Kyssparadoxen

Isabell Rådestad
Ekström & Garay 2022
uHc
205 sidor

Maxine och Miguel bor i olika delar av Stockholm och har väldigt olika förutsättningar. Men de förenas i det att de bägge har en mamma som drabbats av en stroke tidigt i livet. De får kontakt med varandra genom ett diskussionsforum och finner tröst i den gemensamma chatten.

Som läsare förstår man snart att något inte stämmer och ganska snart börjar det skava även för Maxine och Miguel. De misstänker bägge den andra för att ljuga, att utge sig för att vara någon annan. Och när de bestämmer träff blir båda enormt besviken på den andre för att den inte dyker upp. Så vad är det som har hänt?

Ja, för den som vill ha spänningsmomentet kvar kan det vara läge att sluta läsa nu.
Men Miguel och Maxine har alltså fått kontakt med varandra genom ett veck i tiden. Maxines tid är åtta år längre fram än Miguel och när det väl står klart för ungdomarna uppstår också situationer de då de inte kan motstå att manipulera saker.

Det är en ganska underhållande berättelse av en barnboksdebutant. Rådestad är till vardag jurist och fick inspiration till berättelsen när hennes syster drabbades av en stroke. Och bokens värde ligger kanske framförallt i att det är en berättelse om ett angeläget ämne, hur en familj kan hamna i kris när en mamma drabbas av av en svår sjukdom. Själv blir jag extremt förbannad på Maxines pappa som lägger väldigt mycket ansvar på Maxine, och ömmar för Miguel som blir väldigt ensam när hans ensamstående mamma blir sjuk.

Jag har dock svårt för den delen av berättelsen som utgörs av kärlekshistorien mellan Maxine och den vuxne Miguel. Det är en sak att ungdomarna blir kära över nätet, men allt blir väldigt konstigt när Miguel både träffar Maxine som litet barn, sen ”väntar” på henne tills hon blir 16 och han 24 och de kan bli tillsammans.

Kan passa på högstadiet och möjligen i ettan på gymnasiet.

Antropocen : mitt betyg är fem stjärnor 

John Green
Bonnier Carlsen 2022
Essäer
363 sidor

När jag har läst böcker av John Green tidigare, till exempel Katherineteorin, har en av behållningarna varit att hänga med huvudpersonerna, lyssna på deras samtal. Att läsa den här boken är lite som att istället få hänga med John Green, lyssna på hans resonemang och fortsätta dem med egna funderingar. Man känner igen typen av tankegångar, till exempel Azas från existentiella grubbel i Sköldpaddor hela vägen ner.

Green skriver i ett förord att han tidigare har skrivit om dig själv, sina tankar och sitt liv, men gjort det ”i kod” och att han inte vill skriva i kod längre. Istället har han gett sig i kast med detta ganska ovanliga ungdomsboksprojekt, som jag inte hittar något annat sätt att beskriva än som en essäsamling. Den författaren gör är att han ger sig i kast med att recensera olika saker i vår tidsålder, i antropocen. Det kan vara mer konventionella föremål för recensioner som låtar eller filmer. Men oftare är det saker som kanske inte så ofta recenseras, som till exempel Halleys komet (får fyra och en halv stjärna), att googla främlingar, (fyra stjärnor) viral meningit (en stjärna) eller snöblandat regn (fyra stjärnor).

Tanken på att allt ska recenseras och betygsättas stämmer väl överens med hur vi lever våra liv idag. Vi erbjuds betygsatta allt från biblioteksböcker till olika typer av produkter, upplevelser och tjänster. Knappt har posten levererat ett paket innan vi ombeds lämna ett omdöme på vad vi tyckte om leveransen. Det är lätt att känna en matthet inför detta eviga betygsättande och kanske leder det till att vi vi gör vårt omdöme slentrianmässigt och dåligt. Det gör dock inte John Green. Han vänder och vrider på det som ska granskas och ser det ur många olika perspektiv. Precis som en bra recension ska vara skriven så jämför han med andra liknande företeelser eller drar historiska paralleller och gör det tydligt att omdömet han sätter först och främst är ett personligt sådant.

En del bibliotek placerar den här boken på uHce, vilket är fullt förståeligt, för var skulle de annars göra av den? Avdelningen med essäer för tonåringar är inte uppfunnen än. Men risken är att läsaren som väntar sig en ny Förr eller senare exploderar jag blir rejält besviken. Jag tror att den här boken har många potentiella läsare, men vi måste nog hjälpa dem att hitta den. Framför allt tror jag att den är en guldgruva som högläsning på högstadiet. Att inleda dagen eller lektionen med att läsa en av de här kloka essäerna, pepprade med referenser av alla de slag, är som att ge eleverna en injektion med fritt och lärt tänkande.

Jag ger Antropocen : mitt betyg är fem stjärnor fyra och en halv stjärna.

Rekord i att misslyckas

Jenny Pearson
Illustratör: Erica Salcedo
Berghs 2022
Hcg
539 sidor

Lucy kan laga nästan vad som helst. Tillsammans med moster Sheila (som inte är en riktig moster utan Lucys mammas bästa vän) brukar hon åka på bakluckeloppisar och soptippar, laga och fixa gamla och kasserade grejer.

Lucys mamma faller emellanåt ned i djupa depressioner och när det händer får Lucy bo hos moster Sheila. Nu är det dags igen. En retsam kille i skolan säger att Lucy som är så bra på att laga saker borde kunna fixa sin mamma, vilket gör Lucy besatt av idén att det är hon som ska göra mamma frisk. Hjälp kommer från oväntat håll. Hennes klasskompis Sandesh bor tillfälligt hos sina morföräldrar som bor granne med moster Sheila. Han är besatt av rekord och tillsammans kokar de ihop en plan som innehåller en popstjärna från åttiotalet, rekord, en tv-show och ett indiskt bröllop. Samtidigt har Sandesh köpt en begagnad mobiltelefon på en bakluckeloppis. Som läsare förstår man genast att det är något skumt med mobilen. Det kommer hotfulla samtal och kryptiska sms, det blir inbrott hos Sandesh morföräldrar och skummisar smyger runt utanför huset. Lucy och Sandesh är å sin sida full upptagna med att försöka slå olika livsfarliga eller hopplösa rekord att de inte uppfattar signalerna förrän det är för sent.

Roligt och varmt med en sorglig grundton. Passar mellanstadiet.

Jordängel

Pascale Vallin Johansson
Rabén & Sjögren 2022
Hcg
215 sidor

Barn-tvingas-flytta-och-mystiska-saker-händer är ett väl beprövat tema i barnlitteraturen. I Pascale Vallin Johanssons nya mellanåldersbok är det riktigt bra genomfört och kan absolut tålas att läsas ännu en gång.

Det är Solveig som flyttar från Söder i Stockholm till Beckomberga, det gamla mentalsjukhuset som nu är omgjort till bostäder. Det är sommar, varmt och öde. De flesta är bortresta, men Solveig, mamma och Antonio kan inte resa någonstans, för mamma har tvillingar i magen och eftersom de ofta kommer för tidigt måste de hålla sig hemma.

I tristessen önskar sig Solveig något spännande, kanske ett spöke. “Var försiktig med vad du önskar”, säger mormor, för ibland får man det man ber om. Först är det mest måsar som dyker upp. I drömmen, ovanför gården, vid ingången till badhuset. Solveig går i sömnen, och en gång vaknar hon upp utomhus mitt i natten. Men sen är det faktiskt någon som söker kontakt från andra sidan. Någon som vill ha Solveigs hjälp att få någon slags upprättelse. Hon vågar inte berätta för mamma. Tur att hon träffar Daniel utanför simhallen och kan berätta för honom.

Så ligger mamma plötsligt på hallgolvet och blöder. Var det spöket som Solveig manade fram som gjorde det? Är det hennes fel? Mamma och Antonio hamnar på sjukhuset, helt uppslukade av två för tidigt födda lillebrorsor och Solveig får bo med mormor. Mormor som inte alltid är så lätt att förstå och som verkar bära på en stor hemlighet.

Ännu en Hcg som passar bäst för det övre segmentet, kanske femman till åttan. Solveig är en intressant karaktär att följa, både snabbtänkt och rolig, klok och ologisk, snäll och egoistisk, som de flesta människor. Hon drar en lögn när hon behöver det och skäms lagom mycket. Vi får följa hennes berättelse i jag-form. De historiska inslagen om Beckomberga passar också bättre för lite äldre läsare.

Varför är det ett så ofta valt tema, detta med den påtvingade flytten (alternativt ofrivillig semester i skruttig stuga) i kombination med det övernaturliga, i synnerhet i Hcg? Jag har bara de senaste veckorna läst två böcker på det temat (Glasfågelns grav och Disablotet på Valborg), men man skulle verkligen kunna räkna upp hur många titlar som helst. Det kunde tänkas att det är svårt att göra något nytt eller vara spännande och angelägen när man som författare slår in på den vältrampade vägen. Är det barnets utsatthet i de vuxnas beslut som manifesteras? Eller är det bara en berättartekniskt oemotståndligt tacksam situation att placera sin protagonist i? Den frågan låter jag vara obesvarad, men kan konstatera att det trots allt är ett tema som håller i den här boken.

Vi ska ju bara cykla förbi

Ellen Strömberg
Rabén & Sjögren 2022
uHc
248 sidor

Manda och Malin är bästisar. De bor på en liten ort någonstans norrut i Finland. Vi får följa dem från påsklov till sommarlov sista terminen i grundskolan.

Rösten som berättar är Amandas, eller Manda, som hon föredrar att bli kallad. Hon är den som följer, Malin är den som leder. I skolan är de lite udda fåglar. De enda som alltid cyklar istället för att köra moppe och de som inte bryr sin om att vara de tuffa gängen till lags, utan vill något annat. Manda drömmer om livet i New York, efter studenten. Malin vill bli punkare som Pugg som hon har spanat in. I övrigt försöker de bli bjudna på fester, smygsuper och gör upp konstiga planer om hur de ska få de killar de vill, samtidigt som Manda råkar hångla med helt fel kille och Pugg mest verkar tycka att Malin är liten och gullig.

Det är en härlig berättelse med både humor, vemod och allvar. På många sätt känner jag igen min egen högstadietid och det är just där jag blir tveksam: hur mång av dagens barn kommer att känna igen sin högstadietid? Visserligen finns mobiltelefoner och sociala medier i den här skildringen, men det känns lite som något författaren lagt till för att få en skildring av tonåren som de var för henne, att passa in i den tid som är nu. Å andra sidan är författaren väldigt mycket yngre än jag, så kanske ligger det snarare en skillnad i lagsbyggd-stad och spökar här. Det jag dock verkligen gillar med boken är Mandas tilltal som känns ärligt och rakt.

Passar högstadiet.

Skolnatten

Kristina Sigunsdotter
Illustrationer: Jenny Jordahl
Natur & Kultur 2022
Hcf
168 sidor

Skolnatten är första delen i en ny serie, ”Bims värld”, av författaren bakom Augustprisade Humlan Hansson-böckerna. Bim-böckerna vänder sig till en yngre publik, är mer lättillgängliga med mycket illustrationer och korta kapitel, men mycket känner man ändå igen.

När Bim börjar skolan efter sommaren har hon glömt hur man är normal. Hennes mamma har köpt en lite kobbe i Danmark där de tillbringat sommaren i total isolering, så Bim vet inte längre hur man gör. Dessutom ska hon börja mellanstadiet och där är det andra regler för att räknas som normal. Bims bästis sen alltid, Stella, har börjat hänga med Joy, klassens rikaste tjej, som av någon anledning verkar avsky Bim. För att vara på den säkra sidan väljer Bim helgrå kläder till sin första dag i skolan, trots att hon egentligen gillar färger.

Första dagen i skolan har Stella och Joy märkeskläders, Bim hamnar bredvid Su Yinn som har tics men är snäll och har ett fint pennskrin. Tyvärr börjar det dåligt med att vara normal för Bim när hon råkar säga ”Voff!” istället för ”Ja!” som svar vid uppropet. Kanske göra hon det för att Emon fått en så fin, lite hes röst under sommaren, en röst som får det att pirra i Bim.

Det är fler saker som inte är helt som vanligt i skolan. Mattant nummer 1 har försvunnit. Klassen misstänker ett mord och beslutar sig för att utreda saken.

Någon annan som inte heller är helt normal är Bims mamman det har hon aldrig varit. Hon är konstnär, och om det fanns en OS-gren i att vara onormal skulle hon vinna guld, tror Bim. Hon glömmer ofta att hon har barn, glömmer att handla och tvätta och på vintern går hon i ide och lämnar inte lägenheten.

Som ni förstår är detta likt Humlan-böckerna en rolig bok om en viljestark tjej, men med en skugga av psykisk ohälsa och ensamhet i botten. Temat med bästisen som lämnar går också igen.

Jag rekommenderar den från tvåan till fyran. Den fungerar också fint som högläsning, även om den luftiga sättningen gör den lätt att läsa själv. Nästa bok om Bim, Skolspöket, kommer i september 2022.

Recept på galenskap

Dita Zipfel
Lilla piratförlaget 2021
uHce
192 sidor

Lucie är i desperat behov av pengar eftersom hon vill rymma till Berlin för att bo hos sin mammas före detta sambo Bernie som hon saknar. Dessutom har det blivit helt olidligt hemma sedan mammans nuvarande sambo Michie flyttat in med sina visdomsord, mjukisbrallor och veganism. Därför blir hon glad när hon hittar någon som vill betala 20 euro i timmen för hundpromenader. Och eftersom läget är desperat drar hon inte heller öronen åt sig när det visar att det inte finns någon hund. Uppdraget verkar istället vara att skriva ner några konstiga recept åt den halv- (eller hel-)galna gubben Klinge.

Det här är en högs originell och lite tokig bok med spretiga illustrationer och handtextade inslag som bryter av texten. Den tar upp teman som att få vara sig själv att bejaka galenskapen i livet. Den skildrar också hur barn påverkas av föräldrars val och kan hamna ganska mycket i kläm på grund av dem. Berättelsen följer Lucies tankegångar och ibland kastas vi hastigt hit och dit i texten, det kan kanske vara lite klurigt att hänga med, så den är trots det nätta omfånget och illustrationerna inget för den läsovane.

Ett klart plus är de roliga recepten som finns med, jag hade gärna sett fler av dem. Jag tänker provlaga både Ghoulacamole och Livets/Dödens Rösti. Passar läsare på högstadiet som är hyfsat läsvana och öppna för galenskap.

Det är någonting som drar i mig

Elin Persson
Bonnier Carlsen 2021
uHc
121 sidor

Andréa har växtvärk. Inte fysiskt, men själsligt. Hon växer ur sitt barnjag, sin uppväxtort, sin barndomsvän. Plötsligt ser hon på saker med andra ögon. Längtar bort från det sjaviga hemmet där hennes sjukskrivna mamma sitter instängd bland damm och odiskade filskålar. Och plötsligt är skillnaden mellan vad bästisen Anja har: nya kläder, smycken, öppen planlösning, för mycket att stå ut med. Hon dras bort från Anja och mot hennes bror Danne. Han är äldre och spännande. Kanske är det han som kan se henne. Att hon är speciell och en alldeles egen person. Hon träffar också Alex som är några år äldre och drar runt i en epa.

Det är en tunn liten bok fylld av mörker som Elin Person gett ut efter succén med De afghanska sönerna 2020. Bokhandelns rekommendation är 15+, men huvudpersonen Andréa verkar snarare vara en förvirrad tjej i 12-13 årsåldern, så jag tycker att den passar bättre i sexan-sjuan. Det är diskbänksrealism i småstadsmiljö. Tiden är troligtvis 80-tal, det är strassörhängen som skvallrar om det. Och så klart avsaknaden av mobiltelefoner och sociala medier.

Det är en helt okej ungdomsbok som Persson har skrivit. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: varför just den här? När jag vet vilket oerhört smalt nålsöga det är att bli utgiven på ett stort förlag som Bonnier Carlsen, och vet vilka travar av ungdomsböcker som aldrig blir utgivna. Det är så klart fel av mig, orättvist att bedöma en bok på de premisserna. Men för mig är detta en typisk mellanbok, inget särskilt, inget jag inte hade kunnat vara utan. Inget som världen inte hade kunnat vara utan. Så jag är nyfiken på hur resonemanget gick när man valde att de ut just denna, när just den passerade nålsögat.

Underjordingen

Peder Nääs Sundemyr
B. Wahlströms 2021
Hcg
186 sidor

2019 debuterade Peder Nääs Sundemyr med Den svarta boken och nu är han tillbaka med ännu en rysare för mellanåldern. Den här berättelsen bygger på ett klassiskt barnbokstema: ensamt barn tvingas med till halvsunkig sommarstuga, sen börjar mystiska saker hända. Även i den här boken väver Nääs Sundemyr in övernaturliga inslag i en annars socialrealistisk omgivning. Skillnaden från debuten är att i Den svarta boken var det magin, det övernaturliga, som gjorde det hela riktigt läskigt. I Underjordingen är det människorna som faran. Det övernaturliga här är ett kanske opålitligt, men i det stora hela snällt väsen.

Rufus och hans mamma har lånat en fritidsstuga i en sommaröde skidort i norra Sverige av en kollega till mamman. Redan på vägen dit blir det konstigt, bilen skakas av en kraftig jordbävning. Sen uppträder djuren i den omkringliggande naturen på ett otäckt, övernaturligt sätt. I trakten finns ett gruvbolag som prospekterar gruvdrift. Kusligt lika, kostymklädda män dyker upp i byn och ställer frågor på ett obehagligt sätt. Men det mest otäcka i mitt tycke är att i allt detta osäkra, är Rufus mamma en opålitlig vuxen. Hon får inte oroas, hon vill inte att Rufus lämnar henne ensam, hon sover halva dagarna, klagar sedan när Rufus träffar några nya vänner han börjar umgås med och beter sig på det hela taget oberäkneligt.

Det visar sig att gruvbolagsmännen är undercover. Det de verkligen är ute efter är ett mystiskt underjordiskt väsen, en ”gnom” Och just denna gnom, eller ”underjordingen” som Rufus kallar den, har Rufus mött och i hastigt mod räddat från kostymmännen.

Nu blir även Rufus föremål för gruvbolagsmännens jakt. Dessutom dyker en anonym chattare upp i Rufus telefon, någon som också känner till underjordingen och som verkar veta lite väl mycket om Rufus.

Spännande, bra driv och krypande obehagligt. Lite för många konstiga varv i själva upplösningen för min smak, men den kommer att vara perfekt sommarlovsläsning i den hyrda sommarstugan för rastlösa sommarlediga barn i mellanstadieåldern.

Kom igen Jonny!

Elin Lindell kom-igen-jonny
Alfabeta 2020
Hcg
189 sidor

Kom igen Jonny! är fortsättningen på Den där Jonny Jonsson Johnson (2019). Nu är det vårtermin, Jonny går fortfarande i sjuan och Krister Pettersson verkar vara på väg att flytta in hos mamma. Jonnys bästis Elias är fortfarande tillsammans med Melissa. Både Melissa och Elias tycker att det vore väldigt bra om Jonny och Melissas bästis Naima också blev tillsammans. Och perfekt också, för de är varandras motsatser och motsatser dras till varandra menar Elias, som vet fakta om det mesta. Dessutom är det dags för prao. De flesta får hjälp att hitta praoplats av sina föräldrar, men det är inte så enkelt om man som Jonny har en mamma som jobbar i äldrevården och en pappa som jobbar i skolmatsalen. Och apropå pappa, han verkar inte riktigt vara sig själv och Jonny börjar oroa sig.

Det är allvarliga ämnen, kanske lite allvarligare än i den förra Jonny-boken. Men eftersom det är Elin Lindell är det ändå roligt. Jonnys förmåga att säga saker han egentligen bara hade tänkt tänka, att ”ha otur när han skämtar” eller att göra saker utan riktigt ha tänkt sig för får mig att skratta högt flera gånger, även om det också blir hemskt ibland. Vänskapen med Elias, som trots sin fyrkantighet är en väldigt fin vän, är så fint skildrad. Den första spirande kärleken, lyckan i att hitta någon som skrattar åt samma saker som en själv är också fin att läsa om, liksom relationen till de vuxna, som utan större åthävor finns runt omkring Jonny när det behövs.

Det är mycket dialog och texten flyter lätt. Passar från femman till sjuan.