Elin Persson
Bonnier Carlsen 2021
uHc
121 sidor

Andréa har växtvärk. Inte fysiskt, men själsligt. Hon växer ur sitt barnjag, sin uppväxtort, sin barndomsvän. Plötsligt ser hon på saker med andra ögon. Längtar bort från det sjaviga hemmet där hennes sjukskrivna mamma sitter instängd bland damm och odiskade filskålar. Och plötsligt är skillnaden mellan vad bästisen Anja har: nya kläder, smycken, öppen planlösning, för mycket att stå ut med. Hon dras bort från Anja och mot hennes bror Danne. Han är äldre och spännande. Kanske är det han som kan se henne. Att hon är speciell och en alldeles egen person. Hon träffar också Alex som är några år äldre och drar runt i en epa.

Det är en tunn liten bok fylld av mörker som Elin Person gett ut efter succén med De afghanska sönerna 2020. Bokhandelns rekommendation är 15+, men huvudpersonen Andréa verkar snarare vara en förvirrad tjej i 12-13 årsåldern, så jag tycker att den passar bättre i sexan-sjuan. Det är diskbänksrealism i småstadsmiljö. Tiden är troligtvis 80-tal, det är strassörhängen som skvallrar om det. Och så klart avsaknaden av mobiltelefoner och sociala medier.

Det är en helt okej ungdomsbok som Persson har skrivit. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: varför just den här? När jag vet vilket oerhört smalt nålsöga det är att bli utgiven på ett stort förlag som Bonnier Carlsen, och vet vilka travar av ungdomsböcker som aldrig blir utgivna. Det är så klart fel av mig, orättvist att bedöma en bok på de premisserna. Men för mig är detta en typisk mellanbok, inget särskilt, inget jag inte hade kunnat vara utan. Inget som världen inte hade kunnat vara utan. Så jag är nyfiken på hur resonemanget gick när man valde att de ut just denna, när just den passerade nålsögat.