Två små riddare

Björn F. Rörvik
Illustrationer: Alice Lima de Faria
Lilla Piratförlaget 2022
Hcf
Bilderbok

En ny bok av Björn F. Rörvik, i Sverige främst känd för de knasiga bilderböckerna om Bockarna Bruse och trollet, dessutom illustrerad av den begåvade Alice Lima de Faria (Det var inte jag sa Robin Hund och Fågelfesten) borde vara en fest. Därför är det med extrema förväntningar jag öppnar Två små riddare. Och ni vet ju hur det är med extrema förväntningar. De är alltid svåra att leva upp till och bäddar nästan alltid för besvikelse.

I Rörviks nya bok, ”Fritt efter en idé av Jacob Lima de Farida Loe”, får vi möta två små riddare som inte är riktigt som de andra riddarna, och en prinsessa som inte lever upp till förväntningarna på den traditionella prinsessrollen och en drake som kanske inte är så hemsk som en sagodrake brukar vara. Riddarna blir kvar i borgen när alla andra åker iväg på riddarturnering. Därför blir det de som får uppdraget att hämta hem den bortsprungna prinsessan, även om de inte är så lämpade. Prinsessan å sin sida vill inte bli räddad. Hon är på rockkonsert i drakens håla i tuffa kläder och har hur kul som helst.

Det finns två problem här. För det första litar inte texten på bilderna. Vid upprepade tillfällen berättar den sånt som redan finns i bilderna. Det gör denna ovanligt tjocka bilderbok till en illustrerad berättelse snarare än en bilderbok. Det andra är att vi alla har hört den här berättelsen, eller varianter av den, förut. Både roligare och mer originellt berättat.

Det är en fin bok med fina illustrationer, men kanske att betrakta som en mellanbok från två barnbokskreatörer som jag hade förväntat mig ännu mer av. Den passar f-klass och lågstadiet.

Stora Antonio

Elise Gravel
Natur & Kultur 2022
Hcf
Bilderbok

Av kanadensiska Elise Gravel har tidigare kommit tre böcker på svenska. Dels de fina lättlästa faktaböckerna om flugor och maskar (Lilla pirat förlaget 2013) och Jag vill ha ett monster! på NoK 2017. Den här boken är klassad som bilderbok, men egentligen är den en biografi över en verklig person som föddes 1925 i dåvarande Jugoslavien, levde större delen av sitt liv i Kanada och dog 2003 i Montréal.

Antonio var just stor, 193 cm och 210 kg, och mycket stark. Han levde sitt liv som ”stark man”, drog bussar och tåg i sina långa tjocka flätor, brottades mot björnar och drog upp träd med rötterna.

Detta är en fin berättelse med Gravels karakteristiska illustrationer, som andas mycket kärlek till detta udda livsöde. Texten är kortfattad och i det stora hela funkar det mycket bra. Det är bara vid ett tillfälle som det blir luddigt. ”Men efter att hans hjärta blivit krossat är han väldigt sällan hemma. Han lever nästan alltid utomhus” får vi plötsligt veta. Vem älskade han? Hur krossades hans hjärta? undrar man så klart. Som vuxen läsare anar man ett tragiskt livsöde bakom livet utomhus och kanske hade vi velat veta mer här.

Den här boken kan passa som egen läsning på lågstadiet för de som vill ha böcker med lite text och mycket bilder. Den passar också som högläsning från förskolan och uppåt.

Furan

Lisen Adbåge
Rabén & Sjögren
Hcf
Bilderbok

En familj med två barn och nybyggarambitioner fäller några väldiga furor för att bygga sitt drömhus på sin drömtomt. Fram med motorsågen, här ska det bli en nystart. Men träden gör motstånd, de blöder, de barrar och krafsar på fönstren även efter att de huggits ner och hyvlats till plank. Det är nog till och med så att de spökar. går igen. hämnas och vill ta tillbaka det som var deras.

Färgerna är vackert naturnära, sandgult, brunt och grönt, men blir allt dovare ju närmre det hemska slutet vi kommer. De fina spretiga små detaljerna som vi förknippar med Lisen Adbåge finns med i viss mån, men det är i det stora hela ett mer avskalat intryck som hon bjuder på här.

Lisen Adbåges syster Emma Adbåge kom ut som civilisationskritiker redan i Gropen från 2018 och i Naturen från förra året tog hon den ett steg längre. Det är svårt att inte jämföra Furan med Naturen alldeles oavsett om de är skapade av två tvillingsystrar eller ej. Båda verken sätter människans relation till naturen i centrum och sätter strålkastarljuset på det ojämlika i förhållandet. Människan tvingar naturen till anpassning, men i ingen av dessa böckerna låter naturen sig kväsas. I Furan går författaren ett steg längre och låter naturen bli ond och hämndlysten. Naturen tvingar tillbaka det som till den hör. Det blir landsbyggdsgotik, en riktigt otäck skräckhistoria för förskolebarn, att läsa inte allt för nära sänggående.

Vitvivan och Gullsippan

Pija Lindenbaum
Lilla Piratförlaget 2021
Hcf
Bilderbok

En ny bok av Pija Lindenbaum är varje gång en stor litterär händelse. Men om man läst och gillat hennes bilderböcker i så många år som jag är det också med lite bävan man öppnar boken. Hur ska det bli den här gången? Hur länge kan det bara fortsätta att vara så väldigt bra? Kan Pija Lindenbaum fortsätt att skapa bok efter bok som är relevant och ny men som ändå är precis så där Lindenbaumsk som jag älskar?

Det finns mycket Lindenbaumskt här. Färgerna så klart. Chockerande gult, rosa och grönt kontrasteras mot dovt lila, blått och grått. Och så myllret, det är inte småpappor eller fårskallar den här gången, utan en massa barn, ”Kanske tusen”. De toppiga bergen som inringar och omger, utgör en kuliss, finns med. Och så klart de helt klockrena formuleringarna.

”Varje dag blir det lunch med efterrätt.
När vi tuggat ur sjunger vi ‘Herr Kantarell’.
Då kan dom andra passa på att duka av och diska.
Nån ska ju göra det också.”


Och de som ska duka av är Gullsippan. Det är barnen som bor i huset med de gröna fönsterluckorna. I det med de röda bor Vitvivan. De får sjunga, måla, slappa och hoppa studsmatta. Den som bestämmer är Schäfen, en långsmal hund i prästrock och pipkrage.

Vad är det Lindenbaum beskriver? Barndomen är det första jag tänker. Det slutar ju med att barnen går iväg (för de står så klart inte ut med orättvisorna, de gör en stillsam revolution) och letar efter en egen lägenhet, så som barn brukar när de fått nog av sina föräldrar. Sen får jag höra att hon baserat boken på en kompis berättelse om när hon bodde i en sekt i Österrike på 70-talet. Det är ju kul att veta att alpchaleten inte är där av en slump, men det har egentligen inte så stor betydelse. Vi som läser kan ju tolka berättelsen hur vi vill ändå. Och det finns så mycket att fundera över här. Som till exempel att det kan vara skönt när någon annan bestämmer. Eller att orättvisor faktiskt finns. Vissa får vila medan andra blir tvingade att jobba. Och Schäfen, den väldigt konstiga hunden, henne kan vi prata om läge. Hon är både komisk och rätt läskig. Vi kan också prata om titeln, det tvärtomspråkiga i Vitvivan och Gullsippan.

Så svaret är tydligen ja. Pija Lundenbaum lyckas både vara nyskapande och helt sig själv samtidigt, ännu en gång. Vitvivan och Gullsippan kommer dessutom i lite extrastort lyxigt format med fint klotband och tjockt papper. Den ska tåla många bläddringar av en massa små händer.

En bilderbok som passar alla åldrar.



Tidernas djur

Elin Ruuth
Illustratör: Johanna Magoria

Om djur i historien handlar denna lite annorlunda rimmade bilderbok av Elin Ruuth och Johanna Magoria. Djuren är historiska på lite olika sätt. Några är kända, som hunden Laika, hästen Marocco, lammet Dolly eller späckhuggaren Keiko. Andra är historiska i betydelsen utdöda, som dronten och pungvargen. Ytterligare ett gäng är mer kända som viktiga under en särskild tidsperiod, dit hör till exempel de loppspridande pestråttorna och Egyptens mumifierade katter.

Varje djur får ett uppslag med helsidesillustration och en dikt i två strofer. Rimmen ligger riktigt fint i munnen och är lätta att läsa högt. Illustrationerna är utsökta, i fylliga, lite dova färger.

Passar främst på lågstadiet, även om ämnet kan fascinera också äldre elever.

Farväl

Anders Holmer
Natur & Kultur 2021
Hcf
Bilderbok

Framsidan på den här boken ger inte på länga vägar när en rättvis bild av det universum som ryms i den. Och det kommer inte den här texten att göra heller. Jag hade fått skriva en roman för att komma i närheten.

Farväl är Anders Holmers fjärde bilderbok. Han debuterade med Allting händer 2017 som följdes upp av Inget händer 2019 och däremellan kom Regn 2018. Allting händer med dikter med inslag av nonsensvers och absurdism beskrev jag som en hyllning till lekfullheten och fantasin. I Regn hade stilen stramats upp till haiku, orden blivit färre och allvaret kanske lite större. I den här boken har orden försvunnit helt och illustrationerna får stå helt för sig själva och även om det fortfarande är en hyllning till fantasin är ämnet gravallvarligt.

Jag deltog i en diskussion på Twitter för ett tag sedan om vad vi ska kalla den här sortens böcker. Svenska barnboksinstitutet använder ”textlösa böcker” och jag har också sett många som använder sig av den engelska beteckningen ”scilent books”, eller en direktöversättning av den, ”tysta böcker”. Diskussionen jag deltog handlade om att de här böckerna knappast kan kallas för tysta, de ger oftast upphov till väldigt mycket ord och samtal. Men att textlösa böcker inte heller känns rätt, eftersom det signalerar en avsaknad av något, att orden borde varit där. Och så är det ju inte heller. Bilderböcker med enbart bilder står oftast väldigt väl för sig själva. De har blivit allt mer omtalade på senare år och används mycket i språkutvecklande arbete. Det mest kända exemplet är kanske Ankomsten av ALMA-pristagaren Shaun Tan.

Anders Holmers berättelse är vad den heter, ett farväl. Till skillnad från hans tidigare böcker finns en sammanhållen berättelse, även om den innehåller en rejäl utflykt i form av ett äventyr i fantasin. Huvudpersonen, ett barn, reser till sitt ”vildingarnas land”, det ställe i fantasin som barn kan bege sig när de behöver ta skydd från en allt för hemsk verklighet. Det är en historia om sorg och acceptans, om att ta hjälp av fantasin och leken för att ta sig igenom det svåra.

Uppslagen fylls av delikata illustrationer i vattenfärg, både sparsmakade och storslagna, med fina detaljer. Här finns som sagt ett helt romanuniversum mellan pärmarna och hur mycket helst att prata om. För den som vågar.

Passar alla åldrar.

Ingenting och ALLT

Naima Chahboun
Illustrationer: Magdalena Cavallin
Rabén & Sjögren 2021
Bilderbok

Det här är en bok som kliar och skaver. En bok full av frågor, som visserligen får svar, men som ändå ger en ännu fler frågor. Hur började allt? Vad betyder oändligt? Hur smakar en dinosaurie? Texten är i form av en dialog mellan ett jag och ett du. Kanske ett barn och en vuxen, kanske mellan två barn som leker. Illustrationerna i detaljrik, näst in till plottrig, kollageteknik ger heller inga svar, utan bara fler frågor.

Vad vill boken? Vem ska läsa den? Vad är den bra för? Det är frågor vi ofta ställer till barnlitteraturen, men Chahboun och Cavallins bilderboksdebut ställer sig ovanför den typen av frågor. Här är det upp till läsare att ta emot det de vill och kan och göra sina egna tolkningar, ställa sina egna frågor och prova sina egna svar.

Kanske är boken en slags uppföljning, fast för barn, till Naima Chabouns diktsamling Äpplen och päron från 2019. Jag har inte läst den, men den beskriv med ord som även kan passa in på Ingenting och ALLT, den spänner ”bågen mot vetandets och förnuftets horisont”.

Den här boken kan passa barn som är i åldern för de stora frågorna, de som är nyfikna på dinosaurier och rymden. Men den passar lika bra att läsa med äldre barn. Alla som är redo att öppna sitt sinne för ett rejält ”mind fuck”, som min 12-årige medläsare kallade det.

Fredagsmys

Författare och illustratör: Lina Jansson
Opal 2021
Hcf
Bilderbok

Lou och Ellis blir utkörda hemifrån för att mamma och pappa ska ha fest. På gården mellan höghusen är det tomt och tråkigt, alla andra är inne och har fredagsmys. Deras ”Hallå!” ekar tomt och ödsligt, och alldeles för högt visar det sig. En arg gubbe skriker på dem från balkongen. Då beger de sig istället ut i den närliggande skogen. Där hittar de ett spännande spår som de följer…

Det är tuff socialrealism i den här bilderboken som passar bäst för lite äldre barn, från sex år och uppåt kanske. Det blir något av en omvänd Hans och Greta-saga, där barnen följer ett spår i skogen istället för att lämna ett.

Bilderna är fantastiska i Lina Janssons debutbok. Spretiga linjer och väl valda detaljer i stora färgfält i dova, jordiga färger, avbrutna av varm gult ljus från hemmafönstren, lysande rosa himlar eller det skarpa skenet från en ficklampa.

Texten på rim flyter däremot inte helt väl. Vers som ska högläsas är en svår konst att bemästra och här tynger de ner bildberättandet snarare än lyfter det. Bilderna är halsbrytande, texten lite banal.

Passar förskoleklass och uppåt.

Fastrarna

fastrarna



Text och bild: Ebba Forslind
Urax 2018
Bilderbok

Ni vet den där känslan när man måste följa med och hälsa på en äldre släkting, fast man inte vill och allting är konstigt och tråkigt där? Maten är inte god och leksakerna gamla och trasiga. Och ingen verkar egentligen bry sig om en för man är inte lika gullig som småsyrrorna. Om det handlar Ebba Forslinds nya bilderbok.

Ebba Forslind skriver i Fastrarna ur barnets perspektiv, med barnets språk och låter flickan berätta sin berättelse själv. Det handlar om varannanveckasliv och syskonskap, vardagsnära teman med hög igenkänningsfaktor. Läsaren bjuds in i berättelsen redan på försättsbladen, där vi möts av leopardmönstrade insidor som signalerar att något spännande, kanske utmanande, är på gång trots vardagsinramningen.

Debuten Jättejättebråttom kom i fjol och fick ett fint mottagande för sin förmåga att fånga känslor och igenkänning i bilderna. I Fastrarna är illustrationerna förment enkla och lätt naivistiska, men lyckas verkligen med just det, att förmedla känslor. Till exempel de lätt höjda axlarna som signalerar motviljan i flickkroppen som går ner för trappan, trots att hon hellre vill vara hemma själv, för det kan hon. Blicken och det lilla knipet med munnen när ingen vill läsa det slitna exemplaret av Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin för henne. Det är inga stora gester men ett effektivt bildberättande.

När allt verkar som tråkigast händer det något. Någon ropviskar i dörren till köket och vill prata på allvar. Det är mammas killes småsyrror som tittar fram i dörröppningen. De är systrarnas fastrar och de frågar om de får bli också jagberättarens fastrar ”om du behöver några, och om du vill ha alltså?” Hon har ju inga, så det går bra. De tre fastrarna, uppdaterade versioner av Beskows tanter, hurrar och jublar.

Ni vet den där känslan när man blir tagen på allvar av någon som är äldre och spännande? Den känslan gör att man växer och klarar av lite allt möjligt. Om det handlar också Ebba Forslinds nya bok. Det är vardagsdramatik och känslor som går rakt in i hjärtat.

Magiska godiskulor

Baek Heenamagiska-godiskulor
Trasten 2020
Hcf
Bilderbok

Årets Alma-mottagare Baek Heena har nu tre böcker på svenska. En fe på badhuset som jag skrev om för ett par dagar sedan och den här, Magiska godiskulor är bägge gjorda i samma teknik. Noggrant uppbyggda scener med omsorgsfullt modellerade lerfigurer som är fotograferade. Fotografierna täcker ibland hela sidorna och är ibland mindre, allt efter vad berättelse kräver. I den här boken leker Heena också med texten på ett nytt sätt, den går in och ut ur illustrationerna och utgör ibland en del av dem. Det är fint överfört till svenska från koreanska tecken.

Berättelsen påminner om den i Heenas första bok på svenska, Molnbullar. Barn äter något som försätter dem i ett magiskt tillstånd. I Molnbullar var det kattsyskonen som började sväva och i den här boken är det en pojke som köper magiska godiskulor hos handlaren på hörnet. Alla kulorna är olika och var och en hjälper honom att höra sådan han inte kunnat höra innan. det hjälper honom att komma vidre, att gå lite utanför sitt invanda och till slut få en ny vän.