Dockspelaren

Mårten Sandén
Rabén & Sjögren
Hcg
243 sidor

Det är mardrömslik stämning i Mårten Sandéns nya mellanåldersbok. Precis som i Ett hus utan speglar är det ett stort hus med många vindlingar och världar bakom väggarna som utgör berättelsens spelplats. Men den här gången är det ett hotell, Hotell Terminus. Dit kommer Merimée med sin lillasyster Valetta och deras höggravida mamma. Familjen har kommit på obestånd, pappan sitter i fängelse efter att ha förskingrat pengar. De är utblottade och utlämnade, men har blivit kontaktade av Fru Saks, en avlägsen släkting, och hon har bjudit in dem att komma och bo på hotellet.

Trots att det är mycket som är bra i det nya livet, som till exempel att Merimée för första gången får kompisar i skolan, så är det saker som skaver och är skeva. Det är till exempel svårt att veta vem som bor på hotellet och vem som jobbar där. Och alla som bor där är gamla. Ingen av dem rör sig någonsin utanför kvarteret där hotellet ligger. Men värst av allt är att mamman är sjuk och det finns ingen riktig doktor att gå till, utan de får hålla tillgodo med örtdekokter som två lastgamla tvillingsystrar som bor på hotellet kokar ihop. Och sen är det också den mystiske Samuel Bauer, som Valetta börjar spionera på, med sina konstiga glasögon och klirrande silverlänk.

Som vanligt när jag läser Mårten Sandén tänker jag på en krönika han skrev på Svenska Barnboksakademins webb. Titeln var ”Ursäkta, var är hyllan för svårläst?” och den handlade om barns behov av att ibland få tugga i sig en litterär kost som inte är lättläst, tillrättalagd, anpassad. Här är Sandén tillbaka i den ”mysrys-noir” där ovan nämnda Ett hus utan speglar platsar, men också Sju förtrollade kvällar och Bergets hjärta. Det är böcker som kräver lite mer av sin läsare än till exempel Ingelin Angerborns eller Kerstin Lundberg Hahns. Men det är också böcker som ger lite mer tillbaka: mer originalitet, fler svårt ord, och lite mer av riktigt mörker.

Passar mellanstadiet, gärna som högläsning.

Det är någonting som drar i mig

Elin Persson
Bonnier Carlsen 2021
uHc
121 sidor

Andréa har växtvärk. Inte fysiskt, men själsligt. Hon växer ur sitt barnjag, sin uppväxtort, sin barndomsvän. Plötsligt ser hon på saker med andra ögon. Längtar bort från det sjaviga hemmet där hennes sjukskrivna mamma sitter instängd bland damm och odiskade filskålar. Och plötsligt är skillnaden mellan vad bästisen Anja har: nya kläder, smycken, öppen planlösning, för mycket att stå ut med. Hon dras bort från Anja och mot hennes bror Danne. Han är äldre och spännande. Kanske är det han som kan se henne. Att hon är speciell och en alldeles egen person. Hon träffar också Alex som är några år äldre och drar runt i en epa.

Det är en tunn liten bok fylld av mörker som Elin Person gett ut efter succén med De afghanska sönerna 2020. Bokhandelns rekommendation är 15+, men huvudpersonen Andréa verkar snarare vara en förvirrad tjej i 12-13 årsåldern, så jag tycker att den passar bättre i sexan-sjuan. Det är diskbänksrealism i småstadsmiljö. Tiden är troligtvis 80-tal, det är strassörhängen som skvallrar om det. Och så klart avsaknaden av mobiltelefoner och sociala medier.

Det är en helt okej ungdomsbok som Persson har skrivit. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra: varför just den här? När jag vet vilket oerhört smalt nålsöga det är att bli utgiven på ett stort förlag som Bonnier Carlsen, och vet vilka travar av ungdomsböcker som aldrig blir utgivna. Det är så klart fel av mig, orättvist att bedöma en bok på de premisserna. Men för mig är detta en typisk mellanbok, inget särskilt, inget jag inte hade kunnat vara utan. Inget som världen inte hade kunnat vara utan. Så jag är nyfiken på hur resonemanget gick när man valde att de ut just denna, när just den passerade nålsögat.

Jefferson

Jean-Claude Mourlevat
Lilla Piratförlaget 2021
Hcg
261 sidor

Så har jag äntligen lyckats lägga tassarna på en bok av årets ALMA-mottagare. Lilla Piratförlaget var snabbt ute och översatte hans bok Jefferson från 2018 till svenska och nu, när reservationsköerna lugnat sig något, var det äntligen dags för mig att få läsa denna vackra lilla bok.

Huvudperson är igelkotten Jefferson, som också pryder bokens omslag. Han råkar genom ett ödesdigert misstag bli oskyldigt huvudmisstänkt för ett mord på en grävling, tillika hans frisör. För att han ska bli fri från anklagelserna bestämmer han sig, påhejad av sin vän grisen Gilbert, att de tillsammans ska hitta den riktiga mördaren.

Spåren leder dem till människornas värld, som i den här berättelsen existerar parallellt med djurvärlden. För att ta sig dit obemärkt ansluter de sig till en gruppbussresa. Ledtrådarna pekar mot ett litet hyresrum som grävlingen hyrt under falska namn. Vad kan den stillsamme frisören haft för skumma saker för sig?

Det som gör Jefferson till så trevlig läsning är att inget förenklas. Det är en gullig historia, ja visst, så blir det lätt när huvudpersonerna är charmiga små djur. Men samtidigt är detaljerna ibland väldigt våldsamma, det är blod, mord och äventyr på liv och död. Språk och ordval är heller inte på något sätt anpassat efter en barnslig målgrupp. Tvärt om kommer den här boken ge upphov till många förklarande diskussioner för den som vill och många nya lärdomar för den som är på det humöret.

Illustrationerna i svartvitt är effektfulla, både detaljerade och stämningsfulla tar de inte fasta på det mest fasanfulla i berättelsen utan hjälper till att göra det lagom otäckt.

Som högläsning kan den passa från tvåan, om man är beredd på att diskutera och förklara en del. Och var beredd på en klass med nyblivna vegetarianer när läsningen är över.

Man lever bara nio gånger

Anja Gatu
Illustrationer: Anna Nilsson
B. Wahlströms 2021
Hcf
116 sidor

Alla utan undantag kommer att älska idén med katternas detektivbyrå på Rosengård, som författaren och journalisten Anja Gatu fick när hennes barn ville bjuda in till ett ”katt-spion-kalas” på sin födelsedag. Efter det började Gatu studera katterna i området, visst såg det ut som att de smög runt och spionerade?

Katten Samira Karlsson är nyinflyttad på Rosengård. Tidigare har hon varit innekatt och till en början verkar allt utomhus läskigt, till och med en kopplad hund skrämmer in henne i huset. Men det tar inte så lång tid för henne att tuffa till sig. Och det hjälper att hon träffar Pälsa och att de två tillsammans blir rekryterade till Kattspionerna. Det är akut läge, kaninungar har försvunnit och katterna måste ta reda på vad som hänt för att förhindra att det händer igen.

Anna Nilssons illustrationer i färg är roliga och gulliga i skön kombo och finns på varje uppslag. Här och där kommer helsidesillustrationer eller till och med hela uppslag. Nivåmässigt ligger den här snäppet över Lassemaja.

Gatu skildrar osentimentalt den lite ruffiga stadsmiljön, språket flyter lätt, även när katten Karry kommer in och pratar danska. Den passar lågstadiet och även för de på mellanstadiet som behöver lite lättare böcker och gillar gulliga katter. Del två i ”Kattspionerna på Rosengård” kommer i oktober och heter Katt med rätt att klösa.

Järnulven

Siri Pettersen
B. Wahlströms 2021
uHce
516 sidor

Det finns en sak som är extremt irriterande med Siri Pettersens böcker. Och det är att man vill ha fortsättningen omedelbums. Att vänta ett år eller mer på en uppföljare känns omöjligt när man varit inne i hennes spännande världar under några hetsigt intensiva läsdagar. För mig blir det sådana dagar när jag likt en junkie lever för nästa lässtund och funderar över när jag nästa gång ska kunna smyga mig undan för att öppna boken utan att familjen eller jobbet blir allt för åsidosatt.

På baksidan till Järnulven står det att den ”utspelar sig i samma universum” som Korpringarna. Det är ju en lite komplicerad sak att påstå, eftersom Korpringarna, Pettersens förra fantasytrilogi, utspelar sig i olika världar. Den börjar i Ymslanden men gör också en utflykt till vår värld. Pettersen svingar sig mellan fantasyns olika undergenrer, vad man tar för high fantasy i första boken blir urban fantasy i den andra.

Här är vi i staden Náklar. Vi träffar Juva som är jägare, vargjägare mer bestämt. Hon har funnit sin familj i jaktlaget och gör allt för att komma så långt som möjligt från sin mors familj som är blodläsare. I blodläsarhuset har hon aldrig känt sig trygg, hon har plågats av hjärtklappning och oro. Blodläsarna är högt hållna i Náklar och tjänar stora pengar på att läsa folks blod och förutspå deras framtid. Juva ger inte fem öre för de förmågorna, hon har sett tillräckligt under sin uppväxt för att veta att det är påhitt, myter och lögner.

I Náklars centrum finns Náklaringen, portarna som drivs av vargblod och som gör att man snabbt kan resa mellan olika delar av riket. Det är därför vargjägarna behövs. Men en del av vargblodet verkar komma på avvägar och säljs till de som brukar och missbrukar det och i värsta fall drabbas av ulvsjukan och måste dödas. Juva vill ta reda på hur och stoppa det.

När Juvas mamma dör ställs det mesta på ända för henne. Mamman vill att Juva ska ta över, en sanning som Juva försöker mörka, och Juvas lillasyster vill väldig gärna axla maktpositionen som blodläsare. Så ett tag verkar det som att Juva ska få fortsätta med sitt jägarliv som hon så gärna vill. Men ödet vill annorlunda, hennes värld vänds uppochner ner en gång till och hon får veta saker som ändrar vilka val hon kan göra.

Kopplingen till Korpringarna då? Ja, dels börjar den här boken med att kraften börjar strömma in i Juvas värld igen, efter att ha varit borta i århundraden. Något som vi kan misstänka att Hirka är ansvarig för. Dessutom finns en central person, en varelse, som läsare av Korpringarna kommer att känna igen.

Oupphörligt spännande, välskrivet och ett så fint spunnet universum där varje detalj känns trovärdig. Det är en ganska våldsam historia, så allt för unga eller känsliga läsare kanske ska tänka sig för, men jag tycker den kan passa högstadiet och uppåt. Hoppas att den även hittar många vuxenläsare.

Andetag

Jennifer Niven
Gilla böcker 2021
uHce
400 sidor

Jennifer Niven har haft stor framgång i Sverige med Som stjärnor i natten och Vända världen rätt, bägge bladvändare om unga människor, stora känslor, kärlek och avgörande skeden i livet. I nya boken, Andetag, återvänder hon till teman från Vända världen rätt såsom att våga vara den man är och att våga tro på sig själv och sina möjligheter.

När boken börjar är det åtta dagar kvar till examen. Åtta dagar tills resten av livet börjar. Claudine och hennes bästis Saz planerar sin roadtrip, oroar för när de kommer att ha sex första gången och för att de inte ska gå på samma college till hösten. Det görs planer, det finns visserligen oro, men framtiden är ljus.

Istället händer detta: Sju dagar innan examen kommer Claudes pappa in på hennes rum och berättar att han och hennes mamma ska skiljas. Golvet rycks undan under Claudes fötter. Istället för att åka på roadtrip med Saz får hon åka till en ö långt ifrån allt med sin mamma, för att de inte kan var kvar i huset hos pappan längre. Dessutom bestämmer hennes föräldrar att hon inte får berätta om skilsmässan för någon, vilket gör att hon inte kan förklara för Saz varför hon sviker.

På ön väntar vild natur, spännande möten, i princip noll mobiltäckning och, så klart, den stora kärleken.

Som vanligt är man konfunderad över många saker som svensk läsare av amerikansk ungdomslitteratur. Hur kan föräldrarna bestämma så mycket över barnen? Claude är dessutom 18, men har inget att säga till om när det gäller var hon ska bo, vem hon får prata med och hennes mamma tvingar henne att vara hemma kl 1. Det hade inte funkat i Svedala, kan man säga. Men Nivens berättelse är delvis byggd på självupplevda händelser och hon förmedlar som vanligt sin huvudpersons tankar och känslor med stor närvaro och trovärdighet. Oavsett kulturskillnader är detta Claudes känslor här och nu, och vi känner dem när vi läser.

Sammantaget en härlig bladvändare, perfekt sommarläsning (om ni kan vänta så länge) för stranden eller hängmattan. Eller varför inte under täcket regniga dagar. Passar högstadiet och gymnasiet.

Resebyrån främmande världar

L.D. Lapinski
Modernista 2021
Hcg
347 sidor

Flick flyttar från stan till ett hus i ett mindre samhälle med sin familj bestående av mamma, pappa och en ganska ny lillebror. Hon är inte precis glad över flytten, men när hon lyckas smita ut och undan plikterna hemma, som att packa upp och hjälpa till med bebisen, gör hon en spännande upptäckt. I en dammig gammal butikslokal finns en udda resebyrå, Resebyrån Främmande världar.

På Främmande världar finns Jonathan, en ganska ensam pojke eller ung man som helt plötsligt blivit huvudförvaltare för ett hemligt sällskap. Han upptäcker Flicks förmåga att se det magiska och bjuder in henne som medlem. Han inviger henne i den övernaturliga samling resväskor, som allihopa är portaler till parallella världar och tar med henne på hennes första resor.

Men så klart finns ett orosmoment. Att resa mellan världar är farligt. Jonathans mamma försvann under en expedition när han var liten och nu är hans pappa, det riktige huvudförvaltaren, borta. Jonathan vägrar att tro att han är död och han och Flick ger sig av för att leta efter honom.

Det är ett fantasikittlande och spännande äventyr det här. Jag gillar verkligen idén med att man fångat glipor till främmande värdar i resväskor, så att man kan förflytta sig genom att kliva ner i en väska. Sen drar man i handtaget, stänger väskan och bär den med sig, så att man när som helst kan öppna den och hoppa tillbaka till sin värld. ”Tappa inte bort bagaget!” är inte för inte Sällskapet Främmande världars viktigaste regel.

Så småningom hamnar Flick och Jonathan i Femlykta stad. Där är något väldigt mycket på tok och det finns onda makter som är ute efter Sällskapets resväskor. Både vänskap och mod sätts på prov innan äventyret är slut i denna fösta del i en serie som enlighet förlaget ”har gjort stor succé världen över”.

Och det är som sagt ett underbart upplägg och en spännande historia. En anmärkning är att språket känns lite styltigt, om det beror på översättningen eller något annat kan jag inte svara på, men står man ut med det har man ett härligt läsäventyr framför sig. Passar trean till sexan.

Gips – eller när jag fixade hela världen på en dag

Anna Woltz
Lilla piratförlaget 2021
Hcg
200 sidor

Förra året kom Anna Woltz för första gången ut på svenska med Alaska och fick genomgående väldigt fina recensioner. Själv läste jag den högt för en mellanåldersunge i min närhet och den kom oss så nära att jag nästan ångrade mitt tilltag. Blev det för nära, för starkt? Skulle det göra ont? Men nej. Bra litteratur har den fantastiska egenskapen att den möter varje barn, varje människa, där den är.

I Alaska mötte vi två familjer i kris och det gör vi också här, eller det är faktiskt tre familjer mitt i avgörande skeden i livet, vars öden flätas samman en väldigt snöig dag på ett sjukhus. Huvudpersonen Fitz familj är nyskild. Men eftersom en olycka sällan kommer ensam inleds den första pappadagen i den nya lägenheten med en avskuren fingertopp. Det är inte Fitz fingertopp som åker av, utan lillasyster Bentes. Sedan blir det en lång dag i det mikrokosmos som ett sjukhus kan utgöra.

Fitz träffar Adam som har en inte helt färdig lillebror i en kuvös och Primula som fått en ny hjärtklaff. Utanför faller snön allt tätare. Fitz tänker att sjukhuset är som en snöglob fast tvärt om, det är på utsidan snön faller. Där inne pågår sjukhuslivet precis som vanligt. Folk äter, sover, blir kära eller träffar nya vänner. Utanför faller till sist mörkret över den igensnöade världen.

Hela världen är kanske inte fixad när Fitz så småningom åker hem från sjukhuset på kvällen. Men hennes egen värld är betydligt mer hel, skilsmässan till trots. Och det gäller även för flera av de personer hon möter under dagen. Vi läsare har fått ett spännande äventyr i kammarspelsformat och kärlek på lasarett, vem kan önska sig mer?

Översättningen till svenska flyter smidigt och sjukhusmiljöerna känns realistiska. Gips… kom ut innan Alaska på originalspråk. Jag hoppas att Lilla Piratförlaget hittar fler böcker på av Anna Woltz att översätta så att hon kan bli en lika känd och älskad författare här som hon är i hemlandet Holland. Passar fyran till sjuan och gärna som högläsning.

Du är min Bobby Jean

Yrsa Walldén
Vox 2021
uHc
242 sidor

Yrsa Walldén är nu inne på sin tredje ungdomsbok sedan 2017. Det är utmärkt. I en tid då ungdomsböcker är en allt mer sällsynt vara är det kul att det ändå finns förlag och författare som framhärdar och författarskap att följa och se utvecklas.

I Du är min Bobby Jean är vi precis som i Flickvänsmaterial i tiden precis efter studenten. Men ämnesmässigt påminner den egentligen mer om Allt jag inte sa, den har liksom den ett större allvar och tyngd. Vi möter Hedda som satt sig i sin bil, en bil hon alleles precis fått, och bara kört. Vart ska hon? Bort, bara. Till världen ände kanske. Med sig på resan har hon Bruce som hon för en ständig dialog med och vars låtcitat blir kapitelrubriker i denna road trip-roman.

Vad som hänt Hedda rullas sakta upp. Sorgen hon bär på och de hon svikit och lämnat kvar oroliga hemma. Så småningom träffar hon Kajsa. Hon är också på flykt från något. Lite bättre utrustad än Hedda, med tält och sovsäck. Och en Jack Kerouac-pocket. De slår sig samman. Tillsamman kan de vara några andra än sina problem och glömma den verklighet som gör så ont en stund.

Återkommande teman från Walldéns tidigare böcker är de stora frågorna, känslorna och livskriserna. Sorg, kärlek, svek, vänskap. Hur man egentligen ska hantera den där ljusnande framtiden, det riktiga Livet, som ska ta vid efter studenten. Ett annat tema är att ge sig av för att bli en annan eller söka en förändring. Men det är också härligt att humorn från Flickvänsmaterial finns kvar i den här boken. Det är en mycket sorglig berättelse, men man märker att Hedda är en rolig och slagfärdig person under den krisande och sörjande ytan.

Att fly från sina problem innebär sällan att de försvinner. I bästa fall får man en paus från dem, i värsta fall blir de värre. I Heddas fall finns en väldigt kärleksfull familj och världens bästa bästis där och tar emot henne när hon är redo att återvända.

Plus för supersnyggt omslag. Passar högstadiet och gymnasiet.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej

Ebba Hyltmark
Hegas 2021
uHc
74 sidor

Ebba Hyltmark har gjort en raketkarriär från när hon debuterade som gymnasieelev med Alla suger och det är ingens fel 2018. 2019 kom Jag kan nästan känna solen och i år kommer hennes lättlästdebut. Det är en berättelse som enbart utspelar sig i huvudpersonenen Vanessas chattkonversationer. Det är ett spännande grepp, men det kräver lite pusselbitsläggande av läsaren, så även om textomfånget är begränsat är det inte helt lättläst. Eller i alla fall inte för alla.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej utspelar sig kring efterspelet av en fest. Något har hänt som inte borde ha hänt. Hon messar med sin bästis, sin pojkvän, sin mamma och en gammal kompis för att försöka få reda i sina känslor och sitt liv, som hon nu rört till så förfärligt.

Slutet är gott, men också lite öppet och jag tror att många kommer att vilja fortsätta att följa Vanessa. Den här boken är första i serien ”Nevermind”, vilket låter lovande. Passar högstadiet.