Blynätter

Anna Jakobsson Lund
Annorlunda Förlag 2019
uHc
417 sidor

När man får en bok av en författare man aldrig hört talas om, från ett förlag man inte tidigare kände till, hett rekommenderad av någon vars smak man litar på, blir man nyfiken. Och, om jag ska vara ärlig, också lite skeptisk. Varför hade jag inte hört talas om den här författaren, som uppenbarligen gett ut en hel hög böcker, om det nu är så väldigt bra?

Ja, det kan man fråga sig. Förmodligen har det att göra med att det inte är lätt att tränga igenom när man ger ut böcker på eget förlag, i den väldiga ström av litteratur som kommer ut varje år i Sverige. Men roligare än att fundera över det är att konstatera att mina fördomar kom helt på skam. För Blynätter, den första delen i ”Metallsviten”, var precis så sjukt bra som de som rekommenderade den påstod.

Vi får träffa Jeroen, Finn, Unni och Elsa, som omväxlande står i centrum i berättelsen. Deras öden vävs samman genom en intrikat planerad komplott, där Unni med hjälp av Jeroen vill förändra samhället och de ser Finn och Elsa som sina redskap. Samhället de vill ställa på ända, den värld Jacobsson Lund så förtjänstfullt diktat ihop, är mix mellan medeltida och tidigt industriell, där ortsnamn och miljöer vagt påminner om norra Sverige. De fyra huvudpersonerna står på två olika ändar av samhällsstegen. Unni och Jeroen representerar den yttersta makten, folkdomarna. Finn och Elsa tillhör samhällets bottenskrap, rövarna som lever på att stjäla och smuggla åt vem som än kan betala.

Blynatten är den mörkaste av nätter. Just då korsas rövarnas vägar med folkdomarnas. Inte helt oavsiktligt, kan man lägga till. Unni och Jeroen har omsorgsfullt riggat sin snara som ska göra Finn beroende av dem, eftersom de är beroende av honom för att få ihop sitt uppror. Elsa är den som är Finns köl i världen och hon knyts till Finn av en blodsskuld. Kring dessa fyra personers beroenden, behov, önskningar, viljor och rädslor knyter författaren skickligt ihop sin historia. Hon får mig att till hundra procent tro på de karaktärer hon presenterar, känna med dem och om inte sympatisera med dem, så åtminstone förstå deras intentioner.

Världsbygget, nästan den viktigaste ingrediensen i en bra fantasyroman, är också verkligt bra genomfört. Detaljerna är fina och det känns alltigenom trovärdigt. Lägg till det en spännande historia, så har jag inte varit så här begistrad över en ny fantasybekantskap sedan jag läser Siri Petersens ”Korpringarna”.

Tvåan, Silvergryning, finns redan att köpa (hurra, gissa om jag har beställ den!). En tredje del, Järndagar är också aviserad, sedan är serien avslutad. Blynätter är klassad som ungdomsbok, men passar lika bra för vuxna.

Vintersång

Jean-Claud Mourlevat
Gilla böcker 2022
uHce
396 sidor

Jag måste erkänna att jag, när jag läst Jefferson, hade lite svårt att förstå den då nya ALMA-mottagarens storhet. Visst, det var en originell berättelse och inte minst starka scener av den typen som här målades upp inifrån ett slakteri, är något man sällan ser i barnlitteratur, men i övrigt kändes den småputtrig och lite bagatellartad.

Mourlevats senaste bok på svenska erbjuder något helt annat, och här kan man se att han kan vara en berättare av den dignitet som belönas med världens finaste pris ALMA.

I ett auktoritärt samhälle bor Helen på ett flickinternat. Reglerna är hårda, men flickorna är obrottsligt lojala med varandra. Detta utnyttjas av systemet. Om en flicka avviker, sätts en annan flicka i en fängelsehåla tills hon återvänder. Men var händer om hon aldrig gör det?

En kväll redan i oktober känner Helen att hon inte står ut en sekund till, hon bara måste få besöka sin trösterska. På vägen möter Helena och hennes följeslagare och bästa vän Milena två pojkar från det närbelägna pojkinternatet. Det blir ett möte som förändrar allt och som blir upptakten på ett äventyr som innehåller flykt, revolution, kamp på liv och död, livsfarliga hundmänniskor och trofasta hästmänniskor, överjordiskt vacker sång, kärlek och trofast vänskap.

Det är en berättelse med doft av saga, men med stråk av brutal verklighet inunder. Landet där Helen bor har tagits över av de hårdföra Falangisterna. De är maktlystna, föraktar svaghet och hyllar våld. Hur kunde de komma till makten? Folk var rädda, förklarar Milenas pojkvän Bart. Dessutom: ”trodde de att Falangen inte var så farlig, att de skulle skapa ordning och reda i landet, att man fick vänta och se.” Och nu har de väntat och sett och det är dags att göra motstånd.

Kanske är Vintersång en otidsenlig ungdomsroman, men den ligger ändå mitt i prick i vår samtid. Vi måste stanna upp och fundera på vem vi ger makten till i vår längtan efter ordning och reda, helst innan det går så långt att det behövs en revolution för att ta tillbaka den.

Passar högstadier och gymnasiet. Fin som högläsning.

Den femte ringen

Helen Ekeroth
Rabén & Sjögren 2022
uHc
271 sidor
andra delen i ”Silverringarna”

Äntligen har jag läst fortsättningen om Lux äventyr i ett magiskt Malmö som påbörjades i Den andra staden. I denna bok, som avslutar Ekeroths tonårsduologi, ska Lux och Dimo bege sig till hans version av Malmö. De vill återöppna portalerna mellan städerna för att återställa balansen av magi. Om den åter får flöda fritt mellan de parallella städerna hoppas de på att kunna rädda Dimos stad från undergång.

Jag trodde, när jag läste första boken, att Dimos Malmö skulle vara vårt Malmö. Så jag blev förvånad när hans stad är en mörk dystopisk version av staden. Ännu mörkare än Lux’ som ändå är ganska mörk med auktoritärt styre, magisk dimma och monster i kanalen, I Dimos värld är styret ännu mer auktoritärt med korrumperad polis, byggnader förstörda av uppror och kraveller, kalla slitna hus och ständig elbrist. Luftföroreningar har smutsat ner husen och det finns varken fåglar eller andra djur (förutom råttor). Dricksvattnet är ransonerat och Västra hamnen översvämmad. Torson står som ett fyrtorn omgivet av vatten.

Även Lux får sig en överraskning i Dimos stad. Här finns nämligen Adrian, som kanske inte är så mycket expojkvän till Dimo som Lux hade önskat.

Språket är bra och miljöbeskrivningarna ger fina bilder av de bägge städerna. Men det fortsätter att vara lite rörigt och svårt att hänga med i turerna i den här serien. Jag gilla Malmöskildringen och liksom med den förra boken är det den stora behållningen.

Passar högstadiet.

Har du fel?

Jason Diakité , Matilda Westerman
Illustratör: Andrea Pippins
Bonnier Carlsen 2022
Faktabok

Diakité och Westerman har tidigare gett ut Du har rätt! (2020), en bok om barnkonventionen, tillsammans. Nu är de tillbaka med ett gemensamt projekt om ordets makt, fakta, fejk och sanning. Boken är indelad i kapitlen ”Ord spelar roll”, ”Intentioner”, ”Debatt”, ”Fakta, sanning och tro”, ”Rätt eller fel” och ”När fel är fel”. Den inleds med en presentation av författarna och avslutas med en liten epilog. Det finns en rejäl innehållsförteckning och alla kapitel avslutas med en tipslista eller saker man kan fundera över eller pröva.

Mycket i boken cirkulerar kring i att vi alla har fel mer eller mindre ofta, varför det är så jobbigt att erkänna att man har fel och hur man kan komma runt det. Jag tror att de som allra mest skulle behöva en bok som denna är de som aldrig kommer att öppna den. Men med det sagt är det en bra bok för alla som söker efter ingångar till diskussioner kring dessa ämnen. Författarparet bjuder båda på exempel från sina egna liv då de haft eller gjort fel, eller blivit utsatta för felaktiga saker. Det finns också påhittade situationer och exempel från världshistorien- och politiken som bidrar som ingång till eller konkretiserar olika resonemang.

Förlaget föreslår en läsålder från 9-12 år, men en duktig pedagog kan ha användning av den här boken från årskurs ett till nio.

Skuggan av en kung

Leigh Bardugo
Gilla böcker 2022
uHc
524 sidor

Jag har älskat Leigh Bardugos Grisha-värld sedan jag läste första boken i Grishatrilogin, I ljusets makt. Det var en fröjd att återbesöka en annan del av det i Högst spel. I Netflixserien Harts and Bones blandar manusförfattarna på ett förtjänstfullt sätt de två bokserierna. Denna nya serie från Grishaverse, som tar vid där trilogin slutar, ska precis som kråkböckerna bli två till antalet.

Den unge kungen Nikolai sitter på Ravkas tron och har enat landet efter det uppslitande inbördeskriget. Han regerar med stöd av tremannarådet, där bland annat Zoya ingår, numera general. Men freden är bräcklig och landet fattigt. När Nikolais inre demon tar allt mer plats ställs allt på spel. Zoya bestämmer att kungen behöver gifta sig för att säkra stabilitet och tronföljd. Samtidigt genomfars landet av en serie oförklarliga mirakel. Alina, solbringaren, är helgonförklarad och en mystisk sekt dyker upp och kräver även Skuggmästaren ska kanoniseras. Nikolai ser sig tvungen att ge sig ut på en pilgrimsfärd för att finna en lösning.

Samtidigt befinner sig Nina, grishan vi första gången mötte i Högt spel i fiendeland, i Fjerda, på hemligt uppdrag för att befria grishor som fortfarande jagas som villebråd här.

Det är driv, spänning och också en del humor, från första sidan till sista i denna lättslukade tegelsten. Passar högstadiet och uppåt.

Uppdrag i Gasklockorna

Mårten Sandén
Illustratör: Lisa Medin
Bonnier Carlsén 2022
Hcg
137 sidor
andra boken om Dogstars

Anna har precis hunnit inse att hundar kan tala, brumerna vill värma uppvärlden, att hon själv kan flyga och är en Dogstar och att hon har en tvillingbror, Sandro, som också han är en Dogstar med den magiska gåvan att kunna göra sig osynlig. Nu är det redan dags att kasta sig in i nästa äventyr: deras första gemensamma uppdrag.

Mårten Sandéns nya mellanåldersserie fortsätter precis som den började: med fart, spänning, fantasifulla lösningar och humor. Anna och Sandro måste bege sig till Gasklockorna, stans farligaste område, för att få information om Rimfrost, brumernas ondskefulle ledare. På vägen får de med sig Rufus, alltiallo på Centralen (hundarnas högkvarter) och Atjo, Annas explikator i form av en liten hamster som hon har i fickan. Explikatorn kommer väl till pass när Anna (eller läsaren) behöver få obegripliga saker i sitt nya liv förklarat för sig. Tyvärr är Atjo ofta urladdad när man behöver den som bäst, eller lägger sig i helt i onödan när man vill det som minst. På vägen får Anna också några ledtrådar till sin egen historia.

Dogstars passar alla slukarläsare från trean och uppåt. Språket och berättelsen är tillräckligt avancerade för att locka även lite äldre läsare, eller för att funka fint som högläsning. Precisa som den förra boken utspelar sig den här berättelsen under en enda dag i Annas liv.

Buktalarens docka

Kerstin Lundberg Hahn
Rabén & Sjögren 2022
Hcg
189 sidor

Vi har kommit till tredje delen i Lundberg Hahns fantastiska serie ”Rymlingarna” (Tankeläsarna och Cirkusbjörnen). Det börjar våras och Alba och Elio ska efter att ha spenderat vintern i Altevall bege sig ut på sin första turné med Cirkus Caselli. Direktören grumsar för att björnen är borta och ersatts med en tam kråka, de behöver något mer nummer, något som kan locka till skratt. Alba kommer att tänka på Skolläraren och hans buktalardocka, kanske kan de lockas med till cirkusen?

Första stoppet blir hamnstaden Greeborg där tvillingarnas rika släkting bor, han som tror att de är bedragare och avslöjade för Dunker var de fanns, något som nästan kostade dem livet.

Det är spännande, lättslukat och välskrivet. Det finns all potential för de här böckerna att bli lika populära som Martin Olczaks Jack-böcker, även om dessa innehåller färre magiska inslag än dem. Det jag framförallt gillar är världsbygget som Lundberg-Hahn snickrat ihop så oerhört väl. Och jag tycker verkligen att det är synd att det är sista boken, det finns mycket potential och mycket kvar att utforska i Greeborg och Dymmelmark med omnejd.

Passar för mellanstadiet och är också en utmärkt högläsningsbok.

Kyssparadoxen

Isabell Rådestad
Ekström & Garay 2022
uHc
205 sidor

Maxine och Miguel bor i olika delar av Stockholm och har väldigt olika förutsättningar. Men de förenas i det att de bägge har en mamma som drabbats av en stroke tidigt i livet. De får kontakt med varandra genom ett diskussionsforum och finner tröst i den gemensamma chatten.

Som läsare förstår man snart att något inte stämmer och ganska snart börjar det skava även för Maxine och Miguel. De misstänker bägge den andra för att ljuga, att utge sig för att vara någon annan. Och när de bestämmer träff blir båda enormt besviken på den andre för att den inte dyker upp. Så vad är det som har hänt?

Ja, för den som vill ha spänningsmomentet kvar kan det vara läge att sluta läsa nu.
Men Miguel och Maxine har alltså fått kontakt med varandra genom ett veck i tiden. Maxines tid är åtta år längre fram än Miguel och när det väl står klart för ungdomarna uppstår också situationer de då de inte kan motstå att manipulera saker.

Det är en ganska underhållande berättelse av en barnboksdebutant. Rådestad är till vardag jurist och fick inspiration till berättelsen när hennes syster drabbades av en stroke. Och bokens värde ligger kanske framförallt i att det är en berättelse om ett angeläget ämne, hur en familj kan hamna i kris när en mamma drabbas av av en svår sjukdom. Själv blir jag extremt förbannad på Maxines pappa som lägger väldigt mycket ansvar på Maxine, och ömmar för Miguel som blir väldigt ensam när hans ensamstående mamma blir sjuk.

Jag har dock svårt för den delen av berättelsen som utgörs av kärlekshistorien mellan Maxine och den vuxne Miguel. Det är en sak att ungdomarna blir kära över nätet, men allt blir väldigt konstigt när Miguel både träffar Maxine som litet barn, sen ”väntar” på henne tills hon blir 16 och han 24 och de kan bli tillsammans.

Kan passa på högstadiet och möjligen i ettan på gymnasiet.

Antropocen : mitt betyg är fem stjärnor 

John Green
Bonnier Carlsen 2022
Essäer
363 sidor

När jag har läst böcker av John Green tidigare, till exempel Katherineteorin, har en av behållningarna varit att hänga med huvudpersonerna, lyssna på deras samtal. Att läsa den här boken är lite som att istället få hänga med John Green, lyssna på hans resonemang och fortsätta dem med egna funderingar. Man känner igen typen av tankegångar, till exempel Azas från existentiella grubbel i Sköldpaddor hela vägen ner.

Green skriver i ett förord att han tidigare har skrivit om dig själv, sina tankar och sitt liv, men gjort det ”i kod” och att han inte vill skriva i kod längre. Istället har han gett sig i kast med detta ganska ovanliga ungdomsboksprojekt, som jag inte hittar något annat sätt att beskriva än som en essäsamling. Den författaren gör är att han ger sig i kast med att recensera olika saker i vår tidsålder, i antropocen. Det kan vara mer konventionella föremål för recensioner som låtar eller filmer. Men oftare är det saker som kanske inte så ofta recenseras, som till exempel Halleys komet (får fyra och en halv stjärna), att googla främlingar, (fyra stjärnor) viral meningit (en stjärna) eller snöblandat regn (fyra stjärnor).

Tanken på att allt ska recenseras och betygsättas stämmer väl överens med hur vi lever våra liv idag. Vi erbjuds betygsatta allt från biblioteksböcker till olika typer av produkter, upplevelser och tjänster. Knappt har posten levererat ett paket innan vi ombeds lämna ett omdöme på vad vi tyckte om leveransen. Det är lätt att känna en matthet inför detta eviga betygsättande och kanske leder det till att vi vi gör vårt omdöme slentrianmässigt och dåligt. Det gör dock inte John Green. Han vänder och vrider på det som ska granskas och ser det ur många olika perspektiv. Precis som en bra recension ska vara skriven så jämför han med andra liknande företeelser eller drar historiska paralleller och gör det tydligt att omdömet han sätter först och främst är ett personligt sådant.

En del bibliotek placerar den här boken på uHce, vilket är fullt förståeligt, för var skulle de annars göra av den? Avdelningen med essäer för tonåringar är inte uppfunnen än. Men risken är att läsaren som väntar sig en ny Förr eller senare exploderar jag blir rejält besviken. Jag tror att den här boken har många potentiella läsare, men vi måste nog hjälpa dem att hitta den. Framför allt tror jag att den är en guldgruva som högläsning på högstadiet. Att inleda dagen eller lektionen med att läsa en av de här kloka essäerna, pepprade med referenser av alla de slag, är som att ge eleverna en injektion med fritt och lärt tänkande.

Jag ger Antropocen : mitt betyg är fem stjärnor fyra och en halv stjärna.

Bra jobbat, mamma pingvin

Chris Haughton
Lilla piratförlaget 2022
Bilderbok

Chris Haugton har tagit svenska bibliotek med storm med sina färgglada, lite stiliserade djurbilderböcker. Jag har aldrig träffat en barnbibliotekarie som inte älskar de här böckerna. Det är krabbor, apor, hundar, fåglar och nu har det blivit dags för pingvinerna. Det är första gången jag djupdyker i en Chris Haughton-bilderbok och jag är väldigt nyfiken på vad det är som fascinerar så.

Berättelsen är rak och enkel: mamma Pingvin ska ut och fiska middag. På land står pappa Pingvin och pingvinbarnet och tittar på och kommenterar. Det blir ett litet motgångsmoment i mitten, men allt går så klart bra och lilla Pingvin får sin middagsfisk.

Boken inleds med en vacker tapet i blått med pingviner i siluett mot den Antarktiska kvällshimlen. Samma tapet återkommer i slutet. När berättelsen kommer igång slås man framför allt av de starka, nästan fluorerande, och kontrastrika färgerna. Stora vita fält av snövidder mot turkosblå himmel. Pingvinerna har fått lysande orangea bröst och rosa-röda näbbar. Haughton jobbar både med stora kontraster och många nyanser. Vattnet går till exempel i flera nyanser av blått. Texten är sparsmakad med inte mer än ett par-tre meningar per sida. Sidorna med mamman Pingvins jaktäventyr varvas med pappans och barnets dialog. Hela tiden upprepas: ”Bra jobbat, mamma Pingvin.” och ”‘Och sen kommer hon hem, eller hur?’ ‘Klart hon gör'”.

Det är stiligt genomfört: både enkelt, snyggt, gulligt, roligt, trösterikt och lite spännande. Jag förstår helt klart svenska barnbibliotekariers förtjusning i Haughton och sällar mig till hyllningskören. Passar förskolan och lågstadiet.