Vilse

Text och bild: Elin Sandström
Rabén & Sjögren 2023
Hcf
Bilderbok

När Agnes ska gå hem genom skogen känner hon plötsligt inte igen sig. Hon möter en flicka som också är vilse och hjälper henne att hitta några stenar hon tappat. Men det är något som är konstigt med flickan, hon har tappat minnet. Efter hand som som de hittar stenarna kommer flickans minne tillbaka. Vem är hon? Och ska Agnes hitta hem igen?

Elin Sandström har hitintills gett ut en handfull titlar i egenskap av illustratör. Det är en mystisk och spännande handling i hennes första egna bok. Och även om det inte är något fel på varken den eller språket, så är det ändå helt klart illustrationerna som är den riktigt stora behållningen i den här bilderboken för lite äldre barn.

Vi följer Agnes genom skogen där ljuset går från sen eftermiddag, via skymning till mörker. Naturen är trolsk, men utan att vara insmickrande. Det är vilt, lite farligt och spretigt, men väldigt vackert. Månen kommer upp, följer de två flickorna och kastar dramatiska skuggor över deras väg. Perspektiven skiftar och är ibland hisnande och drastiska. Färgerna är både dova och lysande. Det märks att detta är en berättelse av någon med stor kärlek både till naturen och till fantasin.

6-9 år säger förlagets rekommendationer. Jag skulle vilja påstå att detta är en bok som läser bäst från tvåan till femman – sexan. Det är inte så mycket text, men den har ett lite vuxen tilltal och och bilderna är också av det lite mer krävande slaget. Den passar perfekt för alla som gillar mys-rys och som gärna vill ha illustrationer till det lästa. Kan också fundera som högläsning om alla kan se illustrationerna.

Den femte ringen

Helen Ekeroth
Rabén & Sjögren 2022
uHc
271 sidor
andra delen i ”Silverringarna”

Äntligen har jag läst fortsättningen om Lux äventyr i ett magiskt Malmö som påbörjades i Den andra staden. I denna bok, som avslutar Ekeroths tonårsduologi, ska Lux och Dimo bege sig till hans version av Malmö. De vill återöppna portalerna mellan städerna för att återställa balansen av magi. Om den åter får flöda fritt mellan de parallella städerna hoppas de på att kunna rädda Dimos stad från undergång.

Jag trodde, när jag läste första boken, att Dimos Malmö skulle vara vårt Malmö. Så jag blev förvånad när hans stad är en mörk dystopisk version av staden. Ännu mörkare än Lux’ som ändå är ganska mörk med auktoritärt styre, magisk dimma och monster i kanalen, I Dimos värld är styret ännu mer auktoritärt med korrumperad polis, byggnader förstörda av uppror och kraveller, kalla slitna hus och ständig elbrist. Luftföroreningar har smutsat ner husen och det finns varken fåglar eller andra djur (förutom råttor). Dricksvattnet är ransonerat och Västra hamnen översvämmad. Torson står som ett fyrtorn omgivet av vatten.

Även Lux får sig en överraskning i Dimos stad. Här finns nämligen Adrian, som kanske inte är så mycket expojkvän till Dimo som Lux hade önskat.

Språket är bra och miljöbeskrivningarna ger fina bilder av de bägge städerna. Men det fortsätter att vara lite rörigt och svårt att hänga med i turerna i den här serien. Jag gilla Malmöskildringen och liksom med den förra boken är det den stora behållningen.

Passar högstadiet.

En familj av lögnare

”Välkommen till den förträffliga familjen Sinclair.
Ingen är kriminell.
Ingen är missbrukare.
Ingen är misslyckad.”

Så skriver Cadence i inledningen av Kanske är det allt du behöver veta (nu även utgiven med titeln Vi var lögnare). Nu låter E. Lockhart oss återbesöka familjens ö Beechwood Island utanför kusten i Massachusetts. Vi får följa Cadence moster Carrie, vars son Jonny är död men kommer till henne som ett spöke. För Johnny berättar hon vad som hände på ön nästan 30 år innan den sommar vi möter Cadence där. Vi får veta exakt hur viktig den markerade käklinjen är för en Sinclaire, att ond bråd död drabbat Beechwood långt tidigare och att familjen alltid sluter upp, finner en väg igenom och bevarar varandras hemligheter. Det är en berättelse om gamla pengar – smutsiga pengar – om traditioner, kärlek och svek, att vara ”en tillgång för familjen” och om att alltid, alltid bevara ytan intakt. Oavsett om ens ”inre är gjort av saltvatten, skevt trä och rostiga spikar”, som Carrie skriver.

Detta är alltså en prequel till Kanske är det allt du behöver veta / Vi var lögnare, men En familj av lögnare läses ändå bäst efter att man läst den. För premissen är ett Johnny är död, det är för att Carrie förlorat sin son som hon rotar i sitt förflutna, för att hon är skyldig honom en förklaring, en chans att förstå sin familj bättre. Och det vill man helst inte veta när man läser Kanske är det allt du behöver veta.

Som vanligt berättar Lockhart skickligt, ger oss en bok vi inte vill släppa förrän vi läst klart. Hon är en mästare på att bevara spänningen hela vägen, på att inte avslöja hemligheterna förrän på slutet, att ge oss en chock men samtidigt få oss att inse att hon lagt ut ledtrådar hela vägen.

Det jag inte tycker om med boken är de sagor som författaren lägger in i form av berättelser som Carrie läser för sin döda syster Rosemary och som hon refererar till på olika sätt. De blir ett sätt för Carrie att visa att det finns olika sätt att se på hjälten eller skurken i en saga. Att man kan vara både och samtidigt. Men jag tror att läsaren är – hade varit – smart nog att fatta det ändå. Men det är en liten anmärkning i en i övrigt mycket bra roman. Läs den! Men om du fortfarande inte läst Kanske är det allt du behöver veta, unna dig att läsa den först.

Passar åttan och uppåt.

Jordängel

Pascale Vallin Johansson
Rabén & Sjögren 2022
Hcg
215 sidor

Barn-tvingas-flytta-och-mystiska-saker-händer är ett väl beprövat tema i barnlitteraturen. I Pascale Vallin Johanssons nya mellanåldersbok är det riktigt bra genomfört och kan absolut tålas att läsas ännu en gång.

Det är Solveig som flyttar från Söder i Stockholm till Beckomberga, det gamla mentalsjukhuset som nu är omgjort till bostäder. Det är sommar, varmt och öde. De flesta är bortresta, men Solveig, mamma och Antonio kan inte resa någonstans, för mamma har tvillingar i magen och eftersom de ofta kommer för tidigt måste de hålla sig hemma.

I tristessen önskar sig Solveig något spännande, kanske ett spöke. “Var försiktig med vad du önskar”, säger mormor, för ibland får man det man ber om. Först är det mest måsar som dyker upp. I drömmen, ovanför gården, vid ingången till badhuset. Solveig går i sömnen, och en gång vaknar hon upp utomhus mitt i natten. Men sen är det faktiskt någon som söker kontakt från andra sidan. Någon som vill ha Solveigs hjälp att få någon slags upprättelse. Hon vågar inte berätta för mamma. Tur att hon träffar Daniel utanför simhallen och kan berätta för honom.

Så ligger mamma plötsligt på hallgolvet och blöder. Var det spöket som Solveig manade fram som gjorde det? Är det hennes fel? Mamma och Antonio hamnar på sjukhuset, helt uppslukade av två för tidigt födda lillebrorsor och Solveig får bo med mormor. Mormor som inte alltid är så lätt att förstå och som verkar bära på en stor hemlighet.

Ännu en Hcg som passar bäst för det övre segmentet, kanske femman till åttan. Solveig är en intressant karaktär att följa, både snabbtänkt och rolig, klok och ologisk, snäll och egoistisk, som de flesta människor. Hon drar en lögn när hon behöver det och skäms lagom mycket. Vi får följa hennes berättelse i jag-form. De historiska inslagen om Beckomberga passar också bättre för lite äldre läsare.

Varför är det ett så ofta valt tema, detta med den påtvingade flytten (alternativt ofrivillig semester i skruttig stuga) i kombination med det övernaturliga, i synnerhet i Hcg? Jag har bara de senaste veckorna läst två böcker på det temat (Glasfågelns grav och Disablotet på Valborg), men man skulle verkligen kunna räkna upp hur många titlar som helst. Det kunde tänkas att det är svårt att göra något nytt eller vara spännande och angelägen när man som författare slår in på den vältrampade vägen. Är det barnets utsatthet i de vuxnas beslut som manifesteras? Eller är det bara en berättartekniskt oemotståndligt tacksam situation att placera sin protagonist i? Den frågan låter jag vara obesvarad, men kan konstatera att det trots allt är ett tema som håller i den här boken.

Den andra staden

Helena Ekeroth
Rabén & Sjögren 2022
uHc
306 sidor

Man måste bara älska premisserna för den här boken, i synnerhet om man som jag älskar Malmö. I Den andra staden besöker vi ett Malmö som är nästan som vårt. Men det finns magi, på mobiltelefoner går det bara att ringa, på Hipp härska spöken, stadsbiblioteket är låst och vaktas av uråldriga bibliotekarier eftersom böcker är så starkt magiska och om natten kommer stadens statyer till liv inför dem som, likt vår huvudperson Lux, har magi.

Den andra staden är ”vårt” Malmö, en stad som finns bortom portalerna. Lux, som plågas svårt av mardrömmar och är besatt av att få veta vem som mördade hennes farmor, letar efter dessa portaler. Det är så hon hittar Dimo, i en kista hon gräver upp på Östra kyrkogården. Allt tyder på att kistan är en portal och att Dimo kommer från det andra Malmö. Kommer han att kunna hjälpa henne i letandet efter farmorns baneman?

Det är svårt att inte dra paralleller till Nene Ormes underbara, och oavslutade, serie om Udda, ”De sära”, där tredje (avslutande?) delen fortfarande är efterlängtad. Förutom att bägge serierna har ett lite mörkare, magiskt Malmö som spelplats, finns parallellen med mardrömmar, en ensam huvudpersons sökande i staden och olika väsen som tagit sin bostad i ikoniska Malmöbyggnader såsom Torson eller Hipp.

Jag har lite svårt att komma in i den här boken. Bitar av information saknas inledningsvis, jag måste bläddra tillbaka flera gånger gånger för att se om jag missat något. Men det har jag nog inte, stället får jag som läsare får pussla ihop hur personer och situationer hänger ihop själv. Kanske är det ett sätt för Ekeroth att lita på sin läsare, men för mig blir det lite rörigt. Detta till trots är det spännande läsning och jag ser fram emot nästa del, som är den avslutande i serien om ”Silverringarna”. Den femte ringen ska komma till hösten.

Helen Ekeroth har tidigare skrivit Hcg-serien ”Drakberidaren” som inleddes med Skuggan 2019. Den här boken passar fantasyläsare på högstadiet.

Fallet med den farliga dimman

Kristina Ohlsson
Illustratör: Moa Wallin
Bonnier Carlsen 2022
Hcf
112 sidor

Det här är tredje boken om Spökbyrån som inleddes med Fallet med den rysliga skuggan 2021. Precis om tidigare delar inleds den med en karta över Dimdalen, en liten ”faktaruta” om Spökbyrån och porträtt av de som förekommer i boken. Allt i flödiga färgillustrationer av Moa Wallin. Inbjudande och läsvänligt.

Elsa och Kalle driver Spökbyrån i det Gula Slottet i Dimdalen, handledda av morfar Nikodemus som i övrigt mest steker hamburgare och serverar milkshakes, går runt i morgonrock och vill lägga sig tidigt. Den här gången ringer Roberto från Regngården. Hans häst är utsatt för spökerier. Varje gång det är dimma är det någon (eller något?) som tar ut henne ur hagen hagen och rider henne i full fart upp till ett vattenfall i skogen. Ett klart fall för Spökbyrån!

Kristina Ohlsson är Sveriges mesta mysrysdrottning vid sidan av Ingelin Angerborn. Det är kul att se henne skriva för en lite yngre målgrupp och också roligt att berättelserna är så snyggt och lockande förpackade. Den här serie kommer att bli en succé på lågstadiet i alla skolbibliotek. Delarna kan läsas i vilken ordning som helst.

Kungens grav

Elisabeth Östnäs
Illustratör: Lina Neidestam
Bonnier Carlsen 2021
Hcg
309 sidor
Första delen i serien Asynja

I Östnäs och Neidestams gemensamma projekt Asynja befinner vi oss i vikingatid med en touch av magi. Berättelsen börjar riktigt otäckt, med unga män som offrar sitt ena öga för att bli krigare. Sen får vi omväxlande följa Sunna, völva- och konungadotter, som själv ska bli völva och gifta sig med en blivande kung. Och Disa, vars liv börjar i Uppåkra som dotter till en småkung, men får en helt annan riktning när hela hennes familj slaktas av Sunnas fars folk. Disa klipper av sig håret och beger sig till Björkö för att försöka bli en av Björkökungens soldater. Sen ska hon finna ett tillfälle att hämnas sin familj.

Språket är precis som i serien om Elisabeth Östnäs trilogi ”Sagan om Turid”, avskalat och näst intill korthugget, vilket skapar autenticitet och driv. Turid-böckrna är lite som en storasyster till den här nya serien. Och precis som i dem känner man av författarens bakgrund som religionshistoriker i omsorgen i detaljerna.

Det är våldsamt, skitigt och hårt i Östnäs vikingavärld. Men det finns också kamratskap, stolthet och kärlek. Berättelsen är snyggt medberättad i Neidestams illustrationer som är både rikliga och tillför rejält med spänning. Förutom Sunna och Disa finns ett brett och fantasieggande persongalleri med flera mångbottnade karaktärer. Berättelsen är oförutsägbar och det känns på det hela taget spännande att få se vart den här serien ska ta vägen. Jag hoppas på att få veta mer både om Sunna och Disa, och om Idris och Tumme och de andra Rävungarna, som kungens yngsta krigare kallas. Men också om den mystiska völvan Heid och flera andra. Kungens grav borde finna många läsare bland dem som gillat Pax och Imperiets arvingar och kanske även Halvdan viking. Passar övre delen av mellanstadiet och uppåt.

Hjärta av mörker

Ingelin Angerborn
Rabén och Sjögren 2021
Hcg
216 sidor

Hjärta av mörker är en fristående fortsättning på Hjärta av damm (2014) och Hjärta av sten (2019). I den förstnämnda är det Bella som är huvudperson, i den andra är det Nellie som kan se spöken som är centralgestalten. Nu, i Hjärta av mörker, finns fortfarande teatergänget från första boken med, men det är Hilding, Bellas pojkvän, som är berättare.

Hildings pappa är regissör och nu ska hans grupp spela friluftsteater vid en nerlagd gruva. Hilding, Bella, Shirin och Mårten är med som barnskådespelare och de ska få bo i ett hus som finns i anslutning till Gruvmuseet som också finns på platsen. När det börjar hända oförklarliga saker är det till en början bara Mårten som lägger märke till dem. Och ingen vill heller tro på Mårten, han ställde ju till en massa spratt för de andra i förra boken, Hjärta av mörker. Och Nellie, den som kan se och kommunicera med spöken, är inte med den här gången så de kan inte heller så säkert veta vad som är på riktigt och vad eventuellt Mårten kan ha hittat på.

Vid en visning i den gamla gruvan får de höra om Gruvfrun. Kan det vara hon som vill barnen något? Vill hon dem något ont, är hon arg? Eller vill hon bara varna barnen så som hon varnade gruvarbetarna i äldre tider?

Ingelin Angerborn är ett fullblodsproffs. Hon har skrivit mysrysare för mellanåldern sedan För alltid… 2009. Ja, frågan är om det inte är hon som helt och hållet är upphovet till genren mysrys i modern svensk barnlitteratur. Och det märks. Hon kan sitt hantverk. Det är välskrivet, trevligt och småläskigt. Inramningen med teatersällskapet och uppsättningen i den nedlagda gruvan funkar också mycket bra, relationen mellan barnen och de vuxna är liksom precis lagom. Det var längesedan jag läste en av Angerborns böcker, det behövs liksom inte, de säljer sig själva i skolbibblan utan att jag pratar om dem, men jag blev inte besviken på återseendet.

Spöksomrar

Mårten Melin
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
239 sidor

Ett rum i ett sommarhus där man hör ödslig gråt och ser saker som inte finns genom fönstret. En gammal säng som invaderar ett rum och ger de värsta mardrömmar. En ö där ett spöke som tar besökarna i besittning regerar.

Allt detta kan man läsa om i Mårten Melins senaste mellanåldersbok från Rabén & Sjögren. Boken är lite ovanlig i sin form. Den innehåller tre fristående, lite längre spökhistorier. Berättelserna, ”Romanetter” kallar Melin dem själv, hålls samman av att de alla utspelar sig under sommaren. Men det finns också fler teman som går igen. Vuxna som inte riktigt lyssnar är ett, kråkfåglar som dyker upp i avgörande ögonblick är ett annat.

Boken och berättelserna är inramade av Lina Neidestams fantastiskt snygga, fantasieggande illustrationer som ger dem extra doft och färg. Det är snyggt och bjussigt genomarbetat från omslag, till läckra tapeter och en dubbelsidig teckning som inledning till varje avsnitt.

Själv tycker jag att den mellersta berättelsen, Vintage är absolut obehagligast. Om Sebastian vars mamma är galen i gamla saker och driver en antikvitetsblogg. När hon köper en säng till sin son får han genast de mest verkliga och obehagliga mardrömmar, och inte nog med det. Det finns en närvaro i hans rum och det spökar till och med i hans Minecraftvärld.

Sängen! Det ska ju liksom vara ens trygga hamn, även om det finns något otäckt under sägen är man trygg om man bara drar täcker tätt omkring sig. Och ännu mer otäckt blir det när mamma bryr sig mer om snygga bilder till sin bok om vintage än om att Sebastian klagar på sängen.

I alla berättelserna finns det i alla fall någon som lyssnar och hjälper huvudpersonen. Det kan vara en granne eller en kompis. Och alla berättelserna slutar med att gåtan löses.

Trots titeln ska boken inte förväxlas med Melins populära ”Spöksystrar”-serie för nybörjarläsare. Den här passar trean till femman.

Salen

Nina och Willem Källmodin
Bonnier Carlsen 2021
Hcg
187 sidor

När skolan börjar efter sommarlovet är det utlovade skolbiblioteket inte klart. Bygget verkar ha stannat av mitt i och rektorn uttrycker sig svävande om orsakerna. Lo, som är berättare i den här boken, och hens kompisar är besvikna. Inte bara hade de sett mycket fram emot att äntligen få ett skolbibliotek på sin skola, utan dessutom är de berövade sitt hängställe i den gamla bokskrubben. Nu börjar de utforska den övergivna byggarbetsplatsen som finns bakom ett plastskynke bredvid matsalen, och upptäcker snart något skumt. Bakom en hylla som är fastnaglad i golvet, verkar det finnas ett dolt rum. En gömd skolsal, mellan toaletterna och skolans bakre vägg. Nu vill de gå vidare och ta reda på vad som finns bakom den stängda dörren, men då börjar otäcka saker hända.

Samtidigt får de i uppdrag att göra ett projekt om skolans historia och får tillgång till en del dokument som ger dem vissa ledtrådar. Någon, eller kanske snarare något, verkar var instängt i den gömda salen. Något som vill ut.

Nina Källmodin är bibliotekarie och författare. Salen är hennes barnboksdebut som hon skrivit tillsammans med sin son Willem. Boken vann andra pris i den manustävling där Det svarta regnet fick förstapriset. Det är en habil spökhistoria i skolmiljö, skriven av två författare som känner skolans värld bra, vilket gör berättelsen trovärdig och spökerierna lagom läskiga. Passar mellanstadiet.