Dockspelaren

Mårten Sandén
Rabén & Sjögren
Hcg
243 sidor

Det är mardrömslik stämning i Mårten Sandéns nya mellanåldersbok. Precis som i Ett hus utan speglar är det ett stort hus med många vindlingar och världar bakom väggarna som utgör berättelsens spelplats. Men den här gången är det ett hotell, Hotell Terminus. Dit kommer Merimée med sin lillasyster Valetta och deras höggravida mamma. Familjen har kommit på obestånd, pappan sitter i fängelse efter att ha förskingrat pengar. De är utblottade och utlämnade, men har blivit kontaktade av Fru Saks, en avlägsen släkting, och hon har bjudit in dem att komma och bo på hotellet.

Trots att det är mycket som är bra i det nya livet, som till exempel att Merimée för första gången får kompisar i skolan, så är det saker som skaver och är skeva. Det är till exempel svårt att veta vem som bor på hotellet och vem som jobbar där. Och alla som bor där är gamla. Ingen av dem rör sig någonsin utanför kvarteret där hotellet ligger. Men värst av allt är att mamman är sjuk och det finns ingen riktig doktor att gå till, utan de får hålla tillgodo med örtdekokter som två lastgamla tvillingsystrar som bor på hotellet kokar ihop. Och sen är det också den mystiske Samuel Bauer, som Valetta börjar spionera på, med sina konstiga glasögon och klirrande silverlänk.

Som vanligt när jag läser Mårten Sandén tänker jag på en krönika han skrev på Svenska Barnboksakademins webb. Titeln var ”Ursäkta, var är hyllan för svårläst?” och den handlade om barns behov av att ibland få tugga i sig en litterär kost som inte är lättläst, tillrättalagd, anpassad. Här är Sandén tillbaka i den ”mysrys-noir” där ovan nämnda Ett hus utan speglar platsar, men också Sju förtrollade kvällar och Bergets hjärta. Det är böcker som kräver lite mer av sin läsare än till exempel Ingelin Angerborns eller Kerstin Lundberg Hahns. Men det är också böcker som ger lite mer tillbaka: mer originalitet, fler svårt ord, och lite mer av riktigt mörker.

Passar mellanstadiet, gärna som högläsning.

Det är någonting som drar i mig

Elin Persson
Bonnier Carlsen 2021
uHc
121 sidor

Andréa har växtvärk. Inte fysiskt, men själsligt. Hon växer ur sitt barnjag, sin uppväxtort, sin barndomsvän. Plötsligt ser hon på saker med andra ögon. Längtar bort från det sjaviga hemmet där hennes sjukskrivna mamma sitter instängd bland damm och odiskade filskålar. Och plötsligt är skillnaden mellan vad bästisen Anja har: nya kläder, smycken, öppen planlösning, för mycket att stå ut med. Hon dras bort från Anja och mot hennes bror Danne. Han är äldre och spännande. Kanske är det han som kan se henne. Att hon är speciell och en alldeles egen person. Hon träffar också Alex som är några år äldre och drar runt i en epa.

Det är en tunn liten bok fylld av mörker som Elin Person gett ut efter succén med De afghanska sönerna 2020. Bokhandelns rekommendation är 15+, men huvudpersonen Andréa verkar snarare vara en förvirrad tjej i 12-13 årsåldern, så jag tycker att den passar bättre i sexan-sjuan. Det är diskbänksrealism i småstadsmiljö. Tiden är troligtvis 80-tal, det är strassörhängen som skvallrar om det. Och så klart avsaknaden av mobiltelefoner och sociala medier.

Det är en helt okej ungdomsbok som Persson har skrivit. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: varför just den här? När jag vet vilket oerhört smalt nålsöga det är att bli utgiven på ett stort förlag som Bonnier Carlsen, och vet vilka travar av ungdomsböcker som aldrig blir utgivna. Det är så klart fel av mig, orättvist att bedöma en bok på de premisserna. Men för mig är detta en typisk mellanbok, inget särskilt, inget jag inte hade kunnat vara utan. Inget som världen inte hade kunnat vara utan. Så jag är nyfiken på hur resonemanget gick när man valde att de ut just denna, när just den passerade nålsögat.

Tidernas djur

Elin Ruuth
Illustratör: Johanna Magoria

Om djur i historien handlar denna lite annorlunda rimmade bilderbok av Elin Ruuth och Johanna Magoria. Djuren är historiska på lite olika sätt. Några är kända, som hunden Laika, hästen Marocco, lammet Dolly eller späckhuggaren Keiko. Andra är historiska i betydelsen utdöda, som dronten och pungvargen. Ytterligare ett gäng är mer kända som viktiga under en särskild tidsperiod, dit hör till exempel de loppspridande pestråttorna och Egyptens mumifierade katter.

Varje djur får ett uppslag med helsidesillustration och en dikt i två strofer. Rimmen ligger riktigt fint i munnen och är lätta att läsa högt. Illustrationerna är utsökta, i fylliga, lite dova färger.

Passar främst på lågstadiet, även om ämnet kan fascinera också äldre elever.

Överallt och ingenstans

Oskar Kroon
Illustrationer: Joanna Hellgren
Brombergs 2020
Hcf
134 sidor

Alla som levt vardagslivet med en familj vet att det sällan är så som i barnböckerna. Där alla är bästisar, fredagsmyset perfekt och om något blir fel säger man genast förlåt och blir sams igen. Tvärt om kan det vara så att småsyskon skriker, pappa tror inte på fredagsmys, mamma vill helst inte hälsa på farmor, man blir osams med sin bästis, förlåt är ens allra svåraste ord och pappa blir sjukskriven för att han tappat bort sig själv.

I Oskar Kroons bok från förra året är det Liselott, som alla utom farmor kallar Sillen, som är huvudperson. Hon är bästis med Nikolaj. Han är väldigt intresserad av naturvetenskap. Sillen är mer intresserad av sporttabeller, men de är bästisar ändå och hänger jämt ihop. Ibland sysslar var och en med sitt, men det är ändå roligare när Nikolaj är med tycker Sillen. Men när båda två är stolta och envisa kan vad som verkar som ett litet missförstånd bli ett enormt drama. Sen dör farmor också och pappa slutar städa.

I den här stillsamt högdramatiska skildringen av vardagslivet – så som det oftast inte ter sig i barnböckerna – bjuds inte på några sockersöta försoningsscener. Visserligen kommer pappa upp ur sängen, Sillen och Nikolaj blir vänner och det blir en vit jul. Men Kroon slänger ändå in en skidsemester med kräksjuka i epilogen för att inte ge oss några falska förhoppningar om att familjelivet skulle vara rosenrött.

Detta är en bok för högläsning med lågstadiebarn. Kanske också som läsegruppsbok i trean med goda läsare.

Jefferson

Jean-Claude Mourlevat
Lilla Piratförlaget 2021
Hcg
261 sidor

Så har jag äntligen lyckats lägga tassarna på en bok av årets ALMA-mottagare. Lilla Piratförlaget var snabbt ute och översatte hans bok Jefferson från 2018 till svenska och nu, när reservationsköerna lugnat sig något, var det äntligen dags för mig att få läsa denna vackra lilla bok.

Huvudperson är igelkotten Jefferson, som också pryder bokens omslag. Han råkar genom ett ödesdigert misstag bli oskyldigt huvudmisstänkt för ett mord på en grävling, tillika hans frisör. För att han ska bli fri från anklagelserna bestämmer han sig, påhejad av sin vän grisen Gilbert, att de tillsammans ska hitta den riktiga mördaren.

Spåren leder dem till människornas värld, som i den här berättelsen existerar parallellt med djurvärlden. För att ta sig dit obemärkt ansluter de sig till en gruppbussresa. Ledtrådarna pekar mot ett litet hyresrum som grävlingen hyrt under falska namn. Vad kan den stillsamme frisören haft för skumma saker för sig?

Det som gör Jefferson till så trevlig läsning är att inget förenklas. Det är en gullig historia, ja visst, så blir det lätt när huvudpersonerna är charmiga små djur. Men samtidigt är detaljerna ibland väldigt våldsamma, det är blod, mord och äventyr på liv och död. Språk och ordval är heller inte på något sätt anpassat efter en barnslig målgrupp. Tvärt om kommer den här boken ge upphov till många förklarande diskussioner för den som vill och många nya lärdomar för den som är på det humöret.

Illustrationerna i svartvitt är effektfulla, både detaljerade och stämningsfulla tar de inte fasta på det mest fasanfulla i berättelsen utan hjälper till att göra det lagom otäckt.

Som högläsning kan den passa från tvåan, om man är beredd på att diskutera och förklara en del. Och var beredd på en klass med nyblivna vegetarianer när läsningen är över.

Hjärta av mörker

Ingelin Angerborn
Rabén och Sjögren 2021
Hcg
216 sidor

Hjärta av mörker är en fristående fortsättning på Hjärta av damm (2014) och Hjärta av sten (2019). I den förstnämnda är det Bella som är huvudperson, i den andra är det Nellie som kan se spöken som är centralgestalten. Nu, i Hjärta av mörker, finns fortfarande teatergänget från första boken med, men det är Hilding, Bellas pojkvän, som är berättare.

Hildings pappa är regissör och nu ska hans grupp spela friluftsteater vid en nerlagd gruva. Hilding, Bella, Shirin och Mårten är med som barnskådespelare och de ska få bo i ett hus som finns i anslutning till Gruvmuseet som också finns på platsen. När det börjar hända oförklarliga saker är det till en början bara Mårten som lägger märke till dem. Och ingen vill heller tro på Mårten, han ställde ju till en massa spratt för de andra i förra boken, Hjärta av mörker. Och Nellie, den som kan se och kommunicera med spöken, är inte med den här gången så de kan inte heller så säkert veta vad som är på riktigt och vad eventuellt Mårten kan ha hittat på.

Vid en visning i den gamla gruvan får de höra om Gruvfrun. Kan det vara hon som vill barnen något? Vill hon dem något ont, är hon arg? Eller vill hon bara varna barnen så som hon varnade gruvarbetarna i äldre tider?

Ingelin Angerborn är ett fullblodsproffs. Hon har skrivit mysrysare för mellanåldern sedan För alltid… 2009. Ja, frågan är om det inte är hon som helt och hållet är upphovet till genren mysrys i modern svensk barnlitteratur. Och det märks. Hon kan sitt hantverk. Det är välskrivet, trevligt och småläskigt. Inramningen med teatersällskapet och uppsättningen i den nedlagda gruvan funkar också mycket bra, relationen mellan barnen och de vuxna är liksom precis lagom. Det var längesedan jag läste en av Angerborns böcker, det behövs liksom inte, de säljer sig själva i skolbibblan utan att jag pratar om dem, men jag blev inte besviken på återseendet.

Underjordingen

Peder Nääs Sundemyr
B. Wahlströms 2021
Hcg
186 sidor

2019 debuterade Peder Nääs Sundemyr med Den svarta boken och nu är han tillbaka med ännu en rysare för mellanåldern. Den här berättelsen bygger på ett klassiskt barnbokstema: ensamt barn tvingas med till halvsunkig sommarstuga, sen börjar mystiska saker hända. Även i den här boken väver Nääs Sundemyr in övernaturliga inslag i en annars socialrealistisk omgivning. Skillnaden från debuten är att i Den svarta boken var det magin, det övernaturliga, som gjorde det hela riktigt läskigt. I Underjordingen är det människorna som faran. Det övernaturliga här är ett kanske opålitligt, men i det stora hela snällt väsen.

Rufus och hans mamma har lånat en fritidsstuga i en sommaröde skidort i norra Sverige av en kollega till mamman. Redan på vägen dit blir det konstigt, bilen skakas av en kraftig jordbävning. Sen uppträder djuren i den omkringliggande naturen på ett otäckt, övernaturligt sätt. I trakten finns ett gruvbolag som prospekterar gruvdrift. Kusligt lika, kostymklädda män dyker upp i byn och ställer frågor på ett obehagligt sätt. Men det mest otäcka i mitt tycke är att i allt detta osäkra, är Rufus mamma en opålitlig vuxen. Hon får inte oroas, hon vill inte att Rufus lämnar henne ensam, hon sover halva dagarna, klagar sedan när Rufus träffar några nya vänner han börjar umgås med och beter sig på det hela taget oberäkneligt.

Det visar sig att gruvbolagsmännen är undercover. Det de verkligen är ute efter är ett mystiskt underjordiskt väsen, en ”gnom” Och just denna gnom, eller ”underjordingen” som Rufus kallar den, har Rufus mött och i hastigt mod räddat från kostymmännen.

Nu blir även Rufus föremål för gruvbolagsmännens jakt. Dessutom dyker en anonym chattare upp i Rufus telefon, någon som också känner till underjordingen och som verkar veta lite väl mycket om Rufus.

Spännande, bra driv och krypande obehagligt. Lite för många konstiga varv i själva upplösningen för min smak, men den kommer att vara perfekt sommarlovsläsning i den hyrda sommarstugan för rastlösa sommarlediga barn i mellanstadieåldern.

Vita lögner, röda hjärtan

Nora Dåsnes
Alfabeta 2021
uHci
grafisk roman

Tuva ser så mycket fram emot att börja sexan. Sista året på mellanstadiet. Nu ska hon äntligen skriva ut en hel dagbok, de ska bygga klart sin koja i skogen, gå på övernattningskalas, skaffa en cool stil och bli kär.

Men redan första dagen krånglar saker till sig. Linnea, den ena av Tuvas bästisar, har blivit tillsammans med Martin och det visar sig vara inkompatibelt med att härja runt i skogen och bygga kojor. Bao, Tuvas andra bästis, blir tvärarg. Och Tuva, som helst vill bli kär och skaffa en cool stil, men ändå vara vän med Bao och hänga i skogen, hamnar mitt emellan. Sen kommer det dessutom en ny tjej till klassen, Mariam, vilket rör till allt för Tuva ännu några varv.

Det här är en grafisk roman där mer löpande text och rent serieberättande sömlöst glider över i vart annat. Ibland kommer helsidesillustrationer och sidor som är Tuvas egna anteckningar. Det är snabbläst, fint berättat och visuellt väldigt snyggt. Jag påminns om Sabine Lemires böcker om Mira, men den här boken har kanske ett större allvar.

När Tuva förstår att hon är kär i Mariam blir hon lite ställd. Det är ingen i hennes omgivning som tycker att det är fel eller konstigt, inte hon själv heller. Men hon hade inte räknat med att bil kär i en tjej och hon konstaterar stillsamt att: ”Jag får liksom ändra på alla mina dagdrömmar och allt nu”.

Den passar all som vill läsa om kompisar, relationer och kärlek från tvåan till sexan.


Man lever bara nio gånger

Anja Gatu
Illustrationer: Anna Nilsson
B. Wahlströms 2021
Hcf
116 sidor

Alla utan undantag kommer att älska idén med katternas detektivbyrå på Rosengård, som författaren och journalisten Anja Gatu fick när hennes barn ville bjuda in till ett ”katt-spion-kalas” på sin födelsedag. Efter det började Gatu studera katterna i området, visst såg det ut som att de smög runt och spionerade?

Katten Samira Karlsson är nyinflyttad på Rosengård. Tidigare har hon varit innekatt och till en början verkar allt utomhus läskigt, till och med en kopplad hund skrämmer in henne i huset. Men det tar inte så lång tid för henne att tuffa till sig. Och det hjälper att hon träffar Pälsa och att de två tillsammans blir rekryterade till Kattspionerna. Det är akut läge, kaninungar har försvunnit och katterna måste ta reda på vad som hänt för att förhindra att det händer igen.

Anna Nilssons illustrationer i färg är roliga och gulliga i skön kombo och finns på varje uppslag. Här och där kommer helsidesillustrationer eller till och med hela uppslag. Nivåmässigt ligger den här snäppet över Lassemaja.

Gatu skildrar osentimentalt den lite ruffiga stadsmiljön, språket flyter lätt, även när katten Karry kommer in och pratar danska. Den passar lågstadiet och även för de på mellanstadiet som behöver lite lättare böcker och gillar gulliga katter. Del två i ”Kattspionerna på Rosengård” kommer i oktober och heter Katt med rätt att klösa.

Skiter i

Hanna de Canesie
Natur & Kultur 2021
uHc
172 sidor

Det där om att alla ungdomsböcker handlar om ungdomar med problem är en gammal sanning som blivit både dammig och osann. Nu förtiden, i den magra utgivning som finns av ungdomsböcker på svenska, är det visserligen vanligt med skildringar av psykisk ohälsa, men oftast är karaktärerna från hyfsat stabila familjer. Föräldrarna kan ha skilt sig, men mycket mer misär än så är det sällan. De Canesies nya ungdomsbok bjuder på en dos riktigt nattsvart svenskt foklhemsmörker och landar helt rätt i den just nu väldigt aktuella debatten om mäns våld mot kvinnor. Jag associerar till berättelser som Bryta om och Isdraken, visst var det ett tag sedan vi såg den typen av böcker?

Mira bor med sin mamma och sin lillebror som har downs syndrom. Till och från bor också lillebroderns pappa i lägenheten. Han misshandlar mamman och försvinner i perioder, för att sedan rutinmässigt förlåtas och komma tillbaka, för nu ska allt bli bättre. Boken inleds med att Mira och hennes bästis Em beger sig till en annan skola där Mira slår en kille på käften, för att han betett sig illa mot den tredje kompisen i deras trio, Jasmina.

Själv har jag inte läst författarens debut Helt seriöst från 2019, så för mig är detta författarskap en ny bekantskap. De Canesie skriver ungdomsnära, med dialoger som känns äkta och hur tungt ämnet än är, är det lätt att vara med Mira och förstå henne.

När mamman ännu en gång blir utan jobb, styvppan kommer hem igen och i en förfärlig scen tvingar Miras mamma att misshandla sin dotter, drivs Mira ännu längre ut på kanten av tillvaron. Hon gör val som gör henne omöjlig i skola, för vännerna och till slut även för sig själv.

Passar högstadiet.