För att vi hör ihop

Klara Krantz
Alfabeta 2021
Hcg
220 sidor

Klara Kranz debuterade 2013 med ungdomsboken Ge mig arsenik, men fick sitt egentliga genombrott 2017 med Under odjurspälsen, också det en ungdomsbok. Nu har hon skrivit en berättelse för de lite yngre.

För att vi hör ihop berör de tidiga tonårens problematik, oviljan inför kroppens förvandling och den första sexualiteten och kärleken, men också en mycket tyngre fråga: den nattsvarta sorgen efter en nära väns död. Här finns teman som vi känner igen från Krantz tidigare böcker: vem vi är i förhållande till andra, sex och kärlek.

För att vi hör ihop utspelar sig på på Månas sommarö, Skälmö, och på två tidsplan. ”Nu” och ”Ett annat nu”, som kapitelrubrikerna heter och som i vart annat kapitel utspelar sig förra sommaren, då Måna och bästisen Alice som vanligt var tillsammans på ön. Och nu, då Måna tvingats åka tillbaka, trots att Alice inte längre finns, trots att Skälmö är Månas och Alices ö och att det känns omöjligt att vara där utan henne.

Det är en bok som inte riktigt låter sig placeras in i något fack och som kan behöva lite hjälp för att nå sina läsare. Ämnet är relativt krävande, samtidigt som omslaget signalerar en bekymmersfri Saltkråkantillvaro. De två tidsplanen, som bara skiljs åt av en rubrik och en liten vinjettbild, kan också vara kluriga att hålla isär för vissa läsare. Lotsas läsaren förbi de hindren kan detta vara en prefekt bok för de som vill läsa allvarliga, sorgliga böcker om verkliga ämnen. Passar femman till sjuan.

Andetag

Jennifer Niven
Gilla böcker 2021
uHce
400 sidor

Jennifer Niven har haft stor framgång i Sverige med Som stjärnor i natten och Vända världen rätt, bägge bladvändare om unga människor, stora känslor, kärlek och avgörande skeden i livet. I nya boken, Andetag, återvänder hon till teman från Vända världen rätt såsom att våga vara den man är och att våga tro på sig själv och sina möjligheter.

När boken börjar är det åtta dagar kvar till examen. Åtta dagar tills resten av livet börjar. Claudine och hennes bästis Saz planerar sin roadtrip, oroar för när de kommer att ha sex första gången och för att de inte ska gå på samma college till hösten. Det görs planer, det finns visserligen oro, men framtiden är ljus.

Istället händer detta: Sju dagar innan examen kommer Claudes pappa in på hennes rum och berättar att han och hennes mamma ska skiljas. Golvet rycks undan under Claudes fötter. Istället för att åka på roadtrip med Saz får hon åka till en ö långt ifrån allt med sin mamma, för att de inte kan var kvar i huset hos pappan längre. Dessutom bestämmer hennes föräldrar att hon inte får berätta om skilsmässan för någon, vilket gör att hon inte kan förklara för Saz varför hon sviker.

På ön väntar vild natur, spännande möten, i princip noll mobiltäckning och, så klart, den stora kärleken.

Som vanligt är man konfunderad över många saker som svensk läsare av amerikansk ungdomslitteratur. Hur kan föräldrarna bestämma så mycket över barnen? Claude är dessutom 18, men har inget att säga till om när det gäller var hon ska bo, vem hon får prata med och hennes mamma tvingar henne att vara hemma kl 1. Det hade inte funkat i Svedala, kan man säga. Men Nivens berättelse är delvis byggd på självupplevda händelser och hon förmedlar som vanligt sin huvudpersons tankar och känslor med stor närvaro och trovärdighet. Oavsett kulturskillnader är detta Claudes känslor här och nu, och vi känner dem när vi läser.

Sammantaget en härlig bladvändare, perfekt sommarläsning (om ni kan vänta så länge) för stranden eller hängmattan. Eller varför inte under täcket regniga dagar. Passar högstadiet och gymnasiet.

Gips – eller när jag fixade hela världen på en dag

Anna Woltz
Lilla piratförlaget 2021
Hcg
200 sidor

Förra året kom Anna Woltz för första gången ut på svenska med Alaska och fick genomgående väldigt fina recensioner. Själv läste jag den högt för en mellanåldersunge i min närhet och den kom oss så nära att jag nästan ångrade mitt tilltag. Blev det för nära, för starkt? Skulle det göra ont? Men nej. Bra litteratur har den fantastiska egenskapen att den möter varje barn, varje människa, där den är.

I Alaska mötte vi två familjer i kris och det gör vi också här, eller det är faktiskt tre familjer mitt i avgörande skeden i livet, vars öden flätas samman en väldigt snöig dag på ett sjukhus. Huvudpersonen Fitz familj är nyskild. Men eftersom en olycka sällan kommer ensam inleds den första pappadagen i den nya lägenheten med en avskuren fingertopp. Det är inte Fitz fingertopp som åker av, utan lillasyster Bentes. Sedan blir det en lång dag i det mikrokosmos som ett sjukhus kan utgöra.

Fitz träffar Adam som har en inte helt färdig lillebror i en kuvös och Primula som fått en ny hjärtklaff. Utanför faller snön allt tätare. Fitz tänker att sjukhuset är som en snöglob fast tvärt om, det är på utsidan snön faller. Där inne pågår sjukhuslivet precis som vanligt. Folk äter, sover, blir kära eller träffar nya vänner. Utanför faller till sist mörkret över den igensnöade världen.

Hela världen är kanske inte fixad när Fitz så småningom åker hem från sjukhuset på kvällen. Men hennes egen värld är betydligt mer hel, skilsmässan till trots. Och det gäller även för flera av de personer hon möter under dagen. Vi läsare har fått ett spännande äventyr i kammarspelsformat och kärlek på lasarett, vem kan önska sig mer?

Översättningen till svenska flyter smidigt och sjukhusmiljöerna känns realistiska. Gips… kom ut innan Alaska på originalspråk. Jag hoppas att Lilla Piratförlaget hittar fler böcker på av Anna Woltz att översätta så att hon kan bli en lika känd och älskad författare här som hon är i hemlandet Holland. Passar fyran till sjuan och gärna som högläsning.

Vem har sagt något om kärlek? – att bryta sig fri från hedersförtryck

Elaf Ali
Rabén & Sjögren 2021
uHc
234 sidor

Elaf Ali kommer till Sverige med sin familj som fyraåring. De landar i Fjälkinge strax utanför Kristianstad. Hon har två äldre bröder och det ska bli två systrar till innan familjen är komplett. Hennes föräldrar har samma yrken som mina: mamman lärare, pappan läkare. Skillnaden är att de aldrig får praktisera de yrkena i Sverige.

I Fjälkinge finns ingen annan med utländsk bakgrund. Ändå har den lilla Elaf det ganska bra. Hon har en bästis, klarar sig bra i skolan. Men när hon redan som tioåring får sin första mens förvandlas hennes verklighet i ett slag. Nu räknas hon som kvinna och hennes liv begränsas och kontrolleras ner till minsta minut enligt de hedersnormer som är viktiga för hennes föräldrar.

Alis berättelse om uppväxten och ungdomen, då hon långsamt, myrsteg för myrsteg, gör sig fri från familjens krav och lyckas välja sin egen väg, är varvad med faktainslag om hedersnormer och intervjuer med pappan och andra släktingar. Det gör den till en bok både för identifikation och för hjälp.

Elaf är i tioårsåldern när mordet på Fadime Sahindal skakar Sverige. Hon läser allt hon kommer över om Fadime. Hon har aldrig tidigare hört om någon i Sverige som levt så som hon gör, men att Fadime är så gammal, 26 år, och ändå inte får leva som hon själv vill, kan hon inte släppa. Fadimes död påverkar Elaf. Hon blir mer försiktig. Mer listig kanske. Hon väljer sina strider för att spara krutet tills när det verkligen behövs. Men det gör henne också mer rädd. Skulle verkligen hennes pappa också vara beredd att mörda?

Men detta är en saga med lyckligt slut. Eller i alla fall halvlyckligt. För Alis pappa lyssnar på sin dotter och förstår att han måste anpassa sig efter det som gäller i det samhälle han lever i och han tar till sist kraftigt avstånd från hedersnormerna. Mamman däremot blir allt mer religiös och släpper inte sina strävanden efter att hålla uppe fasaden inför släktingarna i hemlandet och att försöka hitta en bra make åt sin dotter.

Det här är så klart en oerhört viktig bok. Ali skriver att det här är boken hon önskar hade funnits när hon själv växte upp. Om den kan hjälpa andra, både barn och föräldrar, att komma vidare så kan den rädda liv, för ”hedersnormer är inget annat än gift som långsamt suger livslusten ur en”.

Elaf Ali är journalist och kan sitt skrivarhantverk. Språket flyter klart och rakt och berättelsen om flickan Elafs uppväxt är spännande läsning. Både mamman och pappan spelar av naturliga skäl viktiga roller i berättelsen, men om syskonen är det förhållandevis tyst. Systrarna nämns lite i slutet av boken, inte minst i termer av att Elafs kamp sopat vägen för dem. Bröderna figurerar knappt alls, utom vid ett tillfälle när den äldsta brodern rycker ut och med en improviserad lögn räddar sin syster när en kille ringt henne hem. Kanske är det av hänsyn till deras integritet, men man kan inte låta bli att undra var de varit, om de varit blinda för Elafs kamp, fört sin egen eller varit föräldrarnas lydiga redskap?

Boken är klassad som ungdomsbok, alltså skönlitteratur, men strängt taget är det ju en biografi och faktainslagen gör också att den närmar sig facklitteratur. Den passar för goda läsare från femman och uppåt och även för vuxna samt på gymnasiet.

Frallan möter Frallan

Sara Ohlsson
Illustrationer Lisan Adbåge
Lilla Piratförlaget 2021
Hcf

När första Frallanboken (Frallan är bäst) kom 2018 föll hela bibliotekariesverige pladask. Två år senare kom uppföljaren, Frallan räddar världen och vi var i stort sett lika nöjda. I de böckerna mötte vi mest Frallan hemma, med mamma och mormor och lite med mormors kille Klaus. Sen har det kommit två Frallanböcker till, Frallan har en hemlighet och Frallan och kärleken och i de har Frallan förflyttat sig ut i världen, börjat skolan och fått en bästis.

I nyaste Frallanboken börjar en ny elev i Frallans och Esters klass. En pojke som också kallas Frallan.
Först tänker Frallan att det kan vara kul med en till Frallan, hon har aldrig förr känt en annan Frallan. Men det känns konstigt. Och den nya Frallan är skrytig och inte särskilt snäll.

Det blir så klart bra till slut, och ska jag klaga på något i denna i övrigt helt härliga bok, så är det kanske att slutet blir lite väl sockersött. Men å andra sidan: i den bästa av världar är de dumma bara ensamma och osäkra och ett snack med en frejdlig mormor löser världens alla problem. Och kanske ska vi bara låta Frallan och Frallan vara där: i den bästa av världar.

Passar för högläsning för f-1.

Mitt käraste gyllene barn

Christina Wahldén
Rabén & Sjögren 2021
Hcg
114 sidor

Mitt käraste gyllene barn är den tredje och (tror jag) avslutande delen i den svit mellanåldersböcker av Christina Wahldén som utspelar sig under och kring Andra världskriget. Alla bygger på ett i olika mån fiktionaliserat återberättande av faktiska livsöden. När det gäller den här följer vi Kaja Finklers öden, genom hennes egna berättelse, ganska precist. Wahldén har tillåtit sig färre egna tillägg än i till exempel Tulpanpojken.

Vi följer Kaja från 1942 då hon som sjuåring smugglas ut ur Warszawas getto, via en tid i en mindre stad, olika koncentrationsläger, befrielsen, vistelsen på olika anstalter för återhämtning i Sverige tills hon slutligen återförenas med sina mamma i Stockholm och reser med henne till New York där hennes morfar bor. Då är hon 11 år och har aldrig gått i skolan. Berövad hela sin barndom ska hon nu börja om i ett nytt land. Och inte heller det blir enkelt.

Det är verkligen en förskräcklig berättelse. Likväl måste vi vara tacksamma för att någon berättar den. För att den vuxna Kaja orkar dela med sig och att Wahldén skriver ner det. Hur kan något sånt här ha hänt? För inte så länge sedan?

Men det har ju hänt, och vi måste försöka förstå det.

Förstå Kajas resa från ett priviligierat liv som rabbinens dotter med skinnmuff och en omhuldande mamma, till att klara sig helt själv som litet barn under de värsta umbäranden i ett dödsläger. Förstå människans förmåga till anpassning, på gott och på ont. Förstå hur förfärliga saker strax blir normala, som att se döda ligga framför en på gatan (och senare i travar i lägret), men också förstå hur någon lyckas överleva, ta sig igen om och återanpassa sig till ett normalt liv efter det Kaja är med om.

Den här är märkt Hcg, det vill säga 9-12. Den kan absolut rekommenderas i åk 7-9 också, särskilt för de som behöver lättare läsning. Det finns inget alls barnsligt över tilltalet här och Wahldén har också inkluderat en del brev och tidningsartiklar som gör läsningen lite svårare. Jag skulle rekommendera den från 11 år och uppåt, gärna som högläsning.

Jack och Jack

Tony Bradman
Argasson 2021
Hcg
63 sidor

Jack Becker och Jack Decker heter nästan precis likadant, bor på samma gata och går i samma klass. Men i övrigt är de inte lika. Jack D är klassens stökige kille, den man säger åt vikarier att se upp med. Jack B är den duktiga pojken, med alla rätt på alla prov och frökens hjälpreda. En dag kommer det en lärarvikarie till klassen och hon förväxlar de båda. Det förändrar både deras uppförande och deras syn på sig själva.

Bradmans nya snabblästa mellanåldersbok är en liten moralitet om hur förutfattade miningar kan förstöra dina chanser i livet, och i synnerhet i skolan. Båda Jackarna visar sig bära på trauman som gjort att de utvecklats åt ena eller andra hållet. Det är så klart ett väldigt förenklat psykologiserande. Samtidigt är det en underhållande och välskriven bok som ger en stunds underhållning och kanske också ingångar till diskussion. Den passar mellanstadiet. Sist i boken finns arbetsuppgifter och diskussionsfrågor.

Fastrarna

fastrarna



Text och bild: Ebba Forslind
Urax 2018
Bilderbok

Ni vet den där känslan när man måste följa med och hälsa på en äldre släkting, fast man inte vill och allting är konstigt och tråkigt där? Maten är inte god och leksakerna gamla och trasiga. Och ingen verkar egentligen bry sig om en för man är inte lika gullig som småsyrrorna. Om det handlar Ebba Forslinds nya bilderbok.

Ebba Forslind skriver i Fastrarna ur barnets perspektiv, med barnets språk och låter flickan berätta sin berättelse själv. Det handlar om varannanveckasliv och syskonskap, vardagsnära teman med hög igenkänningsfaktor. Läsaren bjuds in i berättelsen redan på försättsbladen, där vi möts av leopardmönstrade insidor som signalerar att något spännande, kanske utmanande, är på gång trots vardagsinramningen.

Debuten Jättejättebråttom kom i fjol och fick ett fint mottagande för sin förmåga att fånga känslor och igenkänning i bilderna. I Fastrarna är illustrationerna förment enkla och lätt naivistiska, men lyckas verkligen med just det, att förmedla känslor. Till exempel de lätt höjda axlarna som signalerar motviljan i flickkroppen som går ner för trappan, trots att hon hellre vill vara hemma själv, för det kan hon. Blicken och det lilla knipet med munnen när ingen vill läsa det slitna exemplaret av Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin för henne. Det är inga stora gester men ett effektivt bildberättande.

När allt verkar som tråkigast händer det något. Någon ropviskar i dörren till köket och vill prata på allvar. Det är mammas killes småsyrror som tittar fram i dörröppningen. De är systrarnas fastrar och de frågar om de får bli också jagberättarens fastrar ”om du behöver några, och om du vill ha alltså?” Hon har ju inga, så det går bra. De tre fastrarna, uppdaterade versioner av Beskows tanter, hurrar och jublar.

Ni vet den där känslan när man blir tagen på allvar av någon som är äldre och spännande? Den känslan gör att man växer och klarar av lite allt möjligt. Om det handlar också Ebba Forslinds nya bok. Det är vardagsdramatik och känslor som går rakt in i hjärtat.

Den där Jonny Jonsson Johnson

bokomsla den där jonny

Elin Lindell
Alfabeta 2018
Hcg

– Och vad är det för fel på dig då? sa hon.
Ja, det var en bra fråga. Ungefär allt är ju fel på mig. Men åsna är väl ingen diagnos? /…/
På väggen mittemot satt en affisch. ”Lider du av analinkontinens?” stod det.
– Jag liter av analinkontinens, sa jag.
– Oj då, sa tanten /…/

Elin Lindell debuterade tillsammans med Lisa Bjärbo med Stora syndboken 2006 och har sedan dess skrivit flera fina fackböcker för mellanstadiet i samarbete med bland andra Bjärbo och Jennie Persson. Mest framgång har hon dock haft med böckerna om Jördis som inleddes med Borttappat: katt, kompis, kalsong 2014. I Den där Jonny Jonsson Johnson, som lanseras som den första boken om Jonny, försöker hon sig på ett liknande koncept fast för lite äldre läsare.

Jonny går i sjuan, bor växelvis hon mamma och pappa, har en kompis – Elias som är lite egen – och har en liten tendens att röra ihop saker för sig. Att den störigaste killen i klassen, Nicolai, berättar för Jonny att han kommer att bli kriminell på grund av sitt namn (namn som slutar på y är överrepresenterade i svenska fängelser) hjälper inte precis till. Nu får Jonny dessutom för sig att hans föräldrar är på väg att flytta ihop igen, något som han inte tycker verkar vara en bra ide, de två har aldrig kunnat komma överens om någonting, inte ens om vad Jonny ska heta in efternamn.

Det här är en bok med temat förvecklingskomedi. Lindell låter oss läsare får vara steget före Jonny så att vi anar vilka gropar han är på väg att rasa ner i innan det händer. Det blir också riktigt roligt flera gånger när Jonny försöker ta sig ur situationer och säger helt fel saker. Dialogerna är träffsäkra och får mig att skratta högt. Letar man efter en rolig högläsningsbok för mellanstadiet är det här ett säkert val.

Jag heter Beata


Katarina Kieri
Illustrationer Anna Sandler
Lilla Piratförlaget, 2018
Hcf

I Katarina Kieris Jag heter Beata dallrar dramatiken precis under ytan, precis som det ofta göra hos Kieri. Det är inte den stora dramatiken dock, utan vardagsdramatiken. Familjedramatiken, kompisdramatiken. Jag blir påmind om Födelsedagsmamman från 2003 där spänningen kretsar kring hur två barn ska lyckas uppvakta sin ensamstående mamma på morgonen med allt vad det innebär: sätta klockan, koka kaffe.

I Beatas berättelse får vi följa henne några veckor innan jul. Vi får veta att hon är åtta år, har en bror som är död, två kompisar som heter Lina och Saga, önskar att hon hade glasögon, gillar att spela bordtennis och är kär i sin kusin. Hon går i skolan, leker med sina kompisar, gruffas med sin storebror och åker och hälsar på sin mormor och sin kusin. Sen händer det inte så mycket mer i den här berättelsen, utan det som är viktigt i boken tar plats inne i Beatas huvud. Hon tänker mycket och ganska mycket på den döda brodern, Sven, som dog när han var ett år, flera år innan Beata föddes. Men hemma är det ingen som pratar om Sven och Beata har så många frågor som hon inte vågar ställa. Kieri lyckas med Beatas röst få till ett tilltal som är direkt och barnnära och hon lyckas visa på de avgrunder av oro som kan öppna sig när man inte vågar fråga eller när man råkar säga fel sak. Små gester, stora tankar.

Passar duktiga läsare på lågstadiet, eller som högläsning.