Frankrike – Klara pratar böcker

Cecilia Lidbeck
Lilla Piratförlaget 2022
Hcg
247 sidor

Att skriva fram en alldeles speciell stämning är något Cecilia Lidbeck förfinat till expertnivå i sin senaste mellanåldersbok H som i Harriet. Vi möter Harriet som lever ett flackande liv med sin mamma och den kombinerade hushållerskan och barnflickan Daisy. Ömsom bor de i “huset vid havet”, ömsom på Rivieran. På vintrarna bor de i Madrid där Harriet går i skolan. De reser också kring mellan storstäder där Harriet ställer upp i olika pianotävlingar. Det är så hon har träffat Moira, hennes bästa och enda vän. Nu är det sommar. Mamma och Harriet spenderar dagarna vid poolen eller åker på lyxiga utflykter.

I den här lättjefulla tillvaron är det något som skaver. Mamma kan tala om Harriet, och hur hon var när hon var liten, på ett sätt som Harriet inte känner igen sig i. “Du log jämt.” ”Du älskade konst” säger mamma. Eller: “Du älskar ju musik”. Det gör inte Harriet. Hon spelar piano flinkt men lite mekaniskt, för att hon kan det snarare än för att hon älskar det. Därför är det aldrig hon som vinner någon av pianotävlingarna. Det gör däremot Moira ibland, hon älskar pianospelandet på riktigt. Men om Harriet frågar något om det förgångna tiger mamma som muren.

Vad är det som mamma döljer? När Daisy plötsligt skickas bort efter en olycka och försvinner ur Harriets liv utan att ens säga hejdå, vänds Harriets tillvaro upp och ner. Plötsligt måste hon veta vilka familjehemligheter som mamma ruvar på.

Detta är så sjukt bra! Alla måste läsa! Varje ord känns som vägt på guldvåg och stämningen är bitvis så tät att man kippar efter andan. Passar nog bäst för den övre delen av Hcg-spannet och uppåt. Harriet fyller 12 i boken om man bara kan bortse från den åldersmarkören kan den läsas på högstadiet och gymnasiet också. Och även av vuxna!

Annelie Drewsen
Rabén & Sjögren 2021
uHc
285 sidor

När vi möter Salar har han just gett sig av. Från det som han trodde var hans familj och framtid, mot något annat. Ett nytt försök, en ny kamp. Och han är så trött på att kämpa.

Ibland säger man att en bok ”är viktig”. Kanske är detta en viktigt bok? När jag läser fylls jag av sorg över att det är för sent. Salar har fråntagits den chans han trodde att han hade och gett sig av, som så många av verklighetens Salars gett sig iväg eller tvingats bort. Vi, Sverige, har missat den här chansen. Om den här boken ska vara viktigt får vi inte göra de misstagen igen.

I Annelie Drewsens ungdomsroman Prinsen av Porte de la Chapelle finns en ödslighet som syns på de sidor som bara rymmer några få övergivna rader och som känns som tomrum i hjärtat när man läser om Salar, som inte har något annat än en ryggsäck och kläderna han har på kroppen. Och minnen av hoppet om ett bättre liv.

Trots detta lyckas Drewsen skjuta in strimmor av ljus. Salar är en ”som klarar sig”. Från gränspolis, gevärskulor, medelhavets vågor och biljettkontrollanter. Och slutet är försiktigt positivt. Kanske ska Salar äntligen slippa vara en som bara klarar sig, en som får vara nöjd om han inte fryser, är rädd eller död. Kanske ska han nu äntligen få leva.

Passar högstadiet och gymnasiet.