Ensamvargar

Fastän Katarina Kieris nya ungdomsbok är en ganska vemodig historia så blir man ändå så glad av att läsa den, för den är så bra. Kieri skriver så fint. Det är ett berättande som närmast kan beskrivas som stillsamt, men som ändå rör vid de mörkaste djupen och vid den spirande glädjen. Ett riktigt gott hantverk helt enkelt.

Vi får i vartannat kapitel följa Martin och Sasha som berättar i första person. De lever ganska besvärliga liv, beroende på att de har en del jobbiga vuxna i sin tillvaro. Men det finns också bra vuxna ikring dem och de hanterar sina flackande liv väldigt kompetent. De navigerar mellan olika hem och olika vuxnas olika ståndpunkter, tar sig fram och håller sina huvuden högt, var och en på sitt håll. Det är de som är ensamvargarna. Inte för att de direkt gillar att vara ensamma, utan kanske snarare för att de inte krusar några halta höns. De gör sig inte till för att vara med, de går sin egen väg.

I utkanten av den enes synfält skymtar den andre fram, och vi läsare förstår att så småningom måste dessa bådas vägar korsas. Det tar dock längre tid än vad man från början tror.

Den här boken kommer att leva kvar länge hos mig, tack vare sina fint tecknade personporträtt. Inte bara Martins och Sashas, utan också de runt omkring dem. Till exempel Martins farmor, översättaren, som tonar fram som typisk för den nya tidens barnboksfar- eller morförälder. Likt exempelvis Charlotte i Jenny Jägerfeldts böcker om Sigge eller Elin Eks Biggan och Göran i Athena-böckerna, är hon ingen tant som sitter i en gungstol med bullar och stora famnen redo. Den här sortens far- och morföräldrar är 40-talister som inte är färdiga med karriären och som är sanningssägare snarare än tröstare. Jag tror att vi kommer att se fler av dem framöver.

Passar sjuan-ettan på gymnasiet.

Jobbiga tjejer

Lisa Bjärbo, Johanna Lindbeck, Sara Ohlsson
Lilla piratförlaget 2021
uHc
327 sidor

Efter Fula tjejer kommer Jobbiga tjejer. För trots den feministiska framgången när tjejgruppen lyckades sätta dit personen bakom Insta-kontot Fula tjejer, så har Frejaskolan i Gnesta en lång väg kvar att gå när det gäller jämställdhet. Och kanske har något av det som händer i klassrum och korridorer sipprat vidare till de vuxna, för när vårterminen inleds annonseras det att skolan ska jobba med just jämställdhet som ett tema under terminen. Men projektet läggs snabbt på is eftersom all fokus på skolan riktas mot det som händer kvällen innan skolan ska börja, nämligen att hela idrottshallen brinner ner till grunden.

En lokal Facebookgrupp publicerar ett foto av Eleni när hon är ute med hunden och snart är rykten i svang: Det är Eleni som är pyromanen.

För Eleni, Yasmin och Freja finns bara en sak att göra. Nämligen att finna den skyldiga för att rentvå Eleni. Och om inte skolan kan genomföra ett jämställdhetsprojekt så får tjejerna i chattgruppen göra ett eget. De bestämmer sig för att göra en aktion och claima en toalett. Väldigt jobbigt beteende, tycker vissa på skolan.

Det här är precis som föregångaren underhållande, rappt och träffande. Och en fiffig sak med bägge de här böckerna är det inbyggda mysteriet som håller spänningen uppe hela vägen. Som läsare vill man ju veta. Vem var det? Man gissar och spekulerar tillsammans med Eleni, Jasmin och Tilde.

Passar femman-sexan och hela vägen upp till högstadiet.

Det är någonting som drar i mig

Elin Persson
Bonnier Carlsen 2021
uHc
121 sidor

Andréa har växtvärk. Inte fysiskt, men själsligt. Hon växer ur sitt barnjag, sin uppväxtort, sin barndomsvän. Plötsligt ser hon på saker med andra ögon. Längtar bort från det sjaviga hemmet där hennes sjukskrivna mamma sitter instängd bland damm och odiskade filskålar. Och plötsligt är skillnaden mellan vad bästisen Anja har: nya kläder, smycken, öppen planlösning, för mycket att stå ut med. Hon dras bort från Anja och mot hennes bror Danne. Han är äldre och spännande. Kanske är det han som kan se henne. Att hon är speciell och en alldeles egen person. Hon träffar också Alex som är några år äldre och drar runt i en epa.

Det är en tunn liten bok fylld av mörker som Elin Person gett ut efter succén med De afghanska sönerna 2020. Bokhandelns rekommendation är 15+, men huvudpersonen Andréa verkar snarare vara en förvirrad tjej i 12-13 årsåldern, så jag tycker att den passar bättre i sexan-sjuan. Det är diskbänksrealism i småstadsmiljö. Tiden är troligtvis 80-tal, det är strassörhängen som skvallrar om det. Och så klart avsaknaden av mobiltelefoner och sociala medier.

Det är en helt okej ungdomsbok som Persson har skrivit. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: varför just den här? När jag vet vilket oerhört smalt nålsöga det är att bli utgiven på ett stort förlag som Bonnier Carlsen, och vet vilka travar av ungdomsböcker som aldrig blir utgivna. Det är så klart fel av mig, orättvist att bedöma en bok på de premisserna. Men för mig är detta en typisk mellanbok, inget särskilt, inget jag inte hade kunnat vara utan. Inget som världen inte hade kunnat vara utan. Så jag är nyfiken på hur resonemanget gick när man valde att de ut just denna, när just den passerade nålsögat.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej

Ebba Hyltmark
Hegas 2021
uHc
74 sidor

Ebba Hyltmark har gjort en raketkarriär från när hon debuterade som gymnasieelev med Alla suger och det är ingens fel 2018. 2019 kom Jag kan nästan känna solen och i år kommer hennes lättlästdebut. Det är en berättelse som enbart utspelar sig i huvudpersonenen Vanessas chattkonversationer. Det är ett spännande grepp, men det kräver lite pusselbitsläggande av läsaren, så även om textomfånget är begränsat är det inte helt lättläst. Eller i alla fall inte för alla.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej utspelar sig kring efterspelet av en fest. Något har hänt som inte borde ha hänt. Hon messar med sin bästis, sin pojkvän, sin mamma och en gammal kompis för att försöka få reda i sina känslor och sitt liv, som hon nu rört till så förfärligt.

Slutet är gott, men också lite öppet och jag tror att många kommer att vilja fortsätta att följa Vanessa. Den här boken är första i serien ”Nevermind”, vilket låter lovande. Passar högstadiet.

Prinsen av Porte de la Chapelle

Annelie Drewsen
Rabén & Sjögren 2021
uHc
285 sidor

När vi möter Salar har han just gett sig av. Från det som han trodde var hans familj och framtid, mot något annat. Ett nytt försök, en ny kamp. Och han är så trött på att kämpa.

Ibland säger man att en bok ”är viktig”. Kanske är detta en viktigt bok? När jag läser fylls jag av sorg över att det är för sent. Salar har fråntagits den chans han trodde att han hade och gett sig av, som så många av verklighetens Salars gett sig iväg eller tvingats bort. Vi, Sverige, har missat den här chansen. Om den här boken ska vara viktigt får vi inte göra de misstagen igen.

I Annelie Drewsens ungdomsroman Prinsen av Porte de la Chapelle finns en ödslighet som syns på de sidor som bara rymmer några få övergivna rader och som känns som tomrum i hjärtat när man läser om Salar, som inte har något annat än en ryggsäck och kläderna han har på kroppen. Och minnen av hoppet om ett bättre liv.

Trots detta lyckas Drewsen skjuta in strimmor av ljus. Salar är en ”som klarar sig”. Från gränspolis, gevärskulor, medelhavets vågor och biljettkontrollanter. Och slutet är försiktigt positivt. Kanske ska Salar äntligen slippa vara en som bara klarar sig, en som får vara nöjd om han inte fryser, är rädd eller död. Kanske ska han nu äntligen få leva.

Passar högstadiet och gymnasiet.

Säg nåt då!

Ida Ömalm Ronvallsag-nat-da
B. Wahlströms 2020
uHc

Kan man göra slut med en kompis? Om man känner att kompisen är en belastning, ett hinder i vägen för andra vänner? Frågan har problematiserats tidigare i ungdomslitteraturen till exempel i Åsa Asptjärns Konsten att ha sjukt låga förväntningar där huvudpersonen Emanuel försöker ta en paus från sin bästis Tore. Här kommer en skildring från andra hållet, från den som blir dumpad,

Ida Ömalm Ronvall debuterade förra året tillsammans med Johanna Schreiber med ungdomsromanen  Inte som du som fick fin kritik. Nu är hon tillbaka med en ny ungdomsbok på egen hand. Här är skådeplatsen Örnsköldsvik och högstadieskolan med den klaustrofobiska känslan där alla har sina givna roller. Adrian, som berättar historien, har rollen av den konstige, den utstötte. Men nu är det ju bara ett år kvar, sen kommer gymnasiet. Det kan bli en nystart. Och bakom sig har Adrian en sommar med språkresa då han och han enda vän Emma varit helt vanliga ungdomar. Umgåtts som två i gänget, utan att vara retade eller utanför. Det är som en försmak på hur det skulle kunna bli.

Men då, precis innan skolan ska börja, dumpar Emma Adrian. Hon säger att ”det kanske är bäst” om de två inte hänger så mycket.

Och Emma lyckas ta sig in bland de normala, men Adrian faller. Djupt ner i ensamhet, självförakt och tystnad. Han inser med stigande panik att det inte finns några som helst garantier för att gymnasiet blir något annat. Varför skulle det bli det? Ö-vik är litet, det är samma ungdomar.

Vändpunkten blir ett besök hon morfar i Luleå dit Adrian åkt underförevändning att spendera tid med morfar sedan mormor nyligen dött. Men egentligen är det bara för att slippa hänga ensam i Ö-vik hela höstlovet. Då dyker Vega upp. En annan ensam, men mycket modigare person.

Jag tycker att detta var en mycket bra ungdomsbok. Passar perfekt för högstadiet, som tröst för alla ensamma eller för alla som vill fundera kring detta med roller, de vi väljer eller tilldelas och hur vi är mot varandra. Boken utvecklas också till en väldigt fin kärlekshistoria och ger även några, om inte tips så kanske modeller, för hur man kan ta eget ansvar för att kliva ur eller ta avstånd från pålagda roller och inkörda hjulspår.