Så länge citronträden växer

Zoulfa Katouh
B. Wahlströms
uHce
401 sidor

Salama studerar till apotekare när kriget i Syrien bryter ut. Kenan älskar animé och drömmer om att bli filmare. För båda ungdomarna innebär krigsutbrottet att deras planer måste ändras.

Eller är det ett krig? Här är det även ett krig om orden; en revolution vill Kenan hellre kalla det. Salama hamnar på sjukhuset där det finns en skriande brist på läkare och hon för läras upp efter hand som skadade väller in till att sy och göra andra kirurgiska ingrepp. Kenan för sin del börjar filma demonstrationerna och lägga upp dem för världen att se vad som pågår.

De har båda förlorat hela eller delar av sina familjer. Salama har istället fått Khawf som följeslagare. En demon som dyker upp och plågar hanne med syner av det hon allra helst vill glömma.

De unga tus vägar möts, tycke uppstår. Salama kämpar med viljan att stanna och göra nytta för sitt land och att fly och sätta sig och sin gravida svägerska i trygghet. Kenan tar ensam hand om sina småsyskon och Salama försöker övertala honom att ta ansvar för dem och fly med henne, samtidigt som hon själv tyngs av dåligt samvete över att överge sjukhuset och sitt arbete där.

Det är i sanning inga lätta ämnen Zoulfa Katouh tar upp i sin debutroman. Dels är det en bitvis blodig skildring inifrån den grymma revolutionen i Homs, dels är det det extremt svåra beslutet att stanna eller ge sig av. Och om man ger sig av, hur? Och till vilket pris?

Det är en väldigt ordrik prosa, med ett språk som målar så det nästan skvätter. ”Oron sprider sig likt klätterväxter som slingrar sig runt skelettet…Skuggorna sluter sig om mina steg och i halsgropen sitter hjärtat och flaxar som en liten fågelunge”. Det blir för mycket för min smak. Jag är ju för visso inte den primära målgruppen, men även kärlekshistorien som författaren själv beskriver som ”halal” och något som skulle kunna återfinnas hos Jane Austen, ger mig lite spader: ”En nyfunnen längtan vaknar i mig, jag vill röra vid hans kinder, dra honom närmare… Han sänker sin smaragdgröna blick och ser på mina läppar under ett par sekunder, sedan tittar han bort.”

För någon annan kanske detta är det vackraste de har läst. Och som skildring inifrån ett krig (eller en revolution), med alla kval man kan uppleva kring att stanna, fly, vad det innebär att ge sig av, det förfärliga i att förlora familjemedlemmar och hur hela ens vardag färgas av trauman, så är det ändå en bok som fyller sin palts i skolbibliotekshyllan. Dessutom är det en skildring av en muslimsk erfarenhet som vi inte ser så ofta i svensk eller översatt ungdomslitteratur, vilket också gör att den fyller ett hål. Passar högstadiet och gymnasiet.

Vintersång

Jean-Claud Mourlevat
Gilla böcker 2022
uHce
396 sidor

Jag måste erkänna att jag, när jag läst Jefferson, hade lite svårt att förstå den då nya ALMA-mottagarens storhet. Visst, det var en originell berättelse och inte minst starka scener av den typen som här målades upp inifrån ett slakteri, är något man sällan ser i barnlitteratur, men i övrigt kändes den småputtrig och lite bagatellartad.

Mourlevats senaste bok på svenska erbjuder något helt annat, och här kan man se att han kan vara en berättare av den dignitet som belönas med världens finaste pris ALMA.

I ett auktoritärt samhälle bor Helen på ett flickinternat. Reglerna är hårda, men flickorna är obrottsligt lojala med varandra. Detta utnyttjas av systemet. Om en flicka avviker, sätts en annan flicka i en fängelsehåla tills hon återvänder. Men var händer om hon aldrig gör det?

En kväll redan i oktober känner Helen att hon inte står ut en sekund till, hon bara måste få besöka sin trösterska. På vägen möter Helena och hennes följeslagare och bästa vän Milena två pojkar från det närbelägna pojkinternatet. Det blir ett möte som förändrar allt och som blir upptakten på ett äventyr som innehåller flykt, revolution, kamp på liv och död, livsfarliga hundmänniskor och trofasta hästmänniskor, överjordiskt vacker sång, kärlek och trofast vänskap.

Det är en berättelse med doft av saga, men med stråk av brutal verklighet inunder. Landet där Helen bor har tagits över av de hårdföra Falangisterna. De är maktlystna, föraktar svaghet och hyllar våld. Hur kunde de komma till makten? Folk var rädda, förklarar Milenas pojkvän Bart. Dessutom: ”trodde de att Falangen inte var så farlig, att de skulle skapa ordning och reda i landet, att man fick vänta och se.” Och nu har de väntat och sett och det är dags att göra motstånd.

Kanske är Vintersång en otidsenlig ungdomsroman, men den ligger ändå mitt i prick i vår samtid. Vi måste stanna upp och fundera på vem vi ger makten till i vår längtan efter ordning och reda, helst innan det går så långt att det behövs en revolution för att ta tillbaka den.

Passar högstadier och gymnasiet. Fin som högläsning.

Så jävla operfekt

Charlotte Cederlund
Opal 2021
uHc
266 sidor

I högstadieskolans golgataliknande korridorer bland killar som kommenterar andras kroppar och tjejer som tyglar sina egna strävar Emma på. Hon har blivit övergiven av bästisen Clara för högstatusgänget handbollstjejerna. Nu försöker hon mest stå ut, utan att stå ut så klart, hon gör vad som helst för att inte bli en hackkyckling som Jamila, den enda som är mer hopplös än hon själv, och lever för stunderna med hästen Tucke i stallet.

Men allt förändras när hon hittar en lite lapp på golvet. En liten lapp med rosa text, där det står: ”Du är bra som du är.” Lappen blir den lilla droppen som får vågen att tippa rätt, som sätter saker i rörelse. Plötsligt vill Emma göra uppror. Inte längre lyda klassmobben och inte acceptera att bara de snygga och populära får vara med i Luciatåget. Och någonting är verkligen satt i gungning. För snart dyker fler lappar upp i högstadiets korridorer.

Så jävla operfekt tar upp ständigt det ständigt aktuella ämnet kroppsnormer. Och det gör det i samma tradition som Fula tjejer och Moxie – dags att slå tillbaka, det vill säga genom att tjejer går ihop i solidaritet för att nå förändring. Ensam är inte stark, men kollektivet kan rädda oss.

Passar femman till nian.

Kungens grav

Elisabeth Östnäs
Illustratör: Lina Neidestam
Bonnier Carlsen 2021
Hcg
309 sidor
Första delen i serien Asynja

I Östnäs och Neidestams gemensamma projekt Asynja befinner vi oss i vikingatid med en touch av magi. Berättelsen börjar riktigt otäckt, med unga män som offrar sitt ena öga för att bli krigare. Sen får vi omväxlande följa Sunna, völva- och konungadotter, som själv ska bli völva och gifta sig med en blivande kung. Och Disa, vars liv börjar i Uppåkra som dotter till en småkung, men får en helt annan riktning när hela hennes familj slaktas av Sunnas fars folk. Disa klipper av sig håret och beger sig till Björkö för att försöka bli en av Björkökungens soldater. Sen ska hon finna ett tillfälle att hämnas sin familj.

Språket är precis som i serien om Elisabeth Östnäs trilogi ”Sagan om Turid”, avskalat och näst intill korthugget, vilket skapar autenticitet och driv. Turid-böckrna är lite som en storasyster till den här nya serien. Och precis som i dem känner man av författarens bakgrund som religionshistoriker i omsorgen i detaljerna.

Det är våldsamt, skitigt och hårt i Östnäs vikingavärld. Men det finns också kamratskap, stolthet och kärlek. Berättelsen är snyggt medberättad i Neidestams illustrationer som är både rikliga och tillför rejält med spänning. Förutom Sunna och Disa finns ett brett och fantasieggande persongalleri med flera mångbottnade karaktärer. Berättelsen är oförutsägbar och det känns på det hela taget spännande att få se vart den här serien ska ta vägen. Jag hoppas på att få veta mer både om Sunna och Disa, och om Idris och Tumme och de andra Rävungarna, som kungens yngsta krigare kallas. Men också om den mystiska völvan Heid och flera andra. Kungens grav borde finna många läsare bland dem som gillat Pax och Imperiets arvingar och kanske även Halvdan viking. Passar övre delen av mellanstadiet och uppåt.

Vitvivan och Gullsippan

Pija Lindenbaum
Lilla Piratförlaget 2021
Hcf
Bilderbok

En ny bok av Pija Lindenbaum är varje gång en stor litterär händelse. Men om man läst och gillat hennes bilderböcker i så många år som jag är det också med lite bävan man öppnar boken. Hur ska det bli den här gången? Hur länge kan det bara fortsätta att vara så väldigt bra? Kan Pija Lindenbaum fortsätt att skapa bok efter bok som är relevant och ny men som ändå är precis så där Lindenbaumsk som jag älskar?

Det finns mycket Lindenbaumskt här. Färgerna så klart. Chockerande gult, rosa och grönt kontrasteras mot dovt lila, blått och grått. Och så myllret, det är inte småpappor eller fårskallar den här gången, utan en massa barn, ”Kanske tusen”. De toppiga bergen som inringar och omger, utgör en kuliss, finns med. Och så klart de helt klockrena formuleringarna.

”Varje dag blir det lunch med efterrätt.
När vi tuggat ur sjunger vi ‘Herr Kantarell’.
Då kan dom andra passa på att duka av och diska.
Nån ska ju göra det också.”


Och de som ska duka av är Gullsippan. Det är barnen som bor i huset med de gröna fönsterluckorna. I det med de röda bor Vitvivan. De får sjunga, måla, slappa och hoppa studsmatta. Den som bestämmer är Schäfen, en långsmal hund i prästrock och pipkrage.

Vad är det Lindenbaum beskriver? Barndomen är det första jag tänker. Det slutar ju med att barnen går iväg (för de står så klart inte ut med orättvisorna, de gör en stillsam revolution) och letar efter en egen lägenhet, så som barn brukar när de fått nog av sina föräldrar. Sen får jag höra att hon baserat boken på en kompis berättelse om när hon bodde i en sekt i Österrike på 70-talet. Det är ju kul att veta att alpchaleten inte är där av en slump, men det har egentligen inte så stor betydelse. Vi som läser kan ju tolka berättelsen hur vi vill ändå. Och det finns så mycket att fundera över här. Som till exempel att det kan vara skönt när någon annan bestämmer. Eller att orättvisor faktiskt finns. Vissa får vila medan andra blir tvingade att jobba. Och Schäfen, den väldigt konstiga hunden, henne kan vi prata om läge. Hon är både komisk och rätt läskig. Vi kan också prata om titeln, det tvärtomspråkiga i Vitvivan och Gullsippan.

Så svaret är tydligen ja. Pija Lundenbaum lyckas både vara nyskapande och helt sig själv samtidigt, ännu en gång. Vitvivan och Gullsippan kommer dessutom i lite extrastort lyxigt format med fint klotband och tjockt papper. Den ska tåla många bläddringar av en massa små händer.

En bilderbok som passar alla åldrar.