Det är någonting som drar i mig

Elin Persson
Bonnier Carlsen 2021
uHc
121 sidor

Andréa har växtvärk. Inte fysiskt, men själsligt. Hon växer ur sitt barnjag, sin uppväxtort, sin barndomsvän. Plötsligt ser hon på saker med andra ögon. Längtar bort från det sjaviga hemmet där hennes sjukskrivna mamma sitter instängd bland damm och odiskade filskålar. Och plötsligt är skillnaden mellan vad bästisen Anja har: nya kläder, smycken, öppen planlösning, för mycket att stå ut med. Hon dras bort från Anja och mot hennes bror Danne. Han är äldre och spännande. Kanske är det han som kan se henne. Att hon är speciell och en alldeles egen person. Hon träffar också Alex som är några år äldre och drar runt i en epa.

Det är en tunn liten bok fylld av mörker som Elin Person gett ut efter succén med De afghanska sönerna 2020. Bokhandelns rekommendation är 15+, men huvudpersonen Andréa verkar snarare vara en förvirrad tjej i 12-13 årsåldern, så jag tycker att den passar bättre i sexan-sjuan. Det är diskbänksrealism i småstadsmiljö. Tiden är troligtvis 80-tal, det är strassörhängen som skvallrar om det. Och så klart avsaknaden av mobiltelefoner och sociala medier.

Det är en helt okej ungdomsbok som Persson har skrivit. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: varför just den här? När jag vet vilket oerhört smalt nålsöga det är att bli utgiven på ett stort förlag som Bonnier Carlsen, och vet vilka travar av ungdomsböcker som aldrig blir utgivna. Det är så klart fel av mig, orättvist att bedöma en bok på de premisserna. Men för mig är detta en typisk mellanbok, inget särskilt, inget jag inte hade kunnat vara utan. Inget som världen inte hade kunnat vara utan. Så jag är nyfiken på hur resonemanget gick när man valde att de ut just denna, när just den passerade nålsögat.

Underjordingen

Peder Nääs Sundemyr
B. Wahlströms 2021
Hcg
186 sidor

2019 debuterade Peder Nääs Sundemyr med Den svarta boken och nu är han tillbaka med ännu en rysare för mellanåldern. Den här berättelsen bygger på ett klassiskt barnbokstema: ensamt barn tvingas med till halvsunkig sommarstuga, sen börjar mystiska saker hända. Även i den här boken väver Nääs Sundemyr in övernaturliga inslag i en annars socialrealistisk omgivning. Skillnaden från debuten är att i Den svarta boken var det magin, det övernaturliga, som gjorde det hela riktigt läskigt. I Underjordingen är det människorna som faran. Det övernaturliga här är ett kanske opålitligt, men i det stora hela snällt väsen.

Rufus och hans mamma har lånat en fritidsstuga i en sommaröde skidort i norra Sverige av en kollega till mamman. Redan på vägen dit blir det konstigt, bilen skakas av en kraftig jordbävning. Sen uppträder djuren i den omkringliggande naturen på ett otäckt, övernaturligt sätt. I trakten finns ett gruvbolag som prospekterar gruvdrift. Kusligt lika, kostymklädda män dyker upp i byn och ställer frågor på ett obehagligt sätt. Men det mest otäcka i mitt tycke är att i allt detta osäkra, är Rufus mamma en opålitlig vuxen. Hon får inte oroas, hon vill inte att Rufus lämnar henne ensam, hon sover halva dagarna, klagar sedan när Rufus träffar några nya vänner han börjar umgås med och beter sig på det hela taget oberäkneligt.

Det visar sig att gruvbolagsmännen är undercover. Det de verkligen är ute efter är ett mystiskt underjordiskt väsen, en ”gnom” Och just denna gnom, eller ”underjordingen” som Rufus kallar den, har Rufus mött och i hastigt mod räddat från kostymmännen.

Nu blir även Rufus föremål för gruvbolagsmännens jakt. Dessutom dyker en anonym chattare upp i Rufus telefon, någon som också känner till underjordingen och som verkar veta lite väl mycket om Rufus.

Spännande, bra driv och krypande obehagligt. Lite för många konstiga varv i själva upplösningen för min smak, men den kommer att vara perfekt sommarlovsläsning i den hyrda sommarstugan för rastlösa sommarlediga barn i mellanstadieåldern.

Kom igen Jonny!

Elin Lindell kom-igen-jonny
Alfabeta 2020
Hcg
189 sidor

Kom igen Jonny! är fortsättningen på Den där Jonny Jonsson Johnson (2019). Nu är det vårtermin, Jonny går fortfarande i sjuan och Krister Pettersson verkar vara på väg att flytta in hos mamma. Jonnys bästis Elias är fortfarande tillsammans med Melissa. Både Melissa och Elias tycker att det vore väldigt bra om Jonny och Melissas bästis Naima också blev tillsammans. Och perfekt också, för de är varandras motsatser och motsatser dras till varandra menar Elias, som vet fakta om det mesta. Dessutom är det dags för prao. De flesta får hjälp att hitta praoplats av sina föräldrar, men det är inte så enkelt om man som Jonny har en mamma som jobbar i äldrevården och en pappa som jobbar i skolmatsalen. Och apropå pappa, han verkar inte riktigt vara sig själv och Jonny börjar oroa sig.

Det är allvarliga ämnen, kanske lite allvarligare än i den förra Jonny-boken. Men eftersom det är Elin Lindell är det ändå roligt. Jonnys förmåga att säga saker han egentligen bara hade tänkt tänka, att ”ha otur när han skämtar” eller att göra saker utan riktigt ha tänkt sig för får mig att skratta högt flera gånger, även om det också blir hemskt ibland. Vänskapen med Elias, som trots sin fyrkantighet är en väldigt fin vän, är så fint skildrad. Den första spirande kärleken, lyckan i att hitta någon som skrattar åt samma saker som en själv är också fin att läsa om, liksom relationen till de vuxna, som utan större åthävor finns runt omkring Jonny när det behövs.

Det är mycket dialog och texten flyter lätt. Passar från femman till sjuan.

Humlan Hanssons hemligheter

Kristina Sigunsdotterhumlan-hanssons-hemligheter
Illustrationer: Ester Eriksson
Natur & Kultur 2020
Hcg
108 sidor

Jag blir både chockad, fnissig och sorgsen av att läsa Sigunsdotters Augustprisnominerade mellanåldersbok. Jag slök den på en kväll. Texten är luftig och varvas rikligt med illustrationer, men innehållet är blytungt. Och roligt, som sagt.

Grundplotten är enkel. Humlan är sjuk i ett par veckor. När hon kommer tillbaka har hennes bästis Nour lierat sig med de ondskefulla (och också lite galna) hästtjejerna. Humlan blir helt ensam, förutom den svettluktande och ganska konstiga Vanten, som uppvaktar henne men som hon helst inte vill ha något att göra med. Hemma berättar hon inget. Inte heller något om att hon i smyg besöker sin faster Fanny på psyket där hon är intagen för depression. Och hon har fler hemligheter, Humlan. Som att hon ibland går ut mitt i natten och gör dåliga saker, som att sparka på lyktstolpar till de slocknar.

Boken genomforsas av en kärlek till den förlorade Nour. Allt hon är bra på, och allt roligt de brukade göra tillsammans. Alla hemligheter som bara Nour vet. Nu kanske de är inte längre säkra, när Nour är med hästtjejerna som ”…galloperade över skolgården i bara trosorna, skrattade och gnäggade”. Men då kan jag inte låta bli att lite chockat beundra de där farliga tjejerna. Gjorde de verkligen det? I bara trosorna? Inget är entydigt i den här boken. Det är ju Humlans dagbok vi läser. Hon kan skriva vad hon vill.

Den här berättelsen rymmer trots sitt ganska ringa omfång så mycket. Vi får små spår av en förälders olyckliga kärlekshistoria, svärtan som tar faster Fanny från Humlan, hierarkierna i skolan. Och vi får trots tyngden och mörkret ett ljust och sagolikt slut.

Det här är en svårplacerad bok, eftersom den är lättillgänglig textmässigt men inte innehållsmässigt. De svartvita illustrationerna är gjorda så att de ska kunna var Humlans egna, men de är också krävande i sin spretiga naivism. Humlan själv går i femman, så mogna läsare från trean och uppåt kan läsa. Men ännu hellre som gruppläsningsbok, för här finns hur mycket som helst att diskutera.

Månen, varelsen och jag

Ylva Karlssonmanen-varelsen-och-jag
Illustratör: Sofia Falkenhem
Rabén & Sjögren 2020
Hcf
195 sidor

Månne vill ha sin egen You Tube-kanal men får inte för mamma och pappa. I väntan på att få sin kanal filmar hen sin vardag och berättar om sitt liv. För det är just det Månne vill ha kanalen till: att en gång för alla få berätta hur det är att vara varken pojke eller flicka, att vara hen, en ”ibbis”. Det är nämligen tröttande att börja varje nytt möte med att sätta ner foten och bestämt tala om vem man är. Och ännu jobbigare är det med folk som ifrågasätter. De stora barnen på skolgården som hela tiden frågar om hen har snopp eller snippa. Eller de äldre släktingarna som tycker att det är dags att skärpa sig.

I börja av boken är Månne ett spralligt, glatt och otvunget barn. Hen har sina stöttande föräldrar, många vänner och Månen som vakar över hen. Dessutom har Månne en fantasivärld som är bara hens egen där hen kan gå in och bara vara. Vara helt sig själv, utan att någon frågar. Men vart efter handlingen framskrider mals Månnes goda humör ner av en exkluderande omvärld tills hen hamnar i vad som närmast kan liknas vid en depression.

Det är ett ganska ungt ämne Ylva Karlsson har gett sig på att skildra, men hon gör det med lätt hand och helt ur barnet Månnes perspektiv. Enligt RFSL är ickebinära transpersoner den grupp som mår sämst inom gruppen transpersoner, där den psykiska ohälsan är betydligt större än i övriga befolkningen. När man läser om Månne, ett litet barn som får ta väldigt stora strider, är det lätt att förstå. En så fin och mysig sak som ett luciatåg kan lämna hen utanför, ensam och ledsen.

För att illustrera Månnes oförmåga att helt och fullt älska sig själv dyker ”varelsen” upp. Ett litet äckligt kladdigt väsen skapat ur förtvivlan över att inte få vara den man är.

Det finns såklart en väg ur förtvivlan och ett lyckligt slut i den här berättelsen som är skriven för lågstadiet. Månne försonas med varlsen och får sin kanal. På vägen får vi oss en påminnelse om hur alla vi tillsammans kan bredda vägen och förenkla livet lite för alla som inte är prick inom normen med hjälp av ett inkluderande språkbruk och att i förväg tänka igenom situationer där vi slentrianmässigt delar upp i kön.

Spökjägare

Martin Jernspokjagare
Lilla piratförlaget 2019
Hcg
253 sidor

Letar du efter en mysrysare med både humor och action? Då är det här boken för dig. Marin Jern har tidigare skrivit för vuxna och ungdomar, bland annat den fantastiska Svensk synd från 2015. Han har också varit aktiv som manusförfattare för film, bland annat för filmatiseringen av Ingelin Angerborns kioskvältare Rum 213. Kanske var det då lusten att själv skriva något om spöken för mellanåldern rann till, och det var bra, för detta är riktigt bra!

Holly och hennes lillebror Elvir skickas till sin faster i hålan Vilaholm, där deras pappa växt upp och fastern nu bor i föräldrahemmet. Anledningen är att deras pappa är ”sjuk i huvudet. Fast det får man ju inte säga. Även om det är så.”

Vilaholm har en mörk och något dolsk historia. 1991 har många människor flyttat därifrån på grund av okänd anledning. Barn har försvunnit. Och nu har de börjat försvinna igen.

Det första som möter Holly och Elvir på stationen ett anslag om en försvunnen flicka och två killar som har en spökklubb. Elvir gillar att skrämma upp sig själv med spökhistorier, men Holly tror inte på spöken och försöker få sin lillebror att hålla båda fötterna på jorden.  Mellan raderna förstår man att Holly har fått ta ett ovanligt stort ansvar för sin bror på grund av pappans psykiska ohälsa. I Vilaholm händer det dock saker som är svåra att förklara på annat sätt än att spöken faktiskt finns. Snart är Elvir också försvunnen och Holly i desperat behov av någon som kan hjälpa henne att leta. Någon som kan tro på att spöken ligger bakom.

Eftersom det är svårt att inte jämföra mellanåldersrysare med Ingelin Angerborn så skulle jag beskriva detta som snäppet läskigare än hennes böcker. Spökena är inte snälla andar som bara vill ha hjälp med något och försvinner sen. De är onda och vill ont. Men med likhet med till exempel Jenny Jägerfeldt och Petter Lidbeck, tillhör Jern de författare som kan skriva humoristiskt och samtidigt behålla en allvarlig underton, så detta är också en ganska rolig bok.

Andra boken i serien, Vänner att dö för kommer i april, så skynda att läsa denna så du är redo för uppföljaren. Passar alla som gillat Ingelin Angerborns böcker och är redo för nästa level.