Det sextonde året

Kim Liggettdet-sextonde-aret
B. Wahlströms 2020
392 sidor

”Vi talar inte om nådeåret” berättar Tierney. Ingen av de flickor som sitt sextonde levnadsår skickas iväg att överleva i grupp i skogen vet exakt vad som väntar dem. Bara att deras farliga magi ska kanaliseras ut i naturen så att de sedan kan komma hem och bli lydiga hustrur och mödrar. Dessutom vet de allt om de tjuvjägare som jagar flickor som flyr lägret och vilka bestraffningar de familjer får vars döttrar inte kommer tillbaka, levande eller döda. I ett samhälle där kvinnor är mäns ägodelar är detta ett sätt att kontrollera deras krafter och viljor.

Tierney tror att hon är annorlunda, hon vill ändå inte bli en lydig hustru. Hon ska hålla sig för sig själv, ligga lågt. När hon kommer tillbaka ska hon bli en arbetare för att kunna leva ett visserligen hårt, men ändå förhållandevis självständigt liv.

Men hennes planer omkullkastas totalt när hon tvärt emot vad hon trodde ändå får en friare. En mycket attraktiv och åtråvärd sådan. Nu hamnar hon i skottlinjen för den mest intriganta och hämndlystna av nådeårsflickorna och snart går det upp för henne att hennes tid i lägret kommer att bli en blodig kamp på liv och död.

Detta är Tjänarinnans berättelse möter Flugornas herre för flickor. Men till skillnad från Atwoods dystopi finns här ingen förankring i en realistisk verklighet, ingen verklig förklaring till hur eller när den här världen blivit till eller finns. Romanvärlden håller inte ihop till hundra procent. Kontexten känns medeltida (till exempel inga skjutvapen, de dödar med knivar och yxor), men huvudpersonens tankar och känslor känns moderna. Det stör mig, men jag tycker ändå att det är en spännande berättelse. En annan sak som stör är att författarens tack finns först i boken som något slags förord eller programförklaring.

Till bokens förtjänster hör porträttet av Tierney som tillåts misslyckas och göra bort sig gång på gång, och som överlever snarare genom en slump (eller faktisk genom hennes pappas försorg) än på grund av sina fantastiska egenskaper. Hon är trots allt bara ett barn, som fortfarande är i behov av sina föräldrar. Men på slutet är det (spoiler alert!!) hennes blivande make som kliver fram och räddar henne, något som kan tolkas som att det ändå är männen som fixar biffen i romanen. Mina invändningar till trots är det en sträckläsarbok som kan passa i högstadiet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s