Längtan

Kanske är det längtan

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Malin Fjellborg
Vox 2022
uHc
284 sidor

Åh Viola, som jag känner igen din situation! Inte från mina egna erfarenheter direkt, men som mamma till två unga vuxna döttrar. Att längta bort, att försöka leva sin dröm, men att upptäcka att den inte är en dröm rakt igenom och känna sig ensam och liten. Eller att som medveten medveten ung kvinna känna att man måste sälja ut sina ideal för att man vill ha närhet och kärlek. Att upptäcka att feminism, genustänk och andra fina ord kan vara en accessoar bland andra som är betydligt svårare att leva upp till än att skylta med.

Viola har följt sina drömmar om att komma bort från den lilla orden i norr genom att flytta till Stockholm. I en andrahandslägenhet i en förort ska hennes nya liv börja. Det är ju bara det att hon inte känner någon än. Har inga sammanhang. Stockholm är stort, kallt, ensamt och inte alls hennes. Hon jobbar på Coop och mår kasst. Det är då hon ser lappen om en bokcirkel som hon anmäler sig till. Där träffar hon Olof och tycke uppstår nästan genast.

Olof är feminist, rolig, har bra åsikter och är kul att prata med. De börjar hänga mer och mer, Viola blir kär och så småningom övergår vänskapen i något mer. Allt är härligt tills Olof berättar att han redan har en flickvän. Hon heter Linnea och pluggar i Umeå. ”Jag trodde verkligen att du förstod” säger Olof.

Trots flickvännen hänger Viola kvar vid Olof. Dels är hon ju kär och dels är han det enda sammanhang hon har i sin nya stad. I varje glipa som skymtar försöker hon komma in. Få tillbaka det de hade. Fastän hon vet att de bara ska vara vänner, nu när hon vet att Linnea finns.

Malin Fjällborg, som debuterar med den här ungdomsboken, skriver väldigt fint om ungdomens olidliga tyngd. Om våndan av att inte kunna leva som man lär. Om den dubbla skuld som Viola känner eftersom hon ger efter för Olof och stannar fastän hon vet att hon inte borde. Om hur hon bär både hans skuld och hennes för att de bedrar hans flickvän. Dessutom är detta en mycket fin berättelse om vänskap. För bara en telefonlur, ett chattfönster eller ett videosamtal bort finns Melanie. Fina Melanie, Violas bästis från hemorten. Med henne för hon en ständig dialog kring ensamheten, problemen, kärleken, livet, drömmarna.

Det här är en knubbig bok i trevligt format med korta kapitel och bara lässug. Passar gymnasiet och uppåt. Och jag har sagt det förut, men fler vuxna borde läsa ungdomsböcker för att påminnas om och känna hur det är – och var – att vara ung, nu eller då.

Pärlfiskaren

klaraonnerfalt1 kommentar

Karin Erlandssonparlfiskaren_
Bonnier Carlsen, Schildts & Söderströms 2017
Hcg
248 sidor

Miranda är den bästa pärlfiskaren. Varje dag är det hon som plockar upp flest av de åtråvärda pärlorna som säljs till uppköpare som tar dem vidare till drottningens stad. Trots att hon förlorat en arm till en haj under dykning är hon aldrig rädd och tvekar aldrig om att fortsätta dyka. Men det som hon innerst inne vill ha är inte de vanliga pärlorna. Det är ögonstenen, den allra mest berömda och sägenomspunna av pärlor. Nu har drottningen precis gått ut med ett nytt påbud om att den som hittar ögonstenen kommer att få en stor belöning. Miranda vet att det måste bli hon, för hon är den bästa.

Men så dyker Marko som kör båten åt henne upp med Syrsa, en flicka med mycket prat och skratt i sig, som passar illa i Mirandas karga tillvaro. Men Syrsa har oanade talanger. Dessutom är hon precis som Miranda övergiven, hennes föräldrar har också försvunnit i letandet efter ögonstenen. Syrsa följer med Miranda när hon ger sig av för att leta efter ögonstenen. Och hack i häl har de Iberis med det bländande vita håret och de ondskefulla ögonen.

Pärlfiskaren är den första boken i Legenden om ögonstenen. Andra boken, Fågeltämjaren kom ut i januari och tredje, Bergsklättraren, kommer i juni. Det ska bli fyra böcker allt som allt.

Det är böcker med en sällsynt suggestiv berättarkraft. Språket är både kargt, för att passa Mirandas bistra sinne, och poetiskt, för att kunna skildra de sällsamheter berättelsen bjuder på. Det vilar en ödesmättad, lite svårmodig stämning över historien som får mig att associera till Bröderna Lejonhjärta och Mio, min Mio. Jag gläds också av det ovanliga med en vuxen kvinna som huvudperson i en barnbok. Förutom en eller annan tant eller gumma i bilderboksvärlden tillhör det ju inte vanligheterna.

De här böckerna passar goda läsare på mellanstadiet, men kan också passa på högstadiet. Allra bäst tror jag att de gör sig som högläsning, varför inte som ett härligt gemensamt läsäventyr till sommaren som kan passa hela familjen.