Sexuella övergrepp

De tar allt ifrån mig

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Linda Jones
Bonnier Carlsen 2023
uHc
307 sidor

Jag älskar inledningsvis Linda Jones nya ungdomsbok. Den tar oss till en gudsförgäten håla någonstans i Norrlands inland. Där är allt utom affären och äldreboendet nedlagt. Jones skildrar effektivt, med precis formuleringar läget på orten. Norr om byn bor ”de som är lite för glada i spriten”, mitt i byn är husen övergivna och söder om bor ”de som försöker”. Till dem hör Frida och hennes mamma Jorun. Årets höjdpunkt är den årliga älgjakten. I år har Frida äntligen åldern inne och ska få vara med för första gången. Boken inleds med att hon och Jorun, som också är ledare för jaktlaget, skjutövar och Frida är riktigt bra.

Det är inget finlir här. Dialogen är rapp och grov, jargongen mellan Frida och hennes bästis Emmy är rå men hjärtlig. Allt rullar på som det brukar, för som Frida noterar: ”har det en gång blivit på ett viss sätt kommer det vara så för evigt, amen.”

Men inte i år, tydligen. För folk som Länsstyrelsen dyker upp. De har noterat något i skogen, en ovanlig art, de kallar den ”korsningen” och de ställer in älgjakten. Sen dyker det upp i en ny kille i klassen, Frej. Han bor norr på byn. Och dessutom blir det lite för mycket fylla och väldigt fel på en fest. Alla tre sakerna sätter samhället i gungning rejält.

Det är här jag inte riktigt älskar boken lika mycket. Jag tycker att det blir lite för många problem som ska redas ut på en gång. Den inställda älgjakten är, för den här byn, drama nog. Boken behöver inte utförsäkrade pappor och sexuella övergrepp också. Jag är inte heller helt förtjust i det fantastiska inslaget. (Korsningen är ett närmast mytologiskt djur, med vilket Frida för en särskild kontakt.) Jag hade föredragit en med realistisk anledning till inställd älgjakt. En ovanlig fågel, eller utrotningshotad mossa som Länsstyrelsen vill värna, det hade blivit mer effektivt i mina ögon.

Men med detta sagt är Linda Jones andra roman ändå en underbar glesbygdsskildring, väl värd att läsa för de mustiga karaktärsskildringarna och den underhållande dialogen.

Passar högstadiet och eventuellt etta på gymnasiet (Frida och Emmy går i nian).

Bad girls

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Jennifer Mathieu
Gilla böcker 2022
uHce
350 sidor

Bad girls är en tonårsroman extra allt: ett drama om vänskap, kärlek, hemligheter, mord och ond bråd död. Det är en Romeo-Julia-berättelse och en berättelse om klass. En bok om sociala skillnader, om att våga gå sin egen väg och att vilja välja sitt eget liv.

När Evies syster flyttar hemifrån för att gifta sig med en kille som hon knappt känner för att hon råkat bli med barn, händer något med Evie. Hon ifrågasätter det liv hennes mamma och mormor stakat ut åt henne, som i stort sätt går ut på att hitta en man “som inte sticker” att gifta sig med. Hon börjar umgås med områdets “bad girls”. De som sminkar sig och har lite för korta kjolar. De som områdets mammor varnar sina döttrar för: “bli inte som hon”. De som områdets pojkar drömmer om och deras mammor fruktar. De som skolkar och använder fula ord.

Och man kan kanske tro att det handlar om smink, coola kläder och attityd. Men det handlar om så mycket mer. Det handlar om att få vara vem man vill. Om vänskap och benhård lojalitet. Om att stå upp för sin rätt även om man är från fel sida stan.

Jennifer Mathieu, som är känd i verdigris för Moxie – dags att slå tillbaka , en bok som också blivit en Netflix-film, är tillbaka med en riktig fullträff. Tematiskt finns vissa gemensam drag, till exempel tjejers frigörelse och styrkan i att tillhöra en grupp och dessutom utspelar sig båda i Texas, USA, men Bad girls är förlagd till 60-talet medan Moxie är nutid.

En underbar bladvändare som passar högstadiet och gymnasiet.

Skiter i

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Hanna de Canesie
Natur & Kultur 2021
uHc
172 sidor

Det där om att alla ungdomsböcker handlar om ungdomar med problem är en gammal sanning som blivit både dammig och osann. Nu förtiden, i den magra utgivning som finns av ungdomsböcker på svenska, är det visserligen vanligt med skildringar av psykisk ohälsa, men oftast är karaktärerna från hyfsat stabila familjer. Föräldrarna kan ha skilt sig, men mycket mer misär än så är det sällan. De Canesies nya ungdomsbok bjuder på en dos riktigt nattsvart svenskt foklhemsmörker och landar helt rätt i den just nu väldigt aktuella debatten om mäns våld mot kvinnor. Jag associerar till berättelser som Bryta om och Isdraken, visst var det ett tag sedan vi såg den typen av böcker?

Mira bor med sin mamma och sin lillebror som har downs syndrom. Till och från bor också lillebroderns pappa i lägenheten. Han misshandlar mamman och försvinner i perioder, för att sedan rutinmässigt förlåtas och komma tillbaka, för nu ska allt bli bättre. Boken inleds med att Mira och hennes bästis Em beger sig till en annan skola där Mira slår en kille på käften, för att han betett sig illa mot den tredje kompisen i deras trio, Jasmina.

Själv har jag inte läst författarens debut Helt seriöst från 2019, så för mig är detta författarskap en ny bekantskap. De Canesie skriver ungdomsnära, med dialoger som känns äkta och hur tungt ämnet än är, är det lätt att vara med Mira och förstå henne.

När mamman ännu en gång blir utan jobb, styvppan kommer hem igen och i en förfärlig scen tvingar Miras mamma att misshandla sin dotter, drivs Mira ännu längre ut på kanten av tillvaron. Hon gör val som gör henne omöjlig i skola, för vännerna och till slut även för sig själv.

Passar högstadiet.

Prinsen av Porte de la Chapelle

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Annelie Drewsen
Rabén & Sjögren 2021
uHc
285 sidor

När vi möter Salar har han just gett sig av. Från det som han trodde var hans familj och framtid, mot något annat. Ett nytt försök, en ny kamp. Och han är så trött på att kämpa.

Ibland säger man att en bok ”är viktig”. Kanske är detta en viktigt bok? När jag läser fylls jag av sorg över att det är för sent. Salar har fråntagits den chans han trodde att han hade och gett sig av, som så många av verklighetens Salars gett sig iväg eller tvingats bort. Vi, Sverige, har missat den här chansen. Om den här boken ska vara viktigt får vi inte göra de misstagen igen.

I Annelie Drewsens ungdomsroman Prinsen av Porte de la Chapelle finns en ödslighet som syns på de sidor som bara rymmer några få övergivna rader och som känns som tomrum i hjärtat när man läser om Salar, som inte har något annat än en ryggsäck och kläderna han har på kroppen. Och minnen av hoppet om ett bättre liv.

Trots detta lyckas Drewsen skjuta in strimmor av ljus. Salar är en ”som klarar sig”. Från gränspolis, gevärskulor, medelhavets vågor och biljettkontrollanter. Och slutet är försiktigt positivt. Kanske ska Salar äntligen slippa vara en som bara klarar sig, en som får vara nöjd om han inte fryser, är rädd eller död. Kanske ska han nu äntligen få leva.

Passar högstadiet och gymnasiet.

Inte din baby

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Seluah Alsaati inte-din-baby
Natur & Kultur 2020
uHc
173 sidor

Det här är en ungdomsbok som kommit till utifrån en teatermonolog som spelades på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 2017. Den tar upp några olika spår i Samiras liv i en förort i Stockholm. Dels är det sökandet efter kärleken som får henne att kasta sig in i ett allt mer destruktivt förhållande med Nabil. Dels är det hennes kompis Amina som blir utsatt för en hämndpublicering av en nakenbild på Instagram. Dels är det kärleken till fotbollen och Samira och hennes kompisars arbete för att ordna en tjejfotbollsturnering. Dels är det att Samira skriver och spelar in raptexter. Däremellan får vi inblick i Samiras familj och livet i skolan.

Det hinns med ganska mycket på bokens nätta omfång. Det som stannar hos mig är framförallt hur dysfunktionella ungdomarnas sexuella förhållanden är och hur oerhört sorgligt det är. Tjejerna vill ha kärlek, närhet och sex. Killarna är hur gulliga som helst i början; uppvaktar, kelar och gosar. Men när det kommer till sex är det som att de inte kan hantera övergången. Plötsligt blir de dominanta och omänskliga, som porrskadade monster som begår regelrätta övergrepp på de tjejer de nyss var så fina emot.

Boken är skriven med förortsdialekt i dialogerna, vilket gör läsningen lite svår för mig. Det är alltid svårt att läsa på en dialekt man inte behärskar. Men det kommer att göra den desto mer läsvärd för andra. Den passar högstadiet och gymnasiet.

Hon vet allt om oss

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Kajsa Gordanhon-vet-allt-om-oss
Rabén & Sjögren 2020
Hcg
236 sidor

Corinne byter skola för att för börja på nytt, från scratch. Slippa vara den vars mamma är död, den alla tycker synd om, den som det tystnar omkring när hon går in i ett rum. Men för att det ska fungera kan hon inte avslöja för mycket om sig själv. Inte berätta varför hon flyttade. Eller att hon bor själv med sin pappa. Vilket är det bästa sättet att inte berätta om sig själv? Jo, det är att låta andra berätta om sig.

När Corinne och hennes nya klasskamrater hittar skolkuratorns rum i en del av skolan som är stängd för renovering öppnas en dörr till en ny möjlighet. Corinne tar plats i kuratorns stol och undrar vem som vill börja. Och det visar sig att alla hennes nya vänner på olika sätt har behov av att prata av sig. Till en början går det visserligen lite trögt, men det är som att barnen vänjer sig vid rollerna. Corinne använder sig, medvetet eller omedvetet, av psykologlingo som hon snappat upp från sin psykologpappa, typ: ”Hur tänker du då?”, ”Varför tror du att hon gjorde de så?”, ”Berättade du för henne att du kände så?”. Själv är Corinne skyddad bakom rollen. Skyddad, men ensam.

Det krävs ganska mycket koncentration att hålla de olika personernas berättelser isär och förstå hur de hänger ihop. Det försvåras också av att berättarperspektivet skiftar och dessutom är alla i olika mån opålitliga berättare. De berättar inte alltid sanningen. Alla fem ungdomarna har sina överfulla ryggsäckar att släpa på, sina problem att tampas med, förutom de inbördes relationerna som också leder till en del problem.

Jag tänker mycket på Lin Hallbergs Kompisboken från 2002, som för övrigt kommer i en lätt moderniserad nyutgåva till sommaren, när jag läser. Skillnaden är att Corinne, även om hon studerar sina klasskompisar precis som Klara gör, trots allt är en i gänget. Hon agerar inte osynlig. Hon synliggör kanske inte hierarkier och maktspel på samma sätt som Klara i Kompisboken, men hon blir en katalysator på samma sätt som hon. Det blir både spännande och berörande.

Passar nog övre delen av Hcg-spannet, kanske femman – sjuan, bäst.