Ensamvargar

Fastän Katarina Kieris nya ungdomsbok är en ganska vemodig historia så blir man ändå så glad av att läsa den, för den är så bra. Kieri skriver så fint. Det är ett berättande som närmast kan beskrivas som stillsamt, men som ändå rör vid de mörkaste djupen och vid den spirande glädjen. Ett riktigt gott hantverk helt enkelt.

Vi får i vartannat kapitel följa Martin och Sasha som berättar i första person. De lever ganska besvärliga liv, beroende på att de har en del jobbiga vuxna i sin tillvaro. Men det finns också bra vuxna ikring dem och de hanterar sina flackande liv väldigt kompetent. De navigerar mellan olika hem och olika vuxnas olika ståndpunkter, tar sig fram och håller sina huvuden högt, var och en på sitt håll. Det är de som är ensamvargarna. Inte för att de direkt gillar att vara ensamma, utan kanske snarare för att de inte krusar några halta höns. De gör sig inte till för att vara med, de går sin egen väg.

I utkanten av den enes synfält skymtar den andre fram, och vi läsare förstår att så småningom måste dessa bådas vägar korsas. Det tar dock längre tid än vad man från början tror.

Den här boken kommer att leva kvar länge hos mig, tack vare sina fint tecknade personporträtt. Inte bara Martins och Sashas, utan också de runt omkring dem. Till exempel Martins farmor, översättaren, som tonar fram som typisk för den nya tidens barnboksfar- eller morförälder. Likt exempelvis Charlotte i Jenny Jägerfeldts böcker om Sigge eller Elin Eks Biggan och Göran i Athena-böckerna, är hon ingen tant som sitter i en gungstol med bullar och stora famnen redo. Den här sortens far- och morföräldrar är 40-talister som inte är färdiga med karriären och som är sanningssägare snarare än tröstare. Jag tror att vi kommer att se fler av dem framöver.

Passar sjuan-ettan på gymnasiet.

Dockspelaren

Mårten Sandén
Rabén & Sjögren
Hcg
243 sidor

Det är mardrömslik stämning i Mårten Sandéns nya mellanåldersbok. Precis som i Ett hus utan speglar är det ett stort hus med många vindlingar och världar bakom väggarna som utgör berättelsens spelplats. Men den här gången är det ett hotell, Hotell Terminus. Dit kommer Merimée med sin lillasyster Valetta och deras höggravida mamma. Familjen har kommit på obestånd, pappan sitter i fängelse efter att ha förskingrat pengar. De är utblottade och utlämnade, men har blivit kontaktade av Fru Saks, en avlägsen släkting, och hon har bjudit in dem att komma och bo på hotellet.

Trots att det är mycket som är bra i det nya livet, som till exempel att Merimée för första gången får kompisar i skolan, så är det saker som skaver och är skeva. Det är till exempel svårt att veta vem som bor på hotellet och vem som jobbar där. Och alla som bor där är gamla. Ingen av dem rör sig någonsin utanför kvarteret där hotellet ligger. Men värst av allt är att mamman är sjuk och det finns ingen riktig doktor att gå till, utan de får hålla tillgodo med örtdekokter som två lastgamla tvillingsystrar som bor på hotellet kokar ihop. Och sen är det också den mystiske Samuel Bauer, som Valetta börjar spionera på, med sina konstiga glasögon och klirrande silverlänk.

Som vanligt när jag läser Mårten Sandén tänker jag på en krönika han skrev på Svenska Barnboksakademins webb. Titeln var ”Ursäkta, var är hyllan för svårläst?” och den handlade om barns behov av att ibland få tugga i sig en litterär kost som inte är lättläst, tillrättalagd, anpassad. Här är Sandén tillbaka i den ”mysrys-noir” där ovan nämnda Ett hus utan speglar platsar, men också Sju förtrollade kvällar och Bergets hjärta. Det är böcker som kräver lite mer av sin läsare än till exempel Ingelin Angerborns eller Kerstin Lundberg Hahns. Men det är också böcker som ger lite mer tillbaka: mer originalitet, fler svårt ord, och lite mer av riktigt mörker.

Passar mellanstadiet, gärna som högläsning.

Det är någonting som drar i mig

Elin Persson
Bonnier Carlsen 2021
uHc
121 sidor

Andréa har växtvärk. Inte fysiskt, men själsligt. Hon växer ur sitt barnjag, sin uppväxtort, sin barndomsvän. Plötsligt ser hon på saker med andra ögon. Längtar bort från det sjaviga hemmet där hennes sjukskrivna mamma sitter instängd bland damm och odiskade filskålar. Och plötsligt är skillnaden mellan vad bästisen Anja har: nya kläder, smycken, öppen planlösning, för mycket att stå ut med. Hon dras bort från Anja och mot hennes bror Danne. Han är äldre och spännande. Kanske är det han som kan se henne. Att hon är speciell och en alldeles egen person. Hon träffar också Alex som är några år äldre och drar runt i en epa.

Det är en tunn liten bok fylld av mörker som Elin Person gett ut efter succén med De afghanska sönerna 2020. Bokhandelns rekommendation är 15+, men huvudpersonen Andréa verkar snarare vara en förvirrad tjej i 12-13 årsåldern, så jag tycker att den passar bättre i sexan-sjuan. Det är diskbänksrealism i småstadsmiljö. Tiden är troligtvis 80-tal, det är strassörhängen som skvallrar om det. Och så klart avsaknaden av mobiltelefoner och sociala medier.

Det är en helt okej ungdomsbok som Persson har skrivit. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: varför just den här? När jag vet vilket oerhört smalt nålsöga det är att bli utgiven på ett stort förlag som Bonnier Carlsen, och vet vilka travar av ungdomsböcker som aldrig blir utgivna. Det är så klart fel av mig, orättvist att bedöma en bok på de premisserna. Men för mig är detta en typisk mellanbok, inget särskilt, inget jag inte hade kunnat vara utan. Inget som världen inte hade kunnat vara utan. Så jag är nyfiken på hur resonemanget gick när man valde att de ut just denna, när just den passerade nålsögat.

Underjordingen

Peder Nääs Sundemyr
B. Wahlströms 2021
Hcg
186 sidor

2019 debuterade Peder Nääs Sundemyr med Den svarta boken och nu är han tillbaka med ännu en rysare för mellanåldern. Den här berättelsen bygger på ett klassiskt barnbokstema: ensamt barn tvingas med till halvsunkig sommarstuga, sen börjar mystiska saker hända. Även i den här boken väver Nääs Sundemyr in övernaturliga inslag i en annars socialrealistisk omgivning. Skillnaden från debuten är att i Den svarta boken var det magin, det övernaturliga, som gjorde det hela riktigt läskigt. I Underjordingen är det människorna som faran. Det övernaturliga här är ett kanske opålitligt, men i det stora hela snällt väsen.

Rufus och hans mamma har lånat en fritidsstuga i en sommaröde skidort i norra Sverige av en kollega till mamman. Redan på vägen dit blir det konstigt, bilen skakas av en kraftig jordbävning. Sen uppträder djuren i den omkringliggande naturen på ett otäckt, övernaturligt sätt. I trakten finns ett gruvbolag som prospekterar gruvdrift. Kusligt lika, kostymklädda män dyker upp i byn och ställer frågor på ett obehagligt sätt. Men det mest otäcka i mitt tycke är att i allt detta osäkra, är Rufus mamma en opålitlig vuxen. Hon får inte oroas, hon vill inte att Rufus lämnar henne ensam, hon sover halva dagarna, klagar sedan när Rufus träffar några nya vänner han börjar umgås med och beter sig på det hela taget oberäkneligt.

Det visar sig att gruvbolagsmännen är undercover. Det de verkligen är ute efter är ett mystiskt underjordiskt väsen, en ”gnom” Och just denna gnom, eller ”underjordingen” som Rufus kallar den, har Rufus mött och i hastigt mod räddat från kostymmännen.

Nu blir även Rufus föremål för gruvbolagsmännens jakt. Dessutom dyker en anonym chattare upp i Rufus telefon, någon som också känner till underjordingen och som verkar veta lite väl mycket om Rufus.

Spännande, bra driv och krypande obehagligt. Lite för många konstiga varv i själva upplösningen för min smak, men den kommer att vara perfekt sommarlovsläsning i den hyrda sommarstugan för rastlösa sommarlediga barn i mellanstadieåldern.

Skiter i

Hanna de Canesie
Natur & Kultur 2021
uHc
172 sidor

Det där om att alla ungdomsböcker handlar om ungdomar med problem är en gammal sanning som blivit både dammig och osann. Nu förtiden, i den magra utgivning som finns av ungdomsböcker på svenska, är det visserligen vanligt med skildringar av psykisk ohälsa, men oftast är karaktärerna från hyfsat stabila familjer. Föräldrarna kan ha skilt sig, men mycket mer misär än så är det sällan. De Canesies nya ungdomsbok bjuder på en dos riktigt nattsvart svenskt foklhemsmörker och landar helt rätt i den just nu väldigt aktuella debatten om mäns våld mot kvinnor. Jag associerar till berättelser som Bryta om och Isdraken, visst var det ett tag sedan vi såg den typen av böcker?

Mira bor med sin mamma och sin lillebror som har downs syndrom. Till och från bor också lillebroderns pappa i lägenheten. Han misshandlar mamman och försvinner i perioder, för att sedan rutinmässigt förlåtas och komma tillbaka, för nu ska allt bli bättre. Boken inleds med att Mira och hennes bästis Em beger sig till en annan skola där Mira slår en kille på käften, för att han betett sig illa mot den tredje kompisen i deras trio, Jasmina.

Själv har jag inte läst författarens debut Helt seriöst från 2019, så för mig är detta författarskap en ny bekantskap. De Canesie skriver ungdomsnära, med dialoger som känns äkta och hur tungt ämnet än är, är det lätt att vara med Mira och förstå henne.

När mamman ännu en gång blir utan jobb, styvppan kommer hem igen och i en förfärlig scen tvingar Miras mamma att misshandla sin dotter, drivs Mira ännu längre ut på kanten av tillvaron. Hon gör val som gör henne omöjlig i skola, för vännerna och till slut även för sig själv.

Passar högstadiet.

Farväl

Anders Holmer
Natur & Kultur 2021
Hcf
Bilderbok

Framsidan på den här boken ger inte på länga vägar när en rättvis bild av det universum som ryms i den. Och det kommer inte den här texten att göra heller. Jag hade fått skriva en roman för att komma i närheten.

Farväl är Anders Holmers fjärde bilderbok. Han debuterade med Allting händer 2017 som följdes upp av Inget händer 2019 och däremellan kom Regn 2018. Allting händer med dikter med inslag av nonsensvers och absurdism beskrev jag som en hyllning till lekfullheten och fantasin. I Regn hade stilen stramats upp till haiku, orden blivit färre och allvaret kanske lite större. I den här boken har orden försvunnit helt och illustrationerna får stå helt för sig själva och även om det fortfarande är en hyllning till fantasin är ämnet gravallvarligt.

Jag deltog i en diskussion på Twitter för ett tag sedan om vad vi ska kalla den här sortens böcker. Svenska barnboksinstitutet använder ”textlösa böcker” och jag har också sett många som använder sig av den engelska beteckningen ”scilent books”, eller en direktöversättning av den, ”tysta böcker”. Diskussionen jag deltog handlade om att de här böckerna knappast kan kallas för tysta, de ger oftast upphov till väldigt mycket ord och samtal. Men att textlösa böcker inte heller känns rätt, eftersom det signalerar en avsaknad av något, att orden borde varit där. Och så är det ju inte heller. Bilderböcker med enbart bilder står oftast väldigt väl för sig själva. De har blivit allt mer omtalade på senare år och används mycket i språkutvecklande arbete. Det mest kända exemplet är kanske Ankomsten av ALMA-pristagaren Shaun Tan.

Anders Holmers berättelse är vad den heter, ett farväl. Till skillnad från hans tidigare böcker finns en sammanhållen berättelse, även om den innehåller en rejäl utflykt i form av ett äventyr i fantasin. Huvudpersonen, ett barn, reser till sitt ”vildingarnas land”, det ställe i fantasin som barn kan bege sig när de behöver ta skydd från en allt för hemsk verklighet. Det är en historia om sorg och acceptans, om att ta hjälp av fantasin och leken för att ta sig igenom det svåra.

Uppslagen fylls av delikata illustrationer i vattenfärg, både sparsmakade och storslagna, med fina detaljer. Här finns som sagt ett helt romanuniversum mellan pärmarna och hur mycket helst att prata om. För den som vågar.

Passar alla åldrar.

Du är min Bobby Jean

Yrsa Walldén
Vox 2021
uHc
242 sidor

Yrsa Walldén är nu inne på sin tredje ungdomsbok sedan 2017. Det är utmärkt. I en tid då ungdomsböcker är en allt mer sällsynt vara är det kul att det ändå finns förlag och författare som framhärdar och författarskap att följa och se utvecklas.

I Du är min Bobby Jean är vi precis som i Flickvänsmaterial i tiden precis efter studenten. Men ämnesmässigt påminner den egentligen mer om Allt jag inte sa, den har liksom den ett större allvar och tyngd. Vi möter Hedda som satt sig i sin bil, en bil hon alleles precis fått, och bara kört. Vart ska hon? Bort, bara. Till världen ände kanske. Med sig på resan har hon Bruce som hon för en ständig dialog med och vars låtcitat blir kapitelrubriker i denna road trip-roman.

Vad som hänt Hedda rullas sakta upp. Sorgen hon bär på och de hon svikit och lämnat kvar oroliga hemma. Så småningom träffar hon Kajsa. Hon är också på flykt från något. Lite bättre utrustad än Hedda, med tält och sovsäck. Och en Jack Kerouac-pocket. De slår sig samman. Tillsamman kan de vara några andra än sina problem och glömma den verklighet som gör så ont en stund.

Återkommande teman från Walldéns tidigare böcker är de stora frågorna, känslorna och livskriserna. Sorg, kärlek, svek, vänskap. Hur man egentligen ska hantera den där ljusnande framtiden, det riktiga Livet, som ska ta vid efter studenten. Ett annat tema är att ge sig av för att bli en annan eller söka en förändring. Men det är också härligt att humorn från Flickvänsmaterial finns kvar i den här boken. Det är en mycket sorglig berättelse, men man märker att Hedda är en rolig och slagfärdig person under den krisande och sörjande ytan.

Att fly från sina problem innebär sällan att de försvinner. I bästa fall får man en paus från dem, i värsta fall blir de värre. I Heddas fall finns en väldigt kärleksfull familj och världens bästa bästis där och tar emot henne när hon är redo att återvända.

Plus för supersnyggt omslag. Passar högstadiet och gymnasiet.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej

Ebba Hyltmark
Hegas 2021
uHc
74 sidor

Ebba Hyltmark har gjort en raketkarriär från när hon debuterade som gymnasieelev med Alla suger och det är ingens fel 2018. 2019 kom Jag kan nästan känna solen och i år kommer hennes lättlästdebut. Det är en berättelse som enbart utspelar sig i huvudpersonenen Vanessas chattkonversationer. Det är ett spännande grepp, men det kräver lite pusselbitsläggande av läsaren, så även om textomfånget är begränsat är det inte helt lättläst. Eller i alla fall inte för alla.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej utspelar sig kring efterspelet av en fest. Något har hänt som inte borde ha hänt. Hon messar med sin bästis, sin pojkvän, sin mamma och en gammal kompis för att försöka få reda i sina känslor och sitt liv, som hon nu rört till så förfärligt.

Slutet är gott, men också lite öppet och jag tror att många kommer att vilja fortsätta att följa Vanessa. Den här boken är första i serien ”Nevermind”, vilket låter lovande. Passar högstadiet.

De vackraste idioterna i världen

Anette Eggert
Opal 2021
uHc
199 sidor

Inget är starkare än banden man knyter till bästisar när man är ung. Marit, Sillen, Niki och Mini är ”de vackraste idioterna i världen”, unga kvinnor med framtiden för sina fötter. De fester, längtar efter kärlek, äter skräpmat, hänger, tramsar sig och funderar över orättvisor.

När jag läser Anette Eggerts nya ungdomsroman kastas jag rakt in i Marits värld. I ett väldigt starkt nu där framtidsperspektivet är kort, precis som det är när man är ung. Och alla tankar, stora och små, som mal genom Marits huvud, blir också mina tankar. Några fastnar där, ”på flugpappret” som hon själv kallar det när hon inte kan släppa vissa tankar eller bilder som poppar upp.

När kärleken kommer kan man inte styra den. Man kan inte välja vem den ska träffa. Och om man tror att man måste välja mellan de vackraste idioterna i världen och en kille är valet solklart, även om det inte är lätt.

Förra gången jag läste en ungdomsbok av Eggert, Tisteltankar, identifierade jag mig väldigt mycket med mamman. Alla hennes misslyckade försök och all hennes missriktade goda vilja. Nu är jag i stället med Marit, känner hennes våndor som om de vore mina egna (det har de varit, även om det är länge sedan nu) och jag tror att det är en gåva Eggert har som författare att öppna den där möjligheten till identifikation, till tillfällen att få spegla och känna igen sig.

Passar högstadiet och lägre delen av gymnasiet.

Poet X

Elisabeth Acevedo
Vox 2020
uHce
371 sidor

Xiomara är i allt sin tvillingbrors motsats. Stor, högljudd, stridbar. Smart – ja – men inte så smart som Tvilling som går på en elitskola. Ändå håller de ihop i vått och torrt i en ofta ordlös men ändå omutlig gemenskap. Till deras trojka hör också Caridad, from men obrottsligt lojal.

De tillhör den dominikanska gruppen i Harlem och tvillingarnas mamma är djupt troende. Den form en flicka ska stöpas i för att vara passande är trång och skavig. Passar dåligt för en som är lika stor i käften och som i kroppen och är sprängfylld av känslor och revolution. En krock är oundviklig, och den kommer.

Acevedo, vars första bok på svenska det här är, låter Xiomara berätta själv, på svängande prosalyrik, i fin översättning av Yolanda Aurora Bohm Ramiez.

Den här boken passar bra i till exempel diskussioner om hederskulturer, poesi eller kulturkrockar på högstadiet och gymnasiet.