Maria Hellbom är tillbaka med en andra bok i serien om Klara och Älgkungen och alla andra i Vidås. Om detta ska vara ”den besvärliga andra boken”, så märks det verkligen inte. Tvärt om! Hellbom har lyckat skriva en uppföljare som håller på alla sätt. Den är en bra bit tjockare än ettan, men det gör inget. Berättelsen är spännande hela vägen.
Precis som i Älgkungen vävs den Värmländska mytologin samman med sagoinslag och nutida problem. I förra boken var det skogarna som brann, i den här är det främlingsfientlighet och rasism som stör livet i Vidås, dit nu både Klara och Aron flyttat permanent. Älgkungen är inte lika närvarande i den här boken. Det blir höst och så småningom vinter och Älgkungen drar upp i skogarna där älgar hålls på vintern. Men Aud kommer tillbaka och så klart Sara, som nu är installerad i Björngården som faster Sunees fru. Dessutom dyker det upp en ny präst och Anna, en flera hundra år gammal vette som båda spelar en avgörande roll i den här boken.
Hellbom lyckas vidmakthålla den där tonen som jag gillade så mycket med den andra boken. På grund av tjockleken kan den kanske passa bäst som högläsning, men liksom den förra kan den också slukas av goda läsare från trean till sexan.
Mac Barnett Illustrationer: Jon Klassen Lilla Piratförlaget 2023 Hcf Bilderbok
Lurig titel på den här boken. De tre bockarna Bruse. Denna klassiska saga, berättad och sjungen tusen och tusen gånger. Inte minst av Rörvik/Moursund, till min dokumenterade förtjusning. Nu när ett annat radarpar ger sig på den klassiska sagan är det dock inte alls bockarna som, trots bokens titel, står i centrum, utan den lilla rackaren under bron. Trollet.
Där sitter han i leran och smutsen och hungrar under sin skruttiga bro. Så svulten att han petar ut öronvax och navelgojs och mumsar i sig. Så klart blir han uppspelt när han hör det lovande klappret av klövar på bron för han ”..älskar bock! Som grillad bockfilé på spett. Friterad bock, så mör och spröd. Bockpastej på rostat bröd.” Men det är ju så klart en väldigt liten bock. Och trollet är inte dummare än att han gärna väntar på ett större byte.
Vi vet ju alla hur det ska gå. Ändå tillför Barnett och Klassens version en hel del nytt. Det är för det första trollperspektivet. Vi får nästan sympati för det äckliga trollet i sin ensamhet och hunger under bron. Sen är det överraskningsmomentet; vi vet att sista bocken är stor, men hur stor den verkligen kan vara, det är svårt att föreställa sig innan man läst. Men det är ju också Klassens bilder. De brunmurriga som med hjälp av skarpa kontraster, få men tydliga detaljer och distinkta blickar, som vi lärt oss älska i mästerverk som Jag vill ha min hatt, och som jämte Barnetts humoristiska text gör denna bilderbok till en riktig läsfest. Inget skolbibliotek med lågstadium och självaktning bör missa den!
Anna Jakobsson Lund Annorlunda Förlag 2019 uHc 417 sidor
När man får en bok av en författare man aldrig hört talas om, från ett förlag man inte tidigare kände till, hett rekommenderad av någon vars smak man litar på, blir man nyfiken. Och, om jag ska vara ärlig, också lite skeptisk. Varför hade jag inte hört talas om den här författaren, som uppenbarligen gett ut en hel hög böcker, om det nu är så väldigt bra?
Ja, det kan man fråga sig. Förmodligen har det att göra med att det inte är lätt att tränga igenom när man ger ut böcker på eget förlag, i den väldiga ström av litteratur som kommer ut varje år i Sverige. Men roligare än att fundera över det är att konstatera att mina fördomar kom helt på skam. För Blynätter, den första delen i ”Metallsviten”, var precis så sjukt bra som de som rekommenderade den påstod.
Vi får träffa Jeroen, Finn, Unni och Elsa, som omväxlande står i centrum i berättelsen. Deras öden vävs samman genom en intrikat planerad komplott, där Unni med hjälp av Jeroen vill förändra samhället och de ser Finn och Elsa som sina redskap. Samhället de vill ställa på ända, den värld Jacobsson Lund så förtjänstfullt diktat ihop, är mix mellan medeltida och tidigt industriell, där ortsnamn och miljöer vagt påminner om norra Sverige. De fyra huvudpersonerna står på två olika ändar av samhällsstegen. Unni och Jeroen representerar den yttersta makten, folkdomarna. Finn och Elsa tillhör samhällets bottenskrap, rövarna som lever på att stjäla och smuggla åt vem som än kan betala.
Blynatten är den mörkaste av nätter. Just då korsas rövarnas vägar med folkdomarnas. Inte helt oavsiktligt, kan man lägga till. Unni och Jeroen har omsorgsfullt riggat sin snara som ska göra Finn beroende av dem, eftersom de är beroende av honom för att få ihop sitt uppror. Elsa är den som är Finns köl i världen och hon knyts till Finn av en blodsskuld. Kring dessa fyra personers beroenden, behov, önskningar, viljor och rädslor knyter författaren skickligt ihop sin historia. Hon får mig att till hundra procent tro på de karaktärer hon presenterar, känna med dem och om inte sympatisera med dem, så åtminstone förstå deras intentioner.
Världsbygget, nästan den viktigaste ingrediensen i en bra fantasyroman, är också verkligt bra genomfört. Detaljerna är fina och det känns alltigenom trovärdigt. Lägg till det en spännande historia, så har jag inte varit så här begistrad över en ny fantasybekantskap sedan jag läser Siri Petersens ”Korpringarna”.
Tvåan, Silvergryning, finns redan att köpa (hurra, gissa om jag har beställ den!). En tredje del, Järndagar är också aviserad, sedan är serien avslutad. Blynätter är klassad som ungdomsbok, men passar lika bra för vuxna.
Helen Ekeroth Rabén & Sjögren 2022 uHc 271 sidor andra delen i ”Silverringarna”
Äntligen har jag läst fortsättningen om Lux äventyr i ett magiskt Malmö som påbörjades i Den andra staden. I denna bok, som avslutar Ekeroths tonårsduologi, ska Lux och Dimo bege sig till hans version av Malmö. De vill återöppna portalerna mellan städerna för att återställa balansen av magi. Om den åter får flöda fritt mellan de parallella städerna hoppas de på att kunna rädda Dimos stad från undergång.
Jag trodde, när jag läste första boken, att Dimos Malmö skulle vara vårt Malmö. Så jag blev förvånad när hans stad är en mörk dystopisk version av staden. Ännu mörkare än Lux’ som ändå är ganska mörk med auktoritärt styre, magisk dimma och monster i kanalen, I Dimos värld är styret ännu mer auktoritärt med korrumperad polis, byggnader förstörda av uppror och kraveller, kalla slitna hus och ständig elbrist. Luftföroreningar har smutsat ner husen och det finns varken fåglar eller andra djur (förutom råttor). Dricksvattnet är ransonerat och Västra hamnen översvämmad. Torson står som ett fyrtorn omgivet av vatten.
Även Lux får sig en överraskning i Dimos stad. Här finns nämligen Adrian, som kanske inte är så mycket expojkvän till Dimo som Lux hade önskat.
Språket är bra och miljöbeskrivningarna ger fina bilder av de bägge städerna. Men det fortsätter att vara lite rörigt och svårt att hänga med i turerna i den här serien. Jag gilla Malmöskildringen och liksom med den förra boken är det den stora behållningen.
Jag har älskat Leigh Bardugos Grisha-värld sedan jag läste första boken i Grishatrilogin,I ljusets makt. Det var en fröjd att återbesöka en annan del av det i Högst spel. I Netflixserien Harts and Bones blandar manusförfattarna på ett förtjänstfullt sätt de två bokserierna. Denna nya serie från Grishaverse, som tar vid där trilogin slutar, ska precis som kråkböckerna bli två till antalet.
Den unge kungen Nikolai sitter på Ravkas tron och har enat landet efter det uppslitande inbördeskriget. Han regerar med stöd av tremannarådet, där bland annat Zoya ingår, numera general. Men freden är bräcklig och landet fattigt. När Nikolais inre demon tar allt mer plats ställs allt på spel. Zoya bestämmer att kungen behöver gifta sig för att säkra stabilitet och tronföljd. Samtidigt genomfars landet av en serie oförklarliga mirakel. Alina, solbringaren, är helgonförklarad och en mystisk sekt dyker upp och kräver även Skuggmästaren ska kanoniseras. Nikolai ser sig tvungen att ge sig ut på en pilgrimsfärd för att finna en lösning.
Samtidigt befinner sig Nina, grishan vi första gången mötte i Högt spel i fiendeland, i Fjerda, på hemligt uppdrag för att befria grishor som fortfarande jagas som villebråd här.
Det är driv, spänning och också en del humor, från första sidan till sista i denna lättslukade tegelsten. Passar högstadiet och uppåt.
Mårten Sandén Illustratör: Lisa Medin Bonnier Carlsén 2022 Hcg 137 sidor andra boken om Dogstars
Anna har precis hunnit inse att hundar kan tala, brumerna vill värma uppvärlden, att hon själv kan flyga och är en Dogstar och att hon har en tvillingbror, Sandro, som också han är en Dogstar med den magiska gåvan att kunna göra sig osynlig. Nu är det redan dags att kasta sig in i nästa äventyr: deras första gemensamma uppdrag.
Mårten Sandéns nya mellanåldersserie fortsätter precis som den började: med fart, spänning, fantasifulla lösningar och humor. Anna och Sandro måste bege sig till Gasklockorna, stans farligaste område, för att få information om Rimfrost, brumernas ondskefulle ledare. På vägen får de med sig Rufus, alltiallo på Centralen (hundarnas högkvarter) och Atjo, Annas explikator i form av en liten hamster som hon har i fickan. Explikatorn kommer väl till pass när Anna (eller läsaren) behöver få obegripliga saker i sitt nya liv förklarat för sig. Tyvärr är Atjo ofta urladdad när man behöver den som bäst, eller lägger sig i helt i onödan när man vill det som minst. På vägen får Anna också några ledtrådar till sin egen historia.
Dogstars passar alla slukarläsare från trean och uppåt. Språket och berättelsen är tillräckligt avancerade för att locka även lite äldre läsare, eller för att funka fint som högläsning. Precisa som den förra boken utspelar sig den här berättelsen under en enda dag i Annas liv.
Vi har kommit till tredje delen i Lundberg Hahns fantastiska serie ”Rymlingarna” (Tankeläsarna och Cirkusbjörnen). Det börjar våras och Alba och Elio ska efter att ha spenderat vintern i Altevall bege sig ut på sin första turné med Cirkus Caselli. Direktören grumsar för att björnen är borta och ersatts med en tam kråka, de behöver något mer nummer, något som kan locka till skratt. Alba kommer att tänka på Skolläraren och hans buktalardocka, kanske kan de lockas med till cirkusen?
Första stoppet blir hamnstaden Greeborg där tvillingarnas rika släkting bor, han som tror att de är bedragare och avslöjade för Dunker var de fanns, något som nästan kostade dem livet.
Det är spännande, lättslukat och välskrivet. Det finns all potential för de här böckerna att bli lika populära som Martin Olczaks Jack-böcker, även om dessa innehåller färre magiska inslag än dem. Det jag framförallt gillar är världsbygget som Lundberg-Hahn snickrat ihop så oerhört väl. Och jag tycker verkligen att det är synd att det är sista boken, det finns mycket potential och mycket kvar att utforska i Greeborg och Dymmelmark med omnejd.
Passar för mellanstadiet och är också en utmärkt högläsningsbok.
Maxine och Miguel bor i olika delar av Stockholm och har väldigt olika förutsättningar. Men de förenas i det att de bägge har en mamma som drabbats av en stroke tidigt i livet. De får kontakt med varandra genom ett diskussionsforum och finner tröst i den gemensamma chatten.
Som läsare förstår man snart att något inte stämmer och ganska snart börjar det skava även för Maxine och Miguel. De misstänker bägge den andra för att ljuga, att utge sig för att vara någon annan. Och när de bestämmer träff blir båda enormt besviken på den andre för att den inte dyker upp. Så vad är det som har hänt?
Ja, för den som vill ha spänningsmomentet kvar kan det vara läge att sluta läsa nu. Men Miguel och Maxine har alltså fått kontakt med varandra genom ett veck i tiden. Maxines tid är åtta år längre fram än Miguel och när det väl står klart för ungdomarna uppstår också situationer de då de inte kan motstå att manipulera saker.
Det är en ganska underhållande berättelse av en barnboksdebutant. Rådestad är till vardag jurist och fick inspiration till berättelsen när hennes syster drabbades av en stroke. Och bokens värde ligger kanske framförallt i att det är en berättelse om ett angeläget ämne, hur en familj kan hamna i kris när en mamma drabbas av av en svår sjukdom. Själv blir jag extremt förbannad på Maxines pappa som lägger väldigt mycket ansvar på Maxine, och ömmar för Miguel som blir väldigt ensam när hans ensamstående mamma blir sjuk.
Jag har dock svårt för den delen av berättelsen som utgörs av kärlekshistorien mellan Maxine och den vuxne Miguel. Det är en sak att ungdomarna blir kära över nätet, men allt blir väldigt konstigt när Miguel både träffar Maxine som litet barn, sen ”väntar” på henne tills hon blir 16 och han 24 och de kan bli tillsammans.
Kan passa på högstadiet och möjligen i ettan på gymnasiet.
När jag har läst böcker av John Green tidigare, till exempel Katherineteorin, har en av behållningarna varit att hänga med huvudpersonerna, lyssna på deras samtal. Att läsa den här boken är lite som att istället få hänga med John Green, lyssna på hans resonemang och fortsätta dem med egna funderingar. Man känner igen typen av tankegångar, till exempel Azas från existentiella grubbel i Sköldpaddor hela vägen ner.
Green skriver i ett förord att han tidigare har skrivit om dig själv, sina tankar och sitt liv, men gjort det ”i kod” och att han inte vill skriva i kod längre. Istället har han gett sig i kast med detta ganska ovanliga ungdomsboksprojekt, som jag inte hittar något annat sätt att beskriva än som en essäsamling. Den författaren gör är att han ger sig i kast med att recensera olika saker i vår tidsålder, i antropocen. Det kan vara mer konventionella föremål för recensioner som låtar eller filmer. Men oftare är det saker som kanske inte så ofta recenseras, som till exempel Halleys komet (får fyra och en halv stjärna), att googla främlingar, (fyra stjärnor) viral meningit (en stjärna) eller snöblandat regn (fyra stjärnor).
Tanken på att allt ska recenseras och betygsättas stämmer väl överens med hur vi lever våra liv idag. Vi erbjuds betygsatta allt från biblioteksböcker till olika typer av produkter, upplevelser och tjänster. Knappt har posten levererat ett paket innan vi ombeds lämna ett omdöme på vad vi tyckte om leveransen. Det är lätt att känna en matthet inför detta eviga betygsättande och kanske leder det till att vi vi gör vårt omdöme slentrianmässigt och dåligt. Det gör dock inte John Green. Han vänder och vrider på det som ska granskas och ser det ur många olika perspektiv. Precis som en bra recension ska vara skriven så jämför han med andra liknande företeelser eller drar historiska paralleller och gör det tydligt att omdömet han sätter först och främst är ett personligt sådant.
En del bibliotek placerar den här boken på uHce, vilket är fullt förståeligt, för var skulle de annars göra av den? Avdelningen med essäer för tonåringar är inte uppfunnen än. Men risken är att läsaren som väntar sig en ny Förr eller senare exploderar jag blir rejält besviken. Jag tror att den här boken har många potentiella läsare, men vi måste nog hjälpa dem att hitta den. Framför allt tror jag att den är en guldgruva som högläsning på högstadiet. Att inleda dagen eller lektionen med att läsa en av de här kloka essäerna, pepprade med referenser av alla de slag, är som att ge eleverna en injektion med fritt och lärt tänkande.
Jag ger Antropocen : mitt betyg är fem stjärnor fyra och en halv stjärna.
Elisabeth Östnäs Illsutratör: Lina Nejdestam Bonnier Carlsen 2022 Hcg 289 sidor Andra delen i serien Asynja
Äntligen har jag läst andra delen av den spännande berättelsen om Disa, i sin tvillingbror Odds skepnad och hennes äventyr på Björkö under vikingatiden. Första delen, Kungens grav, kan ni läsa om här.
Den här berättelsen börjar med att Sunna, Iskungens dotter som var medberättare i förra boken, drömmer en märklig dröm, skildrad enbart i Neidestams snygga, otäcka och skickliga bilder. Sen är det dags för höstblot. Det är Sunna som genomför det eftersom völvan Heid är försvunnen. Under blotet ser Disa en grupp gamlingar som glor konstigt på henne. På natten efter blotet blir hon bortförd, kidnappad.
Som vanligt med Östnäs är det effektivt berättat utan något som helst slarv med detaljerna. Vikingatidens färger, kyla, mat, traditioner och vanor träder tydligt fram. I den här boken är det Idris, Disa/Odds pojksoldatkompis, som är medberättare. Idris och Odd kom varandra nära i den förra boken och kallar varandra bröder. Idris och de andra rävungarna ska iväg på en övning, men han vill också ta reda på vad som hänt Odd. En sak som gör mig förbryllad är att Disa, som berättar sina kapitel i första person, gör det i förfluten tid. Idris kapitel berättas i andra person, vilket inte är så konstigt, detta är ju Disas berättelse, men också i presens. Varför?
Jag älskar de snygga omslagen, de coola och lite otäcka illustrationerna och det generösa formatet. Enda tråkiga är att det ju bara är en del kvar i denna spännande vikingaskröna. I den här berättelsen fick man lära känna Idris lite mer, det ska bli intressant att se vem vi får veta mer i i nästa del. Som jag skrev i boktipset om Kungens grav fattas det inte intressanta karaktärer att spinna vidare på. Den här passar precis som ettan övre delen av mellanstadiet och uppåt.
Klara pratar böcker 