Pija Lindenbaum
Lilla Piratförlaget 2023
Hcf
Bilderbok
Freke har fått ett par skor som är så nya, snabba och snygga att han inte vill ta av dem när han går och lägger sig. Så långt är allt normalt. Men nästa morgon är ena skon borta, och absurt nog också foten som var i skon. Detta hindrar dock inte Freke från att gå upp ur sängen och leta efter skon. Han tänker att ”den ville väl springa och glömde att ta av sig foten”.
Mor sitter i köket och ser trött ut och matar en sur bebis. Hon fixar en matsäck så att Freke kan ge sig ut och leta efter sin fot. Sedan följer vi Freke genom staden och skogen där han möter olika personer som han frågar om de sett hans sko. Han möter en grävingherre, en sotare, en fiskare, Rödluvan, en vaktmästare, en skomakare, två skolbarn och en dum polis. En bullterrier dyker upp bakom ett hörn som så ofta hos Lindenbaum. Men ingen har sett foten och Freke struntar i alltihop och går hem igen. Mor har piggnat till och bebisen sover nöjt i hennes famn.
Bilderna, typiskt Lindenbaumska i sin färgsättning, är nästan uteslutande över hela uppslagen och ger på så sätt generösa och detaljrika bildvärldar. En nyhet är att figurerna, mestadels människor, ser ut att vara utklippta och placerade ovanpå miljöerna. Jag är inte så säker på att jag tycker om det. En annan sak som jag definitivt inte tycker om är att man satt slumpvisa bokstäver i texten i större storlek. Varför? Känslan det ger mig är att man velat ”skoja till” texten. Det är inte värdigt en bilderboksskapare som genom hela sitt författarskap utmärkt sig genom att ta barnlitteraturen och barns läsning på yttersta allvar genom att leverera verk på högsta konstnärliga nivå.
Sammantaget skulle jag vilja beteckna detta som en mellanbok från Pija Lindenbaum. Inte lika oumbärlig som vanligt. På plussidan ligger att det helt klart är en av hennes mest absurda böcker. Om man är lagd åt det hållet kanske man kan uppleva den som lite skrämmande med Frekes byxben som gapar tomt i avsaknad av fot. Tanken på att ens fot skulle kunna försvinna över natten är ju rätt förfärlig. Man kan fundera mycket på vad det betyder. Tolkningarna är inte lika lättåtkomliga som när Åkes mamma blir en drake i När Åkes mamma glömde bort eller Else-Marie som skäms över alla sina pappor i Else-Marie och småpapporna, och det är kanske också en bra sak. Och även om jag nu konstaterar att det inte är en av Pija Lindenbaums bästa, har hon en väldigt hög lägstanivå.
Passar förskolan och lågstadiet.
Klara pratar böcker 