Blynätter

Anna Jakobsson Lund
Annorlunda Förlag 2019
uHc
417 sidor

När man får en bok av en författare man aldrig hört talas om, från ett förlag man inte tidigare kände till, hett rekommenderad av någon vars smak man litar på, blir man nyfiken. Och, om jag ska vara ärlig, också lite skeptisk. Varför hade jag inte hört talas om den här författaren, som uppenbarligen gett ut en hel hög böcker, om det nu är så väldigt bra?

Ja, det kan man fråga sig. Förmodligen har det att göra med att det inte är lätt att tränga igenom när man ger ut böcker på eget förlag, i den väldiga ström av litteratur som kommer ut varje år i Sverige. Men roligare än att fundera över det är att konstatera att mina fördomar kom helt på skam. För Blynätter, den första delen i ”Metallsviten”, var precis så sjukt bra som de som rekommenderade den påstod.

Vi får träffa Jeroen, Finn, Unni och Elsa, som omväxlande står i centrum i berättelsen. Deras öden vävs samman genom en intrikat planerad komplott, där Unni med hjälp av Jeroen vill förändra samhället och de ser Finn och Elsa som sina redskap. Samhället de vill ställa på ända, den värld Jacobsson Lund så förtjänstfullt diktat ihop, är mix mellan medeltida och tidigt industriell, där ortsnamn och miljöer vagt påminner om norra Sverige. De fyra huvudpersonerna står på två olika ändar av samhällsstegen. Unni och Jeroen representerar den yttersta makten, folkdomarna. Finn och Elsa tillhör samhällets bottenskrap, rövarna som lever på att stjäla och smuggla åt vem som än kan betala.

Blynatten är den mörkaste av nätter. Just då korsas rövarnas vägar med folkdomarnas. Inte helt oavsiktligt, kan man lägga till. Unni och Jeroen har omsorgsfullt riggat sin snara som ska göra Finn beroende av dem, eftersom de är beroende av honom för att få ihop sitt uppror. Elsa är den som är Finns köl i världen och hon knyts till Finn av en blodsskuld. Kring dessa fyra personers beroenden, behov, önskningar, viljor och rädslor knyter författaren skickligt ihop sin historia. Hon får mig att till hundra procent tro på de karaktärer hon presenterar, känna med dem och om inte sympatisera med dem, så åtminstone förstå deras intentioner.

Världsbygget, nästan den viktigaste ingrediensen i en bra fantasyroman, är också verkligt bra genomfört. Detaljerna är fina och det känns alltigenom trovärdigt. Lägg till det en spännande historia, så har jag inte varit så här begistrad över en ny fantasybekantskap sedan jag läser Siri Petersens ”Korpringarna”.

Tvåan, Silvergryning, finns redan att köpa (hurra, gissa om jag har beställ den!). En tredje del, Järndagar är också aviserad, sedan är serien avslutad. Blynätter är klassad som ungdomsbok, men passar lika bra för vuxna.

Skuggan av en kung

Leigh Bardugo
Gilla böcker 2022
uHc
524 sidor

Jag har älskat Leigh Bardugos Grisha-värld sedan jag läste första boken i Grishatrilogin, I ljusets makt. Det var en fröjd att återbesöka en annan del av det i Högst spel. I Netflixserien Harts and Bones blandar manusförfattarna på ett förtjänstfullt sätt de två bokserierna. Denna nya serie från Grishaverse, som tar vid där trilogin slutar, ska precis som kråkböckerna bli två till antalet.

Den unge kungen Nikolai sitter på Ravkas tron och har enat landet efter det uppslitande inbördeskriget. Han regerar med stöd av tremannarådet, där bland annat Zoya ingår, numera general. Men freden är bräcklig och landet fattigt. När Nikolais inre demon tar allt mer plats ställs allt på spel. Zoya bestämmer att kungen behöver gifta sig för att säkra stabilitet och tronföljd. Samtidigt genomfars landet av en serie oförklarliga mirakel. Alina, solbringaren, är helgonförklarad och en mystisk sekt dyker upp och kräver även Skuggmästaren ska kanoniseras. Nikolai ser sig tvungen att ge sig ut på en pilgrimsfärd för att finna en lösning.

Samtidigt befinner sig Nina, grishan vi första gången mötte i Högt spel i fiendeland, i Fjerda, på hemligt uppdrag för att befria grishor som fortfarande jagas som villebråd här.

Det är driv, spänning och också en del humor, från första sidan till sista i denna lättslukade tegelsten. Passar högstadiet och uppåt.

De överblivnas armé

Gustav Tegby
Rabén & Sjögren 2022
Hcg
259 sidor
Första delen i serien Bortbytingar

När Dorians syster dör tror han att det är hans fel. Hans sista ord till systern var riktigt elaka och nu är han full av ånger och sorg. Men snart får han även andra bekymmer. På begravningen börjar det regna tårar inne i kyrkan. När han störtar därifrån blir han upplockad av en extremt liten och deppig taxiförare som har ett minst sagt skumt förhållande till döden och presenterar sig som representant för ”Väsenverket”. Hon bjuder in Dorian till en obligatorisk grundkurs för bortbytingar.

Detta är alltså den första delen i en tänkt trilogi med namnet ”Bortbytingar”. Författaren Gustav Tegby är en ny bekantskap för mig. Han har tidigare medverkat i några antologier samt gav ut en ungdomsbok på Rabén & Sjögren förra året. I De överblivnas armé har han hittat en ton som närmst får mig att tänka på Rick Riordan. Även upplägget påminner om Riordans böcker: barn växer upp och känner sig annorlunda, i tonåren upptäcker han att han tillhör en mytologisk värld och kastas in i absurda äventyr. I Tegbys universum är det inte halvgudar, men väl olika varelser ur den nordiska mytologin vi möter. Dorian visar sig vara en älva, den truliga taxichaffisen en myling. Senare dyker även vittror (troll), rån och vättar upp.

Funkar det då? Japp, riktigt bra! Så bra att jag önskar att man spelat mer på ”en svensk Riordan” i formgivning och bindning. Det i och för sig i min smak snygga omslaget kunde varit tuffare och ett danskt band i stället för hårda pärmar hade förmodligen lockat fler läsare. Jag önskar också att man vågat strunta i listan över väsen i början av boken och litat på att läsarna lite mer istället.

Det här är en bok för alla som vill ha en fantasifull och rolig bok med actionspäckade äventyr. För de som skulle ha uppskattat Riordan men inte riktigt är där läsmässigt ännu. Berättelsen slutar med en rejäl cliff hanger som genast gör läsaren sugen på nästa del. Den får man vänta på tills i maj 2023, men det är det värt!

Vulkanens barn

Elin Nilsson
Alfabeta 2022
Hcg
285 sidor

Elin Nilsson har efter ett par ungdomsböcker, till exempel Flyt som en fjäril, stick som ett bi som Elina skrivit om här, och ett par novellsamlingar, gjort ett försök i Hcg-facket. Nilsson är född 1986 och förmodligen för ung för att ha egna tonårsbarn, men för en ärrad tonårsmamma låter upplägget i hennes Vulkanens barn som en saligt dröm. Hör bara: i Leas by, och i hela världen så som hon känner den, förpuppas barn när de fyller 13, för att ligga och sova och drömma lyckligt i fem år och sedan komma ut som färdiga vuxna. Tänk bara så många tårar man kunde sparat genom den metoden.

Leas kusin Luma, som hon vuxit upp med nästan som en tvillingbror, ska snart förpuppas. Han är orolig, vill inte vara borta från Lea och ber Lea att skära ut honom ur puppan och rädda honom. Lea kan inte göra det, det är något oerhört att be om. Alla vet att de som inte förpuppas blir halvmänniskor och galna. Men när Lumas puppa plötsligt försvinner från trädet i puppgläntan förbannar hon sig själv och anklagar sig för sin älskade kusins försvinnande. Hade hon bara haft modet att göra som han sa hade detta inte hänt.

Detta med puberteten som en farlig period i en människas liv, en tid då hon måste tämjas och kväsas, är ett intressant tema. Jag drar paralleller till Kim Liggets Det sextonde året, en helt annan typ av berättelse men där barn – bara flickor i detta fall – ska tyglas och formas för att passa vuxenvärlden.

Elin Nilssons nya roman är lika delar saga och spännande äventyrsberättelse. Lea måste ge sig iväg för att leta rätt på Luma. Till sin hjälp har hon krämarflickan Majva och även om de båda flickorna möter många faror på vägen möter de också goda människor. Det är en berättelse om mod, vänskap, fördomar, svek och girighet. Slutet lämnar flera frågor obesvarade och det är gott så. Vi gör bara ett kort besök i den komplexa och spännande värld Nilsson diktat fram, sen får vi fortsätta fantisera om den på egen hand.

Passar goda läsare från trean, men rekommenderas också starkt som högläsning.

Ett nytt hopp

Mårten Sandén
Bonnier Carlsen 2022
Hcg
139 sidor

Tänk om jorden egentligen är en semesterplanet för hundar, som bara kommer hit för att vila upp sig och bli bortskämda hos sina resurspersoner? Och tänk om deras fristad nu hotas av en ondskefull art, som på grund av att de ständigt fryser vill ha ett varmare klot, nu börjar få framgång? Så ser i alla fall grundpremissen ut för Mårten Sandéns nya bokserie ”Dogstars”.

Anna bor i familjehem och har det jobbigt med lite av varje. En dag på vägen till skolan, då hon är sen som vanligt, blir hon jagad av sin grannes boxer. Då visar det sig plötsligt att hon kan flyga. Hon lyfter och svävar iväg. Och kommer bara yttepytte för sent till skolan. Det är ju naturligtvis jättemärkligt, men långt ifrån det märkligaste som händer denna dag. För strax efter första lektionen knuffar Horace, klassens smartaste kille, in henne i ett skåp. De åker genom lufttryckstuber till en underjordisk central där hon får veta att grannens boxer är en drottning och det är bara början på att hela Annas världsbild måste stöpas om.

Så när hon somnar den kvällen – för Ett nytt hopp utspelar sig under en enda dag – har hon fått veta att hon är en efterlängtad ny medlem i Dogstars, en grupp som med tack vare sina specialförmågor ska hjälpa hundarna att sätta stop för Rimfrost och brumernas förfärliga plan att värma upp jorden och förstöra den.

Det är mycket välkommet att Mårten Sandén nu är tillbaka med en ny slukarserie, efter att några år ha ägnat sig åt lite mer svår tillgängliga böcker i en slags svensk-magisk-realism-noir-genre. Detta gör han dock utan att förenkla; Sandéns tilltro till att de unga läsarna hänger med på både avancerade resonemang, snabba skämt och svåra ord är intakt. Det hela är dessutom lockande förpackat med klatschigt omslag och snygga illustrationer av Lisa Medin.

Det här kommer att passa slukarläsarna från trean och uppåt.

Järnhanden

David Renklint
B.Wahlströms 2022
Hcg
220 sidor

David Renklint debuterade med Blixtbarn 2020, en bok som följdes upp av Blixtregn 2021. Nu är han tillbaka med en äventyrsfantasy i samma universum, men något mer lättläst.

I Järnhanden får vi möta Embla som drömmer om att bli pirat, en omöjlig dröm eftersom hon är flicka. Hon bor på Almön där man jobbar med trä från de väldiga och snabbväxande almarna. Hennes mamma är specialiserad på träben.

Redan i första kapitlet drar en hemsk storm in över ön, en storm som drar med sig askvindar. Embla och mamma fastnar mitt i stormens öga och när stormen dragit förbi är inte mamma sig lik. Byn läkekvinna Harga berättar att askan kom från döda maror som dött i en stor strid långt borta. Det som Emblas mamma drabbats av verkar vara dimfeber och det finns bara en sak som kan bota det: vatten från dimman. Men att ge sig ut i dimman och skaffa vattnet är förenat med livsfara. Få som ger sig in där kommer tillbaka. Samtidigt vet Embla att det bara finns en som kan hjälpa mamma och det är hon.

Som om inte mammas dimfeber vore nog hittar Embla en mystisk dolk i ett skrin i strandkanten. Det har flutit i land efter att två piratskepp gått i kvav efter en strid precis utanför Almön. Det visar sig att dolken är bärare av en förbannelse och nu när Embla har dolken är förbannelsen hennes.

Detta blir början på ett livsfarligt äventyr, en resa med pirater och strid på liv och död. Men också inledningen på ett nytt kapitel i Emblas liv, och nya vänner. Kanske är drömmen om att en gång bli pirat ändå inte så orealistisk.

Passar gode läsare från tvåan. Renklints universum är inte helt lätt att ta sig in i. Det finns många svåra ord och namn på väsen, ställen och funktioner som är lite snåriga att förstå och hålla reda på. En liten ordlista och kanske en hederlig fantasykarta hade underlättat för den lite svagare läsaren. Ändå tycker jag bättre om den här än jag gjorde om Blixtbarn. Den innerliga vänskapen och de spännande äventyren ger berättelsen lite extra kraft.

Jefferson

Jean-Claude Mourlevat
Lilla Piratförlaget 2021
Hcg
261 sidor

Så har jag äntligen lyckats lägga tassarna på en bok av årets ALMA-mottagare. Lilla Piratförlaget var snabbt ute och översatte hans bok Jefferson från 2018 till svenska och nu, när reservationsköerna lugnat sig något, var det äntligen dags för mig att få läsa denna vackra lilla bok.

Huvudperson är igelkotten Jefferson, som också pryder bokens omslag. Han råkar genom ett ödesdigert misstag bli oskyldigt huvudmisstänkt för ett mord på en grävling, tillika hans frisör. För att han ska bli fri från anklagelserna bestämmer han sig, påhejad av sin vän grisen Gilbert, att de tillsammans ska hitta den riktiga mördaren.

Spåren leder dem till människornas värld, som i den här berättelsen existerar parallellt med djurvärlden. För att ta sig dit obemärkt ansluter de sig till en gruppbussresa. Ledtrådarna pekar mot ett litet hyresrum som grävlingen hyrt under falska namn. Vad kan den stillsamme frisören haft för skumma saker för sig?

Det som gör Jefferson till så trevlig läsning är att inget förenklas. Det är en gullig historia, ja visst, så blir det lätt när huvudpersonerna är charmiga små djur. Men samtidigt är detaljerna ibland väldigt våldsamma, det är blod, mord och äventyr på liv och död. Språk och ordval är heller inte på något sätt anpassat efter en barnslig målgrupp. Tvärt om kommer den här boken ge upphov till många förklarande diskussioner för den som vill och många nya lärdomar för den som är på det humöret.

Illustrationerna i svartvitt är effektfulla, både detaljerade och stämningsfulla tar de inte fasta på det mest fasanfulla i berättelsen utan hjälper till att göra det lagom otäckt.

Som högläsning kan den passa från tvåan, om man är beredd på att diskutera och förklara en del. Och var beredd på en klass med nyblivna vegetarianer när läsningen är över.

Farväl

Anders Holmer
Natur & Kultur 2021
Hcf
Bilderbok

Framsidan på den här boken ger inte på länga vägar när en rättvis bild av det universum som ryms i den. Och det kommer inte den här texten att göra heller. Jag hade fått skriva en roman för att komma i närheten.

Farväl är Anders Holmers fjärde bilderbok. Han debuterade med Allting händer 2017 som följdes upp av Inget händer 2019 och däremellan kom Regn 2018. Allting händer med dikter med inslag av nonsensvers och absurdism beskrev jag som en hyllning till lekfullheten och fantasin. I Regn hade stilen stramats upp till haiku, orden blivit färre och allvaret kanske lite större. I den här boken har orden försvunnit helt och illustrationerna får stå helt för sig själva och även om det fortfarande är en hyllning till fantasin är ämnet gravallvarligt.

Jag deltog i en diskussion på Twitter för ett tag sedan om vad vi ska kalla den här sortens böcker. Svenska barnboksinstitutet använder ”textlösa böcker” och jag har också sett många som använder sig av den engelska beteckningen ”scilent books”, eller en direktöversättning av den, ”tysta böcker”. Diskussionen jag deltog handlade om att de här böckerna knappast kan kallas för tysta, de ger oftast upphov till väldigt mycket ord och samtal. Men att textlösa böcker inte heller känns rätt, eftersom det signalerar en avsaknad av något, att orden borde varit där. Och så är det ju inte heller. Bilderböcker med enbart bilder står oftast väldigt väl för sig själva. De har blivit allt mer omtalade på senare år och används mycket i språkutvecklande arbete. Det mest kända exemplet är kanske Ankomsten av ALMA-pristagaren Shaun Tan.

Anders Holmers berättelse är vad den heter, ett farväl. Till skillnad från hans tidigare böcker finns en sammanhållen berättelse, även om den innehåller en rejäl utflykt i form av ett äventyr i fantasin. Huvudpersonen, ett barn, reser till sitt ”vildingarnas land”, det ställe i fantasin som barn kan bege sig när de behöver ta skydd från en allt för hemsk verklighet. Det är en historia om sorg och acceptans, om att ta hjälp av fantasin och leken för att ta sig igenom det svåra.

Uppslagen fylls av delikata illustrationer i vattenfärg, både sparsmakade och storslagna, med fina detaljer. Här finns som sagt ett helt romanuniversum mellan pärmarna och hur mycket helst att prata om. För den som vågar.

Passar alla åldrar.

Resebyrån främmande världar

L.D. Lapinski
Modernista 2021
Hcg
347 sidor

Flick flyttar från stan till ett hus i ett mindre samhälle med sin familj bestående av mamma, pappa och en ganska ny lillebror. Hon är inte precis glad över flytten, men när hon lyckas smita ut och undan plikterna hemma, som att packa upp och hjälpa till med bebisen, gör hon en spännande upptäckt. I en dammig gammal butikslokal finns en udda resebyrå, Resebyrån Främmande världar.

På Främmande världar finns Jonathan, en ganska ensam pojke eller ung man som helt plötsligt blivit huvudförvaltare för ett hemligt sällskap. Han upptäcker Flicks förmåga att se det magiska och bjuder in henne som medlem. Han inviger henne i den övernaturliga samling resväskor, som allihopa är portaler till parallella världar och tar med henne på hennes första resor.

Men så klart finns ett orosmoment. Att resa mellan världar är farligt. Jonathans mamma försvann under en expedition när han var liten och nu är hans pappa, det riktige huvudförvaltaren, borta. Jonathan vägrar att tro att han är död och han och Flick ger sig av för att leta efter honom.

Det är ett fantasikittlande och spännande äventyr det här. Jag gillar verkligen idén med att man fångat glipor till främmande värdar i resväskor, så att man kan förflytta sig genom att kliva ner i en väska. Sen drar man i handtaget, stänger väskan och bär den med sig, så att man när som helst kan öppna den och hoppa tillbaka till sin värld. ”Tappa inte bort bagaget!” är inte för inte Sällskapet Främmande världars viktigaste regel.

Så småningom hamnar Flick och Jonathan i Femlykta stad. Där är något väldigt mycket på tok och det finns onda makter som är ute efter Sällskapets resväskor. Både vänskap och mod sätts på prov innan äventyret är slut i denna fösta del i en serie som enlighet förlaget ”har gjort stor succé världen över”.

Och det är som sagt ett underbart upplägg och en spännande historia. En anmärkning är att språket känns lite styltigt, om det beror på översättningen eller något annat kan jag inte svara på, men står man ut med det har man ett härligt läsäventyr framför sig. Passar trean till sexan.

The Dragon Prince: Måne

Aaron Ehasz och Melanie McGanney Ehasz
Bonnier Carlsen 2021
Hcg
285 sidor

När jag läser första boken om ”The Dragon Prince” tänker jag hela tiden att det känns som att någon har försökt skriva som en tecknad film. Berättandet känns stolpigt och i dialogerna riktigt hör jag hur detta hade låtit med de lätt gapiga dubbade röster vi vant oss vid i just teckande filmer och tv-serier. Så jag känner mig lite dum när jag först vid efterordet fattar att det faktiskt är precis det jag har läst. Dragon Prince är en tv-serie på Netflix som boken följer ganska noga, första boken återger den första säsongen på nio avsnitt.

Jag vet att den här typen av böcker kan vara utmärkta för att locka barn till läsning, men någon stor litteratur är det inte. Äventyret i sig är det inget alls fel på. Vi följer två bröder och en alvflicka som försöker rädda ett drakägg och på så sätt skapa fred mellan folken i världen Xandia. Mot sig har de den maktlystna övermagikern Viren som skickar sina två barn efter dem.

Men, och detta känns ju bittert att konstatera för en som vill förespråka läsning, i det här fallet är filmen bättre än boken. Det är sällan lyckat att överföra en berättelse direkt från ett medium till ett annat. Boken är sin konstform, filmen ett annat. Bra adaptioner tar hänsyn till mediets specifika egenskaper, istället för att göra en direkt avskrift. Risken är att böcker som denna ger läsningen dåligt rykte, filmen är ju bättre. Eller så är det det enda vi kan få någon unga människa att läsa och den exakta igenkänningen från tv-serien kommer att hjälpa barnet att ta sig igenom texten med framgång och då har den ju ändå gjort lite nytta. Passar åk 4-6.