Pascale Vallin Johansson
Rabén & Sjögren 2022
Hcg
215 sidor

Barn-tvingas-flytta-och-mystiska-saker-händer är ett väl beprövat tema i barnlitteraturen. I Pascale Vallin Johanssons nya mellanåldersbok är det riktigt bra genomfört och kan absolut tålas att läsas ännu en gång.

Det är Solveig som flyttar från Söder i Stockholm till Beckomberga, det gamla mentalsjukhuset som nu är omgjort till bostäder. Det är sommar, varmt och öde. De flesta är bortresta, men Solveig, mamma och Antonio kan inte resa någonstans, för mamma har tvillingar i magen och eftersom de ofta kommer för tidigt måste de hålla sig hemma.

I tristessen önskar sig Solveig något spännande, kanske ett spöke. “Var försiktig med vad du önskar”, säger mormor, för ibland får man det man ber om. Först är det mest måsar som dyker upp. I drömmen, ovanför gården, vid ingången till badhuset. Solveig går i sömnen, och en gång vaknar hon upp utomhus mitt i natten. Men sen är det faktiskt någon som söker kontakt från andra sidan. Någon som vill ha Solveigs hjälp att få någon slags upprättelse. Hon vågar inte berätta för mamma. Tur att hon träffar Daniel utanför simhallen och kan berätta för honom.

Så ligger mamma plötsligt på hallgolvet och blöder. Var det spöket som Solveig manade fram som gjorde det? Är det hennes fel? Mamma och Antonio hamnar på sjukhuset, helt uppslukade av två för tidigt födda lillebrorsor och Solveig får bo med mormor. Mormor som inte alltid är så lätt att förstå och som verkar bära på en stor hemlighet.

Ännu en Hcg som passar bäst för det övre segmentet, kanske femman till åttan. Solveig är en intressant karaktär att följa, både snabbtänkt och rolig, klok och ologisk, snäll och egoistisk, som de flesta människor. Hon drar en lögn när hon behöver det och skäms lagom mycket. Vi får följa hennes berättelse i jag-form. De historiska inslagen om Beckomberga passar också bättre för lite äldre läsare.

Varför är det ett så ofta valt tema, detta med den påtvingade flytten (alternativt ofrivillig semester i skruttig stuga) i kombination med det övernaturliga, i synnerhet i Hcg? Jag har bara de senaste veckorna läst två böcker på det temat (Glasfågelns grav och Disablotet på Valborg), men man skulle verkligen kunna räkna upp hur många titlar som helst. Det kunde tänkas att det är svårt att göra något nytt eller vara spännande och angelägen när man som författare slår in på den vältrampade vägen. Är det barnets utsatthet i de vuxnas beslut som manifesteras? Eller är det bara en berättartekniskt oemotståndligt tacksam situation att placera sin protagonist i? Den frågan låter jag vara obesvarad, men kan konstatera att det trots allt är ett tema som håller i den här boken.