Kungens grav

Elisabeth Östnäs
Illustratör: Lina Neidestam
Bonnier Carlsen 2021
Hcg
309 sidor
Första delen i serien Asynja

I Östnäs och Neidestams gemensamma projekt Asynja befinner vi oss i vikingatid med en touch av magi. Berättelsen börjar riktigt otäckt, med unga män som offrar sitt ena öga för att bli krigare. Sen får vi omväxlande följa Sunna, völva- och konungadotter, som själv ska bli völva och gifta sig med en blivande kung. Och Disa, vars liv börjar i Uppåkra som dotter till en småkung, men får en helt annan riktning när hela hennes familj slaktas av Sunnas fars folk. Disa klipper av sig håret och beger sig till Björkö för att försöka bli en av Björkökungens soldater. Sen ska hon finna ett tillfälle att hämnas sin familj.

Språket är precis som i serien om Elisabeth Östnäs trilogi ”Sagan om Turid”, avskalat och näst intill korthugget, vilket skapar autenticitet och driv. Turid-böckrna är lite som en storasyster till den här nya serien. Och precis som i dem känner man av författarens bakgrund som religionshistoriker i omsorgen i detaljerna.

Det är våldsamt, skitigt och hårt i Östnäs vikingavärld. Men det finns också kamratskap, stolthet och kärlek. Berättelsen är snyggt medberättad i Neidestams illustrationer som är både rikliga och tillför rejält med spänning. Förutom Sunna och Disa finns ett brett och fantasieggande persongalleri med flera mångbottnade karaktärer. Berättelsen är oförutsägbar och det känns på det hela taget spännande att få se vart den här serien ska ta vägen. Jag hoppas på att få veta mer både om Sunna och Disa, och om Idris och Tumme och de andra Rävungarna, som kungens yngsta krigare kallas. Men också om den mystiska völvan Heid och flera andra. Kungens grav borde finna många läsare bland dem som gillat Pax och Imperiets arvingar och kanske även Halvdan viking. Passar övre delen av mellanstadiet och uppåt.

Vitvivan och Gullsippan

Pija Lindenbaum
Lilla Piratförlaget 2021
Hcf
Bilderbok

En ny bok av Pija Lindenbaum är varje gång en stor litterär händelse. Men om man läst och gillat hennes bilderböcker i så många år som jag är det också med lite bävan man öppnar boken. Hur ska det bli den här gången? Hur länge kan det bara fortsätta att vara så väldigt bra? Kan Pija Lindenbaum fortsätt att skapa bok efter bok som är relevant och ny men som ändå är precis så där Lindenbaumsk som jag älskar?

Det finns mycket Lindenbaumskt här. Färgerna så klart. Chockerande gult, rosa och grönt kontrasteras mot dovt lila, blått och grått. Och så myllret, det är inte småpappor eller fårskallar den här gången, utan en massa barn, ”Kanske tusen”. De toppiga bergen som inringar och omger, utgör en kuliss, finns med. Och så klart de helt klockrena formuleringarna.

”Varje dag blir det lunch med efterrätt.
När vi tuggat ur sjunger vi ‘Herr Kantarell’.
Då kan dom andra passa på att duka av och diska.
Nån ska ju göra det också.”


Och de som ska duka av är Gullsippan. Det är barnen som bor i huset med de gröna fönsterluckorna. I det med de röda bor Vitvivan. De får sjunga, måla, slappa och hoppa studsmatta. Den som bestämmer är Schäfen, en långsmal hund i prästrock och pipkrage.

Vad är det Lindenbaum beskriver? Barndomen är det första jag tänker. Det slutar ju med att barnen går iväg (för de står så klart inte ut med orättvisorna, de gör en stillsam revolution) och letar efter en egen lägenhet, så som barn brukar när de fått nog av sina föräldrar. Sen får jag höra att hon baserat boken på en kompis berättelse om när hon bodde i en sekt i Österrike på 70-talet. Det är ju kul att veta att alpchaleten inte är där av en slump, men det har egentligen inte så stor betydelse. Vi som läser kan ju tolka berättelsen hur vi vill ändå. Och det finns så mycket att fundera över här. Som till exempel att det kan vara skönt när någon annan bestämmer. Eller att orättvisor faktiskt finns. Vissa får vila medan andra blir tvingade att jobba. Och Schäfen, den väldigt konstiga hunden, henne kan vi prata om läge. Hon är både komisk och rätt läskig. Vi kan också prata om titeln, det tvärtomspråkiga i Vitvivan och Gullsippan.

Så svaret är tydligen ja. Pija Lundenbaum lyckas både vara nyskapande och helt sig själv samtidigt, ännu en gång. Vitvivan och Gullsippan kommer dessutom i lite extrastort lyxigt format med fint klotband och tjockt papper. Den ska tåla många bläddringar av en massa små händer.

En bilderbok som passar alla åldrar.