Silvermannen

Sara Mauritzon
Bonnier Carlsen 2022
Hcg
259 sidor

Lillo är ett barn som bor i ett hus som då och då blir argt och slänger ut honom. Man kan få känslan av att Lillo är ganska ensam, men Jessie finns, den trogna lilla hunden som följer och tröstar Lillo. Och Lillo har Ivan, sin bästis i klassen. Sen dyker en ny granne upp, Tor. Han är jättestor, och fastän han blir läskigt arg i bland är han jättesnäll, kan släcka eldsvådor och köra motorcykel väldigt fort. Tor dyker upp strax efter att grodorna invaderat Hejdafors där Lillo bor. Det är väl ungefär så det här äventyret börjar.

Sara Mauritzon är skolbibliotekarie från Lund precis som jag och detta är hennes debutbok. Det är en fantasyäventyrsberättlse med den nordiska mytologin som bas. Men där till exempel Rick Riordan och nyligen Gustav Tegby tar sig an genren med ett gott mått av skojfrisk humor, vilar här istället ett allvar och ett Astrid Lindgrenskt vemod över berättelsen.

Lillos mamma är försvunnen. Ibland går Lillo in i klädkammaren för att titta på hennes kvarlämnade saker för att trösta sig. En dag hittas ett skrin och en bok gömda bakom en golvlist. Kanske kan de vara ledtrådar till mamman? Men det finns fler och mer närliggande mysterier att lösa: varifrån kommer grodorna som hoppar runt överallt i stan? Vem är egentligen den nya grannen, Tor? Vad är det för fel på Lillos hus? Och vad är det för skum silverskimrande man som stryker omkring i Hejdafors?

Sara Mauritzon fick Slangbellan för bästa barnboksdebut för Silvermannen, vilket känns mycket välförtjänt. Detta är den första boken av annonserade tre och Lillos öden om äventyr. Den andra, Flickan från underjorden kommer redan nu i vår. Passar utmärkt som högläsning från trean eller för egen läsning för goda läsare i samma ålder och uppåt.

Berätta tre saker

Callum Bloodworth
Bonnier Carlsen 2022
uHc
360 sidor

Precis i början av pandemin, när folk i Stockholm en masse kom hem med smitta från alpsemenstrar, börjar den här boken.

Liv bor i en garderob omgjord till sovrum hemma hos sin syster Bonnie. Hennes mamma har dött nyligen och sorgen är fortfarande ett öppet sår. Hennes pappa har övergett sina barn och rasat ner i en egen sorg där han är okontaktbar. Bonnie, eller “Sister Satan” som Liv kallar henne, är desperat över att få Liv ut ur lägenheten, leva någon slags liv och träffa lite kompisar, därför tvingar hon iväg henne till en fest. På sagda fest finns Leo som råkar kyssa henne och dagen efter insjuknar i det nya viruset. Liv smittspåras och får husarrest, Bonnie flyttar hem till sin pojkvän.

Det är då det hörs konstiga dunsar utanför Livs (eller egentligen Bonnies) lägenhetsdörr. Det visar sig vara Dag. Hur och varför han hamnat utanför just Livs dörr är han förtegen med, men Dag har en dålig dag och Liv har ju inte heller så kul, så de börjar prata. En vänskap och så småningom romantik börjar spira.

Det här är ett försök att skriva något i stil med John Green eller Nicola Yoon på svenska. Det är som att författaren, med det spännande namnet Callum Bloodworth, tagit den amerikanska ungdomsromanen och trätt den över en svensk kontext. Han har skapat älskansvärda karaktärer och bitvis förtjusande dialoger. Men resultatet är ändå att det amerikaniserade tilltalet tillför en ovälkommen verfremdung. I en amerikansk bok köper vi sammanhang som påminner om tv-serier och highschool-filmer, medan det direktöverflyttat till svenska förhållanden känns overkligt.

Det här är författarens ungdomsbokdebut. Tidigare har Bloodworth, som har en bakgrund som journalist, skrivit feelgood för vuxna. Berätta tre saker passar högstadiet och gymnasiet.

Kanske är det längtan

Malin Fjellborg
Vox 2022
uHc
284 sidor

Åh Viola, som jag känner igen din situation! Inte från mina egna erfarenheter direkt, men som mamma till två unga vuxna döttrar. Att längta bort, att försöka leva sin dröm, men att upptäcka att den inte är en dröm rakt igenom och känna sig ensam och liten. Eller att som medveten medveten ung kvinna känna att man måste sälja ut sina ideal för att man vill ha närhet och kärlek. Att upptäcka att feminism, genustänk och andra fina ord kan vara en accessoar bland andra som är betydligt svårare att leva upp till än att skylta med.

Viola har följt sina drömmar om att komma bort från den lilla orden i norr genom att flytta till Stockholm. I en andrahandslägenhet i en förort ska hennes nya liv börja. Det är ju bara det att hon inte känner någon än. Har inga sammanhang. Stockholm är stort, kallt, ensamt och inte alls hennes. Hon jobbar på Coop och mår kasst. Det är då hon ser lappen om en bokcirkel som hon anmäler sig till. Där träffar hon Olof och tycke uppstår nästan genast.

Olof är feminist, rolig, har bra åsikter och är kul att prata med. De börjar hänga mer och mer, Viola blir kär och så småningom övergår vänskapen i något mer. Allt är härligt tills Olof berättar att han redan har en flickvän. Hon heter Linnea och pluggar i Umeå. ”Jag trodde verkligen att du förstod” säger Olof.

Trots flickvännen hänger Viola kvar vid Olof. Dels är hon ju kär och dels är han det enda sammanhang hon har i sin nya stad. I varje glipa som skymtar försöker hon komma in. Få tillbaka det de hade. Fastän hon vet att de bara ska vara vänner, nu när hon vet att Linnea finns.

Malin Fjällborg, som debuterar med den här ungdomsboken, skriver väldigt fint om ungdomens olidliga tyngd. Om våndan av att inte kunna leva som man lär. Om den dubbla skuld som Viola känner eftersom hon ger efter för Olof och stannar fastän hon vet att hon inte borde. Om hur hon bär både hans skuld och hennes för att de bedrar hans flickvän. Dessutom är detta en mycket fin berättelse om vänskap. För bara en telefonlur, ett chattfönster eller ett videosamtal bort finns Melanie. Fina Melanie, Violas bästis från hemorten. Med henne för hon en ständig dialog kring ensamheten, problemen, kärleken, livet, drömmarna.

Det här är en knubbig bok i trevligt format med korta kapitel och bara lässug. Passar gymnasiet och uppåt. Och jag har sagt det förut, men fler vuxna borde läsa ungdomsböcker för att påminnas om och känna hur det är – och var – att vara ung, nu eller då.

Järnulven

Siri Pettersen
B. Wahlströms 2021
uHce
516 sidor

Det finns en sak som är extremt irriterande med Siri Pettersens böcker. Och det är att man vill ha fortsättningen omedelbums. Att vänta ett år eller mer på en uppföljare känns omöjligt när man varit inne i hennes spännande världar under några hetsigt intensiva läsdagar. För mig blir det sådana dagar när jag likt en junkie lever för nästa lässtund och funderar över när jag nästa gång ska kunna smyga mig undan för att öppna boken utan att familjen eller jobbet blir allt för åsidosatt.

På baksidan till Järnulven står det att den ”utspelar sig i samma universum” som Korpringarna. Det är ju en lite komplicerad sak att påstå, eftersom Korpringarna, Pettersens förra fantasytrilogi, utspelar sig i olika världar. Den börjar i Ymslanden men gör också en utflykt till vår värld. Pettersen svingar sig mellan fantasyns olika undergenrer, vad man tar för high fantasy i första boken blir urban fantasy i den andra.

Här är vi i staden Náklar. Vi träffar Juva som är jägare, vargjägare mer bestämt. Hon har funnit sin familj i jaktlaget och gör allt för att komma så långt som möjligt från sin mors familj som är blodläsare. I blodläsarhuset har hon aldrig känt sig trygg, hon har plågats av hjärtklappning och oro. Blodläsarna är högt hållna i Náklar och tjänar stora pengar på att läsa folks blod och förutspå deras framtid. Juva ger inte fem öre för de förmågorna, hon har sett tillräckligt under sin uppväxt för att veta att det är påhitt, myter och lögner.

I Náklars centrum finns Náklaringen, portarna som drivs av vargblod och som gör att man snabbt kan resa mellan olika delar av riket. Det är därför vargjägarna behövs. Men en del av vargblodet verkar komma på avvägar och säljs till de som brukar och missbrukar det och i värsta fall drabbas av ulvsjukan och måste dödas. Juva vill ta reda på hur och stoppa det.

När Juvas mamma dör ställs det mesta på ända för henne. Mamman vill att Juva ska ta över, en sanning som Juva försöker mörka, och Juvas lillasyster vill väldig gärna axla maktpositionen som blodläsare. Så ett tag verkar det som att Juva ska få fortsätta med sitt jägarliv som hon så gärna vill. Men ödet vill annorlunda, hennes värld vänds uppochner ner en gång till och hon får veta saker som ändrar vilka val hon kan göra.

Kopplingen till Korpringarna då? Ja, dels börjar den här boken med att kraften börjar strömma in i Juvas värld igen, efter att ha varit borta i århundraden. Något som vi kan misstänka att Hirka är ansvarig för. Dessutom finns en central person, en varelse, som läsare av Korpringarna kommer att känna igen.

Oupphörligt spännande, välskrivet och ett så fint spunnet universum där varje detalj känns trovärdig. Det är en ganska våldsam historia, så allt för unga eller känsliga läsare kanske ska tänka sig för, men jag tycker den kan passa högstadiet och uppåt. Hoppas att den även hittar många vuxenläsare.

Fredagsmys

Författare och illustratör: Lina Jansson
Opal 2021
Hcf
Bilderbok

Lou och Ellis blir utkörda hemifrån för att mamma och pappa ska ha fest. På gården mellan höghusen är det tomt och tråkigt, alla andra är inne och har fredagsmys. Deras ”Hallå!” ekar tomt och ödsligt, och alldeles för högt visar det sig. En arg gubbe skriker på dem från balkongen. Då beger de sig istället ut i den närliggande skogen. Där hittar de ett spännande spår som de följer…

Det är tuff socialrealism i den här bilderboken som passar bäst för lite äldre barn, från sex år och uppåt kanske. Det blir något av en omvänd Hans och Greta-saga, där barnen följer ett spår i skogen istället för att lämna ett.

Bilderna är fantastiska i Lina Janssons debutbok. Spretiga linjer och väl valda detaljer i stora färgfält i dova, jordiga färger, avbrutna av varm gult ljus från hemmafönstren, lysande rosa himlar eller det skarpa skenet från en ficklampa.

Texten på rim flyter däremot inte helt väl. Vers som ska högläsas är en svår konst att bemästra och här tynger de ner bildberättandet snarare än lyfter det. Bilderna är halsbrytande, texten lite banal.

Passar förskoleklass och uppåt.

Prinsen av Porte de la Chapelle

Annelie Drewsen
Rabén & Sjögren 2021
uHc
285 sidor

När vi möter Salar har han just gett sig av. Från det som han trodde var hans familj och framtid, mot något annat. Ett nytt försök, en ny kamp. Och han är så trött på att kämpa.

Ibland säger man att en bok ”är viktig”. Kanske är detta en viktigt bok? När jag läser fylls jag av sorg över att det är för sent. Salar har fråntagits den chans han trodde att han hade och gett sig av, som så många av verklighetens Salars gett sig iväg eller tvingats bort. Vi, Sverige, har missat den här chansen. Om den här boken ska vara viktigt får vi inte göra de misstagen igen.

I Annelie Drewsens ungdomsroman Prinsen av Porte de la Chapelle finns en ödslighet som syns på de sidor som bara rymmer några få övergivna rader och som känns som tomrum i hjärtat när man läser om Salar, som inte har något annat än en ryggsäck och kläderna han har på kroppen. Och minnen av hoppet om ett bättre liv.

Trots detta lyckas Drewsen skjuta in strimmor av ljus. Salar är en ”som klarar sig”. Från gränspolis, gevärskulor, medelhavets vågor och biljettkontrollanter. Och slutet är försiktigt positivt. Kanske ska Salar äntligen slippa vara en som bara klarar sig, en som får vara nöjd om han inte fryser, är rädd eller död. Kanske ska han nu äntligen få leva.

Passar högstadiet och gymnasiet.

Annie, flickan från havet

David Almondannie-flickan-fran-havet
Illustratör: Beatrice Alemanga
Berghs 2020
Hcg
60 sidor

I den här lite sällsamma och väldigt vackert illustrerade berättelsen får vi träffa Annie som inte känner sig som de andra. I skolan funkar det inte och hon lider av någon slags anfall som får henne att svimma och försvinna från världen. Helst av allt vill hon simma i det kalla havet som finns utanför hennes och mammas hus i norra England. Annies mamma målar stenar, gör små konstverk de säljer till turister och sjunger sjömansvisor på puben. Hon säger att allting har en historia, en berättelse. Men vilken är Annies berättelse? Var kommer hon ifrån, vem är hennes pappa och kan hon kanske vara en varelse från havet?

Jag tänker att detta är en på samma gång övertydlig och lite snårig berättelse om att vara utanför normen eller känna sig annorlunda. Om att träda över gränsen från barndom till vuxenliv. Om att finna sig själv och sin identitet.  De fina bilderna kan kanske hjälpa den att hitta sina läsare, men samtidigt är anslaget i både text och bild lite barnsligare än 9-12 som anges som bokens målgrupp, även om innehållet kräver sin läsare. En svår placerad bok, med andra ord.

Nyårsvandraren

Charlotte Lannebonyarsvandraren
Rabén & Sjögren 2020
uHc
110 sidor

Storm är 16 år. På nyårskvällen är han på fest någonstans på Söder, däckar på en soffa och vaknar någon gång vid tolvslaget. Då ger han sig ut i den kalla vinternatten och vandrar genom stan. Hela natten till en bra bit in på morgonen vandrar Storm, för det är oroligt i honom, tankarna rusar runt runt och kroppen måste röra sig för att malandet inte ska bli övermäktigt.

Det handlar om att bli övergiven. Om att gå upp i någon annans trauma för att slippa tänka på sitt eget. Det handlar om att vara en känslig person utan någon direkt att dela den känsligheten med. Det handlar om vad man kan råka ut för en nyårsnatt i Stockholm, men mest handlar det om Storms inre resa, om att acceptera en pappas svek och att hitta ljuspunkterna i livet där de ändå finns.

Det kommer så få svenska ungdomsböcker i år att man måste vara extra tacksam över de vi får. Den här är ett fint och känsligt porträtt över ungdomens vilsenhet som kan passa från åttan till gymnasiet.

Humlan Hanssons hemligheter

Kristina Sigunsdotterhumlan-hanssons-hemligheter
Illustrationer: Ester Eriksson
Natur & Kultur 2020
Hcg
108 sidor

Jag blir både chockad, fnissig och sorgsen av att läsa Sigunsdotters Augustprisnominerade mellanåldersbok. Jag slök den på en kväll. Texten är luftig och varvas rikligt med illustrationer, men innehållet är blytungt. Och roligt, som sagt.

Grundplotten är enkel. Humlan är sjuk i ett par veckor. När hon kommer tillbaka har hennes bästis Nour lierat sig med de ondskefulla (och också lite galna) hästtjejerna. Humlan blir helt ensam, förutom den svettluktande och ganska konstiga Vanten, som uppvaktar henne men som hon helst inte vill ha något att göra med. Hemma berättar hon inget. Inte heller något om att hon i smyg besöker sin faster Fanny på psyket där hon är intagen för depression. Och hon har fler hemligheter, Humlan. Som att hon ibland går ut mitt i natten och gör dåliga saker, som att sparka på lyktstolpar till de slocknar.

Boken genomforsas av en kärlek till den förlorade Nour. Allt hon är bra på, och allt roligt de brukade göra tillsammans. Alla hemligheter som bara Nour vet. Nu kanske de är inte längre säkra, när Nour är med hästtjejerna som ”…galloperade över skolgården i bara trosorna, skrattade och gnäggade”. Men då kan jag inte låta bli att lite chockat beundra de där farliga tjejerna. Gjorde de verkligen det? I bara trosorna? Inget är entydigt i den här boken. Det är ju Humlans dagbok vi läser. Hon kan skriva vad hon vill.

Den här berättelsen rymmer trots sitt ganska ringa omfång så mycket. Vi får små spår av en förälders olyckliga kärlekshistoria, svärtan som tar faster Fanny från Humlan, hierarkierna i skolan. Och vi får trots tyngden och mörkret ett ljust och sagolikt slut.

Det här är en svårplacerad bok, eftersom den är lättillgänglig textmässigt men inte innehållsmässigt. De svartvita illustrationerna är gjorda så att de ska kunna var Humlans egna, men de är också krävande i sin spretiga naivism. Humlan själv går i femman, så mogna läsare från trean och uppåt kan läsa. Men ännu hellre som gruppläsningsbok, för här finns hur mycket som helst att diskutera.

Magiska godiskulor

Baek Heenamagiska-godiskulor
Trasten 2020
Hcf
Bilderbok

Årets Alma-mottagare Baek Heena har nu tre böcker på svenska. En fe på badhuset som jag skrev om för ett par dagar sedan och den här, Magiska godiskulor är bägge gjorda i samma teknik. Noggrant uppbyggda scener med omsorgsfullt modellerade lerfigurer som är fotograferade. Fotografierna täcker ibland hela sidorna och är ibland mindre, allt efter vad berättelse kräver. I den här boken leker Heena också med texten på ett nytt sätt, den går in och ut ur illustrationerna och utgör ibland en del av dem. Det är fint överfört till svenska från koreanska tecken.

Berättelsen påminner om den i Heenas första bok på svenska, Molnbullar. Barn äter något som försätter dem i ett magiskt tillstånd. I Molnbullar var det kattsyskonen som började sväva och i den här boken är det en pojke som köper magiska godiskulor hos handlaren på hörnet. Alla kulorna är olika och var och en hjälper honom att höra sådan han inte kunnat höra innan. det hjälper honom att komma vidre, att gå lite utanför sitt invanda och till slut få en ny vän.