Skiter i

Hanna de Canesie
Natur & Kultur 2021
uHc
172 sidor

Det där om att alla ungdomsböcker handlar om ungdomar med problem är en gammal sanning som blivit både dammig och osann. Nu förtiden, i den magra utgivning som finns av ungdomsböcker på svenska, är det visserligen vanligt med skildringar av psykisk ohälsa, men oftast är karaktärerna från hyfsat stabila familjer. Föräldrarna kan ha skilt sig, men mycket mer misär än så är det sällan. De Canesies nya ungdomsbok bjuder på en dos riktigt nattsvart svenskt foklhemsmörker och landar helt rätt i den just nu väldigt aktuella debatten om mäns våld mot kvinnor. Jag associerar till berättelser som Bryta om och Isdraken, visst var det ett tag sedan vi såg den typen av böcker?

Mira bor med sin mamma och sin lillebror som har downs syndrom. Till och från bor också lillebroderns pappa i lägenheten. Han misshandlar mamman och försvinner i perioder, för att sedan rutinmässigt förlåtas och komma tillbaka, för nu ska allt bli bättre. Boken inleds med att Mira och hennes bästis Em beger sig till en annan skola där Mira slår en kille på käften, för att han betett sig illa mot den tredje kompisen i deras trio, Jasmina.

Själv har jag inte läst författarens debut Helt seriöst från 2019, så för mig är detta författarskap en ny bekantskap. De Canesie skriver ungdomsnära, med dialoger som känns äkta och hur tungt ämnet än är, är det lätt att vara med Mira och förstå henne.

När mamman ännu en gång blir utan jobb, styvppan kommer hem igen och i en förfärlig scen tvingar Miras mamma att misshandla sin dotter, drivs Mira ännu längre ut på kanten av tillvaron. Hon gör val som gör henne omöjlig i skola, för vännerna och till slut även för sig själv.

Passar högstadiet.

Järnulven

Siri Pettersen
B. Wahlströms 2021
uHce
516 sidor

Det finns en sak som är extremt irriterande med Siri Pettersens böcker. Och det är att man vill ha fortsättningen omedelbums. Att vänta ett år eller mer på en uppföljare känns omöjligt när man varit inne i hennes spännande världar under några hetsigt intensiva läsdagar. För mig blir det sådana dagar när jag likt en junkie lever för nästa lässtund och funderar över när jag nästa gång ska kunna smyga mig undan för att öppna boken utan att familjen eller jobbet blir allt för åsidosatt.

På baksidan till Järnulven står det att den ”utspelar sig i samma universum” som Korpringarna. Det är ju en lite komplicerad sak att påstå, eftersom Korpringarna, Pettersens förra fantasytrilogi, utspelar sig i olika världar. Den börjar i Ymslanden men gör också en utflykt till vår värld. Pettersen svingar sig mellan fantasyns olika undergenrer, vad man tar för high fantasy i första boken blir urban fantasy i den andra.

Här är vi i staden Náklar. Vi träffar Juva som är jägare, vargjägare mer bestämt. Hon har funnit sin familj i jaktlaget och gör allt för att komma så långt som möjligt från sin mors familj som är blodläsare. I blodläsarhuset har hon aldrig känt sig trygg, hon har plågats av hjärtklappning och oro. Blodläsarna är högt hållna i Náklar och tjänar stora pengar på att läsa folks blod och förutspå deras framtid. Juva ger inte fem öre för de förmågorna, hon har sett tillräckligt under sin uppväxt för att veta att det är påhitt, myter och lögner.

I Náklars centrum finns Náklaringen, portarna som drivs av vargblod och som gör att man snabbt kan resa mellan olika delar av riket. Det är därför vargjägarna behövs. Men en del av vargblodet verkar komma på avvägar och säljs till de som brukar och missbrukar det och i värsta fall drabbas av ulvsjukan och måste dödas. Juva vill ta reda på hur och stoppa det.

När Juvas mamma dör ställs det mesta på ända för henne. Mamman vill att Juva ska ta över, en sanning som Juva försöker mörka, och Juvas lillasyster vill väldig gärna axla maktpositionen som blodläsare. Så ett tag verkar det som att Juva ska få fortsätta med sitt jägarliv som hon så gärna vill. Men ödet vill annorlunda, hennes värld vänds uppochner ner en gång till och hon får veta saker som ändrar vilka val hon kan göra.

Kopplingen till Korpringarna då? Ja, dels börjar den här boken med att kraften börjar strömma in i Juvas värld igen, efter att ha varit borta i århundraden. Något som vi kan misstänka att Hirka är ansvarig för. Dessutom finns en central person, en varelse, som läsare av Korpringarna kommer att känna igen.

Oupphörligt spännande, välskrivet och ett så fint spunnet universum där varje detalj känns trovärdig. Det är en ganska våldsam historia, så allt för unga eller känsliga läsare kanske ska tänka sig för, men jag tycker den kan passa högstadiet och uppåt. Hoppas att den även hittar många vuxenläsare.

Förvildade

Rory Power
B. Wahlströms 2021
uHce
304 sidor

En brutal smitta har drabbat ön Raxter, en ö där inget annat ligger än Raxter School för Girls. Efter att först ha blivit satta i karantän skärs kontakten med fastlandet av allt mer. Allt sker steg för steg. Pö om pö blir de mest otroliga saker normala. Viruset, eller vad det nu är, detta som de kallar för ”Tox”, angriper och dödar, men hos vissa stannar det kvar och låter dem leva vidare med märkliga missbildningar och återkommande skov. Och Tox påverkar inte bara människorna, även naturen och djuren på Raxter påverkas, blir grotesk och skrämmande.

För flickorna och de få vuxna som överlevt finns hoppet ändå hela tiden där, att det kommer att komma ett botemedel. Det flickorna inte får veta är till vilket pris det sker. Så klart kan inte detta tillstånd fortsätta, det måste brisera. Och det gör det.

Vi följer Hetty och ibland hennes bästis Byatt. De två är oskiljaktiga och det som utlöser berättelsens kris är att Byatt får ett skov och istället för att bli tagen till sjukavdelningen försvinner hon. Hetty är beredd att göra vad som helst för att hitta henne: bryta mot alla regler, ljuga och döda.

Den här boken är skriven 2019. Kanske hade den varit omöjlig att skriva under en pågående pandemi, men det gör helt klart något med läsningen när den sker under en pågående pandemi, när det pratas om muterade virus och en tredje våg. Rory Powers universum är brutalt och köttigt, närmast splattervåldslika skildringar målas upp. Det är rankor som växer ur munnar, saker som krafsar innanför igensydda ögonlock, hjärtan som slits ur kroppar. Men poängen för mig blir normaliserandet. Flickorna finner sig, lever med det, hanterar situationen, liksom vi nu har vant oss vid saker vi inte kunde föreställa oss för bara ett drygt år sedan. Detta samt hoppet som de trots allt hela tiden lever med och som inte överger dem ens i slutet.

Passar högstadiet och gymnasiet. Läs gärna också vad Agnes skrev om boken när den kom på engelska förra året.

Nattkorpen

Johan Rundberg
Natur & Kultur 2021
Hcg
184 sidor

Det börjar med ett spädbarn som lämnas bort att tas hand om av andra. Men det är egentligen inte det som får mig att tänka på Philip Pullmans nya trilogi ”Boken om stoft” när jag läser Johan Rundbergs första bok i serien ”Månvind och Hoff”. Det är istället det helhetsgrepp om berättelsens universum som gör att man som läsare känner sig helt trygg i berättarens händer.

Kanske är det också i viss mån Mika. En huvudperson som lever lite utanför samhället, en flicka som blivit kvar på barnhuset på Drottninggatan och som nu jobbar där. En flicka som är klok och snabbtänkt, som lärt sig att lägga märke till detaljer för att överleva i en värld där hon är villebråd för vem som helst.

Barnet som lämnas är den gåta som man tror att man ska få svar på i den här berättelsen, men istället leder inlämnandet av bebisen till helt andra spår. Mika får kontakt med polisen Waldemar Hoff, som inser att han har nytta av Mikas förmåga att lägga märke till detaljer och dra slutledningar. De två blir ett osannolikt par som löser kriminalfall i ett historiskt, vintrigt Stockholm.

Förutom det osannolika i att en polis skulle slå sig ihop med en barnhusunge är de historiska detaljerna fint återgivna. Nöden, hungern, våldet är ständigt närvarande i Mikas Stockholm. Förutom spädbarnet som inleder berättelsen läggs andra trådar ut som borgar för fler spännande berättelser om Månvind och Hoff.

Passar mellanstadiet, ypperlig som högläsning.

I god tro

Christina Wahldén
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
140 sidor

I tredje boken om Hawas Hemliga Detektivbyrå (läs om första boken, Falaffelflickorna här) är det dags för Hawa att ha praktik. Det blir på Bosses bilar där hon får sitta i receptionen och svara i telefon och göra bokningar. Ganska snart upptäcker Hawa att en av de anställda beter sig skumt. Det är Zac som lånar firmans största skåpbil om nätterna för att han ska hjälpa sin bror att flytta, lite för ofta. Firmans ägare, den snälle Amir (nej, han heter inte Bosse), misstänker inget. Men Hawa börjar nysta.

Med biblioteket som bas och bibliotekarien Barbro och hennes assistent Nettan som medhjälpare vid behov blir inte läskigheterna inte allt för hemska, även om brotten som begås är allvarliga.

Det här är en bok för alla som vill ha ett lagom mysigt och hjärtevärmande mysterium som utspelar sig i Sverige, idag. En ”Damernas detektivbyrå” för mellanstadiet.

Odusseus pojke

Annika Thorodysseus-pojke
Illustrationer Ishtar Bäcklund Dakhil
Bonnier Carlsen 2020
Hcg
334 sidor

Berättelserna om Odysseus irrfärder på hemvägen från kriget i Troja tillhör de verkligen klassiska klassikerna i vår kultur. De flesta av oss har hört eller känner till dem i olika mån. Om den trojanska hästen, den skräckinjagande cyklopen, Sirenernas sång och den troget väntande och vävande Penelope till exempel. Det är berättelse om hjältedåd, klurighet och våld och de berättas i sitt ursprung ur den manliga hjälten perspektiv.

Men hur kändes det egentligen att vara den som lämnats hemma att vänta och undra i alla dessa år? Hur känns det att vara spädbarnet som lades framför plogen när pappa Odysseus försökte spela galen? Och hur känns det att se upp till en pappa man inte minns utan bara känner genom berättelser och drömmar?

Det här är Telemakos, Odysseus sons, berättelse. Vi får höra hur livet på ön faktiskt fungerar ganska bra utan Odysseus. Mamma Penelope sköter allt på ett klokt sätt. Ända tills männen på ön börjar bli otåliga vill säga, och gör anspråk på makten genom att fria till den övergivna drottningen. Vi får höra hur det är att växa upp i skuggan av en nästan gudomlig hjälte utan att själv få lära sig allt det som en pappa skulle lärt en.

Annika Thor har lagt sig vinn om att skildra de mytologiska hjältarna mänskligt. I den här berättelsen gråter både män och kvinnor när det behövs och de våndas över våldet. Men för en man med Odysseus öde kan det också bli så att våldet blir en vardag. Telemakos konstaterar i slutet att inget blev som han hade tänkt när hans pappa kom hem. Han kom aldrig hem från kriget, utan tog kriget med sig hem. Men det skymtar ändå en annan och ljusare framtid för Odysseus pojke.

Illustrationerna i svartvitt är oerhört snygga. De påminner lite om Jacob Wegelis i stilen, men mest på minner de mig om de i en av min barndoms favoriter, Gudar och hjältar i grekisk mytologi. 

Den här boken passar fantastiskt bra för högläsning. Det är en allåldersbok som går att läsa från lågstadiet och uppåt.

Det sextonde året

Kim Liggettdet-sextonde-aret
B. Wahlströms 2020
392 sidor

”Vi talar inte om nådeåret” berättar Tierney. Ingen av de flickor som sitt sextonde levnadsår skickas iväg att överleva i grupp i skogen vet exakt vad som väntar dem. Bara att deras farliga magi ska kanaliseras ut i naturen så att de sedan kan komma hem och bli lydiga hustrur och mödrar. Dessutom vet de allt om de tjuvjägare som jagar flickor som flyr lägret och vilka bestraffningar de familjer får vars döttrar inte kommer tillbaka, levande eller döda. I ett samhälle där kvinnor är mäns ägodelar är detta ett sätt att kontrollera deras krafter och viljor.

Tierney tror att hon är annorlunda, hon vill ändå inte bli en lydig hustru. Hon ska hålla sig för sig själv, ligga lågt. När hon kommer tillbaka ska hon bli en arbetare för att kunna leva ett visserligen hårt, men ändå förhållandevis självständigt liv.

Men hennes planer omkullkastas totalt när hon tvärt emot vad hon trodde ändå får en friare. En mycket attraktiv och åtråvärd sådan. Nu hamnar hon i skottlinjen för den mest intriganta och hämndlystna av nådeårsflickorna och snart går det upp för henne att hennes tid i lägret kommer att bli en blodig kamp på liv och död.

Detta är Tjänarinnans berättelse möter Flugornas herre för flickor. Men till skillnad från Atwoods dystopi finns här ingen förankring i en realistisk verklighet, ingen verklig förklaring till hur eller när den här världen blivit till eller finns. Romanvärlden håller inte ihop till hundra procent. Kontexten känns medeltida (till exempel inga skjutvapen, de dödar med knivar och yxor), men huvudpersonens tankar och känslor känns moderna. Det stör mig, men jag tycker ändå att det är en spännande berättelse. En annan sak som stör är att författarens tack finns först i boken som något slags förord eller programförklaring.

Till bokens förtjänster hör porträttet av Tierney som tillåts misslyckas och göra bort sig gång på gång, och som överlever snarare genom en slump (eller faktisk genom hennes pappas försorg) än på grund av sina fantastiska egenskaper. Hon är trots allt bara ett barn, som fortfarande är i behov av sina föräldrar. Men på slutet är det (spoiler alert!!) hennes blivande make som kliver fram och räddar henne, något som kan tolkas som att det ändå är männen som fixar biffen i romanen. Mina invändningar till trots är det en sträckläsarbok som kan passa i högstadiet.