Gips – eller när jag fixade hela världen på en dag

Anna Woltz
Lilla piratförlaget 2021
Hcg
200 sidor

Förra året kom Anna Woltz för första gången ut på svenska med Alaska och fick genomgående väldigt fina recensioner. Själv läste jag den högt för en mellanåldersunge i min närhet och den kom oss så nära att jag nästan ångrade mitt tilltag. Blev det för nära, för starkt? Skulle det göra ont? Men nej. Bra litteratur har den fantastiska egenskapen att den möter varje barn, varje människa, där den är.

I Alaska mötte vi två familjer i kris och det gör vi också här, eller det är faktiskt tre familjer mitt i avgörande skeden i livet, vars öden flätas samman en väldigt snöig dag på ett sjukhus. Huvudpersonen Fitz familj är nyskild. Men eftersom en olycka sällan kommer ensam inleds den första pappadagen i den nya lägenheten med en avskuren fingertopp. Det är inte Fitz fingertopp som åker av, utan lillasyster Bentes. Sedan blir det en lång dag i det mikrokosmos som ett sjukhus kan utgöra.

Fitz träffar Adam som har en inte helt färdig lillebror i en kuvös och Primula som fått en ny hjärtklaff. Utanför faller snön allt tätare. Fitz tänker att sjukhuset är som en snöglob fast tvärt om, det är på utsidan snön faller. Där inne pågår sjukhuslivet precis som vanligt. Folk äter, sover, blir kära eller träffar nya vänner. Utanför faller till sist mörkret över den igensnöade världen.

Hela världen är kanske inte fixad när Fitz så småningom åker hem från sjukhuset på kvällen. Men hennes egen värld är betydligt mer hel, skilsmässan till trots. Och det gäller även för flera av de personer hon möter under dagen. Vi läsare har fått ett spännande äventyr i kammarspelsformat och kärlek på lasarett, vem kan önska sig mer?

Översättningen till svenska flyter smidigt och sjukhusmiljöerna känns realistiska. Gips… kom ut innan Alaska på originalspråk. Jag hoppas att Lilla Piratförlaget hittar fler böcker på av Anna Woltz att översätta så att hon kan bli en lika känd och älskad författare här som hon är i hemlandet Holland. Passar fyran till sjuan och gärna som högläsning.

Ingenting och ALLT

Naima Chahboun
Illustrationer: Magdalena Cavallin
Rabén & Sjögren 2021
Bilderbok

Det här är en bok som kliar och skaver. En bok full av frågor, som visserligen får svar, men som ändå ger en ännu fler frågor. Hur började allt? Vad betyder oändligt? Hur smakar en dinosaurie? Texten är i form av en dialog mellan ett jag och ett du. Kanske ett barn och en vuxen, kanske mellan två barn som leker. Illustrationerna i detaljrik, näst in till plottrig, kollageteknik ger heller inga svar, utan bara fler frågor.

Vad vill boken? Vem ska läsa den? Vad är den bra för? Det är frågor vi ofta ställer till barnlitteraturen, men Chahboun och Cavallins bilderboksdebut ställer sig ovanför den typen av frågor. Här är det upp till läsare att ta emot det de vill och kan och göra sina egna tolkningar, ställa sina egna frågor och prova sina egna svar.

Kanske är boken en slags uppföljning, fast för barn, till Naima Chabouns diktsamling Äpplen och päron från 2019. Jag har inte läst den, men den beskriv med ord som även kan passa in på Ingenting och ALLT, den spänner ”bågen mot vetandets och förnuftets horisont”.

Den här boken kan passa barn som är i åldern för de stora frågorna, de som är nyfikna på dinosaurier och rymden. Men den passar lika bra att läsa med äldre barn. Alla som är redo att öppna sitt sinne för ett rejält ”mind fuck”, som min 12-årige medläsare kallade det.

Bergsklättraren

Karin Erlandsson
Schildt & Söderström, Bonnier Carlsen
Hcg
254 sidor

Nu har jag hunnit till den tredje delen i ”Legenden om Ögonstenen”, Karin Erlandssons fantasyepos. I den första boken, Pärlfiskaren möter vi Miranda, den bästa pärlfiskaren av alla, när hon ger sig iväg för att leta efter den sägenomspunna ögonstenen med den pratglada Syrsa hack i häl. Miranda och Syrsa ger av misstag bort Ögonstenen till den onda Iberis och i bok två, Fågeltämjaren har de slagit sig till ro i Norra Hamnstaden hos Lydia som är läkekvinna, men också pärlviskare som Syrsa, Men de undkommer inte Iberis och den makt hon förskansat sig genom Ögonstenen.

När den här boken börjar möter vi Miranda, Syrsa och Lydia på väg mot Östra Regionen. Där, djupt nere i bergen, har Iberis gömt Ögonstenen och Miranda vill ta den tillbaka. Lydia vill förstöra den och Syrsa vill helst inte alls vara där.

De möter människor med helt andra vanor än deras egna, en natur väsensskild från vad de är vana vid. Miranda har tidigare jobbat i bergen och vet hur man tar sig fram. Syrsa som är enarmad som Miranda klarar klättringen dåligt och hatar dem. Lydia trivs. Hon upptäcker att hon tycker om att klättra och som läkekvinna kan hon verka var som helst, överallt finns det folk som behöver hjälp.

Erlandssons finlandssvenska språkdräkt bidrar till ett lätt förhöjt intryck för den svenske läsaren. Det passar berättelsen utmärkt. Det är ett äventyr att följa de tre personerna på den riskfyllda resan men ännu mer att ta del av den spänning som utspelar sig inom den lilla gruppen. Ju närmre Ögonstenen de kommer, ju mer vill Miranda ha den. Hon är som en gamla alkoholist, som efter att ha varit nykter ett tag medan hon var skogshuggare i Norra Hamnstaden, nu åter smakat starkt och är beredd att sälja så väl sin själ som sina barn för att få mer. Och det krävs ett enormt offer för att Mirandas nyktra till igen och förstå vad som är det viktigaste i livet. Men då är det delvis för sent.

Det här är fantastisk högläsning för alla från fyran och uppåt. Nästa bok på min läshög är som tur är sista boken i serie, Segraren, för nu är jag väldigt nyfiken på hur det här äventyret ska sluta.

Nattkorpen

Johan Rundberg
Natur & Kultur 2021
Hcg
184 sidor

Det börjar med ett spädbarn som lämnas bort att tas hand om av andra. Men det är egentligen inte det som får mig att tänka på Philip Pullmans nya trilogi ”Boken om stoft” när jag läser Johan Rundbergs första bok i serien ”Månvind och Hoff”. Det är istället det helhetsgrepp om berättelsens universum som gör att man som läsare känner sig helt trygg i berättarens händer.

Kanske är det också i viss mån Mika. En huvudperson som lever lite utanför samhället, en flicka som blivit kvar på barnhuset på Drottninggatan och som nu jobbar där. En flicka som är klok och snabbtänkt, som lärt sig att lägga märke till detaljer för att överleva i en värld där hon är villebråd för vem som helst.

Barnet som lämnas är den gåta som man tror att man ska få svar på i den här berättelsen, men istället leder inlämnandet av bebisen till helt andra spår. Mika får kontakt med polisen Waldemar Hoff, som inser att han har nytta av Mikas förmåga att lägga märke till detaljer och dra slutledningar. De två blir ett osannolikt par som löser kriminalfall i ett historiskt, vintrigt Stockholm.

Förutom det osannolika i att en polis skulle slå sig ihop med en barnhusunge är de historiska detaljerna fint återgivna. Nöden, hungern, våldet är ständigt närvarande i Mikas Stockholm. Förutom spädbarnet som inleder berättelsen läggs andra trådar ut som borgar för fler spännande berättelser om Månvind och Hoff.

Passar mellanstadiet, ypperlig som högläsning.

Tjuven på Highland Falcon

M. G. Leonard, Sam Sedgman
Illustrationer Elisa Paganelli
Opal 2021
Hcg
307 sidor

Harrison, kallad Hal, måste följa med sin farbror på en jobbresa för att vara ur vägen när hans mamma ska in på sjukhus för att föda hans lillasyster. Hal vill inte åka ifrån sin familj. Han är inte säker på om han ens vill ha en lillasyster heller faktiskt.

Hals farbror är journalist och tågentusiast, och resan han tar med sin brorson på är inte vilken som helst, utan ångtåget Highland Falcons allra sista tur. En exklusiv tur runt England, Skottland och Wales med kungligheter och kändisar ombord. Och där det finns dyrbarheter finns det tjuvar, så det dröjer inte länge innan den första stölden äger rum, en exklusiv diamantbrosch försvinner. Ganska snart står det klart att det finns en diamattjuv på tåget. Och inte bara det, dessutom finns det en fripassagerare och en massa gulliga hundar.

Hur allt hänger ihop kan vi som läsare kanske gissa eller ana, men lösningen kommer inte förrän i nästa sista kapitlet. Då löser Hal gåtan och avslöjat tjuvens minst sagt okonventionella metoder i bästa Agatha Christiestil. Men innan dess har vi fått oss ett härligt läsäventyr, rikligt illustrerat med Paganellis fina pennteckningar.

Boken är den första i serien om ”Det stora tågäventyret” och fortsättes av Kidnappningen på California Comet (kommer i vår), Mordet på Safari Star (kommer i höst tror jag) och Hotet vid Dödmanspasset (2022). Passar som högläsning eller egen läsning i trean till femman.

Fastrarna

fastrarna



Text och bild: Ebba Forslind
Urax 2018
Bilderbok

Ni vet den där känslan när man måste följa med och hälsa på en äldre släkting, fast man inte vill och allting är konstigt och tråkigt där? Maten är inte god och leksakerna gamla och trasiga. Och ingen verkar egentligen bry sig om en för man är inte lika gullig som småsyrrorna. Om det handlar Ebba Forslinds nya bilderbok.

Ebba Forslind skriver i Fastrarna ur barnets perspektiv, med barnets språk och låter flickan berätta sin berättelse själv. Det handlar om varannanveckasliv och syskonskap, vardagsnära teman med hög igenkänningsfaktor. Läsaren bjuds in i berättelsen redan på försättsbladen, där vi möts av leopardmönstrade insidor som signalerar att något spännande, kanske utmanande, är på gång trots vardagsinramningen.

Debuten Jättejättebråttom kom i fjol och fick ett fint mottagande för sin förmåga att fånga känslor och igenkänning i bilderna. I Fastrarna är illustrationerna förment enkla och lätt naivistiska, men lyckas verkligen med just det, att förmedla känslor. Till exempel de lätt höjda axlarna som signalerar motviljan i flickkroppen som går ner för trappan, trots att hon hellre vill vara hemma själv, för det kan hon. Blicken och det lilla knipet med munnen när ingen vill läsa det slitna exemplaret av Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin för henne. Det är inga stora gester men ett effektivt bildberättande.

När allt verkar som tråkigast händer det något. Någon ropviskar i dörren till köket och vill prata på allvar. Det är mammas killes småsyrror som tittar fram i dörröppningen. De är systrarnas fastrar och de frågar om de får bli också jagberättarens fastrar ”om du behöver några, och om du vill ha alltså?” Hon har ju inga, så det går bra. De tre fastrarna, uppdaterade versioner av Beskows tanter, hurrar och jublar.

Ni vet den där känslan när man blir tagen på allvar av någon som är äldre och spännande? Den känslan gör att man växer och klarar av lite allt möjligt. Om det handlar också Ebba Forslinds nya bok. Det är vardagsdramatik och känslor som går rakt in i hjärtat.

Den där Jonny Jonsson Johnson

bokomsla den där jonny

Elin Lindell
Alfabeta 2018
Hcg

– Och vad är det för fel på dig då? sa hon.
Ja, det var en bra fråga. Ungefär allt är ju fel på mig. Men åsna är väl ingen diagnos? /…/
På väggen mittemot satt en affisch. ”Lider du av analinkontinens?” stod det.
– Jag liter av analinkontinens, sa jag.
– Oj då, sa tanten /…/

Elin Lindell debuterade tillsammans med Lisa Bjärbo med Stora syndboken 2006 och har sedan dess skrivit flera fina fackböcker för mellanstadiet i samarbete med bland andra Bjärbo och Jennie Persson. Mest framgång har hon dock haft med böckerna om Jördis som inleddes med Borttappat: katt, kompis, kalsong 2014. I Den där Jonny Jonsson Johnson, som lanseras som den första boken om Jonny, försöker hon sig på ett liknande koncept fast för lite äldre läsare.

Jonny går i sjuan, bor växelvis hon mamma och pappa, har en kompis – Elias som är lite egen – och har en liten tendens att röra ihop saker för sig. Att den störigaste killen i klassen, Nicolai, berättar för Jonny att han kommer att bli kriminell på grund av sitt namn (namn som slutar på y är överrepresenterade i svenska fängelser) hjälper inte precis till. Nu får Jonny dessutom för sig att hans föräldrar är på väg att flytta ihop igen, något som han inte tycker verkar vara en bra ide, de två har aldrig kunnat komma överens om någonting, inte ens om vad Jonny ska heta in efternamn.

Det här är en bok med temat förvecklingskomedi. Lindell låter oss läsare får vara steget före Jonny så att vi anar vilka gropar han är på väg att rasa ner i innan det händer. Det blir också riktigt roligt flera gånger när Jonny försöker ta sig ur situationer och säger helt fel saker. Dialogerna är träffsäkra och får mig att skratta högt. Letar man efter en rolig högläsningsbok för mellanstadiet är det här ett säkert val.

Isaks universum

bokomslag isaks

Anna Ehring
Bonnier Carlsen 2019
Hcg

Isaks mamma är doktor i kemi och hon har berättat att ingenting försvinner, allting sprider sig. I vattnet känner Isak att det är sant, han blir något mer än armar och ben, kanske en säl eller en späckhuggare. Det är i vatten hans kropp helst vill vara.

Det är därför Isak vill förklara när Blenda säger att han ”bara” låg och flöt i bassängen. Det handlade ju om kolatomer och universum, inte bara om att flyta. Isaks bästis Albin kan inte följa med till badhuset för han får eksem och astma av kloret. Men annars är de tillsammans så mycket de kan. Det är Albin som tycker att de måste få Blenda att förstå, vilket blir upptakten till ett ödesdigert missförstånd.

Anna Ehring är en av de där författarna som har en förmåga att röra lätt vid det tunga, det visade hon redan med genombrottsromanen Syltmackor och oturslivet. Att barn har förmågan att tänka och utforska komplicerade och tunga tankar, det vet Anna Ehring och hon litar på sina läsare. Isaks mamma, som pratar om kolatomer med sin son, vet nog egentligen det också, men så drabbas hon av vuxenängsligheten och börjar behandla Isak som att han inte förstår någonting, vilket är jobbigare för Isak än det faktum att föräldrarnas förhållande knakar. Då är det tur att Albin finns. Men när Albin blir sjuk och inte längre finns där, då vacklar Isaks universum.

Språket i denna berättelse, som både öppnar mot rymden och livets outgrundliga mysterier och mot de tunga vardagsproblemen, är trots de stora frågorna enkelt och direkt. Passar mycket bra som högläsning på mellanstadiet.

Jordgubbsbarnen

jordgubbsbarnen

Sara Olausson
Rabén & Sjögren 2019
Hcf

Vad finns på andra sidan den där pappskivan med en bön om hjälp till barnen i hemlandet? På andra sidan den utsträckta pappmuggen eller den framsträckta handen? I Sara Olaussons Jordgubbsbarnen får vi träffa de som blir lämnade hemma, de som längtar. De som kallas just jordgubbsbarn, eftersom föräldrarna är i Sverige och plockar jordgubbar.

Maria och Gabriel är inte tvillingar men nästan, de är syskon födda samma år. De bor i en vanlig by där det bor storkar i lyktstolparna, de går i skolan, längtar efter sommarlovet och drömmer om framtiden. ”Är vi fattiga?” frågar Gabriel mamma. ”Vi har så vi klarar oss” säger mamma. Men inget oförutsett får hända, då går det inte längre.

Det är vackert och lättsamt berättat, helt ur Marias perspektiv och på ett språk som är läsvänligt även för yngre. Sara Olausson har med den här berättelsen plockat upp stafettpinnen från Katarina Taikon och skrivit en bok helt i hennes anda. En bok för att förstå den andre och för att krossa fördomar, men också en bok som är läsvärd helt för sin egen skull. För den spännande och sorgliga berättelsen om fiffiga barn, djur och snälla vuxna.

Passar som högläsning på lågstadiet.

Livets hårda skola

Emma Karinsdotterlivets-harda-skola
Illustrationer: Agnes Jakobsson
Bonnier Carlsen2020
253 sidor

Här kommer andra boken om Lisbet och hennes farmor Sambakungen. När den börjar har Lisbet precis börjat skolan. Sambakungen har svårt att förlika sig med det. Hon dyker upp på skolan, låser in fröken Majlis, ljuger och sabbar undervisningen.

När jag läste första boken Lisbet och Sambakungen var jag ganska positiv. Jag drog paralleller till Loranga, Loranga som jag älskar och såg boken som ”full av absurd humor och fri fantasi”. Nu är jag inte lika road. Jag har i princip vridit mig av feelbad boken igenom. Jag tycker så synd om Lisbet, upplever Sambakungen som sinnessjukt gränslös och elak och vill helst sluta läsa.

Det är sällan jag tar mig tid att skriva om böcker jag inte tycker om, men nu känner jag att jag vill reda ut var skon klämmer. Har jag blivit för gammal? Är det svårare att acceptera en gränslös vuxen om denna är en kvinna (jämfört med Loranga som jag förlåter allt)? Eller är jag bara allmänt pandemideppig? Vad är det som gör att det jag upplevde som festligt i första boken inte längre är det i denna?

Det jag kommit fram till är att jag tror att det är Lisbets utsatthet när hon kommer i kläm mellan att vara Sambakungen till lags och vara Majlis/samhället till lags som gör så fruktansvärt ont. I första boken är det bara Lisbet och Sambakungen i deras festliga fantasifulla bubbla, precis som Loranga och Masarin i sina hus i skogen. Nu, när Sambakungens värderingar och levnadssätt kontrasteras mot det riktiga samhällets, det som ett barn måste förhålla sig till när det börjar skolan, upplevs inte Sambakungen längre som festlig utan som sjuk.

TIll bokens fördel får sägas att Karinsdotter bjuder på ett försonande slut. Fröken och Sambakungen gör upp över äschsoppa och pangkakor och även Lisbet får chansen att släppa ut sina känslor. Men mina finns kvar. Jag har fått nog av Sambakungen och tror inte att jag kommer att läsa fler böcker om henne. De får vara hur normkreativa och skojiga som helst, för mig krävs det mer än äschsoppa på torsdagen, om inte Sambakungen vill förändras så får hon vara för min del.