Katarina Kieri
Illustrationer Anna Sandler
Lilla Piratförlaget, 2018
Hcf
I Katarina Kieris Jag heter Beata dallrar dramatiken precis under ytan, precis som det ofta göra hos Kieri. Det är inte den stora dramatiken dock, utan vardagsdramatiken. Familjedramatiken, kompisdramatiken. Jag blir påmind om Födelsedagsmamman från 2003 där spänningen kretsar kring hur två barn ska lyckas uppvakta sin ensamstående mamma på morgonen med allt vad det innebär: sätta klockan, koka kaffe.
I Beatas berättelse får vi följa henne några veckor innan jul. Vi får veta att hon är åtta år, har en bror som är död, två kompisar som heter Lina och Saga, önskar att hon hade glasögon, gillar att spela bordtennis och är kär i sin kusin. Hon går i skolan, leker med sina kompisar, gruffas med sin storebror och åker och hälsar på sin mormor och sin kusin. Sen händer det inte så mycket mer i den här berättelsen, utan det som är viktigt i boken tar plats inne i Beatas huvud. Hon tänker mycket och ganska mycket på den döda brodern, Sven, som dog när han var ett år, flera år innan Beata föddes. Men hemma är det ingen som pratar om Sven och Beata har så många frågor som hon inte vågar ställa. Kieri lyckas med Beatas röst få till ett tilltal som är direkt och barnnära och hon lyckas visa på de avgrunder av oro som kan öppna sig när man inte vågar fråga eller när man råkar säga fel sak. Små gester, stora tankar.
Passar duktiga läsare på lågstadiet, eller som högläsning.
Klara pratar böcker 