Psykisk ohälsa

Humlan Hanssons hemligheter

klaraonnerfalt1 kommentar

Kristina Sigunsdotterhumlan-hanssons-hemligheter
Illustrationer: Ester Eriksson
Natur & Kultur 2020
Hcg
108 sidor

Jag blir både chockad, fnissig och sorgsen av att läsa Sigunsdotters Augustprisnominerade mellanåldersbok. Jag slök den på en kväll. Texten är luftig och varvas rikligt med illustrationer, men innehållet är blytungt. Och roligt, som sagt.

Grundplotten är enkel. Humlan är sjuk i ett par veckor. När hon kommer tillbaka har hennes bästis Nour lierat sig med de ondskefulla (och också lite galna) hästtjejerna. Humlan blir helt ensam, förutom den svettluktande och ganska konstiga Vanten, som uppvaktar henne men som hon helst inte vill ha något att göra med. Hemma berättar hon inget. Inte heller något om att hon i smyg besöker sin faster Fanny på psyket där hon är intagen för depression. Och hon har fler hemligheter, Humlan. Som att hon ibland går ut mitt i natten och gör dåliga saker, som att sparka på lyktstolpar till de slocknar.

Boken genomforsas av en kärlek till den förlorade Nour. Allt hon är bra på, och allt roligt de brukade göra tillsammans. Alla hemligheter som bara Nour vet. Nu kanske de är inte längre säkra, när Nour är med hästtjejerna som ”…galloperade över skolgården i bara trosorna, skrattade och gnäggade”. Men då kan jag inte låta bli att lite chockat beundra de där farliga tjejerna. Gjorde de verkligen det? I bara trosorna? Inget är entydigt i den här boken. Det är ju Humlans dagbok vi läser. Hon kan skriva vad hon vill.

Den här berättelsen rymmer trots sitt ganska ringa omfång så mycket. Vi får små spår av en förälders olyckliga kärlekshistoria, svärtan som tar faster Fanny från Humlan, hierarkierna i skolan. Och vi får trots tyngden och mörkret ett ljust och sagolikt slut.

Det här är en svårplacerad bok, eftersom den är lättillgänglig textmässigt men inte innehållsmässigt. De svartvita illustrationerna är gjorda så att de ska kunna var Humlans egna, men de är också krävande i sin spretiga naivism. Humlan själv går i femman, så mogna läsare från trean och uppåt kan läsa. Men ännu hellre som gruppläsningsbok, för här finns hur mycket som helst att diskutera.

Månen, varelsen och jag

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Ylva Karlssonmanen-varelsen-och-jag
Illustratör: Sofia Falkenhem
Rabén & Sjögren 2020
Hcf
195 sidor

Månne vill ha sin egen You Tube-kanal men får inte för mamma och pappa. I väntan på att få sin kanal filmar hen sin vardag och berättar om sitt liv. För det är just det Månne vill ha kanalen till: att en gång för alla få berätta hur det är att vara varken pojke eller flicka, att vara hen, en ”ibbis”. Det är nämligen tröttande att börja varje nytt möte med att sätta ner foten och bestämt tala om vem man är. Och ännu jobbigare är det med folk som ifrågasätter. De stora barnen på skolgården som hela tiden frågar om hen har snopp eller snippa. Eller de äldre släktingarna som tycker att det är dags att skärpa sig.

I börja av boken är Månne ett spralligt, glatt och otvunget barn. Hen har sina stöttande föräldrar, många vänner och Månen som vakar över hen. Dessutom har Månne en fantasivärld som är bara hens egen där hen kan gå in och bara vara. Vara helt sig själv, utan att någon frågar. Men vart efter handlingen framskrider mals Månnes goda humör ner av en exkluderande omvärld tills hen hamnar i vad som närmast kan liknas vid en depression.

Det är ett ganska ungt ämne Ylva Karlsson har gett sig på att skildra, men hon gör det med lätt hand och helt ur barnet Månnes perspektiv. Enligt RFSL är ickebinära transpersoner den grupp som mår sämst inom gruppen transpersoner, där den psykiska ohälsan är betydligt större än i övriga befolkningen. När man läser om Månne, ett litet barn som får ta väldigt stora strider, är det lätt att förstå. En så fin och mysig sak som ett luciatåg kan lämna hen utanför, ensam och ledsen.

För att illustrera Månnes oförmåga att helt och fullt älska sig själv dyker ”varelsen” upp. Ett litet äckligt kladdigt väsen skapat ur förtvivlan över att inte få vara den man är.

Det finns såklart en väg ur förtvivlan och ett lyckligt slut i den här berättelsen som är skriven för lågstadiet. Månne försonas med varlsen och får sin kanal. På vägen får vi oss en påminnelse om hur alla vi tillsammans kan bredda vägen och förenkla livet lite för alla som inte är prick inom normen med hjälp av ett inkluderande språkbruk och att i förväg tänka igenom situationer där vi slentrianmässigt delar upp i kön.

Spökjägare

klaraonnerfaltLämna en kommentar

Martin Jernspokjagare
Lilla piratförlaget 2019
Hcg
253 sidor

Letar du efter en mysrysare med både humor och action? Då är det här boken för dig. Marin Jern har tidigare skrivit för vuxna och ungdomar, bland annat den fantastiska Svensk synd från 2015. Han har också varit aktiv som manusförfattare för film, bland annat för filmatiseringen av Ingelin Angerborns kioskvältare Rum 213. Kanske var det då lusten att själv skriva något om spöken för mellanåldern rann till, och det var bra, för detta är riktigt bra!

Holly och hennes lillebror Elvir skickas till sin faster i hålan Vilaholm, där deras pappa växt upp och fastern nu bor i föräldrahemmet. Anledningen är att deras pappa är ”sjuk i huvudet. Fast det får man ju inte säga. Även om det är så.”

Vilaholm har en mörk och något dolsk historia. 1991 har många människor flyttat därifrån på grund av okänd anledning. Barn har försvunnit. Och nu har de börjat försvinna igen.

Det första som möter Holly och Elvir på stationen ett anslag om en försvunnen flicka och två killar som har en spökklubb. Elvir gillar att skrämma upp sig själv med spökhistorier, men Holly tror inte på spöken och försöker få sin lillebror att hålla båda fötterna på jorden.  Mellan raderna förstår man att Holly har fått ta ett ovanligt stort ansvar för sin bror på grund av pappans psykiska ohälsa. I Vilaholm händer det dock saker som är svåra att förklara på annat sätt än att spöken faktiskt finns. Snart är Elvir också försvunnen och Holly i desperat behov av någon som kan hjälpa henne att leta. Någon som kan tro på att spöken ligger bakom.

Eftersom det är svårt att inte jämföra mellanåldersrysare med Ingelin Angerborn så skulle jag beskriva detta som snäppet läskigare än hennes böcker. Spökena är inte snälla andar som bara vill ha hjälp med något och försvinner sen. De är onda och vill ont. Men med likhet med till exempel Jenny Jägerfeldt och Petter Lidbeck, tillhör Jern de författare som kan skriva humoristiskt och samtidigt behålla en allvarlig underton, så detta är också en ganska rolig bok.

Andra boken i serien, Vänner att dö för kommer i april, så skynda att läsa denna så du är redo för uppföljaren. Passar alla som gillat Ingelin Angerborns böcker och är redo för nästa level.