Bra jobbat, mamma pingvin

Chris Haughton
Lilla piratförlaget 2022
Bilderbok

Chris Haugton har tagit svenska bibliotek med storm med sina färgglada, lite stiliserade djurbilderböcker. Jag har aldrig träffat en barnbibliotekarie som inte älskar de här böckerna. Det är krabbor, apor, hundar, fåglar och nu har det blivit dags för pingvinerna. Det är första gången jag djupdyker i en Chris Haughton-bilderbok och jag är väldigt nyfiken på vad det är som fascinerar så.

Berättelsen är rak och enkel: mamma Pingvin ska ut och fiska middag. På land står pappa Pingvin och pingvinbarnet och tittar på och kommenterar. Det blir ett litet motgångsmoment i mitten, men allt går så klart bra och lilla Pingvin får sin middagsfisk.

Boken inleds med en vacker tapet i blått med pingviner i siluett mot den Antarktiska kvällshimlen. Samma tapet återkommer i slutet. När berättelsen kommer igång slås man framför allt av de starka, nästan fluorerande, och kontrastrika färgerna. Stora vita fält av snövidder mot turkosblå himmel. Pingvinerna har fått lysande orangea bröst och rosa-röda näbbar. Haughton jobbar både med stora kontraster och många nyanser. Vattnet går till exempel i flera nyanser av blått. Texten är sparsmakad med inte mer än ett par-tre meningar per sida. Sidorna med mamman Pingvins jaktäventyr varvas med pappans och barnets dialog. Hela tiden upprepas: ”Bra jobbat, mamma Pingvin.” och ”‘Och sen kommer hon hem, eller hur?’ ‘Klart hon gör'”.

Det är stiligt genomfört: både enkelt, snyggt, gulligt, roligt, trösterikt och lite spännande. Jag förstår helt klart svenska barnbibliotekariers förtjusning i Haughton och sällar mig till hyllningskören. Passar förskolan och lågstadiet.

Anno & Issa

Linnea Lundborg
Illustrationer: Ylva Oknelid
Alfabeta 2022
Hcg
199 sidor

Vi träffar Anno den första skatedagen på våren, när gatorna är sopade från grus och hon och bästisen Jakob äntligen är på väg till skateparken. Det finns inget mer magiskt än att skejta, tänker Anno på väg till parken. Men det visar sig att det kan bli mer magiskt. För just den dagen träffar hon Issa som också hänger i skejtparken. Anno blir nästan omedelbart intresserad av Issa. Men Issa hänger med en äldre tjej, vill de verkligen vara med Anno och Jacob?

Det är början på den här berättelsen om vänskap, kärlek, skejt, jobbiga föräldrar, lögner, besvikelse och lycka. Språket är enkelt och rakt. Formatet på boken är lite större än gängse kapitelböcker för att kunna ge plats och rättvisa år Ylva Oknelids illustrationer som avbryter det löpande textberättandet med bildberättande i serieformat med pratbubblor, i härliga färger.

Det här är en bok som kan passa den som går i trean, fyran, femman, kanske till och med sexan-sjuan (men Anno och Jacob går i femman, det nämns onödigt nog i texten), beroende på var man själv befinner sig i livet. Kanske är man nyfiken på den första förvirrande men underbara kärleken? Kanske har man en kompis som blivit kär och jättejobbig? Eller är man intresserad av skejt? Eller vill man ha en bok med både text och bilder?

Rekord i att misslyckas

Jenny Pearson
Illustratör: Erica Salcedo
Berghs 2022
Hcg
539 sidor

Lucy kan laga nästan vad som helst. Tillsammans med moster Sheila (som inte är en riktig moster utan Lucys mammas bästa vän) brukar hon åka på bakluckeloppisar och soptippar, laga och fixa gamla och kasserade grejer.

Lucys mamma faller emellanåt ned i djupa depressioner och när det händer får Lucy bo hos moster Sheila. Nu är det dags igen. En retsam kille i skolan säger att Lucy som är så bra på att laga saker borde kunna fixa sin mamma, vilket gör Lucy besatt av idén att det är hon som ska göra mamma frisk. Hjälp kommer från oväntat håll. Hennes klasskompis Sandesh bor tillfälligt hos sina morföräldrar som bor granne med moster Sheila. Han är besatt av rekord och tillsammans kokar de ihop en plan som innehåller en popstjärna från åttiotalet, rekord, en tv-show och ett indiskt bröllop. Samtidigt har Sandesh köpt en begagnad mobiltelefon på en bakluckeloppis. Som läsare förstår man genast att det är något skumt med mobilen. Det kommer hotfulla samtal och kryptiska sms, det blir inbrott hos Sandesh morföräldrar och skummisar smyger runt utanför huset. Lucy och Sandesh är å sin sida full upptagna med att försöka slå olika livsfarliga eller hopplösa rekord att de inte uppfattar signalerna förrän det är för sent.

Roligt och varmt med en sorglig grundton. Passar mellanstadiet.

H som i Harriet

Cecilia Lidbeck
Lilla Piratförlaget 2022
Hcg
247 sidor

Att skriva fram en alldeles speciell stämning är något Cecilia Lidbeck förfinat till expertnivå i sin senaste mellanåldersbok H som i Harriet. Vi möter Harriet som lever ett flackande liv med sin mamma och den kombinerade hushållerskan och barnflickan Daisy. Ömsom bor de i “huset vid havet”, ömsom på Rivieran. På vintrarna bor de i Madrid där Harriet går i skolan. De reser också kring mellan storstäder där Harriet ställer upp i olika pianotävlingar. Det är så hon har träffat Moira, hennes bästa och enda vän. Nu är det sommar. Mamma och Harriet spenderar dagarna vid poolen eller åker på lyxiga utflykter.

I den här lättjefulla tillvaron är det något som skaver. Mamma kan tala om Harriet, och hur hon var när hon var liten, på ett sätt som Harriet inte känner igen sig i. “Du log jämt.” ”Du älskade konst” säger mamma. Eller: “Du älskar ju musik”. Det gör inte Harriet. Hon spelar piano flinkt men lite mekaniskt, för att hon kan det snarare än för att hon älskar det. Därför är det aldrig hon som vinner någon av pianotävlingarna. Det gör däremot Moira ibland, hon älskar pianospelandet på riktigt. Men om Harriet frågar något om det förgångna tiger mamma som muren.

Vad är det som mamma döljer? När Daisy plötsligt skickas bort efter en olycka och försvinner ur Harriets liv utan att ens säga hejdå, vänds Harriets tillvaro upp och ner. Plötsligt måste hon veta vilka familjehemligheter som mamma ruvar på.

Detta är så sjukt bra! Alla måste läsa! Varje ord känns som vägt på guldvåg och stämningen är bitvis så tät att man kippar efter andan. Passar nog bäst för den övre delen av Hcg-spannet och uppåt. Harriet fyller 12 i boken om man bara kan bortse från den åldersmarkören kan den läsas på högstadiet och gymnasiet också. Och även av vuxna!

Skolnatten

Kristina Sigunsdotter
Illustrationer: Jenny Jordahl
Natur & Kultur 2022
Hcf
168 sidor

Skolnatten är första delen i en ny serie, ”Bims värld”, av författaren bakom Augustprisade Humlan Hansson-böckerna. Bim-böckerna vänder sig till en yngre publik, är mer lättillgängliga med mycket illustrationer och korta kapitel, men mycket känner man ändå igen.

När Bim börjar skolan efter sommaren har hon glömt hur man är normal. Hennes mamma har köpt en lite kobbe i Danmark där de tillbringat sommaren i total isolering, så Bim vet inte längre hur man gör. Dessutom ska hon börja mellanstadiet och där är det andra regler för att räknas som normal. Bims bästis sen alltid, Stella, har börjat hänga med Joy, klassens rikaste tjej, som av någon anledning verkar avsky Bim. För att vara på den säkra sidan väljer Bim helgrå kläder till sin första dag i skolan, trots att hon egentligen gillar färger.

Första dagen i skolan har Stella och Joy märkeskläders, Bim hamnar bredvid Su Yinn som har tics men är snäll och har ett fint pennskrin. Tyvärr börjar det dåligt med att vara normal för Bim när hon råkar säga ”Voff!” istället för ”Ja!” som svar vid uppropet. Kanske göra hon det för att Emon fått en så fin, lite hes röst under sommaren, en röst som får det att pirra i Bim.

Det är fler saker som inte är helt som vanligt i skolan. Mattant nummer 1 har försvunnit. Klassen misstänker ett mord och beslutar sig för att utreda saken.

Någon annan som inte heller är helt normal är Bims mamman det har hon aldrig varit. Hon är konstnär, och om det fanns en OS-gren i att vara onormal skulle hon vinna guld, tror Bim. Hon glömmer ofta att hon har barn, glömmer att handla och tvätta och på vintern går hon i ide och lämnar inte lägenheten.

Som ni förstår är detta likt Humlan-böckerna en rolig bok om en viljestark tjej, men med en skugga av psykisk ohälsa och ensamhet i botten. Temat med bästisen som lämnar går också igen.

Jag rekommenderar den från tvåan till fyran. Den fungerar också fint som högläsning, även om den luftiga sättningen gör den lätt att läsa själv. Nästa bok om Bim, Skolspöket, kommer i september 2022.

Ensamvargar

Fastän Katarina Kieris nya ungdomsbok är en ganska vemodig historia så blir man ändå så glad av att läsa den, för den är så bra. Kieri skriver så fint. Det är ett berättande som närmast kan beskrivas som stillsamt, men som ändå rör vid de mörkaste djupen och vid den spirande glädjen. Ett riktigt gott hantverk helt enkelt.

Vi får i vartannat kapitel följa Martin och Sasha som berättar i första person. De lever ganska besvärliga liv, beroende på att de har en del jobbiga vuxna i sin tillvaro. Men det finns också bra vuxna ikring dem och de hanterar sina flackande liv väldigt kompetent. De navigerar mellan olika hem och olika vuxnas olika ståndpunkter, tar sig fram och håller sina huvuden högt, var och en på sitt håll. Det är de som är ensamvargarna. Inte för att de direkt gillar att vara ensamma, utan kanske snarare för att de inte krusar några halta höns. De gör sig inte till för att vara med, de går sin egen väg.

I utkanten av den enes synfält skymtar den andre fram, och vi läsare förstår att så småningom måste dessa bådas vägar korsas. Det tar dock längre tid än vad man från början tror.

Den här boken kommer att leva kvar länge hos mig, tack vare sina fint tecknade personporträtt. Inte bara Martins och Sashas, utan också de runt omkring dem. Till exempel Martins farmor, översättaren, som tonar fram som typisk för den nya tidens barnboksfar- eller morförälder. Likt exempelvis Charlotte i Jenny Jägerfeldts böcker om Sigge eller Elin Eks Biggan och Göran i Athena-böckerna, är hon ingen tant som sitter i en gungstol med bullar och stora famnen redo. Den här sortens far- och morföräldrar är 40-talister som inte är färdiga med karriären och som är sanningssägare snarare än tröstare. Jag tror att vi kommer att se fler av dem framöver.

Passar sjuan-ettan på gymnasiet.

Dockspelaren

Mårten Sandén
Rabén & Sjögren
Hcg
243 sidor

Det är mardrömslik stämning i Mårten Sandéns nya mellanåldersbok. Precis som i Ett hus utan speglar är det ett stort hus med många vindlingar och världar bakom väggarna som utgör berättelsens spelplats. Men den här gången är det ett hotell, Hotell Terminus. Dit kommer Merimée med sin lillasyster Valetta och deras höggravida mamma. Familjen har kommit på obestånd, pappan sitter i fängelse efter att ha förskingrat pengar. De är utblottade och utlämnade, men har blivit kontaktade av Fru Saks, en avlägsen släkting, och hon har bjudit in dem att komma och bo på hotellet.

Trots att det är mycket som är bra i det nya livet, som till exempel att Merimée för första gången får kompisar i skolan, så är det saker som skaver och är skeva. Det är till exempel svårt att veta vem som bor på hotellet och vem som jobbar där. Och alla som bor där är gamla. Ingen av dem rör sig någonsin utanför kvarteret där hotellet ligger. Men värst av allt är att mamman är sjuk och det finns ingen riktig doktor att gå till, utan de får hålla tillgodo med örtdekokter som två lastgamla tvillingsystrar som bor på hotellet kokar ihop. Och sen är det också den mystiske Samuel Bauer, som Valetta börjar spionera på, med sina konstiga glasögon och klirrande silverlänk.

Som vanligt när jag läser Mårten Sandén tänker jag på en krönika han skrev på Svenska Barnboksakademins webb. Titeln var ”Ursäkta, var är hyllan för svårläst?” och den handlade om barns behov av att ibland få tugga i sig en litterär kost som inte är lättläst, tillrättalagd, anpassad. Här är Sandén tillbaka i den ”mysrys-noir” där ovan nämnda Ett hus utan speglar platsar, men också Sju förtrollade kvällar och Bergets hjärta. Det är böcker som kräver lite mer av sin läsare än till exempel Ingelin Angerborns eller Kerstin Lundberg Hahns. Men det är också böcker som ger lite mer tillbaka: mer originalitet, fler svårt ord, och lite mer av riktigt mörker.

Passar mellanstadiet, gärna som högläsning.

Det är någonting som drar i mig

Elin Persson
Bonnier Carlsen 2021
uHc
121 sidor

Andréa har växtvärk. Inte fysiskt, men själsligt. Hon växer ur sitt barnjag, sin uppväxtort, sin barndomsvän. Plötsligt ser hon på saker med andra ögon. Längtar bort från det sjaviga hemmet där hennes sjukskrivna mamma sitter instängd bland damm och odiskade filskålar. Och plötsligt är skillnaden mellan vad bästisen Anja har: nya kläder, smycken, öppen planlösning, för mycket att stå ut med. Hon dras bort från Anja och mot hennes bror Danne. Han är äldre och spännande. Kanske är det han som kan se henne. Att hon är speciell och en alldeles egen person. Hon träffar också Alex som är några år äldre och drar runt i en epa.

Det är en tunn liten bok fylld av mörker som Elin Person gett ut efter succén med De afghanska sönerna 2020. Bokhandelns rekommendation är 15+, men huvudpersonen Andréa verkar snarare vara en förvirrad tjej i 12-13 årsåldern, så jag tycker att den passar bättre i sexan-sjuan. Det är diskbänksrealism i småstadsmiljö. Tiden är troligtvis 80-tal, det är strassörhängen som skvallrar om det. Och så klart avsaknaden av mobiltelefoner och sociala medier.

Det är en helt okej ungdomsbok som Persson har skrivit. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: varför just den här? När jag vet vilket oerhört smalt nålsöga det är att bli utgiven på ett stort förlag som Bonnier Carlsen, och vet vilka travar av ungdomsböcker som aldrig blir utgivna. Det är så klart fel av mig, orättvist att bedöma en bok på de premisserna. Men för mig är detta en typisk mellanbok, inget särskilt, inget jag inte hade kunnat vara utan. Inget som världen inte hade kunnat vara utan. Så jag är nyfiken på hur resonemanget gick när man valde att de ut just denna, när just den passerade nålsögat.

Underjordingen

Peder Nääs Sundemyr
B. Wahlströms 2021
Hcg
186 sidor

2019 debuterade Peder Nääs Sundemyr med Den svarta boken och nu är han tillbaka med ännu en rysare för mellanåldern. Den här berättelsen bygger på ett klassiskt barnbokstema: ensamt barn tvingas med till halvsunkig sommarstuga, sen börjar mystiska saker hända. Även i den här boken väver Nääs Sundemyr in övernaturliga inslag i en annars socialrealistisk omgivning. Skillnaden från debuten är att i Den svarta boken var det magin, det övernaturliga, som gjorde det hela riktigt läskigt. I Underjordingen är det människorna som faran. Det övernaturliga här är ett kanske opålitligt, men i det stora hela snällt väsen.

Rufus och hans mamma har lånat en fritidsstuga i en sommaröde skidort i norra Sverige av en kollega till mamman. Redan på vägen dit blir det konstigt, bilen skakas av en kraftig jordbävning. Sen uppträder djuren i den omkringliggande naturen på ett otäckt, övernaturligt sätt. I trakten finns ett gruvbolag som prospekterar gruvdrift. Kusligt lika, kostymklädda män dyker upp i byn och ställer frågor på ett obehagligt sätt. Men det mest otäcka i mitt tycke är att i allt detta osäkra, är Rufus mamma en opålitlig vuxen. Hon får inte oroas, hon vill inte att Rufus lämnar henne ensam, hon sover halva dagarna, klagar sedan när Rufus träffar några nya vänner han börjar umgås med och beter sig på det hela taget oberäkneligt.

Det visar sig att gruvbolagsmännen är undercover. Det de verkligen är ute efter är ett mystiskt underjordiskt väsen, en ”gnom” Och just denna gnom, eller ”underjordingen” som Rufus kallar den, har Rufus mött och i hastigt mod räddat från kostymmännen.

Nu blir även Rufus föremål för gruvbolagsmännens jakt. Dessutom dyker en anonym chattare upp i Rufus telefon, någon som också känner till underjordingen och som verkar veta lite väl mycket om Rufus.

Spännande, bra driv och krypande obehagligt. Lite för många konstiga varv i själva upplösningen för min smak, men den kommer att vara perfekt sommarlovsläsning i den hyrda sommarstugan för rastlösa sommarlediga barn i mellanstadieåldern.

Skiter i

Hanna de Canesie
Natur & Kultur 2021
uHc
172 sidor

Det där om att alla ungdomsböcker handlar om ungdomar med problem är en gammal sanning som blivit både dammig och osann. Nu förtiden, i den magra utgivning som finns av ungdomsböcker på svenska, är det visserligen vanligt med skildringar av psykisk ohälsa, men oftast är karaktärerna från hyfsat stabila familjer. Föräldrarna kan ha skilt sig, men mycket mer misär än så är det sällan. De Canesies nya ungdomsbok bjuder på en dos riktigt nattsvart svenskt foklhemsmörker och landar helt rätt i den just nu väldigt aktuella debatten om mäns våld mot kvinnor. Jag associerar till berättelser som Bryta om och Isdraken, visst var det ett tag sedan vi såg den typen av böcker?

Mira bor med sin mamma och sin lillebror som har downs syndrom. Till och från bor också lillebroderns pappa i lägenheten. Han misshandlar mamman och försvinner i perioder, för att sedan rutinmässigt förlåtas och komma tillbaka, för nu ska allt bli bättre. Boken inleds med att Mira och hennes bästis Em beger sig till en annan skola där Mira slår en kille på käften, för att han betett sig illa mot den tredje kompisen i deras trio, Jasmina.

Själv har jag inte läst författarens debut Helt seriöst från 2019, så för mig är detta författarskap en ny bekantskap. De Canesie skriver ungdomsnära, med dialoger som känns äkta och hur tungt ämnet än är, är det lätt att vara med Mira och förstå henne.

När mamman ännu en gång blir utan jobb, styvppan kommer hem igen och i en förfärlig scen tvingar Miras mamma att misshandla sin dotter, drivs Mira ännu längre ut på kanten av tillvaron. Hon gör val som gör henne omöjlig i skola, för vännerna och till slut även för sig själv.

Passar högstadiet.