Jefferson

Jean-Claude Mourlevat
Lilla Piratförlaget 2021
Hcg
261 sidor

Så har jag äntligen lyckats lägga tassarna på en bok av årets ALMA-mottagare. Lilla Piratförlaget var snabbt ute och översatte hans bok Jefferson från 2018 till svenska och nu, när reservationsköerna lugnat sig något, var det äntligen dags för mig att få läsa denna vackra lilla bok.

Huvudperson är igelkotten Jefferson, som också pryder bokens omslag. Han råkar genom ett ödesdigert misstag bli oskyldigt huvudmisstänkt för ett mord på en grävling, tillika hans frisör. För att han ska bli fri från anklagelserna bestämmer han sig, påhejad av sin vän grisen Gilbert, att de tillsammans ska hitta den riktiga mördaren.

Spåren leder dem till människornas värld, som i den här berättelsen existerar parallellt med djurvärlden. För att ta sig dit obemärkt ansluter de sig till en gruppbussresa. Ledtrådarna pekar mot ett litet hyresrum som grävlingen hyrt under falska namn. Vad kan den stillsamme frisören haft för skumma saker för sig?

Det som gör Jefferson till så trevlig läsning är att inget förenklas. Det är en gullig historia, ja visst, så blir det lätt när huvudpersonerna är charmiga små djur. Men samtidigt är detaljerna ibland väldigt våldsamma, det är blod, mord och äventyr på liv och död. Språk och ordval är heller inte på något sätt anpassat efter en barnslig målgrupp. Tvärt om kommer den här boken ge upphov till många förklarande diskussioner för den som vill och många nya lärdomar för den som är på det humöret.

Illustrationerna i svartvitt är effektfulla, både detaljerade och stämningsfulla tar de inte fasta på det mest fasanfulla i berättelsen utan hjälper till att göra det lagom otäckt.

Som högläsning kan den passa från tvåan, om man är beredd på att diskutera och förklara en del. Och var beredd på en klass med nyblivna vegetarianer när läsningen är över.

Farväl

Anders Holmer
Natur & Kultur 2021
Hcf
Bilderbok

Framsidan på den här boken ger inte på länga vägar när en rättvis bild av det universum som ryms i den. Och det kommer inte den här texten att göra heller. Jag hade fått skriva en roman för att komma i närheten.

Farväl är Anders Holmers fjärde bilderbok. Han debuterade med Allting händer 2017 som följdes upp av Inget händer 2019 och däremellan kom Regn 2018. Allting händer med dikter med inslag av nonsensvers och absurdism beskrev jag som en hyllning till lekfullheten och fantasin. I Regn hade stilen stramats upp till haiku, orden blivit färre och allvaret kanske lite större. I den här boken har orden försvunnit helt och illustrationerna får stå helt för sig själva och även om det fortfarande är en hyllning till fantasin är ämnet gravallvarligt.

Jag deltog i en diskussion på Twitter för ett tag sedan om vad vi ska kalla den här sortens böcker. Svenska barnboksinstitutet använder ”textlösa böcker” och jag har också sett många som använder sig av den engelska beteckningen ”scilent books”, eller en direktöversättning av den, ”tysta böcker”. Diskussionen jag deltog handlade om att de här böckerna knappast kan kallas för tysta, de ger oftast upphov till väldigt mycket ord och samtal. Men att textlösa böcker inte heller känns rätt, eftersom det signalerar en avsaknad av något, att orden borde varit där. Och så är det ju inte heller. Bilderböcker med enbart bilder står oftast väldigt väl för sig själva. De har blivit allt mer omtalade på senare år och används mycket i språkutvecklande arbete. Det mest kända exemplet är kanske Ankomsten av ALMA-pristagaren Shaun Tan.

Anders Holmers berättelse är vad den heter, ett farväl. Till skillnad från hans tidigare böcker finns en sammanhållen berättelse, även om den innehåller en rejäl utflykt i form av ett äventyr i fantasin. Huvudpersonen, ett barn, reser till sitt ”vildingarnas land”, det ställe i fantasin som barn kan bege sig när de behöver ta skydd från en allt för hemsk verklighet. Det är en historia om sorg och acceptans, om att ta hjälp av fantasin och leken för att ta sig igenom det svåra.

Uppslagen fylls av delikata illustrationer i vattenfärg, både sparsmakade och storslagna, med fina detaljer. Här finns som sagt ett helt romanuniversum mellan pärmarna och hur mycket helst att prata om. För den som vågar.

Passar alla åldrar.

Resebyrån främmande världar

L.D. Lapinski
Modernista 2021
Hcg
347 sidor

Flick flyttar från stan till ett hus i ett mindre samhälle med sin familj bestående av mamma, pappa och en ganska ny lillebror. Hon är inte precis glad över flytten, men när hon lyckas smita ut och undan plikterna hemma, som att packa upp och hjälpa till med bebisen, gör hon en spännande upptäckt. I en dammig gammal butikslokal finns en udda resebyrå, Resebyrån Främmande världar.

På Främmande världar finns Jonathan, en ganska ensam pojke eller ung man som helt plötsligt blivit huvudförvaltare för ett hemligt sällskap. Han upptäcker Flicks förmåga att se det magiska och bjuder in henne som medlem. Han inviger henne i den övernaturliga samling resväskor, som allihopa är portaler till parallella världar och tar med henne på hennes första resor.

Men så klart finns ett orosmoment. Att resa mellan världar är farligt. Jonathans mamma försvann under en expedition när han var liten och nu är hans pappa, det riktige huvudförvaltaren, borta. Jonathan vägrar att tro att han är död och han och Flick ger sig av för att leta efter honom.

Det är ett fantasikittlande och spännande äventyr det här. Jag gillar verkligen idén med att man fångat glipor till främmande värdar i resväskor, så att man kan förflytta sig genom att kliva ner i en väska. Sen drar man i handtaget, stänger väskan och bär den med sig, så att man när som helst kan öppna den och hoppa tillbaka till sin värld. ”Tappa inte bort bagaget!” är inte för inte Sällskapet Främmande världars viktigaste regel.

Så småningom hamnar Flick och Jonathan i Femlykta stad. Där är något väldigt mycket på tok och det finns onda makter som är ute efter Sällskapets resväskor. Både vänskap och mod sätts på prov innan äventyret är slut i denna fösta del i en serie som enlighet förlaget ”har gjort stor succé världen över”.

Och det är som sagt ett underbart upplägg och en spännande historia. En anmärkning är att språket känns lite styltigt, om det beror på översättningen eller något annat kan jag inte svara på, men står man ut med det har man ett härligt läsäventyr framför sig. Passar trean till sexan.

The Dragon Prince: Måne

Aaron Ehasz och Melanie McGanney Ehasz
Bonnier Carlsen 2021
Hcg
285 sidor

När jag läser första boken om ”The Dragon Prince” tänker jag hela tiden att det känns som att någon har försökt skriva som en tecknad film. Berättandet känns stolpigt och i dialogerna riktigt hör jag hur detta hade låtit med de lätt gapiga dubbade röster vi vant oss vid i just teckande filmer och tv-serier. Så jag känner mig lite dum när jag först vid efterordet fattar att det faktiskt är precis det jag har läst. Dragon Prince är en tv-serie på Netflix som boken följer ganska noga, första boken återger den första säsongen på nio avsnitt.

Jag vet att den här typen av böcker kan vara utmärkta för att locka barn till läsning, men någon stor litteratur är det inte. Äventyret i sig är det inget alls fel på. Vi följer två bröder och en alvflicka som försöker rädda ett drakägg och på så sätt skapa fred mellan folken i världen Xandia. Mot sig har de den maktlystna övermagikern Viren som skickar sina två barn efter dem.

Men, och detta känns ju bittert att konstatera för en som vill förespråka läsning, i det här fallet är filmen bättre än boken. Det är sällan lyckat att överföra en berättelse direkt från ett medium till ett annat. Boken är sin konstform, filmen ett annat. Bra adaptioner tar hänsyn till mediets specifika egenskaper, istället för att göra en direkt avskrift. Risken är att böcker som denna ger läsningen dåligt rykte, filmen är ju bättre. Eller så är det det enda vi kan få någon unga människa att läsa och den exakta igenkänningen från tv-serien kommer att hjälpa barnet att ta sig igenom texten med framgång och då har den ju ändå gjort lite nytta. Passar åk 4-6.

Bergsklättraren

Karin Erlandsson
Schildt & Söderström, Bonnier Carlsen
Hcg
254 sidor

Nu har jag hunnit till den tredje delen i ”Legenden om Ögonstenen”, Karin Erlandssons fantasyepos. I den första boken, Pärlfiskaren möter vi Miranda, den bästa pärlfiskaren av alla, när hon ger sig iväg för att leta efter den sägenomspunna ögonstenen med den pratglada Syrsa hack i häl. Miranda och Syrsa ger av misstag bort Ögonstenen till den onda Iberis och i bok två, Fågeltämjaren har de slagit sig till ro i Norra Hamnstaden hos Lydia som är läkekvinna, men också pärlviskare som Syrsa, Men de undkommer inte Iberis och den makt hon förskansat sig genom Ögonstenen.

När den här boken börjar möter vi Miranda, Syrsa och Lydia på väg mot Östra Regionen. Där, djupt nere i bergen, har Iberis gömt Ögonstenen och Miranda vill ta den tillbaka. Lydia vill förstöra den och Syrsa vill helst inte alls vara där.

De möter människor med helt andra vanor än deras egna, en natur väsensskild från vad de är vana vid. Miranda har tidigare jobbat i bergen och vet hur man tar sig fram. Syrsa som är enarmad som Miranda klarar klättringen dåligt och hatar dem. Lydia trivs. Hon upptäcker att hon tycker om att klättra och som läkekvinna kan hon verka var som helst, överallt finns det folk som behöver hjälp.

Erlandssons finlandssvenska språkdräkt bidrar till ett lätt förhöjt intryck för den svenske läsaren. Det passar berättelsen utmärkt. Det är ett äventyr att följa de tre personerna på den riskfyllda resan men ännu mer att ta del av den spänning som utspelar sig inom den lilla gruppen. Ju närmre Ögonstenen de kommer, ju mer vill Miranda ha den. Hon är som en gamla alkoholist, som efter att ha varit nykter ett tag medan hon var skogshuggare i Norra Hamnstaden, nu åter smakat starkt och är beredd att sälja så väl sin själ som sina barn för att få mer. Och det krävs ett enormt offer för att Mirandas nyktra till igen och förstå vad som är det viktigaste i livet. Men då är det delvis för sent.

Det här är fantastisk högläsning för alla från fyran och uppåt. Nästa bok på min läshög är som tur är sista boken i serie, Segraren, för nu är jag väldigt nyfiken på hur det här äventyret ska sluta.

Det hemliga riket

Philip Pullmandet-hemliga-riket
Natur & Kultur 2020
uHce
692 sidor

Den efterlängtade andra delen av Pullmans ”equal” till ”Den mörka materien”, ”Boken om stoft” har nu kommit på svenska. Nu har tiden hoppat till efter Lyras äventyr i Norden och några år till. Hon är i tjugoårsåldern och läser vid S:ta Sophias College i Oxford. Hennes hem är fortfarande Jordan där hon har kvar sitt rum och sin ställföreträdande familj, även om hon bor på S:ta Sophia som är ett college för flickor, under veckorna.

Livet rullar på. Men Lyra är inte lycklig. Hon och Pantalaimon har kommit på kant med varandra. Lyra har blivit påverkad av några tänkare/författare på modet och Pan kan inte tåla det. Sen kommer det två dråpslag: först tvingar den nya rektorn på Jordan Lyra och Pan att lämnas sitt rum. Sen ser sig Pan tvungen att ge sig av (han och Lyra har förmågan att dela på sig sedan besöket i De dödas rike i ”Den mörka materien”). Dessutom har Pan under en nattlig expedition blivit vittne till ett mord, något som drar in dem i skumma händelser med anknytning till rosenodling.

Lyra är vår huvudsakliga hjältinna i den här boken. Men vi får också följa Pan, nu som en lite mer ”egen person” än tidigare. Malcolm från Lyras färd, nu kring 35 år och fullskalig agent för Oakly Street, är också en viktig person i berättelsen. Men vi får också följa två av historiens skurkar, Marcel Delamare och Olivier Bonneville som bägge två på olika sätt är släkt med personer vi träffat tidigare i Lyras universum.

När man läser Pullman vilar man helt tryggt i berättarens händer. Det finns inga sprickor i världsbygget, allt flyter smidigt och är trovärdigt från alla håll. Det är som en gåva att få resa iväg på Pullmans äventyr, som den här gången tar oss genom Europa och bort mot Asien. Det enda riktigt dåliga med den här boken är att den verkligen slutar mitt i. I Lyras färd knyter Pullman samman en del av historien, men Det hemliga riket kräver att vi läser vidare i nästa del. Och väntan på den känns just nu lång.

Det här är en bok som passar som högläsning eller för duktiga läsare från femman och uppåt. Jag tycker att den kräver att man läst de tidigare böckerna för att man ska hänga med, den blir i alla fall så mycket bättre om man har dem med sig, annars får man nog gissa mycket.

Nattexpressen

Karin Erlandssonnattexpressen
Illustrationer: Peter Bergting
Bonnier Carlsen/Schilts & Söderströms 2020
Hcg
221 sidor

Danja och hennes familj ska fira jul i mormors hus, en nedlagd station, precis som alltid. Men inget blir som vanligt. Mormor är inte som hon brukar, hon har börjat tappa bort sig själv och redan första kvällen, på den traditionella decemberfesten, försvinner hon. Alla ger sig ut för att leta och mamma är förtvivlad. Men på natten efteråt händer något märkligt. Danja hör ljudet av tåg mot räls och går ner för att titta. Ett gammalt ånglok har stannat vid perrongen.

Det här är en bok i 24 kapitel, tänkt att räcka från första december fram till jul. Det är en berättelse om nattliga äventyr, magi, glömska och saknad. Nattexpressen, som tåget kallas, härbärgerar olika udda existenser som kommit bort sig i tillvaron. Det är också ett mysterium med en försvunnen nyckel, en stulen speldosa och en pojke som håller på att blekna bort.

Den som väntar sig samma sällsamma sagoton som i Erlandssons böcker i serien Legenden om Ögonstenen kommer här att finna något annat och lite enklare. Det är en del tvära kast och turerna i berättelsen är inte alltid helt självklara att hänga med i. Men det är ett habilt juläventyr som absolut kan passa för högläsning veckorna i advent. Passar som trean till femman.

Gravplaneten

Oskar Källnergravplaneten
Illustrationer: Karl Johnsson
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
237 sidor

Tredje delen av Sci-fi-serien Imperiets arvingar är här. Den tar vid precis där den förra slutade, och läsningen mår absolut bäst av att man har läst de båda första innan. Rymdskeppet Stillheten har precis kraschat på den gåtfulla gravplaneten Umbezra. Alice och Elias och den övriga besättningen har fått sällskap av Chelie som de räddade i förra boken. Nu fortsätter jakten på att finns barnens mamma. Men deras fiender är dem hack i häl och faror lurar bakom varje hörn.

Det är spännande, en snyggt sammansatt värld, roliga karaktärer, coola illustrationer i färg och allmänt fartfyllt. Passar från trean till sexan.

Fågeltämjaren

Karin Erlandssonfageltamjaren
Schildts & Söderströms / Bonnier Carlsen  2018 / 2020
Hcg
309 sidor

Andra boken i Legenden om ögonstenen

Fågeltämjaren är ett kärt återbesök i det fantastiska universum Karin Erlandson diktat ihop kring pärlfiskarna Miranda och Syrsa. När den här boken börjar har de funnit sig ett hem hos Lydia i Norra Hamnstaden. Miranda har accepterat att hon inte längre varken kan eller vill dyka efter pärlor och sadlat om till skogshuggare, som är det yrke hon en gång lärde sig av sin far. Syrsa lär sig allt om läkeväxter av Lydia. Ögonstenen tänker de inte så mycket på längre. De vill inte gärna tänka på Iberis och all den ondska de utsatte Syrsa för.

Inte förrän folket i staden upptäcker att dagskatorna börjar uppträda konstigt. Dagskator är väldiga fåglar med långa vassa näbbar. I vanliga fall är de skygga och flyger söderut när vintern kommer. Nu stannar de kvar. Och en dag attackerar de skogshuggaren Erk när han är högst upp i ett träd.

Detta blir upptakten på ännu ett spännande äventyr och ännu en kamp på liv och död mellan ont och gott, mellan Iberis och Miranda och Syrsa.

”Legenden om ögonstenen” är fantastisk högläsning för hela familjen. Vill man läsa den själv passar den från trean för riktigt duktiga läsare. Fågeltämjaren fortsättes av Bergsklättraren och Segraren.