En odödlig vänskap

Cecilia Lidbeck
Lilla Pirat 2024
Hcg
206 sidor

På årets Bokprovning från Svenska Barnboksinstitutet togs AI upp som en av trenderna, och Cecilia Lidbecks nya roman var med som exempel. Huvudpersonen Jojo är nämligen en android, en mycket människolik robot. Vi träffar henne första gången när hon sitter vid sin vän Cordelias dödsbädd. Cordelia, eller Coco som Jojo kallar henne, har blivit gammal, men Jojo är tolv år för alltid.

Efter den här första scenen får vi följa med tillbaka till när de båda flickorna (?? eller flickan och roboten?) träffas för första gången. Vi får följa med Jojo hem till den internatlika kasernen där hon bor med andra androider i väntan på och emellan uppdrag, höra om hennes relationer med de andra som bor där och vi får vara med när vänskapen med Coco hotas.

Jag tänker lite på Klara och solen av Kazuo Ishiguro när jag läser den här boken. Mest för att Klara och Jojo har samma klara och rena och helt igenom goda sinnelag. Men En odödlig vänskap innehåller inte det lite skeva som vi möter i Ishiguros skildring sin artificiella vän. När Klaras världsuppfattning är begränsad av att hon är en maskin, är Jojos så helt igenom människolik att det är svårt att se någon skillnad på ett riktigt barn. Och det gör man inte heller, när Jojo möter nya människor kommenterar de alltid hur verklig hon ser ut. ”Det är det som är meningen” svarar Jojo.

Men när Klara slutar sina dagar (förlåt, spoiler alert!) bortglömd på en soptipp, är det istället Jojo som överlever sin människa i den här berättelsen. Är det för att en barnbok behöver ett lyckligare slut? Eller för att det gått några år mellan att Klara och solen (2021 på engelska) och En odödlig vänskap kom ut? Har vår syn på robotars möjligheter att vara mänskliga förändrats?

För att ytterligare spetsa till AI-diskussionen har Lilla Piratförlaget låtit konstnären Annika Nordenskiöld prompta fram omslagsbilden via AI. Den ser ut som en generisk AI-bild med smala vackra flickor med magiskt upplysta ansikten, men benen är i lite konstiga vinklar och föremålen framför dem (något slags spel) ser lite oklara och hallucinatoriska ut.

Lidbeck är som alltid en stabil författare. Här tar hon återigen upp svåra frågor: om vänskap, mänsklighet och vilka rättigheter människolika varelser kan ha. Passar trean till sexan.

Den sista människan

Lee Baconden-sista-manniskan
B. Wahlströms 2020
Hcg
186 sidor

I en framtid där robotarna sett sig tvungna att utrota alla människor för att de förstörde planeten växer XR_935 upp i en familjeenhet tillsammans med Förälder_1 och Förälder_2.

XR_935’s syfte är att montera solcellspaneler tillsammans med två robotmedarbetare. Alla tre är de specialbyggda för att klara olika delar i arbetsprocessen och de monterar glatt paneler dagarna i ända. Tills en dag då allt förändras, då dyker en paradox upp. Paradoxen är en människa. Människorna som skulle vara utrotade från jorden yta. Människorna som är onda, giriga och fåfänga och tar dåliga beslut och därigenom är livsfarliga för planeten.

Människan är ett barn som heter Emma och hon visar sig inte vara varken utrotad eller ond, därför är hon en paradox. Och Emma behöver hjälp. Ska XR_935 och dess medarbetarrobotar hjälpa Emma?

Det här är en lite ovanlig berättelse om vänskap och mod. Eftersom robotar bara kan tänka logiskt framstår de som något fyrkantiga, vilket förser boken med en slags torr humor. Om man jämför med en annan rolig bok om framtiden för samma åldersspann, De sista barnen på jorden, är denna en bok som lockar till stillsam reflektion snarare än flabb.

Jag tror att den här berättelsen passar utmärkt som högläsning i årskurs 2-4 eller som egen läsning för elever från årskurs 3-6.