Glesbygd

De tar allt ifrån mig

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Linda Jones
Bonnier Carlsen 2023
uHc
307 sidor

Jag älskar inledningsvis Linda Jones nya ungdomsbok. Den tar oss till en gudsförgäten håla någonstans i Norrlands inland. Där är allt utom affären och äldreboendet nedlagt. Jones skildrar effektivt, med precis formuleringar läget på orten. Norr om byn bor ”de som är lite för glada i spriten”, mitt i byn är husen övergivna och söder om bor ”de som försöker”. Till dem hör Frida och hennes mamma Jorun. Årets höjdpunkt är den årliga älgjakten. I år har Frida äntligen åldern inne och ska få vara med för första gången. Boken inleds med att hon och Jorun, som också är ledare för jaktlaget, skjutövar och Frida är riktigt bra.

Det är inget finlir här. Dialogen är rapp och grov, jargongen mellan Frida och hennes bästis Emmy är rå men hjärtlig. Allt rullar på som det brukar, för som Frida noterar: ”har det en gång blivit på ett viss sätt kommer det vara så för evigt, amen.”

Men inte i år, tydligen. För folk som Länsstyrelsen dyker upp. De har noterat något i skogen, en ovanlig art, de kallar den ”korsningen” och de ställer in älgjakten. Sen dyker det upp i en ny kille i klassen, Frej. Han bor norr på byn. Och dessutom blir det lite för mycket fylla och väldigt fel på en fest. Alla tre sakerna sätter samhället i gungning rejält.

Det är här jag inte riktigt älskar boken lika mycket. Jag tycker att det blir lite för många problem som ska redas ut på en gång. Den inställda älgjakten är, för den här byn, drama nog. Boken behöver inte utförsäkrade pappor och sexuella övergrepp också. Jag är inte heller helt förtjust i det fantastiska inslaget. (Korsningen är ett närmast mytologiskt djur, med vilket Frida för en särskild kontakt.) Jag hade föredragit en med realistisk anledning till inställd älgjakt. En ovanlig fågel, eller utrotningshotad mossa som Länsstyrelsen vill värna, det hade blivit mer effektivt i mina ögon.

Men med detta sagt är Linda Jones andra roman ändå en underbar glesbygdsskildring, väl värd att läsa för de mustiga karaktärsskildringarna och den underhållande dialogen.

Passar högstadiet och eventuellt etta på gymnasiet (Frida och Emmy går i nian).

Pärlbäraren

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Maria Hellbom
Bonnier Carlsen 2023
Hcg
354 sidor

Maria Hellbom är tillbaka med en andra bok i serien om Klara och Älgkungen och alla andra i Vidås. Om detta ska vara ”den besvärliga andra boken”, så märks det verkligen inte. Tvärt om! Hellbom har lyckat skriva en uppföljare som håller på alla sätt. Den är en bra bit tjockare än ettan, men det gör inget. Berättelsen är spännande hela vägen.

Precis som i Älgkungen vävs den Värmländska mytologin samman med sagoinslag och nutida problem. I förra boken var det skogarna som brann, i den här är det främlingsfientlighet och rasism som stör livet i Vidås, dit nu både Klara och Aron flyttat permanent. Älgkungen är inte lika närvarande i den här boken. Det blir höst och så småningom vinter och Älgkungen drar upp i skogarna där älgar hålls på vintern. Men Aud kommer tillbaka och så klart Sara, som nu är installerad i Björngården som faster Sunees fru. Dessutom dyker det upp en ny präst och Anna, en flera hundra år gammal vette som båda spelar en avgörande roll i den här boken.

Hellbom lyckas vidmakthålla den där tonen som jag gillade så mycket med den andra boken. På grund av tjockleken kan den kanske passa bäst som högläsning, men liksom den förra kan den också slukas av goda läsare från trean till sexan.

Vi ska ju bara cykla förbi

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Ellen Strömberg
Rabén & Sjögren 2022
uHc
248 sidor

Manda och Malin är bästisar. De bor på en liten ort någonstans norrut i Finland. Vi får följa dem från påsklov till sommarlov sista terminen i grundskolan.

Rösten som berättar är Amandas, eller Manda, som hon föredrar att bli kallad. Hon är den som följer, Malin är den som leder. I skolan är de lite udda fåglar. De enda som alltid cyklar istället för att köra moppe och de som inte bryr sin om att vara de tuffa gängen till lags, utan vill något annat. Manda drömmer om livet i New York, efter studenten. Malin vill bli punkare som Pugg som hon har spanat in. I övrigt försöker de bli bjudna på fester, smygsuper och gör upp konstiga planer om hur de ska få de killar de vill, samtidigt som Manda råkar hångla med helt fel kille och Pugg mest verkar tycka att Malin är liten och gullig.

Det är en härlig berättelse med både humor, vemod och allvar. På många sätt känner jag igen min egen högstadietid och det är just där jag blir tveksam: hur mång av dagens barn kommer att känna igen sin högstadietid? Visserligen finns mobiltelefoner och sociala medier i den här skildringen, men det känns lite som något författaren lagt till för att få en skildring av tonåren som de var för henne, att passa in i den tid som är nu. Å andra sidan är författaren väldigt mycket yngre än jag, så kanske ligger det snarare en skillnad i lagsbyggd-stad och spökar här. Det jag dock verkligen gillar med boken är Mandas tilltal som känns ärligt och rakt.

Passar högstadiet.

Disablotet på valborg

klaraonnerfalt1 kommentar

Madeleine Bäck
Illustrationer Robert Vallmark
Bokförlaget Hedvig 2022
Hcg
104 sidor

Tvillingarna Lucia och Albin tvingas flytta från Stockholm till den lilla orten Disaberg. Medan Albin är glad att får börja om är Lucia förtvivlad över att lämna sina vänner. Men Mamma Carmen har fått ett nytt bra jobb på kommunen och mamma Ella som är konstnär ska äntligen få en egen stor ateljé.

Det börjar inte heller bra i Disaberg. Deras granne verkar jättekonstig, jag rent ut sagt läskig, och folk beter sig allmänt konstigt kring den stundande valborgshögtiden. Medan Albin genast får vänner i skolan går det dåligt även där för Lucia.

Madeleine Bäck har tidigare skrivit en skräckserie för tonåringar, en trilogi som inleddes med Vattnet drar (2016). Och det utvecklar sig raskt åt skräckhållet även här. Den här boken är en del ett i en lättläst serie, ”De seende”, och det visar sig att Lucia och Albin, är just ”seende”. De kan se väsen och övernaturligheter, vilket man gör extra lätt i Disaberg, där gränsen mellan världarna är ovanligt tunn. Enligt baksidestexten ska serien kretsa kring de svenska högtiderna, så kanske blir nästa del om midsommar.

Passar från trean upp tillhögstadiet för de som behöver lättläst.

Ensamvargar

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Fastän Katarina Kieris nya ungdomsbok är en ganska vemodig historia så blir man ändå så glad av att läsa den, för den är så bra. Kieri skriver så fint. Det är ett berättande som närmast kan beskrivas som stillsamt, men som ändå rör vid de mörkaste djupen och vid den spirande glädjen. Ett riktigt gott hantverk helt enkelt.

Vi får i vartannat kapitel följa Martin och Sasha som berättar i första person. De lever ganska besvärliga liv, beroende på att de har en del jobbiga vuxna i sin tillvaro. Men det finns också bra vuxna ikring dem och de hanterar sina flackande liv väldigt kompetent. De navigerar mellan olika hem och olika vuxnas olika ståndpunkter, tar sig fram och håller sina huvuden högt, var och en på sitt håll. Det är de som är ensamvargarna. Inte för att de direkt gillar att vara ensamma, utan kanske snarare för att de inte krusar några halta höns. De gör sig inte till för att vara med, de går sin egen väg.

I utkanten av den enes synfält skymtar den andre fram, och vi läsare förstår att så småningom måste dessa bådas vägar korsas. Det tar dock längre tid än vad man från början tror.

Den här boken kommer att leva kvar länge hos mig, tack vare sina fint tecknade personporträtt. Inte bara Martins och Sashas, utan också de runt omkring dem. Till exempel Martins farmor, översättaren, som tonar fram som typisk för den nya tidens barnboksfar- eller morförälder. Likt exempelvis Charlotte i Jenny Jägerfeldts böcker om Sigge eller Elin Eks Biggan och Göran i Athena-böckerna, är hon ingen tant som sitter i en gungstol med bullar och stora famnen redo. Den här sortens far- och morföräldrar är 40-talister som inte är färdiga med karriären och som är sanningssägare snarare än tröstare. Jag tror att vi kommer att se fler av dem framöver.

Passar sjuan-ettan på gymnasiet.

Det är någonting som drar i mig

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Elin Persson
Bonnier Carlsen 2021
uHc
121 sidor

Andréa har växtvärk. Inte fysiskt, men själsligt. Hon växer ur sitt barnjag, sin uppväxtort, sin barndomsvän. Plötsligt ser hon på saker med andra ögon. Längtar bort från det sjaviga hemmet där hennes sjukskrivna mamma sitter instängd bland damm och odiskade filskålar. Och plötsligt är skillnaden mellan vad bästisen Anja har: nya kläder, smycken, öppen planlösning, för mycket att stå ut med. Hon dras bort från Anja och mot hennes bror Danne. Han är äldre och spännande. Kanske är det han som kan se henne. Att hon är speciell och en alldeles egen person. Hon träffar också Alex som är några år äldre och drar runt i en epa.

Det är en tunn liten bok fylld av mörker som Elin Person gett ut efter succén med De afghanska sönerna 2020. Bokhandelns rekommendation är 15+, men huvudpersonen Andréa verkar snarare vara en förvirrad tjej i 12-13 årsåldern, så jag tycker att den passar bättre i sexan-sjuan. Det är diskbänksrealism i småstadsmiljö. Tiden är troligtvis 80-tal, det är strassörhängen som skvallrar om det. Och så klart avsaknaden av mobiltelefoner och sociala medier.

Det är en helt okej ungdomsbok som Persson har skrivit. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: varför just den här? När jag vet vilket oerhört smalt nålsöga det är att bli utgiven på ett stort förlag som Bonnier Carlsen, och vet vilka travar av ungdomsböcker som aldrig blir utgivna. Det är så klart fel av mig, orättvist att bedöma en bok på de premisserna. Men för mig är detta en typisk mellanbok, inget särskilt, inget jag inte hade kunnat vara utan. Inget som världen inte hade kunnat vara utan. Så jag är nyfiken på hur resonemanget gick när man valde att de ut just denna, när just den passerade nålsögat.

Underjordingen

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Peder Nääs Sundemyr
B. Wahlströms 2021
Hcg
186 sidor

2019 debuterade Peder Nääs Sundemyr med Den svarta boken och nu är han tillbaka med ännu en rysare för mellanåldern. Den här berättelsen bygger på ett klassiskt barnbokstema: ensamt barn tvingas med till halvsunkig sommarstuga, sen börjar mystiska saker hända. Även i den här boken väver Nääs Sundemyr in övernaturliga inslag i en annars socialrealistisk omgivning. Skillnaden från debuten är att i Den svarta boken var det magin, det övernaturliga, som gjorde det hela riktigt läskigt. I Underjordingen är det människorna som faran. Det övernaturliga här är ett kanske opålitligt, men i det stora hela snällt väsen.

Rufus och hans mamma har lånat en fritidsstuga i en sommaröde skidort i norra Sverige av en kollega till mamman. Redan på vägen dit blir det konstigt, bilen skakas av en kraftig jordbävning. Sen uppträder djuren i den omkringliggande naturen på ett otäckt, övernaturligt sätt. I trakten finns ett gruvbolag som prospekterar gruvdrift. Kusligt lika, kostymklädda män dyker upp i byn och ställer frågor på ett obehagligt sätt. Men det mest otäcka i mitt tycke är att i allt detta osäkra, är Rufus mamma en opålitlig vuxen. Hon får inte oroas, hon vill inte att Rufus lämnar henne ensam, hon sover halva dagarna, klagar sedan när Rufus träffar några nya vänner han börjar umgås med och beter sig på det hela taget oberäkneligt.

Det visar sig att gruvbolagsmännen är undercover. Det de verkligen är ute efter är ett mystiskt underjordiskt väsen, en ”gnom” Och just denna gnom, eller ”underjordingen” som Rufus kallar den, har Rufus mött och i hastigt mod räddat från kostymmännen.

Nu blir även Rufus föremål för gruvbolagsmännens jakt. Dessutom dyker en anonym chattare upp i Rufus telefon, någon som också känner till underjordingen och som verkar veta lite väl mycket om Rufus.

Spännande, bra driv och krypande obehagligt. Lite för många konstiga varv i själva upplösningen för min smak, men den kommer att vara perfekt sommarlovsläsning i den hyrda sommarstugan för rastlösa sommarlediga barn i mellanstadieåldern.

Välj mig

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Christina Lindström
B. Wahlströms 2019
uHc

Silje har haft en mardrömssommar och när skolan börjar för hösten hoppas hon på att allt ska börja om. Eller bli som förr. Mia kommer äntligen tillbaka från sin semester i Värmland, och Mia vet inget om Siljes helvetessommar, hon är garanten för att allt ska vara som vanligt. Men i en en kommun med knappt sextusen invånare vet alla nästan allt och det dröjer inte länge innan även Mia vet. Varför har inte Silje berättat? Och sen visar det sig att det finns saker som ”alla” vet som inte Silje vet. Visste Mia? Varför har hon inte berättat?

Och mitt i detta, när livet är som skörast och allting vacklar, dyker Alvin upp. Eller dyker upp och dyker upp, han har väl alltid funnits där, men Silje har nog aldrig sett honom ur den här vinkeln förut. Ögonen har något i sig som gör att världen stannar upp lite och Silje måste hålla andan.

Det här är en bok med en känsla och en tonträff som man läser max en om året, utan tvekan den bästa svenska ungdomsboken i år. För mig går den in på tio i topp bästa böcker alla kategorier jag läst i år. Silje går i nian men det är närmast ett sidospår i boken. Vissa saker som är centrala i en niondeklassares liv, som till exempel gymnasievalet vävs in i berättelsen, men huvudpersonens ålder har faktiskt inte så stor betydelse när litteratur är så här bra. Det är en bok om livet och döden, vänskapen och kärleken, de stora, ålderslösa frågorna. Det är också en berättelse om att bo på en liten ort där alla ”vet” allt om ”alla” och vad det kan föra med sig för en familj i kris.

Jag hoppas att Välj mig får riktigt många läsare, även utanför det gäng som vanligtvis läser ungdomsböcker. Christina Lindström går verkligen från klarhet till klarhet som författare. Detta är hennes första bok för äldre barn med en tjej i huvudperson och det går lik bra det. Man älskar Silje med hennes fel och brister, humor och slagfärdighet och sorgsenhet lika mycket som man älskat Fille, Jack, Hugo och Kevin.

Kråkorna

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Anders Fagerkrakorna
Illustrationer: Peter Bergting
Natur & Kultur
Hci

Någon återvänder genom skogen till ett övergivet hus. Där vilar en historia av misstro och lögner. Över platsen vakar fåglarna. Inne i huset är det fullt av lappar med budskap. Varningar, uppmaningar. Den som återvänder har ärvt huset, historian, sorgen och mörkret som ruvar där. Men varför vill hen återvända?

Det är en dunkel, snårig och sårig berättelse Anders Fager ger oss. Om en relation byggd på svek och familjeband av sorg och hat. Peter Bergtings illustrationer är ödesmättade, vackra och dolska. Man tingas tyda en smal, otillgänglig skrift, som hemliga budskap krafsade i marginalen, på samma sätt som huvudpersonen försöker förstå vad som hänt, vilka minnen platsen döljer och varför hen blev den hen blev.

Förlagets rekommendation på 12-15 år tycker jag är ganska rimlig, men även en äldre målgrupp kan ha stort utbyte av den hr berättelsen som tar upp mycket svåra ämnen som utanförskap och rasism.

Spökjägare

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Martin Jernspokjagare
Lilla piratförlaget 2019
Hcg
253 sidor

Letar du efter en mysrysare med både humor och action? Då är det här boken för dig. Marin Jern har tidigare skrivit för vuxna och ungdomar, bland annat den fantastiska Svensk synd från 2015. Han har också varit aktiv som manusförfattare för film, bland annat för filmatiseringen av Ingelin Angerborns kioskvältare Rum 213. Kanske var det då lusten att själv skriva något om spöken för mellanåldern rann till, och det var bra, för detta är riktigt bra!

Holly och hennes lillebror Elvir skickas till sin faster i hålan Vilaholm, där deras pappa växt upp och fastern nu bor i föräldrahemmet. Anledningen är att deras pappa är ”sjuk i huvudet. Fast det får man ju inte säga. Även om det är så.”

Vilaholm har en mörk och något dolsk historia. 1991 har många människor flyttat därifrån på grund av okänd anledning. Barn har försvunnit. Och nu har de börjat försvinna igen.

Det första som möter Holly och Elvir på stationen ett anslag om en försvunnen flicka och två killar som har en spökklubb. Elvir gillar att skrämma upp sig själv med spökhistorier, men Holly tror inte på spöken och försöker få sin lillebror att hålla båda fötterna på jorden.  Mellan raderna förstår man att Holly har fått ta ett ovanligt stort ansvar för sin bror på grund av pappans psykiska ohälsa. I Vilaholm händer det dock saker som är svåra att förklara på annat sätt än att spöken faktiskt finns. Snart är Elvir också försvunnen och Holly i desperat behov av någon som kan hjälpa henne att leta. Någon som kan tro på att spöken ligger bakom.

Eftersom det är svårt att inte jämföra mellanåldersrysare med Ingelin Angerborn så skulle jag beskriva detta som snäppet läskigare än hennes böcker. Spökena är inte snälla andar som bara vill ha hjälp med något och försvinner sen. De är onda och vill ont. Men med likhet med till exempel Jenny Jägerfeldt och Petter Lidbeck, tillhör Jern de författare som kan skriva humoristiskt och samtidigt behålla en allvarlig underton, så detta är också en ganska rolig bok.

Andra boken i serien, Vänner att dö för kommer i april, så skynda att läsa denna så du är redo för uppföljaren. Passar alla som gillat Ingelin Angerborns böcker och är redo för nästa level.