Kanske är det längtan

Malin Fjellborg
Vox 2022
uHc
284 sidor

Åh Viola, som jag känner igen din situation! Inte från mina egna erfarenheter direkt, men som mamma till två unga vuxna döttrar. Att längta bort, att försöka leva sin dröm, men att upptäcka att den inte är en dröm rakt igenom och känna sig ensam och liten. Eller att som medveten medveten ung kvinna känna att man måste sälja ut sina ideal för att man vill ha närhet och kärlek. Att upptäcka att feminism, genustänk och andra fina ord kan vara en accessoar bland andra som är betydligt svårare att leva upp till än att skylta med.

Viola har följt sina drömmar om att komma bort från den lilla orden i norr genom att flytta till Stockholm. I en andrahandslägenhet i en förort ska hennes nya liv börja. Det är ju bara det att hon inte känner någon än. Har inga sammanhang. Stockholm är stort, kallt, ensamt och inte alls hennes. Hon jobbar på Coop och mår kasst. Det är då hon ser lappen om en bokcirkel som hon anmäler sig till. Där träffar hon Olof och tycke uppstår nästan genast.

Olof är feminist, rolig, har bra åsikter och är kul att prata med. De börjar hänga mer och mer, Viola blir kär och så småningom övergår vänskapen i något mer. Allt är härligt tills Olof berättar att han redan har en flickvän. Hon heter Linnea och pluggar i Umeå. ”Jag trodde verkligen att du förstod” säger Olof.

Trots flickvännen hänger Viola kvar vid Olof. Dels är hon ju kär och dels är han det enda sammanhang hon har i sin nya stad. I varje glipa som skymtar försöker hon komma in. Få tillbaka det de hade. Fastän hon vet att de bara ska vara vänner, nu när hon vet att Linnea finns.

Malin Fjällborg, som debuterar med den här ungdomsboken, skriver väldigt fint om ungdomens olidliga tyngd. Om våndan av att inte kunna leva som man lär. Om den dubbla skuld som Viola känner eftersom hon ger efter för Olof och stannar fastän hon vet att hon inte borde. Om hur hon bär både hans skuld och hennes för att de bedrar hans flickvän. Dessutom är detta en mycket fin berättelse om vänskap. För bara en telefonlur, ett chattfönster eller ett videosamtal bort finns Melanie. Fina Melanie, Violas bästis från hemorten. Med henne för hon en ständig dialog kring ensamheten, problemen, kärleken, livet, drömmarna.

Det här är en knubbig bok i trevligt format med korta kapitel och bara lässug. Passar gymnasiet och uppåt. Och jag har sagt det förut, men fler vuxna borde läsa ungdomsböcker för att påminnas om och känna hur det är – och var – att vara ung, nu eller då.

Jobbiga tjejer

Lisa Bjärbo, Johanna Lindbeck, Sara Ohlsson
Lilla piratförlaget 2021
uHc
327 sidor

Efter Fula tjejer kommer Jobbiga tjejer. För trots den feministiska framgången när tjejgruppen lyckades sätta dit personen bakom Insta-kontot Fula tjejer, så har Frejaskolan i Gnesta en lång väg kvar att gå när det gäller jämställdhet. Och kanske har något av det som händer i klassrum och korridorer sipprat vidare till de vuxna, för när vårterminen inleds annonseras det att skolan ska jobba med just jämställdhet som ett tema under terminen. Men projektet läggs snabbt på is eftersom all fokus på skolan riktas mot det som händer kvällen innan skolan ska börja, nämligen att hela idrottshallen brinner ner till grunden.

En lokal Facebookgrupp publicerar ett foto av Eleni när hon är ute med hunden och snart är rykten i svang: Det är Eleni som är pyromanen.

För Eleni, Yasmin och Freja finns bara en sak att göra. Nämligen att finna den skyldiga för att rentvå Eleni. Och om inte skolan kan genomföra ett jämställdhetsprojekt så får tjejerna i chattgruppen göra ett eget. De bestämmer sig för att göra en aktion och claima en toalett. Väldigt jobbigt beteende, tycker vissa på skolan.

Det här är precis som föregångaren underhållande, rappt och träffande. Och en fiffig sak med bägge de här böckerna är det inbyggda mysteriet som håller spänningen uppe hela vägen. Som läsare vill man ju veta. Vem var det? Man gissar och spekulerar tillsammans med Eleni, Jasmin och Tilde.

Passar femman-sexan och hela vägen upp till högstadiet.

De vackraste idioterna i världen

Anette Eggert
Opal 2021
uHc
199 sidor

Inget är starkare än banden man knyter till bästisar när man är ung. Marit, Sillen, Niki och Mini är ”de vackraste idioterna i världen”, unga kvinnor med framtiden för sina fötter. De fester, längtar efter kärlek, äter skräpmat, hänger, tramsar sig och funderar över orättvisor.

När jag läser Anette Eggerts nya ungdomsroman kastas jag rakt in i Marits värld. I ett väldigt starkt nu där framtidsperspektivet är kort, precis som det är när man är ung. Och alla tankar, stora och små, som mal genom Marits huvud, blir också mina tankar. Några fastnar där, ”på flugpappret” som hon själv kallar det när hon inte kan släppa vissa tankar eller bilder som poppar upp.

När kärleken kommer kan man inte styra den. Man kan inte välja vem den ska träffa. Och om man tror att man måste välja mellan de vackraste idioterna i världen och en kille är valet solklart, även om det inte är lätt.

Förra gången jag läste en ungdomsbok av Eggert, Tisteltankar, identifierade jag mig väldigt mycket med mamman. Alla hennes misslyckade försök och all hennes missriktade goda vilja. Nu är jag i stället med Marit, känner hennes våndor som om de vore mina egna (det har de varit, även om det är länge sedan nu) och jag tror att det är en gåva Eggert har som författare att öppna den där möjligheten till identifikation, till tillfällen att få spegla och känna igen sig.

Passar högstadiet och lägre delen av gymnasiet.