Det är någonting som drar i mig

Elin Persson
Bonnier Carlsen 2021
uHc
121 sidor

Andréa har växtvärk. Inte fysiskt, men själsligt. Hon växer ur sitt barnjag, sin uppväxtort, sin barndomsvän. Plötsligt ser hon på saker med andra ögon. Längtar bort från det sjaviga hemmet där hennes sjukskrivna mamma sitter instängd bland damm och odiskade filskålar. Och plötsligt är skillnaden mellan vad bästisen Anja har: nya kläder, smycken, öppen planlösning, för mycket att stå ut med. Hon dras bort från Anja och mot hennes bror Danne. Han är äldre och spännande. Kanske är det han som kan se henne. Att hon är speciell och en alldeles egen person. Hon träffar också Alex som är några år äldre och drar runt i en epa.

Det är en tunn liten bok fylld av mörker som Elin Person gett ut efter succén med De afghanska sönerna 2020. Bokhandelns rekommendation är 15+, men huvudpersonen Andréa verkar snarare vara en förvirrad tjej i 12-13 årsåldern, så jag tycker att den passar bättre i sexan-sjuan. Det är diskbänksrealism i småstadsmiljö. Tiden är troligtvis 80-tal, det är strassörhängen som skvallrar om det. Och så klart avsaknaden av mobiltelefoner och sociala medier.

Det är en helt okej ungdomsbok som Persson har skrivit. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: varför just den här? När jag vet vilket oerhört smalt nålsöga det är att bli utgiven på ett stort förlag som Bonnier Carlsen, och vet vilka travar av ungdomsböcker som aldrig blir utgivna. Det är så klart fel av mig, orättvist att bedöma en bok på de premisserna. Men för mig är detta en typisk mellanbok, inget särskilt, inget jag inte hade kunnat vara utan. Inget som världen inte hade kunnat vara utan. Så jag är nyfiken på hur resonemanget gick när man valde att de ut just denna, när just den passerade nålsögat.

Inte din baby

Seluah Alsaati inte-din-baby
Natur & Kultur 2020
uHc
173 sidor

Det här är en ungdomsbok som kommit till utifrån en teatermonolog som spelades på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 2017. Den tar upp några olika spår i Samiras liv i en förort i Stockholm. Dels är det sökandet efter kärleken som får henne att kasta sig in i ett allt mer destruktivt förhållande med Nabil. Dels är det hennes kompis Amina som blir utsatt för en hämndpublicering av en nakenbild på Instagram. Dels är det kärleken till fotbollen och Samira och hennes kompisars arbete för att ordna en tjejfotbollsturnering. Dels är det att Samira skriver och spelar in raptexter. Däremellan får vi inblick i Samiras familj och livet i skolan.

Det hinns med ganska mycket på bokens nätta omfång. Det som stannar hos mig är framförallt hur dysfunktionella ungdomarnas sexuella förhållanden är och hur oerhört sorgligt det är. Tjejerna vill ha kärlek, närhet och sex. Killarna är hur gulliga som helst i början; uppvaktar, kelar och gosar. Men när det kommer till sex är det som att de inte kan hantera övergången. Plötsligt blir de dominanta och omänskliga, som porrskadade monster som begår regelrätta övergrepp på de tjejer de nyss var så fina emot.

Boken är skriven med förortsdialekt i dialogerna, vilket gör läsningen lite svår för mig. Det är alltid svårt att läsa på en dialekt man inte behärskar. Men det kommer att göra den desto mer läsvärd för andra. Den passar högstadiet och gymnasiet.

Någon annan

Anna Ahlundnagon-annan
Hegas 2019
uHc
37 sidor

Anna Ahlund kom i december med fyra böcker i serien Våga längta på Hegas. Omslagen har lånat sin estetik från hennes ungdomsbok från Rabén & Sjögren, Du, bara och är precis som den på temat vänskap och het kärlek. Första boken heter Någon annan och handlar om Mikael. Han har ett anonymt konto på Instagram där han lägger upp bilder på spännande miljöer med små texter. En dag får han kontakt med en av sina följare, som visar sig sugen på att fantisera, precis som Mikael. I likhet med Ahlunds tidigare böcker utspelar sig den här i Uppsala.

Det är känsligt och vackert skrivet. Man rodnar alldeles lagom mycket. Passar från sexan och uppåt.