Sekter

Frejas svärd

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Elisabeth Östnäs
Illsutratör: Lina Nejdestam
Bonnier Carlsen 2022
Hcg
289 sidor
Andra delen i serien Asynja

Äntligen har jag läst andra delen av den spännande berättelsen om Disa, i sin tvillingbror Odds skepnad och hennes äventyr på Björkö under vikingatiden. Första delen, Kungens grav, kan ni läsa om här.

Den här berättelsen börjar med att Sunna, Iskungens dotter som var medberättare i förra boken, drömmer en märklig dröm, skildrad enbart i Neidestams snygga, otäcka och skickliga bilder. Sen är det dags för höstblot. Det är Sunna som genomför det eftersom völvan Heid är försvunnen. Under blotet ser Disa en grupp gamlingar som glor konstigt på henne. På natten efter blotet blir hon bortförd, kidnappad.

Som vanligt med Östnäs är det effektivt berättat utan något som helst slarv med detaljerna. Vikingatidens färger, kyla, mat, traditioner och vanor träder tydligt fram. I den här boken är det Idris, Disa/Odds pojksoldatkompis, som är medberättare. Idris och Odd kom varandra nära i den förra boken och kallar varandra bröder. Idris och de andra rävungarna ska iväg på en övning, men han vill också ta reda på vad som hänt Odd. En sak som gör mig förbryllad är att Disa, som berättar sina kapitel i första person, gör det i förfluten tid. Idris kapitel berättas i andra person, vilket inte är så konstigt, detta är ju Disas berättelse, men också i presens. Varför?

Jag älskar de snygga omslagen, de coola och lite otäcka illustrationerna och det generösa formatet. Enda tråkiga är att det ju bara är en del kvar i denna spännande vikingaskröna. I den här berättelsen fick man lära känna Idris lite mer, det ska bli intressant att se vem vi får veta mer i i nästa del. Som jag skrev i boktipset om Kungens grav fattas det inte intressanta karaktärer att spinna vidare på. Den här passar precis som ettan övre delen av mellanstadiet och uppåt.

Vitvivan och Gullsippan

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Pija Lindenbaum
Lilla Piratförlaget 2021
Hcf
Bilderbok

En ny bok av Pija Lindenbaum är varje gång en stor litterär händelse. Men om man läst och gillat hennes bilderböcker i så många år som jag är det också med lite bävan man öppnar boken. Hur ska det bli den här gången? Hur länge kan det bara fortsätta att vara så väldigt bra? Kan Pija Lindenbaum fortsätt att skapa bok efter bok som är relevant och ny men som ändå är precis så där Lindenbaumsk som jag älskar?

Det finns mycket Lindenbaumskt här. Färgerna så klart. Chockerande gult, rosa och grönt kontrasteras mot dovt lila, blått och grått. Och så myllret, det är inte småpappor eller fårskallar den här gången, utan en massa barn, ”Kanske tusen”. De toppiga bergen som inringar och omger, utgör en kuliss, finns med. Och så klart de helt klockrena formuleringarna.

”Varje dag blir det lunch med efterrätt.
När vi tuggat ur sjunger vi ‘Herr Kantarell’.
Då kan dom andra passa på att duka av och diska.
Nån ska ju göra det också.”

Och de som ska duka av är Gullsippan. Det är barnen som bor i huset med de gröna fönsterluckorna. I det med de röda bor Vitvivan. De får sjunga, måla, slappa och hoppa studsmatta. Den som bestämmer är Schäfen, en långsmal hund i prästrock och pipkrage.

Vad är det Lindenbaum beskriver? Barndomen är det första jag tänker. Det slutar ju med att barnen går iväg (för de står så klart inte ut med orättvisorna, de gör en stillsam revolution) och letar efter en egen lägenhet, så som barn brukar när de fått nog av sina föräldrar. Sen får jag höra att hon baserat boken på en kompis berättelse om när hon bodde i en sekt i Österrike på 70-talet. Det är ju kul att veta att alpchaleten inte är där av en slump, men det har egentligen inte så stor betydelse. Vi som läser kan ju tolka berättelsen hur vi vill ändå. Och det finns så mycket att fundera över här. Som till exempel att det kan vara skönt när någon annan bestämmer. Eller att orättvisor faktiskt finns. Vissa får vila medan andra blir tvingade att jobba. Och Schäfen, den väldigt konstiga hunden, henne kan vi prata om läge. Hon är både komisk och rätt läskig. Vi kan också prata om titeln, det tvärtomspråkiga i Vitvivan och Gullsippan.

Så svaret är tydligen ja. Pija Lundenbaum lyckas både vara nyskapande och helt sig själv samtidigt, ännu en gång. Vitvivan och Gullsippan kommer dessutom i lite extrastort lyxigt format med fint klotband och tjockt papper. Den ska tåla många bläddringar av en massa små händer.

En bilderbok som passar alla åldrar.



Familjen

klaraonnerfalt1 kommentar

Cecilia Lidbeckfamiljen
Lilla piratförlaget 2020
Hcg
189 sidor

Många böcker får en aktualitet i dessa coronatokiga tider som kanske ingen tänkte på att de hade när de skrevs.  En sån bok är Cecilia Lidbecks nya mellanåldersbok Familjen. Den utspelar sig i sekt/prepper-miljö och berättas av Ella.

Ella är 12 år och lever i Familjen, hennes hem är Gården, hon är tredje barnet av de barn som bor där. Hon lever ett enkelt och lyckligt liv, men också ganska hårt och arbetsamt. Dessutom oroar sig Ella en hel del. Hon är rädd för alla de faror som finns utanför Gården, där de förlorade håller på att förstöra jorden, skolorna är stängda och alla människor kommer att gå under. De på Gården, Familjen, ledda av Far, är de som har förstått och som kommer att klara sig efter Kollapsen.

Lidbeck lyckas hitta en berättarton åt Ella som är helt trovärdig. Hennes sätt att beskriva sitt liv med ett avskalat språk och korta meningar gör att man helt ser världen med Ellas ögon. När det så småningom slås in en kil i Ellas värld och verklighetsuppfattning är det genom något som är helt förbjudet i Familjen: en kontakt utifrån. För plötsligt en dag står han där, på andra sidan staketet, Pojken. En av de förlorade. Fast han ser inte så särskilt förlorad ut, han ser ganska mycket ut som barnen på Gården. Inte sjuk eller förgiftad som hon fött höra att människorna på utsidan är. Och fastän hon vet att det är förbjudet börjar hon prata med honom, för hon vill så gärna rädda honom, låta honom också få komma till dem i tryggheten i Familjen.

Det är en berättelse helt ur barnets perspektiv men också en berättelse om hur utlämnade barn är åt vuxnas beslut. Cecilia Lidbeck tillhör de där författarna som inte fegar för att skildra hur barn dör, därför är det här inte en helt lätt bok att läsa även om den är enkel rent språkligt. Den passar åk 4 – 6 och kommer att sträckläsas av många.