De förlorade orden

bokomslag de_forlorade_orden_omslag_inb_0

Robert Macfarlane
Illustrationer: Jackie Morris
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Modernista 2018
Poesi

Är det så att vissa naturord håller på att försvinna ur vårt språk? Det fruktar i alla fall den här bokens upphovsmän. I den här praktvolymen har de samlat bilder och texter om växter och djur för att åter ”frambesvärja dessa förlorade ord”. Det här är naturlyrik för ordkramare.

Lite av originalakvarellernas prakt med guldfolierade bakgrunder har gått förlorad i trycket, men bilderna förmedlar ändå känslan av naturens skönhet på ett alldeles eget sätt. Det är bilder man stannar upp över och betraktar länge. Några är detaljerade som skolboksplanscher, andra visar djuren i sitt naturliga landskap och däremellan kommer uppslag där bokstäverna flyter eller regnar över sidorna tillsammans med stiliserade utsnitt av naturen.

Texten är rimmad vers i en översättning som flyter fint. Macfarlaine leker med tanken på att dikterna kan fungera som trollformler som kan väcka drömmar och fantasi till liv. Språket är inte barnanpassat alls utan innehåller tvärt om många härligt besvärliga ord. Hägern ”bidar sin tid”, kungsfiskaren beskrivs som ”strömdröm, fladderflamma” och maskrosen är en ”gräsmattsmarodör”. Här finns alltså alla chanser att förlora sig i lyckan över språkets magi och i glädjen av att lära sig nya ord.

Visst är det sant att dagens barn kan rabbla färre arter än sina mor- och farföräldrar men jag undrar ändå lite över urvalet. Hur många förskolebarn känner inte till kastanjer, skator och björnbär? Jag delar inte författarens oro där. Några ovanligare arter finns också med, som till exempel gärdsmyg. Det är också några fall där bokens engelska ursprung förvirrar sikten. Bilden på tårpilen liknar mer en skånsk hamlad pil och bilden på snoken liknar faktiskt mer en huggorm – eller är det en hasselsnok, en art som är sällan förekommande i Sverige? Och vattenödlan kanske kunde fått heta vattensalamander. Men med det sagt är detta en underbart vacker bok för både natur- och lyrikälskare.

Landet som icke är

Kristina Sigunsdotterlandet-som-icke-ar
Illustrationer. Clara Dackenberg
Förlaget 2020
Hcg
Grafisk prosalyrik

Landet som icke är är namnet på Edit Södergrans sista och postumt publicerade diktsamling. Förmodligen skrev hon den är hon insjuknat i tuberkulos för andra gången, en sjukdom som tog hennes liv, endast 31 år gammal. Föreliggande bok, som lånat namn från denna diktsamling, är en prosalyrisk konstbilderbok för ovanliga läsare.

Berättelsen utgår från en flicka på ett sanatorium. Om natten vaknar hon ur en feberdröm och träder in i ett drömland. Det är Landet som icke är och Huset med de tolv rummen. En lyckokatt visar henne vägen. Sen träffar hon också sin syster som hon leker med i de olika rummens världar. Men ett mörker vilar över allt, det är Tärningskasterskan som alla varnar flickan för.

Det här är en text som inte väjer för det svåra, varken i ämne, struktur, ordval eller ordvändningar. Förutom att ha hämtat inspiration från Edit Södergrans liv och verk kan man finna influenser från exempelvis Alice i Underlandet och Allrakäraste syster. Illustrationerna är dova i sina färger. Fantasifulla men ödesmättade.

Flickan måste till slut möta sitt öde, Tärningskasterskan, men kärleken övervinner ondskan. Boken får ändå inget helt lyckligt slut, för korpen som bygger sitt bo flickans bröst finns kvar och ska snart föra henne vidare till Landet som icke är.

Kristina Sigunsdotter är också aktuell med den Augustprisnominerade Humlan Hanssons hemligheter. Clara Dackenberg har tidigare gjort en dryg handfull bilderböcker, däribland den mycket uppmärksammade Hemma hos Harald Henriksson. Klassning av en sådan här bok är svårt. Nu har den fått signumet Hcg vilket inte säger mycket om innehållet. Jag skulle vilja kalla det lyrik. Kanske passar den bäst som högläsning eller för försigkomna läsare från tio-elva år och uppåt. Den passar också utmärkt för vuxna.