, brottades mot björnar och drog upp träd med rötterna.

Detta är en fin berättelse med Gravels karakteristiska illustrationer, som andas mycket kärlek till detta udda livsöde. Texten är kortfattad och i det stora hela funkar det mycket bra. Det är bara vid ett tillfälle som det blir luddigt. ”Men efter att hans hjärta blivit krossat är han väldigt sällan hemma. Han lever nästan alltid utomhus” får vi plötsligt veta. Vem älskade han? Hur krossades hans hjärta? undrar man så klart. Som vuxen läsare anar man ett tragiskt livsöde bakom livet utomhus och kanske hade vi velat veta mer här.

Den här boken kan passa som egen läsning på lågstadiet för de som vill ha böcker med lite text och mycket bilder. Den passar också som högläsning från förskolan och uppåt.

Furan

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Lisen Adbåge
Rabén & Sjögren
Hcf
Bilderbok

En familj med två barn och nybyggarambitioner fäller några väldiga furor för att bygga sitt drömhus på sin drömtomt. Fram med motorsågen, här ska det bli en nystart. Men träden gör motstånd, de blöder, de barrar och krafsar på fönstren även efter att de huggits ner och hyvlats till plank. Det är nog till och med så att de spökar. går igen. hämnas och vill ta tillbaka det som var deras.

Färgerna är vackert naturnära, sandgult, brunt och grönt, men blir allt dovare ju närmre det hemska slutet vi kommer. De fina spretiga små detaljerna som vi förknippar med Lisen Adbåge finns med i viss mån, men det är i det stora hela ett mer avskalat intryck som hon bjuder på här.

Lisen Adbåges syster Emma Adbåge kom ut som civilisationskritiker redan i Gropen från 2018 och i Naturen från förra året tog hon den ett steg längre. Det är svårt att inte jämföra Furan med Naturen alldeles oavsett om de är skapade av två tvillingsystrar eller ej. Båda verken sätter människans relation till naturen i centrum och sätter strålkastarljuset på det ojämlika i förhållandet. Människan tvingar naturen till anpassning, men i ingen av dessa böckerna låter naturen sig kväsas. I Furan går författaren ett steg längre och låter naturen bli ond och hämndlysten. Naturen tvingar tillbaka det som till den hör. Det blir landsbyggdsgotik, en riktigt otäck skräckhistoria för förskolebarn, att läsa inte allt för nära sänggående.

Vitvivan och Gullsippan

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Pija Lindenbaum
Lilla Piratförlaget 2021
Hcf
Bilderbok

En ny bok av Pija Lindenbaum är varje gång en stor litterär händelse. Men om man läst och gillat hennes bilderböcker i så många år som jag är det också med lite bävan man öppnar boken. Hur ska det bli den här gången? Hur länge kan det bara fortsätta att vara så väldigt bra? Kan Pija Lindenbaum fortsätt att skapa bok efter bok som är relevant och ny men som ändå är precis så där Lindenbaumsk som jag älskar?

Det finns mycket Lindenbaumskt här. Färgerna så klart. Chockerande gult, rosa och grönt kontrasteras mot dovt lila, blått och grått. Och så myllret, det är inte småpappor eller fårskallar den här gången, utan en massa barn, ”Kanske tusen”. De toppiga bergen som inringar och omger, utgör en kuliss, finns med. Och så klart de helt klockrena formuleringarna.

”Varje dag blir det lunch med efterrätt.
När vi tuggat ur sjunger vi ‘Herr Kantarell’.
Då kan dom andra passa på att duka av och diska.
Nån ska ju göra det också.”

Och de som ska duka av är Gullsippan. Det är barnen som bor i huset med de gröna fönsterluckorna. I det med de röda bor Vitvivan. De får sjunga, måla, slappa och hoppa studsmatta. Den som bestämmer är Schäfen, en långsmal hund i prästrock och pipkrage.

Vad är det Lindenbaum beskriver? Barndomen är det första jag tänker. Det slutar ju med att barnen går iväg (för de står så klart inte ut med orättvisorna, de gör en stillsam revolution) och letar efter en egen lägenhet, så som barn brukar när de fått nog av sina föräldrar. Sen får jag höra att hon baserat boken på en kompis berättelse om när hon bodde i en sekt i Österrike på 70-talet. Det är ju kul att veta att alpchaleten inte är där av en slump, men det har egentligen inte så stor betydelse. Vi som läser kan ju tolka berättelsen hur vi vill ändå. Och det finns så mycket att fundera över här. Som till exempel att det kan vara skönt när någon annan bestämmer. Eller att orättvisor faktiskt finns. Vissa får vila medan andra blir tvingade att jobba. Och Schäfen, den väldigt konstiga hunden, henne kan vi prata om läge. Hon är både komisk och rätt läskig. Vi kan också prata om titeln, det tvärtomspråkiga i Vitvivan och Gullsippan.

Så svaret är tydligen ja. Pija Lundenbaum lyckas både vara nyskapande och helt sig själv samtidigt, ännu en gång. Vitvivan och Gullsippan kommer dessutom i lite extrastort lyxigt format med fint klotband och tjockt papper. Den ska tåla många bläddringar av en massa små händer.

En bilderbok som passar alla åldrar.



Tidernas djur

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Elin Ruuth
Illustratör: Johanna Magoria

Om djur i historien handlar denna lite annorlunda rimmade bilderbok av Elin Ruuth och Johanna Magoria. Djuren är historiska på lite olika sätt. Några är kända, som hunden Laika, hästen Marocco, lammet Dolly eller späckhuggaren Keiko. Andra är historiska i betydelsen utdöda, som dronten och pungvargen. Ytterligare ett gäng är mer kända som viktiga under en särskild tidsperiod, dit hör till exempel de loppspridande pestråttorna och Egyptens mumifierade katter.

Varje djur får ett uppslag med helsidesillustration och en dikt i två strofer. Rimmen ligger riktigt fint i munnen och är lätta att läsa högt. Illustrationerna är utsökta, i fylliga, lite dova färger.

Passar främst på lågstadiet, även om ämnet kan fascinera också äldre elever.

Farväl

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Anders Holmer
Natur & Kultur 2021
Hcf
Bilderbok

Framsidan på den här boken ger inte på länga vägar när en rättvis bild av det universum som ryms i den. Och det kommer inte den här texten att göra heller. Jag hade fått skriva en roman för att komma i närheten.

Farväl är Anders Holmers fjärde bilderbok. Han debuterade med Allting händer 2017 som följdes upp av Inget händer 2019 och däremellan kom Regn 2018. Allting händer med dikter med inslag av nonsensvers och absurdism beskrev jag som en hyllning till lekfullheten och fantasin. I Regn hade stilen stramats upp till haiku, orden blivit färre och allvaret kanske lite större. I den här boken har orden försvunnit helt och illustrationerna får stå helt för sig själva och även om det fortfarande är en hyllning till fantasin är ämnet gravallvarligt.

Jag deltog i en diskussion på Twitter för ett tag sedan om vad vi ska kalla den här sortens böcker. Svenska barnboksinstitutet använder ”textlösa böcker” och jag har också sett många som använder sig av den engelska beteckningen ”scilent books”, eller en direktöversättning av den, ”tysta böcker”. Diskussionen jag deltog handlade om att de här böckerna knappast kan kallas för tysta, de ger oftast upphov till väldigt mycket ord och samtal. Men att textlösa böcker inte heller känns rätt, eftersom det signalerar en avsaknad av något, att orden borde varit där. Och så är det ju inte heller. Bilderböcker med enbart bilder står oftast väldigt väl för sig själva. De har blivit allt mer omtalade på senare år och används mycket i språkutvecklande arbete. Det mest kända exemplet är kanske Ankomsten av ALMA-pristagaren Shaun Tan.

Anders Holmers berättelse är vad den heter, ett farväl. Till skillnad från hans tidigare böcker finns en sammanhållen berättelse, även om den innehåller en rejäl utflykt i form av ett äventyr i fantasin. Huvudpersonen, ett barn, reser till sitt ”vildingarnas land”, det ställe i fantasin som barn kan bege sig när de behöver ta skydd från en allt för hemsk verklighet. Det är en historia om sorg och acceptans, om att ta hjälp av fantasin och leken för att ta sig igenom det svåra.

Uppslagen fylls av delikata illustrationer i vattenfärg, både sparsmakade och storslagna, med fina detaljer. Här finns som sagt ett helt romanuniversum mellan pärmarna och hur mycket helst att prata om. För den som vågar.

Passar alla åldrar.